RETROSPEKTIV. ”Den rika och omsorgsfullt hängda utställningen på Malmö konsthall lyfter ett viktigt konstnärskap från oförtjänt glömska och skriver in Lars Fredrikson i den svenska konsthistorien.” Det skriver Kristina Maria Mezei.

Jag sitter som hypnotiserad i ett mörkt rum på Malmö konsthall och sugs in i de långsamma förändringar som projicerade ljusflöden skapar på två skärmar. De förflyttar mina sinnen till universums rörelser. Hjärnan famlar efter minnen av avlägsna ljusvågor från galaxer och utslocknade stjärnor eller är det fosterbilder från en ultraljudundersökning? Den dröjande, monotona förändringen upprepas och den meditativa perceptionen skärps inför B II B från 1966–67.

Lars Fredrikson ‒ en rastlös pionjär

Lars Fredrikson (1926–1997) var en föregångare i inte bara kinetisk och optisk konst. Hans stora tekniska intresse flätades samman med konstskapandet. Rastlöst drev han från en uppfinning till nästa, galleristerna hade svårt att hänga med när ingen etikett på vad han stod för passade längre än några år. Men samarbetet med Aimé Maeght och hans Fondation Maeght kom att ge honom stora möjligheter, tillgång till grafikverkstaden i Saint-Paul-de-Vence i Frankrike och flera utställningar.

I ett annat rum på konsthallen lyssnar jag på ljud som knäpper, mullrar, brusar, susar, knakar – skapar ett subtilt ljudlandskap. Också detta är ett immateriellt rumsligt verk där perceptionen överraskas. Ljuden söker sig mot tystanden. Ljudkonsten i dag är ofta mer brutal och mer berättande. Men på 1960-talet hörde Lars Fredrikson till pionjärerna.

Lars Fredriksons bakgrund

Fredrikson föddes i Stockholm, studerade kemi och elektronik samtidigt som han också började måla. Hans far, som var starkt bidragande till slutförandet av uppfinningen Bergmanborren, stöttade honom.

Lars inspireras av österländsk filosofi, viger ett år åt att i ensamhet måla i en stuga i Avestatrakten. När han inte kommer in på Konstakademin i Stockholm börjar han på en konstskola i Paris. Där får han luft under sina vingar.

Flytten till Frankrike

Lars Fredrikson flyttar definitivt till Frankrike 1960. Där påbörjar han en karriär som uppmärksammas i Frankrike, men han är nästintill osynlig i svenska sammanhang trots att han deltar i ett par grupputställningar. 1967 flyttar han till Antibes och blir lärare i audiovisuella studier på École des Arts Decorative i Nice. Där grundar han den första ljudstudion i en fransk konstskola.

Suggestiva experiment

Vid sidan om sitt skapande hade Fredrikson under femtiotalet arbetat en tid som kommunikatör inom den svenska handelsflottan. Under flera jorden-runt-resor upplever den tidigare radioamatören oceaners och stormars ljud och oljud, kopplade till den existentiella utsattheten för elementen.

Den otillförlitliga rumsupplevelsen liksom ljud- och ljusintrycken får sin återklang senare i hans verk. Likaså kommer erfarenheten av att ha varit tv-reparatör till nytta när han bygger om en tv-apparat till något han kallar för psykopulsgenerator. Fredrikson får den att generera suggestiva bildflöden, dynamiska ljusteckningar som skapar spänningsfyllda rumsligheter, ja, rymder. En fax bygger han om till en ritmaskin där radiovågorna alstrar sprängfyllda mönster.

Stålreliefter i ett gränsland

I Malmö konsthalls utställning intar Lars Fredriksons stålreliefer från 1970-talet och framåt en dominerande plats. I gränslandet mellan relief, skulptur, och installation blir de en del av själva rummet där också vi går omkring. De formligen bågnar längs väggarna. Ytorna har här och där graverats, hamrats, punkterats. För betraktaren splittrar de rumsupplevelsen, gör oss osäkra då centrum glider omkring.

Lars Fredrikson lyfts fram ur glömskan

Samtidigt löper akvarellmåleriet som en sensibel grund under Fredriksons experimenterande i alla år. Också dessa subtila och grafiskt intrikata bilder kräver betraktarens koncentration. Vi anar förebilder som Malevitj och Kandinsky. Och vi kan också se paralleller till svenska konstnärer som arbetade i informell anda som Rune Hagberg, Rune Jansson, Erik Olsson, Eddie Figge eller Albert Johansson och Erik Häggblad. Hans samarbeten med åtskilliga franska poeter ger honom en plats i artist’s books-genren.

Den rika och omsorgsfullt hängda utställningen på Malmö konsthall lyfter ett viktigt konstnärskap från oförtjänt glömska och skriver in Lars Fredrikson i den svenska konsthistorien.

The post Lars Fredrikson skrivs in i svensk konsthistoria first appeared on Opulens.

SVERIGEAKTUELL. Den mångfacetterade avantgardekonstnären Laurie Anderson är i Sverige, aktuell med en utställning, på Moderna museet, tillägnad hennes svenske farfar. 

