POP/ROCK. Den här veckan har Hanna Chawki inte så många lovord att bjuda på. Två album, en Cohen-tributeplatta med diverse stjärnor och Babe Rainbows nya blir sågade. Dungens nya album får godkänt men inte mycket mer än så.

Producenten Larry Klein har satt ihop en tribute till sin döde vän Leonard Cohen på jazzskivbolaget Blue Note. Here it is. Iggy är med och sjunger Cohens mästerverk ”You want it darker”. Peter Gabriel sjunger titelspåret ”Here it is”. Gregory Porter sjunger ”Suzanne”.

Alltså den ena stjärnan efter den andra är med och sjunger Cohen ovanpå ett löst, jazzigt komp med obekymrade saxdrillar och vispar. Soft och finkulturellt. Motsatsen till Cohen som var stentuff och provokativ med en livsstil som inkluderade både droger och sexuell utlevelse.

Det sömniga jazzkompet gör inte hans låtar någon tjänst mer än att ta bort konturerna och sudda ut dem. Iggys ”You want it darker” låter som ett skämt. Han hade den goda smaken att välja en grym låt men den låter löjlig. Lyssna på Cohen istället. Orädd. Kärnfull. Välarrangerad. Up to date. Motsatsen till denna blaha-blaha-skivan. En fadd soppa. 

Australiska Babe Rainbow släppte sin nya fullängdare ”The Organic Band” den 14 oktober. Den öppnas med ”Inner Space”ett spår som håller ihop.

Vid första lyssningarna saknar jag djup och struktur i skivan som helhet. Detta eftersom resten av låtarna spejsar iväg oinspirerat och det låter som psykedelisk hissmusik.

Det framstår närmast som en skiss över hur en skiva skulle kunna låta, och känns alltså ofärdigt. Organiskt eller inte. Det kan vara bra att smälta maten, ta en tupplur, sova på saken innan man tar beslut. Till exempel om att det är dags att släppa ett album.

Titeln En är för mycket och tusen aldrig nog är väl en variant på ”bättre en fågel i handen än tusen i skogen”. Dungens nya album är nio låtar långt och inleds med spåret ”Skövde” som svävar runt i en tvärflöjts-sfär.

Det är Dungens välbekanta fusionpop. Tänk Kalles Klätterträd fast med vuxentexter som känns bra i munnen men handlar om nånting som jag sällan kan greppa.

I ”Nattens sista strimma ljus” har Dungen lånat några välbekanta ackord från Jakob Hellmans ”Hon har ett sätt”. En låt som ger sig själv karaktär med en snygg gitarr i inledningen.

Dungen känns på sätt och vis oantastliga. De är duktiga musiker och sången är Stockholmscool. Harmonierna är många gånger sköna att rumla runt i. Det här albumet är dock rätt tunt. Det framstår som en mellanskiva. Det är lite av det gamla och så frågetecknet, vad ska vi göra nu då? Vart är vi på väg?

I sista låten ”Om Natten” finns dock en öppning mot stjärnhimlen och något nytt. Det är ett spår som är lugnt, vilsamt, enkelt och smäktande. 

The post Nya ljud: Ett par besvikelser och en mellanskiva first appeared on Opulens.

POP/ROCK. Hanna Chawki har lyssnat på trallig psykedelia, soul i bästa retrostil samt ett album hon först gillade men redan börjat tröttna på.

Med risk för att ha förlorat mina öron i feberyra ska jag ändå ta mig an uppgiften att skriva om tre nya skivsläpp. Men först vill jag korrigera ett fel från förra vändan då jag skrev att Franska Trion hade släppt singeln ”Solstråle”. Så var det inte alls, det var nämligen en fullängdare, ”Mellan fyra väggar”, de släppte med en uppsjö olika stilar, från den senare popen, till bluesigt & kupletter. Om du klickade på ”Solstråle”-länken upptäckte du förhoppningsvis att det gick att lyssna på alla albumets låtar.

En av mina favoriter är ”Bara ha dig” som bjuder på ett sanslöst, roligt, snabbt och briljant ordbabblande av samma slag som hörs i ”Blasé”. Det är kort sagt en skiva som drar åt många håll. Omslaget är dessutom ett konstverk i gråa toner och skapat av Magnus Gramèn.

Eftersom jag hörde Babe Rainbows underbara låt ”Love Forever” för första gången,  på en bar när jag var nykär och berusad, har de australiska nyhippiesarna fått en osviklig plats i mitt hjärta. De släpper en trallig singel ”Inner Space” som avslutas med det upprepade mantrat ”Hare Krishna”. Med den titeln är det kaka på kaka att sjunga Hare Krishna. Annars är den okej, efterlängtat glad och lätt.

Vi får vila och hämta ny kraft i våra inre rymder.

Trion Thee Sacred Souls från Kalifornien har släppt sin självbetitlade debut som låter amerikansk ljuv soul från 60-70-talet. Musik som inte skapar någon form av stress. Inga vulgära hävdelsebehov. Inte ett enda störningsmoment. Vi bäddar in oss i snygga körer, titlar som ”Love Comes Easy” och ”Future Lovers”.

Det är välspelat och med välsjungen falsettsång därtill. Dessutom är det fina melodier. Månadens oöverträffade soundtrack för den som vill njuta av det goda livet. Loves comes easy. Tack för det, California boys!

Sofie Royer som är född i Kalifornien av persiska föräldrar, nu boende i Österrike har också släppt en skiva med titeln ”Harlequin” som låter 70-tal.

Våra egna stoltheter Abba hörs som musikaliska influenser på öppningsspåret ”Schweden espresso”. Vid första slarvgenomlyssningen av skivan så tyckte jag den var helt okej men för varje lyssning blir den i sin helhet bara sämre och sämre och nu i skrivande stund plågas jag.

Plattan överraskar dock med ett undantag. ”Klein-Marx” är riktigt bra. Hon sjunger den på tyska, den är enkel, rak och med små fina detaljer. Det är låt helt utan smaklösa överdrifter.  

The post Nya ljud: Babe Rainbow, Thee Sacred Souls och Sofie Royer first appeared on Opulens.