ROLLSPEL. Den av många efterlängtade filmen Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves har anlänt nu i slutet av mars. Hailey Ngo har sett den och tycker att John Francis Daley och Jonathan Goldstein har gjort ett bra jobb med att fånga essensen från rollspelet.

Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves
Betyg:

Genre: Action, Äventyr
Regi: John Francis Daley & Jonathan Goldstein
Rollerna: Michelle Rodriguez, Justice Smith, Chris Pine m fl.

Filmen följer Edgin Darvis (Chris Pine) efter hans hustrus död. Tillsammans med med sina kompanjoner och Holga Kilgore (Michelle Rodriguez), en barbar, väljer han brottets bana för att försörja sig. De rekryterar amatörtrollkarlen Simon Aumar (Justice Smith) och skurken Forge Fitzwilliam (Hugh grant) till sitt team.

Gruppen ger sig sedan ut på jakt efter ett magiskt objekt som ska kunna bringa Edgins fru tillbaka till livet. Men deras planer grusas när de upptäcker att det finns en röd magiker som använder dem för sina egna syften.  

Gruppen står inför många utmaningar på vägen, inklusive att övervinna komplexa förtrollningar.

John Francis Daley och Jonathan Goldstein har gjort ett bra jobb med att fånga essensen från rollspelet och uttrycka dess charm i filmformatet. De har laddat nästan varje bildruta med visuella referenser, som att trollkarlen Simon (Justice Smith) som har ett slags urtavla på bältet för att kunna justera sina besvärjelser. Det finns också en arenalabyrint som konfigureras om med jämna mellanrum.

Allt från humorn till de små intrikata egenskaperna hos karaktärerna är närvarande och även de som aldrig hört talas om rollspelet lär kunna njuta av filmen. Skådespelarna har gjort ett bra jobb med att på ett charmigt och inlevelsefullt sätt väcka liv i karaktärerna och deras förhållande till varandra. 

Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves
Betyg:

Genre: Action, Äventyr
Regi: John Francis Daley & Jonathan Goldstein
Rollerna: Michelle Rodriguez, Justice Smith, Chris Pine m fl.

The post Rollspel får nytt liv på bioduken first appeared on Opulens.

OSCARVINNARE. I grund och botten är den Oscarvinnande Everything Everywhere All at Once ”en filosofisk betraktelse värd att se, men ibland går dess överbelastade besynnerligheter alldeles för långt,” anser Filip Hallbäck.

The post Anarkistisk och surrealistisk komedi om livspåverkande val first appeared on Opulens.

FILMRECENSION. Pålitligt roliga duon Sandra Bullock och Channing Tatum är charmiga – men i övrigt borde “The lost city” döpas om till “Den vilda jakten på ett bättre manus”.

Romance-författaren Loretta Sage (Sandra Bullock) har börjat tröttna på sin bästsäljande bokserie och vill helst bara ligga hemma i badkaret och dricka vitt vin med is. Alan Caprison (Channing Tatum), den hunkiga modellen som pryder hennes bokomslag, älskar däremot varje ny bokutgivning, samt den uppmärksamhet från fansen som hör till.

När Loretta under en pr-tillställning blir kidnappad av en ond rikemansskurk som ser ut som Harry Potter i skägg (det blir lätt så när Daniel Radcliffe dyker upp i roller han inte riktigt bottnar i) tar Alan upp jakten, vilket för dem båda till en okänd ö i Atlanten där en vulkan hotar med utbrott exakt när som helst.

Det är absolut inte fel att återuppliva det gamla goda romans-i-djungeln-äventyret, en härlig genre som alltsedan “Den vilda jakten på stenen” och Indiana Jones glansdagar framgångsrikt kombinerat strapatser med kärlek mellan omaka par.

Men redan tio minuter in i “The lost city” kan man konstatera att ingen direkt brytt sig om att skapa en riktig story som är menad att ta på allvar. I stället satsar man på en ironiskt hopvispad plot, fullastad med fånerier, så som det kanske måste gå till 2022.

Det blir för all del ganska kul, speciellt inledningsvis när Brad Pitt släpper ut håret och dyker upp som väderbiten äventyrare som dödar småbus till frukost; han är den typ av kille som Alan så desperat vill vara.

“Varför är du så snygg” flämtar Loretta när Pitt befriar henne från den onde Harry Potter, vilket är roligt och vältajmat.