Laurie Anderson kommenterar samtidshändelser i bilder, filmer, skulpturer och text. Från den 1 april till den 3 september visas Looking into a mirror sideways på Moderna museet.

– När jag lyssnade på Bergmans filmer hörde jag ett återkommande ord. Ordet föregicks alltid av tystnad och följdes av tystnad. Ordet var ingenting. Jag är inte svensktalande så jag frågade mig vad ordet betydde. Ingenting. Jag har försökt göra en utställning om ingenting, säger Laurie Anderson på presskonferensen inför utställningen Looking into a mirror sideways. 

Den New York-baserade allkonstnären Laurie Anderson som ställer ut på Moderna museet berättar vidare att Bergmanexperter har skickat henne ett montage med alla gånger ordet ingenting nämns i Ingmar Bergmans filmer. Men Bergman är inte den enda som lockat henne till Sverige. Utställningen är tillägnad Laurie Andersons svenskfödde farfar Axel Efraim Andersson (1881–1963) som kom till Chicago från Göteborg. 

I ett dunkelt rum slipar 19 mänskliga figurer i smurfhöjd knivar. Det är en lek med proportioner som kommenterar 6 januari 2021, dagen då den amerikanska kongressen stormades.

– Jag älskar små människor, säger Laurie Anderson. Jag gjorde min första lilla människa redan 1974. Det här verket handlar om den där dagen när de var ute efter blod. Samtidigt tycker jag om ljudet av knivar som slipas. 

De små knivsliparna kontrasterar en massiv skulptur i det intilliggande rummet, på vilken det projiceras en statslös Guantanamofånge som berättar om tortyr. Att involvera fångar i sina verk har länge varit ett tema i Laurie Andersons konstnärskap.Den stora mannen och de små människorna är samtidskommenterande konst, ändå vill upphovskvinnan inte kalla sig själv aktivist. 

– Att genom sin konst göra politiska ställningstaganden påminner om propaganda, att med hjälp av bilder ändra folks åsikter. Jag skapar saker som ni sedan tittar på, det är tillräckligt. Ni behöver inte mig för att begripa att världen är orättvis, det vet ni redan. Det här är inget Ted talk. Samtidigt kan jag inte föreställa mig en värld där alla är lyckliga, det vore som någon Disneyfilm, säger Laurie Anderson. 

– Jag är misstänksam mot AI, även om jag själv ibland använder mig av det. AI kan lyssna, ta in och upprepa det andra sagt, men det är inte detsamma som att tänka. Det är en teknik som mest handlar om ensamhet, säger Laurie Anderson. 

Tveksamheten kring AI till trots ligger Laurie Anderson i framkant vad gäller tillämpandet av den senaste state of the art-tekniken. Till utställningens modernare inslag hör en interaktiv VR-upplevelse. I en tredimensionell värld flyger museibesökaren bland dinosaurier, bildade av kemiska formler och vita streck. En för somliga åksjuketriggande åktur. 

– Det är en kvart kvar av filmen, säger museivärden när Opulens något yra reporter tar av sig VR-glasögonen. 

–Jag gillar VR. Man måste använda hela kroppen, till skillnad från statisk film på duk, säger Laurie Anderson på presskonferensen. 

Utställningen visar också äldre verk av den form- och genreöverskridande konstnären, däribland en talande get och hennes egentillverkade instrument. Laurie Anderson har en bakgrund som violinist, något som hörs i utställningens ljudlandskap. 

Till filminslagen hör hundfilmen Heart of a Dog (2015) som inleds med en Konsumlogga, en subtil Sverigehyllning. Med en intensiv klippning och Laurie Andersons ljudboksröst berättas historien om hur hon förlöser en terrier, hunden klinkar därefter piano, paddlar kajak och dör i en saccosäck. Berättelsen vävs samman med konsekvenserna av terrordåden den 11 september 2001. 

Sedan tio år tillbaka är hon änka efter rockartisten Lou Reed (1942–2013). De var gifta i fem år men hade träffats och börjat umgås långt tidigare. En SvD-skribent med definierade plastbågar står pratar vid ett porträtt av henne och maken, och ställer frågan: 

– Hur intressant vore Laurie utan Lou Reed? 

Undertecknad föreslår att paret möjligen förstärkte varandra, hon gav honom av sin avantgardistiska punkkredd och han gav henne av sin rockpublik. 

– De förstärkte varandra som en dynamo, säger SvD-mannen. 

The post Laurie Anderson gör ”en utställning om ingenting” first appeared on Opulens.

AVANTGARDE. Susanne Liljedahl har besökt det danska museet Louisiana i Humlebaek. Och ger ett tips “i sista stund” om en utsällning med avantgardisten Sonia Delaunay. Efter den här helgen avslutas den. Så passa på att se om du har möjlighet till det!

Sonia Delaunay
Louisiana, Humlebæk, Danmark
Utställningen pågår t o m 12 juni 2022

Ett nästan hypnotiskt dansande färgspel möter i Sonia Delaunays  (1885-1979) konst på danska Louisiana.

Den ukrainsk-franska konstnären hörde till det banbrytande kvinnliga europeiska avantgardet där naturalismens och realismens etablerade idéer alltmer fick ge vika för modernismens alla uttrycksformer.

