NOVELL. Hon tittade på honom. Förtroende. Det är viktigt med förtroende, tänkte hon. Han lutade sig mot henne.

Det kommer att ordna sig. Som jag ser det så är ni ju i princip helt oskyldig.

I princip? sa hon. I princip? Vad menar du med det?

Ja, ja… oskyldig då. Helt och hållet oskyldig, om ni tycker att det känns bättre?

Som jag sa: ni är ju oskyldig, så allt kommer säkert att ordna sig. Det är jag helt övertygad om. Lita på mig, bara.

Är du verkligen på min sida? undrade hon.

Naturligtvis, kära vän, det är ju det jag har betalt för, eller hur? Jag har många utlägg i samband med en rättegångsprocess, det ska alla de nu existerande gudarna veta, och dessutom lägger jag ned en mängd timmar av mitt värdefulla liv – när jag säger värdefulla liv, så menar jag alltså räknat i pengar. I övrigt är ju livet väldigt svårvärderat, eller hur? Och dessutom sätter ju vårt rent yrkesmässiga möte en ram för vad vi diskuterar överhuvudtaget, eller hur? – och alla dessa utlägg och alla dessa timmar betalar ni – eller snarare staten – ju mig för. Eller hur? Eller hur? Så självklart är jag på er sida, min yrkesetik skulle förresten förbjuda mig motsatsen, eller ens minsta avvikelse från ickemotsatsen, det kan jag försäkra er.

Mmm… sa hon. Jag förmodar att allt det där betydde att jag kan lita på er?

En synnerligen riktig tolkning, min fru, en synnerligen riktig tolkning. Jag ber att få gratulera er till denna så precisa iakttagelse!

Det blev tyst en stund. Hon tittade ut genom fönstret som han bara delvis skymde med sin rundnätta gestalt, och han trummade försiktigt med fingrarna mot bordet.

Saken är den… började hon, men tystnade sedan.

Han slutade trumma.

Ja?

Jo, som jag sa… saken är alltså den… att jag… om nu sanningen verkligen måste fram?

Ni skojar väl, misstänker jag? Hennes röst darrade.

Nej, inte alls, sa advokaten. Ni måste förstå att en rättegång inte alls handlar om sanningen. Det är bara ett missförstånd som lekmännen på vår planet sorgfälligt odlar. Så bespara mig gärna den, är ni snäll, risken finns att den virrar till den försvarsstrategi jag med så stor möda lagt upp.

Hon lutade sig bakåt och stirrade på advokaten.

Ni skojar väl, misstänker jag? Hennes röst darrade.

Advokaten reste sig upp.

Inte alls, käraste fru, inte alls! Jag arbetar inte med något som ens är i närheten av besläktat med sanningen. Ej heller, naturligtvis, med rättvisan, av skäl som kanske är enklare att se, än de skäl som ligger till grund för det avstånd till sanningen som en välutbildad jurist av nödvändighet måste hålla.

Låt mig tala klarspråk, röt han utan äkta inlevelse. Sanningen existerar visserligen, om än endast i en väldigt basal och fysisk bemärkelse, men rättvisan! Ja, rättvisan, förstår ni, den är är verkligen endast bara ett löjeväckande påhitt av sinnessjuka hjärnor. Rättvisan är inget annat…

Ursäkta! skrek kvinnan, men jag tror att ni börjar glömma bort varför ni är här!

Med full kraft slog hon sin knutna hand i bordet, vilket fick till följd att bägge deras kaffekoppar under flera sekunder balanserade på randen till att förlora sin trygga relation med den genuina ekskiva som utgjorde bordsytan, och istället hamna i gravitationens makt i sin accelererande färd mot golvet.

Advokaten kom av sig en smula, och drog hastigt med handen genom sitt svarta, något flottiga, hår.

Kvinnan avvaktade, och såg med obetvinglig blick hur advokaten åter satte sig.

Nåväl, var var ni? sa advokaten med honungslen stämma.

De avbröts av domstolsvakten, som efter en kort knackning öppnade dörren. Han tittade först på kvinnan, sen på advokaten.

Det är dags, sa han, och gick sin väg utan att stänga dörren efter sig.

Advokaten tittade uppmuntrande på sin klient och reste sig.

Jaha, då kör vi då!

Hon reste sig långsamt, och tittade åter ut genom fönstret.

När hon vände huvudet mot den stol där hon nyss suttit såg hon att hon fortfarande satt kvar där, med sitt ansikte dolt i händerna.

Farväl, sa hon.

Hursa? sa advokaten.

Hon gick mot dörren, och advokaten följde henne genom den.

De satt bredvid varann. På bordet framför dem låg en hög med papper. Hon visste inte vad de innehöll, och inte advokaten heller. Han hade fått dem av en kollega för flera år sen, och sen dess hade han dem alltid med sig på de rättegångar han bevistade.

Vad är det i de där pappren? viskade hon till honom.

Han vände sig mot henne med viktig uppsyn.

Det vill ni inte veta!

Hon tittade mot domaren, som just öppnade rättegången mot henne.

Denna kvinna, sa den i svart skrudade domaren, står här idag åtalad för mord mot sin förmodat utmärkte och gode make. Mord, och inget annat, ej dråp, ej ofrivilligt vållande till annans död, ej något av mer ringa art än… mord!