Sandra Bullock och Channing Tatum är heller inget tråkigt par, de verkar ha genuint kul ihop när de fånar sig i djungeln och det smittar av sig, vilket räddar den svaga betygstrean.

Men i avsaknad av spännande handling så saknar man lite mer fart i replikerna, det hade inte varit fel med en ännu mer ambitiös nytändning av den gamla fina screwball-traditionen där ett par gnabbas – fyndigt och farsartat om relationer och könsroller – hela vägen in i en härligt förutsägbar final där de trots allt landar i varandras armar.

Kort sagt, var är den nutida Nora Ephron? Inte ute i djungeln med Bullock och Tatum i alla fall.

Miranda Sigander/TT

The post Vilse i djungeln utan manus first appeared on Opulens.

ROMANDEBUTANT. Sebasthian Wilnerzon Thörn utgör en av fyra medlemmar i filmteamet Monte Fjanton, där han skriver manus åt deras youtubebaserade humorprogram och parodiserier. Snart utkommer han även med sin första roman, äventyrsdystopin Sången från underjorden, på Ekström & Garay förlag. 

Du släpper snart din debutroman, Sången från underjorden. Hur länge har du velat skriva en bok och hur känns det att bli utgiven?

– Det känns väldigt roligt! Jag började skriva på min första bok när jag var nio, tio år, om jag minns rätt. Sedan dess har jag gjort nya försök av och till. Sången från underjorden är den första boken som jag har skrivit färdigt.

Berättelsen följer två personer i deras sökande efter den underjordiska staden Agartha. Vill du berätta lite mer om handlingen?

– Det är dels ett klassiskt äventyr. Det handlar om en expedition som kämpar sig genom en mängd olika faror i exotiska miljöer. Man får följa James Dayton, som överger sitt herrgårdsliv i England för en chans att få återse sin barndomskärlek, Matilda Ashens. Hon är den som leder honom ut på jakt efter Agartha. Gillar man Jules Verne, Tomb Raider eller Indiana Jones tror jag att man kommer hitta något man uppskattar här!

– Sedan har berättelsen också, utan att avslöja för mycket, en del dystopiska drag. Vissa av karaktärerna föreställer sig Agartha som ett slags paradis, medan särskilt Matilda förväntar sig att finna en ruinstad av något slag. Agartha visar sig dock vara något som ingen av dem har väntat sig.

Hur kom den här berättelsen och karaktärerna till dig?

– I grund och botten har jag försökt skriva en bok som jag själv skulle vilja läsa. Jag har alltid älskat berättelser om bortglömda städer och platser, oavsett om det handlar om ruinstaden Z i Amazonas, underjorden i Resan till jordens medelpunkt, eller den monstruösa staden på Antarktis i H.P. Lovecrafts Vid vansinnets berg.

– Vad gäller karaktärerna var det till en början en ganska utilitarisk process. Huvudpersonen James Dayton behövde vara ganska rik, så att han kunde ge sig ut på den resa jag ville skriva om. Dessutom behövde han vara villig att lämna allting bakom sig för att återse Matilda, och då fick jag skriva honom som ganska isolerad och ensam. När den grunden väl fanns där så har jag låtit karaktärernas personlighet växa fram gradvis under skrivandet.

I fantasygenren bygger författaren inte sällan upp helt nya världar, olik den vi lever i. Hur har det sett ut för dig? Vad har inspirerat dig i skrivprocessen?

– Att hitta på egna världar är halva nöjet med skrivandet. Det har jag delvis gjort här, i form av Agartha. Många andra platser i boken är också helt fiktiva, även om jag försökt passa in dem i en historisk verklighet. Boken Resan till jordens medelpunkt är nog den tydligaste inspirationskällan att peka på. Även här handlar det dock mycket om att jag har försökt skriva något som jag själv skulle vilja läsa, och jag läser ganska sällan böcker som utspelar sig i vår vanliga värld.

Du har själv designat omslagsbilden, som du låtit en illustratör ritat upp, kul! Varför var det viktigt för dig att få bestämma omslag själv?

– Det är genom omslaget som du lockar folk att faktiskt läsa det du lagt månader eller år på att skriva. Därför tycker jag att det är självklart att man som författare ska vara noggrann med hur ens bok presenteras. Både för att representera bokens innehåll så bra som möjligt, men också för att se till så att omslaget verkligen blir intresseväckande.