Sonia Delaunays konst har bland annat  betecknats som rörelser i kubismen, fauvismen och futurismen.

I varje fall är det lätt att ryckas med i färgernas egensinniga rytmer, kontraster och samspel i ett geometriskt och abstrakt formspråk. Som exempelvis i Prismes électriques (1914) Chanteurs de flamenco (1915-1916) och Rythme Coloré (1958).

Det första som möter i utställningen är emellertid en fräck sportbil, Matra (1967), i mintgrönt med Delaunays dekorationer. Starka nog för en bil med top speed 175 km/h. Sportbilen dekorerade hon som 82-åring som ett eko av en bil hon dekorerat redan under 20-talet.

Optimism och framstegstro tycks råda i detta speciella universum. Samhällskritik är knappast Delaunays signum.

I viss mån framstår hon som en multikonstnär och som en dåtidens influencer. I  konstnärskapet finns även textildesign, scenkostymer, bokomslag och reklam. Allt laddas med färgernas jazziga danser och expressiva krafter.

Bland annat visas dressen till stumfilmstjärnan Gloria Swanson i ull med rektanglar och Pierrot-Éclair-kostymen till filmen Le P ’tit Parigot (Den lille parisaren).

I Robes simultanées, Trois femmes form, couleurs (1925), blir  kläder och mönster koncentrerat måleri.

Delaunay tecknar också kostymer till Danseuse aux Disques och till Tristan Tzaras stycke Le Coeur à Gaz.

Utställningen på  Louisiana är den största i Skandinavien, och  spänner över en period på 60 år, från 1910-1970.  Utan tvivel var konstnärens estetiska förnyelse mycket modern. Idag kan den nog betraktas som klassisk, det vill säga tidlös med unika bestående värden.

The post Dansande färgspel på Louisiana first appeared on Opulens.

AVANTGARDE. Jenny Wilson och Christian Ekvall förenas i den nystartade duon Driften. Med 2 spår på sammanlagt 40 minuter skapar de erotiskt laddad minimalistisk musik. – Vi har en paroll som lyder “Having sex to make music to have sex to”, säger Christian Ekvall.

The post De gör musik att ligga till first appeared on Opulens.

VINYL. Jesper Nordström berättar om ett album som gavs ut av Sveriges Radio. Den spräckliga vinylsivan kan ses som ett typiskt exempel på svensk 60-tals-avantgardism.

Ljudkonsten och den elektroniska musiken började på 50-talet göra sig gällande på bred front. Nåja, bred och bred, men produktionsformerna och själva infrastrukturen kring det hela byggdes upp med studioteknik och ett allmänt gillande från de inflytelserika personer som höll i pengarna. Kort sagt: detta var det nya ”smala” som kom på bred front och gav stipendier.

Detta sagt inte för att förringa den tidens ljudkonstnärer. Med tiden kom ju Beatles med sina trevande första konceptalbum i art rock-genren där vad som helst på rullband kunde utgöra material för musik.

Här har vi då Pistolteaterns första artefakt i form av en vit marmorerad vinylskiva. Nej det är inte bara Depeche Mode som – långt senare, för övrigt – ägnat sig åt detta för att förmå fansen att köpa ännu en tolvtummare. ”En pistolskiva” är försedd med texten ”Radioteatern presenterar” och består av Staffan Olzons ”Snyggt och trevligt” och Pi Linds ”På vägen mot Enköping”. På omslaget står det också: ”Tre från Pistolteatern: P Lind, Staffan Olzon, Evan Storm.” Den vit-blå-svart-spräckliga 10”-vinylen utgavs 1966 av Sveriges Radio.

Låter Pistolteatern bra då? Frågan är fel ställd. Det här är bland det mest typiska i form av 60-tals-folkhemsavantgarde som jag har hört. Torrt och absurt som en Lasse O´Månsson-sketch (Lasse O’Månsson introducerade sjuk humor i Sverige och var en av de första stora humoristerna i radio och tv. Reds. anm.). Inspelningen är märkt av sin tid och väldigt teatralisk. Det här var tiden då en skådespelare verkligen pratade som en skååådespeeelare, och jag kan föreställa mig och visualisera hur den övre kulturella medelklassen satt och avnjöt detta bredvid sin fina skivspelare med lågt nåltryck.

Ni märker den lite syrliga ironin, va? Frågan är väl om kundkretsen för sådan här konstnärlig vinyl inte är den samma nu som då. En välavlönad 48-årig man vars stereo kostar lika mycket som vad du eller jag betalar för en bil. Den sortens man som propsar på att Bob Dylan ska höras på 180-grams vinyl och som nyss har bråkat med sin fru om att han köpte stereotillbehör för lika mycket pengar som en weekend i Paris kostar.

Behöver Pistolteatern och Staffan Olzon en presentation egentligen? Nej, men det kan väl nämnas att han tog en helt annan väg i sitt skapande efter det här experimentet. Centralt i sammanhanget är att han var elektronikkonstruktör och ljudtekniker på SR och nästan kan kallas vår egen Karlheinz Stockhausen i sitt pionjärarbete med nya ljud, överskridande former.

