LYRIK. “Då denna bok landar så tätt inpå debuten är det dock berättigat att fråga sig varför poeten inte unnat sig en längre redigeringsfas?”  Det hade kunnat bli en oförglömlig bok, anser Erik Bovin som har läst “Den sista människans leende” av Axel Winqvist.

Den sista människans leende av Axel Winqvist
Nirstedt/litteratur

Hur ser världen ut om femtio, hundra eller tusen år? Frågar man dagens poeter får man ett dystert svar. Och varför inte vända sig till dem? Om man inte räds svaret det vill säga. Att poesin gärna går armkrok med siarkonsten vet vi. Poet och profet – ordens auditiva och visuella likheter tycks inte vara en slump.

2010 utkom antologin Poeter och profeter: från Platon till Mare Kandre (Gidlunds). I sin recension av boken, i SvD, skrev Carl-Johan Malmberg om profetpoeterna och skönjde en profetisk-poetisk linje från Dante till Mare Kandre: ”I sin dikt varnar de och lär ut, de bär bud om framtiden.”

Samtidspoeten antar gärna rollen som domedagsprofet. De senaste decennierna har det utkommit flera diktsamlingar med undergångstema. I Fredrik Nybergs Offerzonerna (2018) är apokalypsen inte långt borta. Hos Axel Winqvist utspelar den sig om tusen år i Den sista människans leende (2022).

I Winqvists långdikt följer läsaren den sista människan på jorden och hens isolerade tillvaro i ett skyddsrum. Diktjaget minns och sörjer, som hänryckt, den värld som en gång var. Huvudpersonen i denna tragedi är Virginia Woolfs Orlando från romanen med samma namn. Eller rättare sagt Winqvists Orlando då denna bok är, minst sagt, löst baserad på Woolfs roman.

Winqvist skriver fram en apokalyps där homo sapiens skuld utpekas: ”människan begick ett brott / hennes händer suddade ut träden.” Denna bok är dessvärre inte lika mycket sciencefiction som Martinsons Aniara, då den väcker frågor som bör besvaras inom vår livstid.

28 juli i år inträffade Overshoot day. Vid den tidpunkten hade årets ranson av jordens förnybara resurser förbrukats, enligt organisationen Global Footprint Networks beräkningar. Sedan 1971 har datumet inträffat tidigare och tidigare för varje år, med undantag för två pandemiår (då vi av förklarliga skäl levde hållbarare). Om denna utveckling fortskrider, decennium efter decennium, sekel efter sekel – hur välmående kommer moder jord vara om tusen år? Hur beboelig för människor och andra djur?

Den sista människans leende är stundvis organisk, djärv och berörande.

I sin isolering vänder sig Orlando till skriften och skriver det brev som läsaren tar del av. Den sista människan på den här planeten ägnar alltså sista tiden med att skriva ett brev… till ingen. Som hen själv uttrycker det: ”om detta brev landar i dåtiden är jag ännu inte född / om detta brev landar i nutiden finns ingenting.” Orlandos antecknande är djupt mänskligt och hjärtskärande. För visst bottnar meddelelsebehovet innerst inne i ett bekräftelsebehov. Hjalmar Söderbergs bevingade ord gör sig påminda: ”själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst”, (ur Doktor Glas, 1905). Inte ens den extrema form av ensamhet som Orlando genomlider tycks kunna kväva detta grundläggande behov.

Orlandos brev är dock inte enbart en sorgesång dömd till flaskpostens öde. Den är också ett ode. Till livet, till moder jord.

Den sista människans leende är stundvis organisk, djärv och berörande. Boken förefaller skriven av en poet med intuitionen som främsta verktyg; texten upplevs därför aldrig som uttänkt. Winqvist är, kort sagt, ingen George Oppen eller Joar Tiberg, vilket är skönt. Han har onekligen utvecklats som poet sedan fjolårets debut som lämnade mig med blandade känslor.

Då denna bok landar så tätt inpå debuten är det dock berättigat att fråga sig varför poeten inte unnat sig en längre redigeringsfas? Det hade troligen resulterat i ett större nummer; en oförglömlig bok. Bildspråket haltar emellanåt. Och rader som dessa är bara banala: ”marken vet sin jord / himlen vet sitt blå.”

Hellre dröjer jag vid en citatvänlig passage som denna:

jag hade en bror
jag hade en syster

våra händer flätades till rep

lekarna
ljuset
den stora trappan

Världen överlever nog på ett eller annat vis. Jag vill tro det. Mycket tyder dock på att människans guldålder är över. Denna sorgebok landar alltså rätt i en tid ur led. Det finns onekligen skäl att sörja.