Du har redan gett ut en bok, kokboken Basses Rätt i skafferiet (BoD), och skriver humorserier och -program för filmteamet och youtubekanalen Monte Fjanton, som du driver tillsammans med tre andra. Är Monte Fjanton din annars huvudsakliga syssla?

– Det har varit det under lång tid, men sedan något år tillbaka jobbar jag heltid som leveldesigner på spelföretaget Forgotten Empires. Monte Fjanton är numera ett deltidsjobb, även om jag inte har några som helst planer på att sluta göra youtubevideor.

Hur såg steget ut till att satsa på författardrömmen?

– Att skriva böcker är något jag alltid velat göra, men aldrig kunnat ta mig tid till. För några år sedan bestämde jag mig för att faktiskt ta skrivandet på allvar och avsatte tid åt det, vilket har lett fram till Sången från underjorden. Bokskrivandet är än så länge bara en sidosyssla, som jag hoppas kunna ägna mer tid åt i framtiden.

Har Monte Fjantons filmer lärt dig något som du har tagit med dig till romanskrivandet?

– Ja, det tror jag. Vår mest sedda, och tidskrävande, serie är ju Felix recenserar, där jag i princip alltid är med och skriver manus, även om jag sällan syns i bild. Genom den tror jag att jag har blivit bättre på att analysera berättelser och bryta ner dem i deras beståndsdelar. Att göra andra serier, som konspirationsteori-parodin Mystikhörnan, har också gett tillfällen att skapa egna karaktärer och små berättelser. Även om karaktärerna där snarare är serietidningsfigurer i filmformat, än tagna ur en roman.

På kanalen har du även haft en vlogg där era inte mindre än 176 000 följare får följa processen från idé till snart färdig bok, hur har det känts att bjuda in andra i processen så tidigt?

– Det har varit förvånansvärt okomplicerat. Jag är noggrann med att inte avslöja för mycket om bokens handling eller att visa upp texter som inte är färdigredigerade, förutom när videons syfte är att just visa hur jag redigerar en text. Den största utmaningen var egentligen att lära sig att göra den här typen av vloggar, där man sitter ensam i ett rum och pratar in i en kamera. Väldigt onaturligt egentligen, men man vänjer sig.

Vad ser du mest fram emot inför boksläppet om några veckor?

– Att få höra vad folk tycker om det jag har ägnat ett par år åt att skriva!

The post Helgporträttet: “Att hitta på egna världar är halva nöjet” first appeared on Opulens.

ESSÄ. Franciskus fann glädjen i den självvalda fattigdomen.

Från en hylla på stadsbiblioteket plockar jag fram en sagobok. För femtioelfte gången måste jag titta närmare på en alldeles speciell saga. Den knackade nämligen på min dörr en gång, steg på, inredde sig ett alldeles eget litet rum och visade sedan inga som helst tecken på att ge sig av.

Många har redan påpekat att sagor och myter ofta illustrerar betydelsefulla sanningar om människan. På något outgrundligt sätt har generationers erfarenheter vävt sig in i sagorna som på ytan kan vara bedrägligt enkla, närmast naiva i tonen, men som kan rymma lika mycket livsvisdom som en djupsinnighet av självaste Platon.

Denna saga, som träffade mig pang i hjärtat, visar ett sätt att leva som nog fascinerar många men som i praktiken ytterst få väljer. Den heter ”Lycko-Hans” och är en av Bröderna Grimms sagor.

Hans har arbetat i sju långa år och vill hem för att träffa sin mor. Den ärlige husbonden ger honom lön för sju år i form av en guldklimp, stor som ett huvud, och Hans beger sig hemåt. Men guldet är tungt att bära och han blir trött. På vägen möter han en ryttare på en häst. Hans tycker att ryttaren ser ut att ha det bekvämt och vips har han bytt bort guldet mot hästen. Men hästen skenar och blir därför utbytt mot en ko. Kon sparkar Hans när han försöker mjölka henne och blir ersatt av en gris.

Så fortsätter Hans att byta ner sig, som det framställs på ett klantigt sätt, tills han slutligen endast har ett par slipstenar i sin ränsel. Han tänker sig att börja jobba som skärslipare. Hans kånkar på stenarna, blir trött och torr i halsen. När han kommer till en by ställer han sig på knä vid brunnen och lutar sig fram för att dricka. Då glider slipstenarna ur ränseln och faller ned i brunnen med ett plask. De är borta.