För mig personligen är detta en påminnelse om hur sällan man faktiskt hör radioteater eller hörspel nuförtiden, denna krävande gamla fina kulturform. Nu är det ju september och då känns det som läge för att citera Galenskaparnas Claes Eriksson ”Nu är hösten här, en härlig tid när man kan sitta inomhus med en kopp god buljong och höra nån fin gammal radiopjäs och andas luft som inte varit vädrad på 14 dar.”

The post Veckans vax: Ljudkonst med Pistolteatern first appeared on Opulens.

AVANTGARDE. Gruppens musik är avgjort mer lättillgänglig numera, men den avantgardistiska attityden är intakt. Den tar sig bara andra uttryck år 2020. Mjukare, men likväl med intensitet och skärpa, skriver Clemens Altgård om Einstürzende Neubautens nya platta.

Alles in allem med Einstürzende Neubauten
(Potomak/Border)

Många som var med på 80-talet associerar nog Einstürzende Neubauten med industrimusik, borrmaskiner, skrotslammer och expressiva skrik. Det som verkade extremt då ter sig numera inte som så sensationellt. Men debuten från 1981 med Kollaps framstår fortfarande som totalt kompromisslös och något av en milstolpe i avdelningen för anti-easy listening, även om Lou Reeds Metal Machine Music, från 1975, intar en särställning historiskt sett.

När Einstürzende Neubauten nu kan fira 40-årsjubileum (de gjorde sitt första framträdande på Moon Club i Berlin 1980) är deras ljudbild totalt förändrad vid jämförelse med de första åren. Men förändringen kom faktiskt smygande redan 1985 med albumet Halber Mensch.

Bullermaskinerna och skrotinstrumenten må vara borta sedan länge, men den avantgardistiska profilen är intakt när de nu släppt albumet Alles in Allem. Experimenterandet med ljud pågår fortfarande, men nu till exempel i form av ljudupptagningar från olika platser i Berlin. Ljud som sedan mixas med musiken.

Den mörkt vemodiga “Taschen” om båtflyktingar har i likhet med flera andra av albumets låtar drag av nutida romantisk konstmusik med minimalistiska drag. “Taschen” har för övrigt inspirerats av den palestinske poeten Ghayath Almadhouns dikter.

Spår som “Am Landwehrkanal”,”Grazer Damm”, “Wedding” och “Tempelhof”, förankrar albumet i Berlin. Exkursionerna i metropolen skulle kunna fungera som exempel på vad Guy Debord och situationisterna menade med begreppet “Dérive” (“driva kring” på svenska). Det vill säga undersökningar av hur olika stadsmiljöer väcker associationer och känslor. Det vilar en närmast skimrande drömlik stämning över en låt som “Tempelhof” med alla dess historiska associationer.

I texten  till “Am Landwehrkanal” finns också ekon från det förgångna:

“Ich war nicht dabei, damals bei Rosa
Nicht im edlen Hotel und auch nicht danach
An der Lichtensteinbrücke nach Mitternacht
Ich sitze allein’ am Landwehrkanal”

Det finns ett minnesmärke över revolutionären Rosa Luxemburg vid Lichtensteinbrücke och så, liksom i förbigående, lyfts minnet av henne fram. Vilket säger något om den poetiska teknik Blixa Bargeld använder sig av. Men ibland är det också fråga om ren cut up-teknik som i den inledande “Ten Grand Goldie” där bandets fans fick bidra med ord som sedan sattes samman. Slumpen får, som alltid när det gäller det här bandet, vara med i processen och det leder till oväntade uttryck. Mycket har som sagt förändrats i Einstürzende Neubautens sound under fyra decennier och formerna tillåts aldrig stelna.

Gruppens musik är avgjort mer lättillgänglig numera, men den avantgardistiska attityden är intakt. Den tar sig bara andra uttryck år 2020. Mjukare, men likväl med intensitet och skärpa som när Blixa Bargeld i titellåten “Alles in Allem” sammanfattar vad som varit och vad som föreligger. Den är vacker såväl idémässigt som musikaliskt. Låttexten kan läsas som ett dadaistiskt poem men också en programförklaring om att begära allt här och nu.

Albumet är som helhet en ren njutning att lyssna till och samtidigt växer det för varje genomlyssning.

The post Njutbart album som växer för varje genomlyssning first appeared on Opulens.

FÖREGÅNGARE. Mina Loy var en framstående lyriker och feministisk föregångare under 1900-talets första årtionden men föll i glömska. På senare år har hon återupptäckts. Under 2000-talet har hon både besjungits av Billy Corgan från rockgruppen The Smashing Pumpkins och givits ut på svenska. Clemens Altgård tecknar här ett porträtt av henne.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I början av förra seklet framstod Mina Loy som en av de främsta engelskspråkiga poeterna i den spirande modernismen. Hon var inte enbart en nyskapande poet utan också bildkonstnär och dessutom författare till ett tidigt feministiskt manifest, Feminist Manifesto (1914). Detta förblev dock opublicerat under hennes livstid. Kanske var det alltför djärvt och radikalt för sin tid.

The post Mina Loy — en feministisk pionjär och poet first appeared on Opulens.