Hon står anklagad för att på ett helt känslokallt sätt ha…

Kvinnan drog advokaten i skjortärmen.

Vad sysslar domaren med egentligen? Han verkar en smula partisk tycker jag? Är inte den typen av utläggning åklagarens sak?

Advokaten lutade sig mot henne, och viskade med sina läppar nära hennes öra:

Lugn, bara lugn. Domaren är lagen, förstår ni, allt han säger är rätt och riktigt. Ha bara förtröstan, detta är bara en helt vanlig och rutinartad inledning på en rättegång vilken som helst.

Hon tittade på domaren, men märkte att hon inte längre kunde höra vad han sa.

Men… sa hon.

Advokaten viskade åter:

Lugn, bara lugn. Det här ordnar jag. Ren rutinsak, jag försäkrar er.

Efter ungefär en kvart upplevde den sig nu högröde domaren som klar med det högtidliga öppnandet av denna mordrättegång, och gav ordet till åklagaren.

Åklagaren, som helt tveklöst var en kvinna, blundade en stund, och riktade sitt ansikte mot taket. För en utomstående tycktes det som om hon samlade ihop allt ursinne som kosmos i sin helhet rymde, och i själva verket var det mycket nära sanningen.

Hon öppnade ögonen och betraktade en himmel som inte fanns, innan hon sänkte blicken och naglade fast den mot den anklagade.

Ni! sa hon och pekade med ett blekt finger mot den kvinna som satt mycket nära den något rundnätte advokaten. NI! NI! NI!

Advokaten reste sig.

Protest, herr domare! Upprepning!

Bifalles, fortsätt fru åklagaren, men utveckla gärna ert resonemang en smula.

Åklagaren marscherade fram mot kvinnan.

Mördare! Mördare! MÖRDARE!

Advokaten var på väg att resa sig igen, men åklagaren viftade mot honom med en avfärdande gest, och domaren satt och bläddrade i lagboken.

Ni otäcka kvinna! ropade åklagaren med all den kraft hennes lungor lyckades uppbringa. Ni avskyvärda varelse, ni usla inkräktare i vår samhälleliga gemenskap, ni… NI…

BAH!

Jag finner inga ord! Jag skulle vilja strypa er över sakta eld med mina bara händer! I ert förljugna och eländiga bröst skulle jag vilja sticka en rabiesbesmittad dolk! Jag skulle…

Kvinnan drog i sin advokats skjortärm igen, men han satt bara och bläddrade i den synbarligen viktiga pappershög som låg framför dem.

Du ska dö, jävla subba! fortfor åklagaren, och hytte med näven mot den anklagade.

Därefter fortsatte hon betrakta kvinnan med en blick som kunnat försätta en stenkyrka i brand.

Ingen fara, ren rutinsak, lita på mig, sa advokaten genom mungipan.

Det gick en knapp minut, varunder advokaten alltmer febrilt bläddrat i sina papper, och domaren med ökande intresse betraktat paragraf 7 i yttrandefrihetsbalken.

Därefter slog domaren med en smäll ihop sin lagbok, och frågade med försynt stämma om åklagaren möjligen var klar med sin plädering.

Ja… visst, sa åklagaren, och strosade sorglöst tillbaka till sin plats.

Jaha, sa domaren. Då går ordet till den skyldigas advokat. Varsågod!

Advokaten kastade en uppmuntrande blick mot kvinnan och reste sig.

Herr domare!

Protest! ropade åklagaren.

Bifalles, sa domaren, och fortsatte:

Advokaten har inget annat att tillägga hoppas jag?
Med en axelryckning satte sig advokaten bredvid sin klient.

Men, vad är detta? utbrast kvinnan. Ska ni inte försvara mig?

Den anklagade håller tyst! skrek domaren. Ska ni uppå allt annat elände ni ställt till med under er beklagliga levnad på jorden också göra er skyldig till domstolstrots? Va?

Han ruskade på huvudet. Jag tror jag blir vansinnig, mumlade han för sig själv.

Kvinnan tittade på sin advokat, som återigen börjat intressera sig för pappren som låg så frestande nära hans händer.

Ingen fara, ren rutinsak, lita på mig, sa advokaten genom mungipan.

Men… viskade kvinnan.

Tyst i rättssalen! Tyst säger jag! Domaren bankade upprepade gånger med sin klubba i bordet.

Tyst, för helvete! TYST! KÄRRINGJÄVEL!

Och det blev verkligen tyst i rättssalen.

Två dagar senare avrättades kvinnan av stadens alldeles egna bödel. Avrättningen skedde genom den mycket säkra, men tämligen plågsamma, bada-i-blåsyra modellen, som i sammanfattande ord gick ut på att den dömda, hårt kedjad, sänktes ned i ett badkar till bredden fyllt med just blåsyra.

Efter ca tjugo minuters vilt skrikande lämnade hon den vackra värld vi alla så väl känner till.

Strax därpå fick advokaten sin lön av den stat han så stolt tjänade, exakt såsom domaren och åklagaren.

Och helt riktigt fick även kvinnan den lön hon förtjänade, och även hon av den stat som hon en gång varit en del av.

The post Tankespeglar: En rättegång first appeared on Opulens.