Sagan avslutas med att Hans hoppar upp av glädje: ”Där försvann mitt sista bekymmer. Vem kan säga annat än att jag nu är världens lyckligaste människa?” Han går med lätta steg och glatt hjärta hem till sin mor för att berätta om sin nyvunna lycka.

Genom slutknorren blir Hans i förstone obetänksamma handlingssätt plötsligt till något bra. Sensmoralen pekar mot ett egendomslöshetsideal, den säger att vi kan bli lyckliga i frånvaron av materiella ägodelar som riskerar att tynga och binda oss.

Några andra exempel på samma visdom i populär för- packning dyker upp i mina tankar. Me and Bobby McGee, en låt av Kris Kristofferson som ofta hördes på 70-talet, innehåller den kända textraden: ”Freedom’s just another word for nothin’ left to lose”. Jag tänker också på Evert Taubes ord: ”Lyckan den bor ej i oxar eller kor och den kan heller inte köpas för pengar” eller en annan visa med orden: ”Du kan ingenting ta med dig dit du går”. Ytterligare ett exempel är den tröja, som syntes för många år sedan, med den ironiska texten: ”Den som har mest prylar när han dör vinner”.

Medvetenheten om att samlandet av ägodelar knappast leder till frälsning tycks, åtminstone teoretiskt, finnas hos många. Men i praktiken handlar de flesta av oss ändå som om vi hade ett omvänt ideal. Som om just det privata ägandet vore biljetten till lyckoland. Vi kanske kostar på oss att le uppskattande åt Lycko-Hans, en del skulle rentav med näbbar och klor försvara hans sorglösa inställning till jordiska ting – men jag misstänker att för väldigt många av oss skulle tanken kännas oroande, ja mycket svår, att verkligen gå hans livsväg.

Lycko-Hans recept är egentligen bara en variant på något som Mannen från Nasaret förordade: ”Samla inte skatter här på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl.” (Matt 6:19). Den gode Nasarén menade att vi oroade oss i onödan, han tyckte nog inte att man exempelvis skulle bekymra sig för det ekonomiska. ”Fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen.” (Matt 6:31).

Detta låter i mina öron som ett bestickande erbjudande, om det nu verkligen infrias. För vem har egentligen lust att slösa sin energi och sin korta livstid på gnetande och bekymmer? Men hur erövrar man det där ”himmelske faderns rike”? Hur uppnår man sinnesron för att våga ta det steg som Nasarén förespråkar?

Franciskus av Assisi, som levde i slutet av 1100- och början av 1200-talet, statuerade ett exempel. Han var son till en välsituerad köpman och som ledargestalt i ungdomsgänget rumlade han på Assisis gator. Han drömde vid den tiden om ära som soldat, krigade mot Perugia, blev tillfångatagen och satt några månader i fängelse tillsammans med riddare. Redan då var hans senare så karakteristiska sorglösa och charmiga egenskaper väl utvecklade. Medan riddarna jämrade sig över sitt öde skrattade Franciskus bara åt sina bojor och skojade med riddarna, sägs det. När han återkom från fängelset till Assisi återgick han till sitt liv med vännerna och till arbetet i faderns affär.

Men efter en tid av febrigt sökande ifrågasatte  han sin livsföring och lämnade till slut ungdomsgänget. Han var då i 25-års åldern. Franciskus hade insett att han ville leva ett liv i ständig och konsekvent armod. Han ville ”gifta sig med Fru Fattigdom”.

Han gjorde vid den tiden en pilgrimsvandring till Petrus grav i Rom. När han såg hur ogina kyrkobesökarna var mot de fattiga kastade han sin späckade börs framför altaret så att mynten rullade ut på golvet. Utanför kyrkan fanns stora skaror av tiggare. Han föreslog dem ett klädbyte, lämnade ifrån sig sina egna prydliga kläder och klädde på sig paltor från en av trashankarna. Sedan sällade han sig till tiggarna, räckte fram handen som de och delade deras torftiga måltider. Det berättas att han i den situationen kände en sådan lycka att han gärna hade stannat kvar där för alltid.