INSIKT.  Om bara en bråkdel av dagens filmskapare förmådde anta samma insiktsfulla syn på relationen mellan bild och budskap som Magritte, skulle vi också få se en betydligt mer visionär filmflora växa fram,  skriver Karolina Bergström.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Den som är insatt i det tidiga nittiotalets avantgardefilm minns kanske regissören Derek Jarmans magnum opus och sista långfilm Blue. Där lät den i sviterna av aids döende Jarman en och samma blå ruta fylla filmduken under en timma och en kvart, medan ljudspåret korsklippte mellan en uppläst berättelse om karaktären ”Blå” och ljudsekvenser från regissörens vardagsliv i London. Tidigare känd för visuellt överdådiga filmer som Caravaggio och Wittgenstein utforskade Derek Jarman, som vid tidpunkten hunnit bli delvis blind på grund av hiv-relaterade komplikationer och endast kunde se blå nyanser, här helt nya filmiska domäner och narrativ på till synes enklast möjliga premisser.

För vad händer egentligen när filmkonsten slutar vara pliktskyldigt redovisande och istället får oss att vända blicken inåt, när avsaknaden av representerande bilder får andra bilder att i sin tur skapas i våra sinnen? Nu är just Blue lite av ett extremexempel i skolan, men det finns fler prov på filmiskt nytänkande. I mars månads biopremiär Lucky one, som är dokumentärfilmaren Mia Engbergs första spelfilm och den andra i en tänkt trilogi, möts vi av ett ljudspår bildsatt med oändligt långa tagningar av regniga Parisgator och interiörer från en lägenhet där filmens huvudkaraktärer bor. Några ansikten möts åskådaren knappt alls av, vid bara några tillfällen skymtar två personer förbi, och karaktären som filmen handlar om får vi bara se bakhuvudet av. Lucky one kräver sin koncentration, och undertecknad har för all del vissa invändningar mot delar av genomförandet. Men i sin essens är filmen betydligt mer intressant än stora delar av vad som annars visas på svenska biografer.  Mia Engberg talar i en intervju, i filmtidningen Point of view, om den ”visuella överstimulans” som innebär att allt det berättas om också ska redovisas i bild samtidigt. Sådan överstimulans kan tveklöst erbjuda fantastiska filmupplevelser. Men den kan också lägga ett kletigt tungt lock på vår egen inbyggda och kreativa tolkningsförmåga när det gäller filmmediet.

Ett annat exempel är förrförra årets poetiska konstdokumentär Shapeshifters, där regissören Sophie Vuković genom drömska bildsekvenser och familjefilmer söker reda ut egna frågor kring migration och rotlöshet och vad det innebär att inte riktigt känna sig hemma någonstans. Visst händer här betydligt mer visuellt sett än i Engbergs film, men på samma sätt som i Lucky one låter Shapeshifters åskådaren själv bilda mening av filmens intrikata ljud- och bildväv. I en tid när den genomsnittliga tiden för varje bildklipp är mindre än två sekunder i Hollywoodfilmer som Batman begins och The bourne ultimatum, är det kanske just det långsamma och eftertänksamma som på allvar kan gripa tag i sin publik. Vad händer inte med åskådaren när denna får ta del av en serie långsamt framflytande stillbilder, som i Chris Markers De tolv apornas armé-föregångare La Jetée (1962)? Eller för den delen den experimentelle filmskaparen John Smiths kortfilm The black tower (1987), där en man berättar om sin allt mer påträngande känsla av att vara förföljd av ett svart torn, ackompanjerat av en serie orörliga gatubilder med tornet från olika vinklar? Återigen tillhör nämnda exempel den mer avantgardistiska filmskolan, men efter de senaste årens framgångar för konstnärer som långfilmsregissörer torde det heller inte vara konstigt om dessa drar in mer konstnärliga element i sitt filmskapande.

”Ceci nést pas une pipe” (Det här är inte en pipa) skrev på sin tid den franske konstnären René Magritte på sin målning, med en pipa som motiv, för att understryka det uppenbara. Pipan var just en avbild och inget annat. Om bara en bråkdel av dagens filmskapare förmådde anta samma insiktsfulla syn på relationen mellan bild och budskap som Magritte, skulle vi också få se en betydligt mer visionär filmflora växa fram.

KAROLINA BERGSTRÖM
karolina.bergstroem@opulens.se

Alla artiklar av Karolina Bergström

The post När filmmediet upphör att redovisa first appeared on Opulens.

TIDSDOKUMENT. Den Lausannebaserade kulturföreningen Rip on/off ger ut böcker som inte bara är intressant läsning av enskilda konstnärskap utan också ett ständigt växande tidsdokument, skriver Andreas Engström.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Konstnärligt oberoende handlar om former för både skapande och estetik. Detta blir tydligt under läsningen av den Lausanne-baserade kulturföreningen Rip on/off bokutgivning, menar Andreas Engström.

Idén om det konstnärliga oberoendet är paradoxal. Tänk bara på begreppet ”independent” eller ”indie”. Inte termen som sådan utan begreppet. Inom popmusiken syftar detta oberoende på en artist på ett mindre i ekonomisk avseende huvudsakligen oberoende skivbolag. Samtidigt har musiken i grunden en ofta kommersiell potential där ”indie” mest är en fråga om stil.

