HANGING ROCK. Med utgångspunkt i en aktuell iscensättning av Joan Lindsays litterära klassiker ”Picnic at Hanging Rock” reflekterar Jytte Holmqvist över ett verk  och en plats som fortsätter att fascinera.

”Picnic at Hanging Rock”: den mörka undersidan av en picknick i det gröna

I pedagogiskt syfte har Teater Halland iscensatt, översatt och tolkat Joan Lindsays litterära klassiker ”Picnic at Hanging Rock” i form av pjäsen ”Utflykt till Hanging Rock” som hade premiär den 28 februari. De sista föreställningarna spelas för övrigt i Växjö, nästa vecka, den 12-14 maj.

”Utflykt till Hanging Rock”

Teater Halland ser som sin uppgift att vara ett ”konstnärligt centrum som vill utmana och beröra” och säger även: ”i våra föreställningar vill vi förflytta verkligheter” där man tillsammans med publiken ”pratar … om sådant som skaver i oss och i samhället”.[1]

I ovan nämnda föreställning som visas som del av en varierad repertoar är målgruppen gymnasieelever och vuxna som uppmanas till kritiskt tänkande och engagemang genom att reflektera över hur det var att vara kvinna i en australisk kontext och flickskolemiljö för 100 år sedan. Det handlar följaktligen om att leva under strikta regler i en personlig utvecklingsfas. En situation där i allmänhet priviligierade ungdomar från den övre medelklassen lärde sig navigera i en ny tillvaro i en stel men inledningsvis säker och polerad avgränsande miljö kring Appleyard College.

En plats i närheten av ett helt annat, inte helt kartläggnings- eller definierbart större landskap. Fram till dess att den begränsat skyddade tillvaron, upprättad av representanter för engelsk kolonialism och västerländsk civilisation (ett mycket tänjbart begrepp), urartar och kolliderar med det vilda, uråldriga och otämjda. Det vilda som finns långt bortom mänsklig kontroll – och som besegrar det kortsynt opportunistiska mänskliga intrånget varpå den sköra civilisationen går under.

Hur gestaltas och tolkas detta på den svenska teaterscenen? Med översättning och regi av Carolina Frände och dramatisering av Tom Wright syftar Teater Hallands pjäs till att lära och uppmana åskådarna att uppskatta teater som konst i en tid då allestädes närvarande film tenderar att ta över som medialt uttrycksätt och riskerar att förvandla oss till avtrubbade och passiva iakttagare snarare än aktiva deltagare i det drama som utspelas framför oss. Och det australiska och brittiska i detta verk, som är delvis globalt relevant, förankras tillfälligt i en representativ svensk miljö där de frågor som ställs oundvikligen blir allmängiltiga.[2]

Joan Lindsays ”Picnic at Hanging Rock” 

Lindsays kända roman som kan läsas som en whodunnit från 1967, handlar om oförklarliga händelser på Valentines Day 1900 då en grupp flickskoleelever togs med på en utflykt till den vulkaniska formationen Hanging Rock eller Mount Diogenes intill Mount Macedon, på landsbygden nära småstadsidyllen Woodend i delstaten Victoria en timme från Melbourne[3].

Filmatiseringen av ”Picnic at Hanging Rock” 

Texten har under årens lopp blivit dubbelt uppmärksammad genom Peter Weirs filmadaptation från 1975 som håller sig nära originaltexten utan narrativa utsvävningar och där regissören skickligt fångar den krypande känslan av obehag när händelserna plötsligt tar en vändning till det värre och idyllen krackelerar.[4]

Både Weir och Lindsay är kända namn bland australier och boken utgör en del av läroplanen i Melbournes skolor.

Weirs filmversion är ett av de absoluta mästerverken i den australiska ’nya vågen’ (New Wave cinema).

Det blir nu extra intressant och direkt häftigt att berättelsen har omvandlats till kritikerrosad pjäs av Teater Halland och därmed rest från Oceanien och Victoria på andra sidan jordklotet till sydvästsvenska teaterscener och skolsalar och där ett gediget diskussionsmaterial eller kompendium finns tillgängligt att ladda ner på teaterns hemsida.[5]

Pedagogiska aspekter

Den stämningsfulla pjäsen manar således publiken till kritiskt tänkande, efterföljande samtal och reflekterande diskussion och riktar sig även till pedagoger.

Pjäsen handlar om och behandlar olika känslolägen, världar och parallella verkligheter, karaktärer och rollfigurer, musikens och ljudets betydelse för berättandet och berättelsen, liksom detaljer som leder till associationer till viktiga händelser i teaterföreställningen och som blir en del av ett viktigt ”kollektivt minnesarbete”. Det sistnämnda ligger i tiden, med ”memory studies” ett populärt begrepp i akademiska cirklar i en ”post-postmodern” tid då ett revisionistiskt tänkande och en tendens att inte lära sig från historiska misstag hotar att kullkasta all mänsklig logik.

