FÖRINTELSEN. I dag, den 27 januari är det Förintelsens minnesdag. Jesper Nordström reflekterar över nazisternas intellektualiserade barbari.

Bland skildringar av Förintelsen har Primo Levis ”Är detta en människa” en särställning. Med sitt synnerligen torra språk skildrar Levi det fasansfulla med en avvärjande distans. Den där distanseringen kan leda tankarna till en film som ”The Zone of Interest” där SS-officerare bor i villor runt koncentrationslägret och ägnar arbetsdagen åt att gasa och bränna människor medan kvällar och helger ägnas åt ett småborgerligt liv med frugan. Diskrepansen mellan form och innehåll i Primo Levis bok blir ett slags parallell till hur Wannseekonferensens saklighet förhåller sig till vad som faktiskt konferensen handlande om. 

I all nazistisk pseudovetenskaplighet och kalla attityd till folkmord har Joseph Mengele en framträdande roll. Hans attityd till människor som rena försökskaniner blir ett paradexempel på nazismens intellektualiserade barbari där man, lite tillspetsat uttryckt, kunde mörda en människa utifrån att hen inte såg ut som en grekisk marmorskulptur.

Att nazismen var besatt av klassificering är närmast en truism. Mer än ett 20-tal olika tygsymboler på fångdräkterna laborerade man med och Primo Levis ”Periodiska systemet” måste läsas med detta i åtanke. Tredje riket lanserade sitt eget pseudovetenskapliga ”Periodiska system” över mänskligheten med hjälp av rasbiologi, frenologi och annat nattståndet tankegods. Primo Levi skriver om det som inte passar in i systemet, ja han låter så att säga det sturska ogräset mellan stenarna i Mengeles trädgård komma till tals.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Apropå Förintelsens minnesdag first appeared on Opulens.

FÖRINTELSEFILM. ”Förmodligen kommer ’The Zone of Interest’ framöver att ses som en av de allra viktigaste, och tyngsta, Förintelsefilmerna,” skriver Charlotte Wiberg.

The post Stark Förintelsefilm av Jonathan Glazer first appeared on Opulens.

ROMAN. Gregor Flakierski har läst John Boynes senaste roman ”Alla förlorade platser”, uppföljaren till succén ”Pojken i randig pyjamas”. Han är inte alltigenom övertygad om bokens kvaliteter.

Alla förlorade platser av John Boyne
Övers: Maria Nääs
Norstedts

John Boynes senaste roman ”Alla förlorade platser” är en uppföljare till succén ”Pojken i randig pyjamas”. Men om den sistnämnda var en ungdomsbok, vänder sig uppföljaren till en mer vuxen publik.

Gränsen är naturligtvis inte knivskarp, och en bra barn- och ungdomsbok utmärks av att den med fördel kan läsas av alla åldrar.

För er som inte är bekanta med ”Pojken i randig pyjamas” kan jag berätta att nioåriga Bruno bor med sin familj i en flott villa bredvid det som vuxna kallar ”bondgård”, men som Bruno snart upptäcker är något helt annat, smått obegripligt och riktigt otäckt. Hans pappa är chef på stället som med ett underligt namn kallas ”Allt Svisch”. Nyfikenheten driver fram honom till taggtrådsstängslet som omger platsen, och där blir han kompis med den jämnårige Schmuel. En dag försvinner Schmuels pappa och han ber Bruno om hjälp att leta efter honom. Bruno drar på sig en ”randig pyjamas”, tar sig genom ett hål i stängslet – och försvinner spårlöst för alltid.

”Alla förlorade platser” är berättelsen om Brunos då tolvåriga syster Gretel och hennes öden efter kriget.

Pappan hängs som krigsförbrytare, medan hon och mamman byter identitet och flyttar från Tyskland. Berättelsen utspelar sig mellan London 2022 och först Paris 1946, sedan Sydney 1953, och därefter London från samma år och fram till nutid. Där knyts de olika tidsplanen elegant samman.

Under hela sitt långa liv efter 1945 tvingas Gretel att ständigt ljuga om sig själv, sitt förflutna, sin familj. Rädslan för att bli avslöjad hänger över henne som ett Damoklessvärd, och hon jagas av traumatiska minnen i livets alla situationer.

En ännu större rädsla är att bli påmind om brodern. Så intill den milda grad att hon vägrar att ens uttala hans namn. Att inte benämna personer, platser och händelser blir till ett sätta att tänka bort, att få dem att försvinna i ett slags magiskt tänkande.

På samma sätt som med brodern namn kallar hon konsekvent Auschwitz för ”det där andra stället”.