Inom konstmusiken gäller liknande paradoxer. Oberoendet handlar om oberoende från institutioner och offentliga medel där konstnären rör sig på en fri marknad. Denna utgörs mest av kommersiell film eller tv-spel eller (särskilt i USA) en konsertkultur med nyromantisk musik — motsatsen till vad man förknippar med oberoende i meningen stil.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Men oberoendet kan också definieras utifrån bilden av en konst som rör sig ”under ytan”, som är självförsörjande och estetiskt sökande. Den finns såklart, även om denna också kan omfamnas av institutioner och där det stilistiska kan inordnas i genremässiga fack.

Frågan om det oberoende väcks när jag läser i den samlade bokutgivningen av den Lausanne-baserade kulturföreningen Rip on/off. Sedan 2008 har de, genom förlaget Van Dieren Éditeur, med en bok om året porträtterat en internationellt verksam musiker eller ljudkonstnär. I någon mening handlar det om konstnärer som direkt eller indirekt definieras som oberoende. För visst handlar detta om det oberoende skapandets villkor eller filosofi som förlaget med dessa samlingar av till franska översatta texter vill diskutera.

Den första boken i serien ägnades den polske noisemusikern Zbigniew Karkowski. Ännu ett decennium senare och fem år efter Karkowskis död är det högintressant att läsa hur Karkowski kom att utveckla sin syn på konst som han menar är ett motstånd mot estetiska och strukturella dogmer inom samtidskulturen.

Vad frihet från dogmer beträffar, vad skulle vara mer oberoende än den  Génération dakou, som som också utgör titeln på boken om den kinesiska musikern och ljudkonstnären Yan Jun? Undertiteln lyder Écouter, recycler, expérimenter (det handlar alltså om att lyssna, återvinna och experimentera). Fri från statliga eller privata aktörer bejakade den kinesiska experimentscenen från 90-talet det snabba inflödet av kultur från väst. Det rörde sig om format som cd, lp och vhs som strömmade in. Osorterat och fritt från hierarkier eller historia hamnade det i händerna på nyfikna konstnärer. Yan Jun är såväl konstnär och arrangör som uttolkare av den kinesiska dakou-scenen. Han är den kanske viktigaste katalysatorn för en experimentmusik som ofta ligger helt under den kinesiska radarn.

I Europa är det annorlunda. Här representerar Yan Jun ett närmat etablerat avantgarde-etablissemang och intar således position mellan oberoende och etablerad. Karkowski i sin tur gav ut skivor på små etiketter, spelade ofta i princip gratis, inte minst i Kina, men kunde i någon mån finansiera detta genom engagemang från offentliga uppdragsgivare. Ett annat exempel på en konstnär med flytande tillhörighet är Leif Elggren, som också presenteras i bokserien.

Det oberoende är ett flytande begrepp. Och mår nog bäst av att vara så. Rip on/off förmedlar bilder av hur ett oberoende kan uttryckas och fungera i en värld där den konstnärliga frihetens paradox att samtidigt läsa av och tvingas förhålla sig till den samtid man verkar i. På så sätt är bokserien på Rip on/off inte bara intressant läsning av enskilda konstnärskap utan också ett ständigt växande tidsdokument.

Alla artiklar av Andreas Engström

The post Bokserie speglar oberoendet first appeared on Opulens.

UTVIDNING. ”En avancerad hård- och mjukvara kan lika gärna användas för att skapa förutsättningar för strukturering och val av material som för att generera avancerade klanger”, skriver Andreas Engström.

Säger man kammarmusik tänker man kanske inte i första hand på sofistikerad elektronik. Men idag är det ofta precis vad det är frågan om, också om instrumenten i övrigt är klarinett, cello och piano. Och för att citera fritt ur minnet vad den tyska tonsättaren Martin Schüttler sa om sitt stycke low poly rose: ”Knappast något verk för ensemble jag skrivit under de senaste tjugo åren har inte inbegripit elektronik. Elektroniken skapar oordning och en form av smutsighet. För det rena är också det förutsägbara.”

Schüttlers verk spelades under föregående helg på en av Berlins största festivaler för samtida konstmusik, Ultraschall, som ges i regi av de två radiostationerna Deutschlandfunk Kultur och Kulturradio vom RBB. Det mesta här är kammarmusik – och ofta är den elektronisk i någon form: livelektronik, färdiginspelat, utvidgningar av kropp och instrument, avancerade programvaror och egenhändigt utvecklad lo-tech-apparatur. De elektroniska klangerna finns där. Ofta diskreta, men nödvändiga eftersom det rör sig om konstnärliga val.

När GrauSchumacher Piano Duo spelade Brigitta Muntendorfs två verk Key of presence och Key of absence uppstod en spänning mellan den kulturhistoria som pianoklangen härbärgerar och de elektroniska utvidgningarna av det akustiska rummet. Med fingrar på tangenter och med sina egna kroppar triggades elektronik som gav den i sig avancerade pianosatsen en kalejdoskopisk nyans och visade den i en skev spegel. Sinnena förlorade sin skärpa. Eller rättare sagt, det skapades utrymme för reflektion då det handlade om motsatsen till extrovert och expressiv tillämpning av genomdigitaliserade uttrycksmedel.