Vem betraktar vem?

Dessa frågor speglar även vikten för såväl åskådare som karaktärer i pjäsen att iaktta och att bli iakttagna.[6] Vad har blick och blickar, seende och betraktande för betydelse, och vem tittar på vem? Är de kvinnliga huvudpersonerna ens medvetna om att de är betraktade i tysthet av något större mitt inne i en ödesmättad natur? En natur där de är omslutna av tät grönska och där under sommarens stillastående hetta, klippiga berghällar och utsprång observerar dem från vad som har tolkats som ett manligt perspektiv.

Fallostolkningar har levererats av kritiker under alla år av intresse för Lindsays förbryllande och gåtfulla historia (en inte ovanlig tendens i förhållandevis stelbenta heteronormativa sammanhang).

Platsens olycksbådande energi

De upprepade gånger jag själv kört till Mount Macedon-området och mötts av en annan värld under de senaste tolv åren har lämnat bestående intryck. Att vara där är som att stiga in i en annan tid och plats där den magnetiska energin i detta enigmatiska klipplandskap inte bara känns olycksbådande för nutida besökare utan även för den aboriginstam som en gång i tiden levde i området. En stam som det skrivs om i den mycket genomtänkta och tankeväckande boken Beyond the Rock av Janelle McCulloch (2017). Den utgör ett analytiskt ackompanjemang som liksom dvd-kollektionen ”Picnic at Hanging Rock” – Deluxe Edition Director’s Cut[7] inkluderar viktiga intervjuer med Lindsay själv.

Lindsays skrivprocess

Lindsay skrev ”Picnic at Hanging Rock” på ålderns höst och maniskt, ”like a demon”, med ”half of it in my head..”[8] och har hävdat att berättelsen kom till henne som en film. Hon beskriver författarupplevelsen som ”a very visual experience” vilket speglas i Jane Gleeson-White poetiska reflektion att ”Picnic at Hanging Rock” har drömmens överjordiska karaktär och filmens rika symboliska bildspel, tidens och rummets plasticitet[9].

Lindsays starka bildminnen påverkade hennes sätt att se på omvärlden och författarskapet och guidade henne när det var dags sätta sina observationer på pränt.[10] Detta sätt att kombinera bild med skrift och form med innehåll tills det blir en ’package deal’ gör läsningen av ”Picnic at Hanging Rock” drömlikt fängslande och surrealistisk.

Avslutande reflektioner kring Hanging Rock

Peter Weir gör i sin tur det poetiska helhetsintrycket rättvisa genom att välkomna ett möte mellan konstarter då han visar William Fords konstverk ”At the Hanging Rock” (1875) i en av flera nyckelscener och därmed fångar stämningen och sätter tonen för en begrundande och komplicerad dialog mellan det familjära och det främmande, mellan en påtvingad kultur långt från Europa och den inhemska naturen med sin otämjbara urkraft som tar sig sina egna uttryck.

Jag avslutar här mina reflektioner och hänvisar till två längre analyser[11], samt rekommenderar Teater Hallands uppsättning som för sin egen talan och tolkar tid och rum, ställer frågor och uppmanar till funderingar.

Människans fantasi som, om ohämmad, är oändlig, är det viktigaste, och att åskådarna själva manas att reflektera vidare efter att ha tagit del av en pjäs som fokuserar på en berättelse som var banbrytande när den publicerades och där Joan Lindsays naturliga anspråkslöshet och avväpnande sätt kontras av den enorma pondus och energi hon injicerat i sin mytiska och mystiska ”Picnic at Hanging Rock”.

[1] https://www.teaterhalland.se/om-oss/

[2] Sydney Theatre Company gör I sin tur sin egen nytolkning av Lindsays klassiker: https://www.smh.com.au/culture/theatre/think-you-know-the-classic-picnic-at-hanging-rock-time-to-think-again-20250131-p5l8mi.html

[3] https://www.visitmelbourne.com/regions/daylesford-and-the-macedon-ranges/destinations/woodend

[4] Här en länk till “the Australian gothic”: https://www.openforum.com.au/australian-gothic/

[5] https://www.teaterhalland.se/event/utflykt-till-hanging-rock/

[6] Eller som Antonio Machado skrev, ”El ojo que ves no es ojo porque tú lo veas; es ojo porque te ve”. https://www.poetasandaluces.com/poema/226/

[7] https://www.kvarnvideo.se/se/art/picnic-at-hanging-rock-deluxe-edition-3-disc-ej-svensk-text.php

[8] https://www.youtube.com/watch?v=FGDkFNSoFSQ&t=400s

[9] Jane Gleeson-White, Australian Classics: 50 Great Writers and Their Celebrated Work. Australia: Allen & Unwin, 2010: 131.