Om en period när Franciskus och hans trosfränder vistas i Spoletodalen i Umbrien, berättas det: ”Här tillbringade de två veckor i umgängelse med den heliga fattigdomen och upplevde därunder en sådan frid och glädje att de beslöt att aldrig upphöra med sin ljuva gemenskap. Deras fattigdom var fullkomlig, ingen kom och avbröt deras böner. Medan somliga gick in i staden för att tigga vid dörrarna, väntade de övriga på dem under bön. Sedan åt de tillsammans resultatet av tiggeriet och tackade Gud för att han var så god mot dem.”

Båda dessa exempel illustrerar glädjen som Franciskus upplever i den materiella fattigdomen. Den självvalda materiella fattigdomen, kanske man ska tillägga. I frånvaron av ägodelar och utlämnad åt andra människors goda vilja tycks han trivas allra bäst.

Det sägs att Franciskus en gång bad broder Leo att ta diktamen eftersom han ville förklara ”den fullkomliga glädjen”. Han målar upp en fantasi. Eftersom han är en spjuver och en drastisk humor frodades mellan bröderna, föreställer jag mig honom ungefär som en Dario Fo, växlande mellan rollerna och användande ett mycket uttrycksfullt, italienskt kroppsspråk.

Tänk dig att jag kommer hem från Perugia mitt i vintern, i svarta natten. Manteln är full av is, benen blodiga. Jag är täckt av smuts och snö och nästan döende av hunger och kyla. Jag knackar på porten. ”Vem där?” frågar portvakten som till sist dyker upp. ”Det är jag, broder Franciskus.” Men han känner inte igen min röst. ”Gå din väg, din pajas”, svarar han, ”jag har inte tid med några dumma skämt”.

Jag låter mig inte avvisas, men han ger inte med sig. ”Ge dig iväg din eländiga karl”, skriker han. ”Vi är tillräckligt många utan dig och det tjänar ingenting till att du tjatar. Så utmärkta män som vi behöver ingen dåre som du. Försök istället hos de spetälska i korsfararnas sjukhus.” Jag ber honom än en gång att inte lämna mig utomhus en sådan natt, jag bönfaller honom att öppna åt mig. Han öppnar också: ”Vänta bara, din svinpäls, jag ska lära dig!”

Han tar en kraftig käpp, kastar sig över mig, släpar mig i snön och slår och misshandlar mig… Ja, broder Leo, om jag klarar av allt detta av kärlek till Gud, inte bara med tålamod utan med glädje, i övertygelsen om att jag inte förtjänar att bli bättre behandlad, då, skriv ner detta på pappret, då du Guds lilla lamm har jag verkligen funnit den fullkomliga glädjen.”

Det är begripligt om läsaren här tänker: ”Franciskus, din dummerjöns, din gud låter ju som hämtad ur Gamla Testamentet, samma gud som krävde av Abraham att han skulle visa sig beredd att offra sin son. Det låter omänskligt!”

Men jag ber läsaren att för en stund bortse från den medeltida självplågarjargongen, som till stor del hör ihop med tidsandan. Det är inte den som intresserar mig i det här sammanhanget. Jag tänker mig inte att Franciskus väg var att nå Gud genom förnedring. Han ville ödmjuka sig, visst, men han tycks inte ha varit den lättkränkta typen eftersom han återkommande visar prov på stark självkänsla och förtröstan. Han verkar ha kunnat skilja mellan askes och förödmjukelse. Trilskande eller mobbande människor blev av honom oftast bemötta med ett oförskämt gott humör. Så väljer jag, om inte annat för det fortsatta resonemangets skull, att uppfatta hans karaktär.

Jag uppfattar Franciskus extrema fantasi som en humoristisk illustration av glädjen som uppstår ur detta att i den ruggigaste, eländigaste, mest utblottade situation totalt överlämna sig åt omständigheterna – i förvissningen om att allt blir bra i slutänden.

Jag känner igen erfarenheten, om än i betydligt mindre skala, från tillfällen när jag har liftat ute i Europa. Ibland kunde man bli avstjälpt på en vägkant, långt från städernas servicenät, långt från stråk där fordon i allmänhet passerar och mycket långt från bostadsrätten därhemma. Det kunde ta en timme, två timmar utan att någon bil visade tecken på att stanna. På ytan tycktes allt upplagt för att skapa en känsla av obehag och otrygghet. Det märkliga var att jag inte alls misströstade. Jag kände mig lugn och lycklig och var förundrad över det. Lyckan tycks ha med den speciella situationen att göra, att jag var utlämnad åt de fåtaliga bilisternas goda vilja, visste inte var jag skulle sova på natten, visste inte ens om jag skulle komma ur fläcken. En sådan situation borde egentligen vara oangenäm. Varför mådde jag då så bra? Varför var jag nästan rusig av glädje? Jag kan inte förklara det, men nog är det något märkligt.