Den avancerade elektronikens diskreta komplexitet var tema också i Kölngruppen Handwerks konsert. Flera av styckena rörde ett bestämt elektroniskt fenomen, undersökt genom datormusens rörelser eller mikrofonernas kontakt med strömförande monitorer. Höjdpunkten var Cathy Van Ecks sagolika Wings där tre personer bar runt stora skärmar i en koreografi och så spelade upp en komposition genom att öppna och sluta rummet runt några påslagna förstärkare.

Musikjournalistiken är besatt av superlativ och det ”unika”. Inte minst när det gäller elektronisk musik. Då blir det väldigt futuristiskt och nyskapande. Allt, alla tänkbara ljud kan göras från en dator! Så har det låtit inom rockjournalistiken. Nu är det ju så att all den sofistikerade högteknologi som finns i popvärlden också tillämpas inom konstmusiken. Men det man gör när man talar om Beyoncés sound som ”avantgardistiskt” är att man förväxlar skicklighet med radikalism, blandar ihop graden av teknologiska möjligheter med det personliga – konstnärliga – valet av hur man tillämpar ett medium och en teknologi. En avancerad hård- och mjukvara kan lika gärna användas för att skapa förutsättningar för strukturering och val av material som för att generera avancerade klanger.

Litet av det är väl vad Martin Schüttlers stycke handlade om. När de formidabla musikerna i Hamburgbaserade Trio Catch (klarinett, cello, piano – och elektronik) släntrade in på scen och förstrött, litet frånvarande började meka litet med instrumenten fanns mycket riktigt elektroniken med. Det var dock återhållet och vilken ”roll” den spelade är oklart. En sak blev dock klar, åter handlade det om en tillämpning av en teknologi för att reta våra sinnen. Eller som Schüttler uttryckte det: ”Allt som sker under en normal konsert finns här, men litet otydligt och annan ordningsföljd och inte riktigt som det brukar vara.”

Alla artiklar av Andreas Engström

The post Den elektroniska musikens diskreta komplexitet first appeared on Opulens.

ÖVERSÄTTNING. “På ett kafé på Kaptensgatan pratade vi om livet, men också om döden. Och han gav mig sin senaste bok Odöd som jag lovade att översätta till spanska”, skriver Omar Pérez Santiago.

Den mäktiga diktboken Odöd av Clemens Altgård gavs nyligen ut i Chile av Ediciones Cinosargo, med mina översättningar till spanska.

En journalist här i Chile frågade mig hur jag känner Clemens Altgård. Det var i Malmö, där jag på 80-talet levde i exil, som jag lärde känna honom. Jag minns Malmö som en kylig stad, med en iskall vind som det allra värsta. Jag minns så väl hur jag på morgnarna med rykande mun tog mig fram på ishala gator för att ta bussen till mina lektioner i en skola i Rosengård, där jag arbetade för att tjäna ihop till uppehället. På eftermiddagarna satte jag mig på Kafé Siesta i centrala Malmö, ett kvarter från min lägenhet. Där nämnde någon en dag lyrikern Clemens Altgård.

Eftersom jag frilansade på tidningen Arbetet ringde jag upp Altgård och besökte honom i hans lägenhet. Det hängde några affischer i Dadá-stil på väggen. Vi lyssnade på punkrockband. Clemens bjöd mig på en dyr italiensk likör och gav mig en bok av den danske poeten Michael Strunge, som han hade översatt till svenska. Vi pratade en stund om hur avantgarden uppkommer. Min intervju kom senare att publiceras i tidningen Arbetet.

Varje helg organiserade jag och min chilenske vän Rubén Aguilera  konstnärsaktiviteteter på Kabaré Fredman i Folkuniversitet. En dag gjorde vi en affisch som sattes upp på olika ställen i Malmö och som det stod Malmöligan live på, och under det namnen på nya poeter i Malmö. Bland dessa utmärkte sig Clemens Altgård.

Kabaré Fredman fylldes på kvällarna av punktjejer och punkgrabbar, alla klädda i ilsket svarta kläder som de köpt i andrahandsaffärer. Senare översatte jag dessa poeter till spanska och de kom att publiceras i boken La Pandilla de Malmö (Malmöligan, 1989).

Efter 25 år återkom jag till Malmö och hade då nöjet att sammanstråla med min gamle vän Clemens, som nu hade blivit en litterär personlighet. På ett kafé på Kaptensgatan pratade vi om livet, men också om döden. Och han gav mig sin senaste bok Odöd som jag lovade att översätta till spanska. Tillbaka  i Chile ägnade jag många timmar åt att översätta boken. Jag tillbringade också många timmar åt att prata med Clemens om hans dikter online.

Clemens läser den portugisiske författaren Fernando Pessoa, en vit magiker som spelade ett historiskt schackparti mot ockulisten Aleister Crowley. Denne utövade i sin tur inflytande på argentinaren Xul Solar, som 1924 återvände till Argentina och stod för kontakterna mellan ockultismen och det konstnärliga avantgardet. Han utövade bland annat inflytande på mästaren Jorge Luis Borges.