Så formar sig romanen till en uppfordrande berättelse om sorg, skuld och medbrottslighet. Vilken skyldighet har man som vittne? Och gäller det också helt unga människor? Hur ska de förhålla sig till brott som begås av människor som de älskar? Till exempel en far?

Eller är man skyldig till allt gott man inte gjort, som en av personerna, själv inte utan skuld, säger: ”Genom att inte göra något, gjorde du allt.”

Ingen begär förstås att en tolvåring ska kunna stå upp mot Förintelsen. Men senare? Gretel har möjlighet att vittna om nazismens brott, hon kan också peka ut många av de skyldiga. Men hon avstår, av rädsla för att själv bli avslöjad som Monstrets dotter.

Och kanske också på grund av en viss ambivalens till det förflutnas hjältar och deras ideal.

Romanen lider dess värre av en viss förutsägbarhet och en del filosofiska resonemang som enbart framstår som konstruerade och påklistrade.

Men det är bra driv i berättelsen, det är ändå spännande, karaktärerna är trovärdigt utmejslade, konflikterna levande och slutet oväntat.

En roman som vågar lyfta fram svåra moraliska problem, ställa svåra frågor och få läsaren att reflektera över rätt och fel och de val man gör.

The post Boynes senaste roman övertygar inte helt first appeared on Opulens.

BOJKOTTHOT. Komikern Jimmy Carr har mött hård kritik efter att ha skämtat om Förintelsen och romer. Nu uppmanas strömningsplattformen Netflix att ta bort delar av hans show.

Det är i sin Netflix-special “Dark Material” som komikern Jimmy Carr skämtat om Förintelsen och om romer och andra resande folkgrupper, skriver Sky News.

Flera organisationer har reagerat starkt, bland andra The Auschwitz Memorial, som skriver på Twitter att Jimmy Carr bör lära sig om ödet för alla dem som deporterades till Auschwitz.

Välgörenhetsorganisationen Traveler Movement, som bland annat stödjer romer, har också fördömt skämtet och skickat en uppmaning till Netflix att ta bort delar av materialet.

Flera brittiska politiker inom Labourpartiet har ställt sig bakom uppmaningen, bland andra parlamentsledamoten Zarah Sultana som i ett inlägg på Twitter skriver att hån av ett rasistiskt folkmord inte har någon plats varken i en komedi eller i ett anständigt samhälle.

Carr själv har ännu inte gjort något uttalande om kritiken men har tidigare sagt att hans föreställning innehåller hemskheter, och beskrivit några av skämten som “karriärdödare”.

Linnéa Wannefors/TT

The post Jimmy Carr kritiseras för Förintelseskämt first appeared on Opulens.

ÖVERLEVARE. Emerich Roth har avlidit. Roth överlevde Förintelsen och var en av initiativtagarna till Föreningen Förintelsens överlevande, som besökte skolor och organisationer för att berätta om sina erfarenheter.

– Emerich var en person som aldrig gav upp. Han gav sig aldrig. När han trodde på något så trodde han på det. Och det framgår väl när man tänker på alla år han varit i skolor och föreläst och artiklar han skrivit att han alltid framhållit skolans roll, hur viktig den är, säger hans änka Kerstin Roth till Dagens Nyheter.

Fördes till Auschwitz

Emerich Roth föddes 1924 i Sevlus i dåvarande Tjeckoslovakien, i dag Vynohradiv i Ukraina. Hans familj tvingades under andra världskriget in i ett ghetto tillsammans med övriga judar i staden och därifrån fördes de till koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau.

Han slapp undan gaskamrarna som dödade hans mamma och två systrar vid ankomsten och kom att vistas i totalt fem läger under Förintelsen. Efter krigsslutet fick han veta att systern Elisabeth fanns i Sverige och 1950 kunde han återförenas med henne.

I 45 år höll han tyst om sina upplevelser, men åsynen av ett gäng nynazister på gatan i Stockholm 1992 förändrade allt.

En dag när jag gick på Birger Jarlsgatan kom en grupp ungdomar marscherande på andra sidan, skanderade Sieg Heil med lyfta armar. Det var en chock! Men det som var ännu värre var att ingen reagerade! Dags att bryta tystnaden, sade Roth i en intervju med DN 2011.

Besökte skolor

Det blev startskottet för hans engagemang och han bildade och började besöka skolor genom Föreningen Förintelsens överlevande.

1994 grundade han den ideella Emerichfonden, som delar ut stipendium för att utbilda om Förintelsen. Han var även med och startade verksamheten Exit på Fryshuset, för avhoppare från högerextrema miljöer.

Statsministern beklagar

Statsminister Magdalena Andersson (S) skriver i ett inlägg på Instagram att Emerich Roth lämnar ett tomrum efter sig.