[10] https://www.youtube.com/watch?v=FGDkFNSoFSQ&t=400s

[11] Jytte Holmqvist, “Contrasting cultural landscapes and spaces in Peter Weir’s film Picnic at Hanging Rock (1975) based on Joan Lindsay’s 1867 novel with the same title,” Revistes Científiques de la Universitat de Barcelona (Rcub) (11) 25-35 (2013), https://philpapers.org/rec/HOLCCL och “Dystopian screen media overthrows utopic conventions: The Australian landscape as an enigma”, European Association for Studies of Australia 12 (EASA| | Special issue, Vol. 12,):103-123 (2021) https://www.australianstudies.eu/?p=1801

Till Ivo Holmqvist in memoriam. Han var den som först påkallade min uppmärksamhet till Teater Hallands pjäs och uppmanade mig att skriva om den.

The post Mystiken kring Hanging Rock fascinerar än i dag first appeared on Opulens.

AUSTRALISK KONST. Anne Edelstam har på Musée du Quai Branly, i Paris, sett en aktuell och fascinerande utställning baserad på en legend hos den australiska ursprungsbefolkningen.

Songlines – Tracking the Seven Sisters
Musée du Quai Branly, Paris
4 april 2023 – 2 juli 2023

”Songlines” eller ”Drömspår – de sju systrarnas spår” är den enigmatiska titeln på en omfattande och spännande utställning på Quai Branly, i Paris. Detta museum, beställt av President Chirac, ägnar sig uteslutande åt etnografisk konst.

Utställningen är baserad på en legend hos den australiska ursprungsbefolkningen: sju systrar som förföljs av en fruktad trollkarl. Likt våra häxor, på sina kvastar, förflyttar sig systrarna i luften från ett ställe till ett annat. Sagan är bäst upplevd om man koncentrerar sig på konstverken, snarare än på att försöka förstå själva historien, upptäckte jag snart.

Över två hundra verk presenteras, skapade av cirka hundra konstnärer. Lägg därtill några filmer, installationer och ljudfenomen. Museet har arbetat tillsammans med aboriginernas samfälligheter och konstföreningar. Vissa av konstnärerna var på plats under själva invigningen.

Genom att följa aboriginernas legend får besökaren en inblick i en fascinerande världsbild. Det är, lite förenklat uttryckt, den australiska ursprungsbefolkningens motsvarighet till den bibliska historien i kristendomen. De har dock ingen skrift att tillgå utan lyssnar på de äldre vilka har memorerat sagorna.   

Enligt aboriginernas traditionella uppfattning skapades markerna av deras stamfäder vilka sedan transformerats till att ha blivit en del av landskapet.

Det fina med historierna är vikten de lägger vid att ta hand om varandra och om skapelsen.  

Enligt traditionen har varje aborigin en personlig och andlig relation till den plats där han eller hon är född och till stammen. Det är en väldigt gammal folkgrupp som tros ha invandrat till Australien för cirka 60 000 år sedan, bland annat från sydöstra Asien. De färgglada målningarna föreställer de stigar, eller snarare spår, förfäderna anses ha följt genom landskapet.

Målningarna representerar därför de olika platser dit de sju systrarna förflyttade sig – med trollkarlen hack i häl. Besökaren lär sig på så vis lite om varje ställe där de stannar upp.

Ett rum är tillägnat ett par filmer om dessa målningar, det karga australiska landskapet samt gamla grottmålningar. Besökaren uppmanas att lägga sig ner raklång på bekväma soffor och se upp i ”himlen” och på så vis följa med de sju systrarna på filmduken genom deras färd i atmosfären, på marken och in i grottor.

Förutom målningarna visas även fint vävda korgar och barkmålningar. Motiven, tycks, trots att flertalet konstnärer ofta samarbetar på en och samma tavla, följa ett gemensamt mönster av idel snirklar, prickar och streck i glada akrylfärger vilka är svårtolkade för en utomstående men ändå tilltagande i sina abstrakta skepnader.  

Det är som att gå in i en annan persons drömmar att färdas genom denna ovanliga utställning. Den innehåller, förutom konst i sprakande färger: sagor, otäcka ormar, trollkarlar och häxor. Detta är definitivt en utställning för alla åldrar. Till er som vill lära er mer om den australiska ursprungsbefolkningen och dess historia, rekommenderar jag Bruce Chatwins utmärkta bok, ”Drömspår”.

The post Drömspår som fascinerar first appeared on Opulens.