Altgård har också läst författare som den svenske mystikern Swedenborg, finlandssvenska Edith Södergran och William Blake. I unga år intresserade sig Altgård för I Ching, tarot och kabbala. Han inspirerades av beatnikgenerationen och 60-talets konstnärliga avantgarde. Altgård hade under 80-talet även ett nära samröre med den mörka och magiska punkkulturen. Vad bestod den av?

För det första av något jag delar: att vi lever i en fragmentarisk värld. Människan är en fallen ängel, ännu levande, odöd. Världen är inte en plats för de svaga och inte ett land för de gamla (No Country for Old Men, W. B. Yeats, Camino a Bizancio).

Och vad är alternativet, enligt Altgård?

Att återvända till avantgardena.

Och vad är det för råd han ger?

Gå din egen väg. Lämna ditt hem, sätt dig i rörelse. Sök nya erfarenheter. Gå inte längs samma gamla vägar. För att försiktigt hela ett sår måste man ut och gå.

Acceptera barnets vistom om du vill komma in i himmelriket.

”Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in” Markus (10:15).

The post Poeten Clemens Altgård first appeared on Opulens.

UTTRYCK. “Den musikaliska effektanvändningen och även repertoaren är i mångt och mycket densamma. Den modernistiska musiken har under snart ett halvsekel fungerat som populärkulturens emotionella triggerpoints”, skriver Andreas Engström.

Hur känns det? Det är en fråga var och en borde ställa litet oftare, till varandra och till oss själva. Men nu syftar jag inte på livet i allmänhet, utan konsten. Hur känns det, hur upplevs det, hur påverkas vi? När det gäller konst talar vi ofta om uttrycket, stilen eller konstnärens förmåga att ”fånga något”. Men vad är det för känslor som förmedlas, hur känns detta, och vad ger det för inverkan på oss?

Ett försök att diskutera detta gavs under den nyligen avslutade festivalen Rainy Days i Luxemburg, som gick under temat ”How does it feel?”. Detta är den viktigaste musikfestivalen i det lilla landet som är snäppet mindre än Blekinge och som är ett Göteborg vad gäller invånarantal. Men festivalformatet står inte i proportion till landets storlek. Rainy Days, i arrangemang av Luxemburg-filharmonin, avspeglar såväl landets relativa rikedom som den betydelse man lägger vid kultur och är stor och påkostad. Här framträder såväl den egna symfoniorkestern som internationella storheter som Klangforum Wien, Yarn/Wire från New York och Luxemburgs främsta ensemble för ny musik, Lucilin. Kanske ska man se det så att den resursstarka festivalen avspeglar demografin i regionen i stort, där staden Luxemburg är ett ekonomiskt centrum och dit många tusen jobbpendlar från de kringliggande länderna Belgien, Frankrike och Tyskland.

Känslor i musik är som festivaltema så pass både vagt och brett att varje försök till konkret gestaltning riskerar att framstå som övertydligt. Den nya konstnärliga ledaren Lydia Rilling löste detta på ett elegant sätt. Genom att i anslutning till festivalen arrangera ett symposium på temat lades ett idémässigt fundament. Föredragen gav såväl analytiska perspektiv på samtida verk som omtolkningar av den moderna musikhistoriens sätt att arbeta med musikaliska känslouttryck.

En sanning som på senare tid håller på att omdefinieras är hur efterkrigstidens avantgarde skydde allt som hade med musikaliska känslouttryck att göra. En viktig anledning till denna föreställning är Adornos ideologiska lins och det enorma inflytande som han kom att utöva på berättelsen om samtidshistorien. Vartefter åren gått har idén om den rent materialspecifika samtidsmusiken blivit till en sanning som journalister, också i Sverige, envisats med att upprepa.

Efterkrigsavantgardets känslokyla håller alltså på att omtolkas. Och kanske räcker det med att vända sig mot filmmusiken för att inse hur impregnerad av potentiella känslouttryck den modernistiska musiken är. Faktum är att ytterst litet har förändrats sedan 1960-talet med filmregissörer som Stanley Kubrick och kompositörer som Ligeti och framför allt Penderecki. Den musikaliska effektanvändningen och även repertoaren är i mångt och mycket densamma. Den modernistiska musiken har under snart ett halvsekel fungerat som populärkulturens emotionella triggerpoints.

Stilistiskt fanns under festivalen en spännvidd som uppstår per automatik när en i sig själv stor institution bjuder in såväl internationella ensembler som det lokala musiklivet. Långt ifrån alla konserter stod i direkt relatera till temat. Men i och med den teoretiska inramningen var det i alla fall en fråga som blev hängande i luften och som på ett eller annat sätt alltid gick att applicera på det vi hörde och såg, oavsett om det rörde sig om en ensemblekonsert, eller ett text- och ljudperformance i offentligt rum, en diskret ljudinstallation, en installationskonsert runt temat immersion, improvisationsmusik eller elektroakustiska soundscapes: Hur känns detta, vad är det som uttrycks här och hur påverkas jag av detta?

Alla artiklar av Andreas Engström

The post Avantgardistiska känslostormar first appeared on Opulens.