Men, liksom i Franciskus fall, hade jag valt den utsatta situationen själv. Ingen hade tvingat mig ut på vägarna, jag hade frivilligt sökt mig dit. I mitt fall fanns också vissheten om att bostadsrätten och inkomstmöjligheterna därhemma inte försvann bara för att jag var ute på ett litet äventyr. Därför kan jag inte förutsätta att denna speciella erfarenhet också borde gälla människor som lever i ofrivillig fattigdom – det förbehållet känns viktigt att göra.

Jag träffade Mikael, 39 år, som för några år sedan levde ett slags luffarliv i Köpenhamn under ett vinterhalvår. Han hade tidigare haft vanliga jobb men kände sig trött på hela sin livssituation och sökte något annat.

I den danska huvudstaden träffade han människor som, liksom han själv, inte var missbrukare och som mer eller mindre frivilligt levde ett liv avskalat från lönearbete, bostad och ägodelar. Mikael gled in i det livet. I hans mentala bagage fanns den grekisk-armeniske livsfilosofen G. I. Gurdjieff som bland annat har talat om att utmana sig själv i extrema upplevelser. Gurdijeff menar, enligt Mikael, att vi genom extrema upplevelser (till exempel långa vandringar, bergsklättringar) kan lära känna oss själva och komma i bättre balans. Under 3-4 månader vandrade Mikael omkring i Köpenhamn, satt på bibliotek, åt sina dagliga måltider på matutskänkningar som olika frivilligorganisationer tillhandahöll. På nätterna tog han in på natthärbärgen. Han levde helt frikopplad från sitt tidigare liv.

“Det var som att ta av sig en tung ryggsäck. Jag behövde inte längre leva någon annans liv utan kunde bara tänka på vad jag själv ville göra för stunden. Jag hade ju inga pengar men det kändes inte som någon begränsning. På något sätt litade jag på att jag skulle få det som behövdes för livsuppehället. Om inte idag, så imorgon.”

Ofta kände Mikael en stark eufori. “Det var en helt otrolig känsla, en närvaro i livet. Det fanns inget påtagligt att vara glad för men jag var ändå upprymd, trygg och harmonisk.”

Han säger att mycket av glädjen kom via gemenskapen med andra människor. På egen hand hade han kanske inte klarat av att leva så utsatt och ”från dag till dag”. Hans medresenärer var liksom han själv inte missbrukare, inte heller tvingade ut på gatorna av andra orsaker. De hade en valsituation och kunde, om de hade velat, åka tillbaka till tryggheten. Så småningom återgick Mikael till ett mer normalt liv. Han återvände till Sverige och bor nu i ett kollektiv på landet. Arbetar och tjänar pengar. Går det att uppleva samma frihet och glädje inom ramen för ett vanligt liv?

“För mig var tiden i Köpenhamn nödvändig för att nå dit och frihetskänslan satt kvar ett bra tag efter att jag hade återvänt. Men jag tror att man kan hitta fram till samma känsla även i ett normalt vardagsliv. Det är bara så mycket svårare. Det som krävs är nog att man av något skäl genomgår en psykisk eller religiös process, att man då lär sig att överlämna sig själv helt. Man gör det i känslan av att allt ordnar sig, att man kommer att få vad som behövs för livsuppehället.”

Ska man lita till Mikaels synpunkter är alltså den springande punkten inte just avsaknaden av ägodelar utan inställningen till dem. När vi känner oss bundna av tingen, ägda av dem, får vi problem. Om detta är ett riktigt resonemang måste vi inte bli franciskanermunkar eller luffare allihop för att uppleva denna speciella glädje och frihet. Men på något sätt måste vi skaffa oss ett annat förhållande till det materiella.

När jag ställer tillbaka sagoboken med Lycko-Hans på hyllan upptäcker jag att någon precis, medan jag satt och läste, har tagit den bok jag nyss hade spanat in och tänkte låna, vilket leder till en plötslig uppflammande vrede – det där var ju min bok!

Skildringarna av Franciskus är hämtade ur Sven Stolpes Franciskus – lärjunge och diktare.

The post Freedom’s just another word for nothin’ left to lose… first appeared on Opulens.