The post Poeten som domedagsprofet first appeared on Opulens.

LYRIKDEBUT. Erik Bovin har blandade känslor under läsningen av Axel Winqvists debutdiktsamling. “Ibland flimrar det till och jag anar embryot till en egen stil och poetik”, skriver Bovin.

Det vackra och det fula av Axel Winqvist
Nirstedt/litteratur

Radioproducenten Axel Winqvist debuterar med en svårplacerad diktsamling. I en tid när poeter utkommer med diktsamlingar utformade enligt ett tydligt koncept går Winqvist åt motsatt håll.

I Det vackra och det fula möter vi ett urbant diktjag som mestadels befinner sig i storstaden. Han äter sina måltider på Seven Eleven, möter duvorna i tunnelbanan och speglar sig själv i skyltfönster. Samtidigt som han gärna fäster blicken vid den natur som emellanåt skymtar förbi i storstaden.

Förlaget Nirstedt/litteratur beskriver dikterna som ”uppgraderad naturpoesi”. Jag påminns om en essä av Sara Abdollahi (Lyrikvännen 1/2020) om Ann Jäderlunds poesi. I Jäderlunds omtalade diktsamling Som en gång varit äng (1988) osäkras ”människan som alltings centrum”, menar Abdollahi. Dikterna ger nämligen ”naturen, löven, träden […] lika stor betydelse som människan”. Winqvist tycks vara ute i ett liknande ärende i Det vackra och det fula. Emellanåt är det som om Winqvists poesi syftar till att utmana den schematiska uppdelningen av natur och stad som motsatspar: ”almarna på sveavägen / det statliga kasinot / berget under gatan som värmer sulorna.” Till sist vinner dock urbaniteten över naturen.

Hos diktjaget (en ung skrivande person) uttrycks en rädsla för att inte minnas. Skrivandet blir ett sätt att bota denna rädsla, genom att likt fotografen fånga och föreviga – för att hålla döden på avstånd: ”Livsviktigt att minnas alla möten, deras berättelser och händer / deras lägenheter och prydnadssaker / tänk att jag en dag ska dö och inte komma ihåg.” Så är det också en diktsamling som vill omfamna livet i hela dess mångfald – det vackra och det fula. Förutom natur- och stadsliv tematiseras barndom, tvåsamhet, erotik, resor, andlighet och existentiell ångest. Att skildra allt är givetvis omöjligt. Boken hade blivit oläslig, och minnet är som bekant bedrägligt och selektivt. Möjligen är det därför dikterna ter sig fragmentariska. Winqvists minnesarbete ger oss till synes osorterade skärvor av ett liv. Det triviala samsas med livets avgörande ögonblick.

Jag är förvisso svag för poesi som lämnar luckor för läsaren att fylla i, enligt mottot it takes two to tango. Det förutsätter dock en poesi som bjuder upp till dans. Det gör inte alltid Winqvists dikter. Påfallande ofta är de inåtvända på gränsen till intetsägande. Diktsamlingen lider även av debutantsjuka. Allt ska med, i en och samma bok, vilket leder till ett krystat resultat. Ibland flimrar det till och jag anar embryot till en egen stil och poetik. Som på sidan 8: ”Jag är en vinterbonad stuga som väntar på sin kärring / jag är en skål med plommon som väntar på sin mun.” Det är sannerligen inte ofta en stöter på ordet kärring i en diktsamling från detta millenium. Stilbrottet är uppfriskande, samt konsekvent med vad jag uppfattar som Winqvist intention: att låta det vackra och det fula samexistera. Här möter vi således ansatsen till en fulskön poetik som jag hoppas att Winqvist fortsätter odla.

Det går även ett andligt stråk över somliga dikter. I vår tid är det förvånande att gud överhuvudtaget nämns i en dikt skriven av en ung poet. Winqvist undviker, tack och lov, att bli överdrivet sakral:

livet ropar till gud

parken rullar ut sin matta

strimman, mjukt mot blåbärets blå

i vila mot vårsusets stämma

Winqvist intresserar sig uppenbarligen för att överbrygga kontraster. Så till nästa diktsamling – vad sägs om dikter med ett religiöst motiv i en fulskön skrud? Den ekvationen vore minsann intressant!

The post Ojämn, fulskön poesi first appeared on Opulens.