“Mina tankar går främst tills hans familj men han lämnar också ett tomrum i Sveriges offentliga samtal som aldrig helt kommer att kunna fyllas igen”, skriver hon och fortsätter:

“Emerich Roths envisa övertygelse om kunskapens överlägsenhet som vapen i kampen mot nazism och antisemitism, och betydelsen av att nå fram till varje ny generation unga, förblir en ledstjärna för alla svenskar som är övertygade om det lika och okränkbara människovärdet.”

Roth tilldelades flera priser, bland annat Raoul Wallenberg-priset 2015 och Olof Palme-priset 2017 – båda tillsammans med Hédi Fried.

Emerich Roth blev 97 år.

TT Nyhetsbyrån

The post Emerich Roth är död first appeared on Opulens.

JUDISKT LIV. “Förintelsekonferenser och utställningar i all ära men för dem som ser detta är det bara så klart, så enkelt. Aldrig mer.” Thomas Wihlman har läst två nyligen utkomna överlevnadsskildringar.

Vad dina ögon såg – Berättelsen om hur Ester och Leon överlevde
Av Snezana Bozinovska
Norstedts förlag

Sonjas Resa – Genom livet och dödslägren
Av Sonja och Semmy Stahlhammer
Stahlhammer Förlag.

Den nyligen genomförda Förintelsekonferensen i Malmö fäste uppmärksamheten på antisemitism och på Förintelsen. Uppmärksamheten märks också i litteraturen, bland annat genom två nyutkomna böcker om enskilda människors öde, från livet i Polen till en svensk tillvaro. Tidigare under året utkom också antologin Jude i Sverige och Anders Hammarlunds bok om judisk kulturhistoria Judiska städer: en europeisk läsebok.

Det har sagts att snart finns det inga människor kvar i livet som har egna minnen av Förintelsen. Snart är ett relativt begrepp. De yngsta förintelseoffren närmar sig nu 80-årsåldern, och säkerligen har många av dem ett antal år kvar att leva. En del av överlevarna finns faktiskt i min egen bostadsrättsförening: Dina och Jovan Rajs samt Tobias Rawet. De har en sak gemensam, nämligen att de på äldre dagar tagit sig för med uppgiften att berätta om det de varit med om.

Det är inte lätt att våga berätta. Att kunna. Att stå inför en publik. Att sitta i en tv-soffa och berätta om sina smärtsammaste minnen, minnen med ett innehåll som vi knappt trodde var möjligt. Det är det som paret Rajs och Tobias Rawet gör och som vi ska vara tacksamma för.

Det finns också en problematik med att de som var små under förintelsetiden inte har en vuxen persons minne och iakttagelseförmåga och därmed kanske inte på samma sätt kan bidra till vår förståelse, även om barnets minnen förstås kan vara viktiga ändå. Sett på detta sätt är Sonja Stahlhammer, född 1922 som Zyza Mariem Kohn, ett fantastiskt bra vittne. Hon var alltså 17 år när kriget bröt ut, idag 99. I en liten tunn bok ger hon oss minnen av alla de slag och att denna bok inte är utgiven av ett större förlag är en gåta.

I Snezana Bosinovskas bok om Ester och Leon, Vad dina ögon såg, får vi följa huvudpersonerna från en någorlunda anständig tillvaro i Polen, men bara någorlunda för 30-talets polska pogromer sätter sina spår hos Ester och Leon (som då ännu inte känner varandra), till det värsta av det värsta, som gettot i Lodz, till Auschwitz och Bergen-Belsen.

När jag läser skildringen kommer bilder av skor och resväskor för mig från det Auschwitz och Birkenau jag besökt, det griper tag i mig – hur ska den känna som verkligen kan identifiera sig med detta? Det Ravensbrück jag besökte på 70-talet gav andra känslor, är det möjligt med dessa illdåd på denna fridfulla plats? Men det gav också en signal om politikens utnyttjande, dåvarande Östtysklands “det var inte vi, det var inte vi”. Men det var det. För den som ytterligare vill sätta sig in i hur man anstränger sig för att glömma sitt förflutna och sitt ansvar är Ruta Vanagaites och Efraim Zuroffs Vårt Folk. En resa genom den litauiska förintelsen läsvärd.

Ester och Leons historia berättas rakt upp och ner, välskrivet. Jag känner igen mig från annan liknande litteratur och frågar mig om jag blir avtrubbad. Kanske, men bokens avslutande del om tillvaron i Sverige, om Ester och Leons kärlek och drivkraften hos Leon till att få en yrkeskarriär, är en stark berättelse med bäring på dagens integrationsdebatt. Parets svårigheter beskrivs men har också som tur är ett lyckligt slut. Vi får lära oss om motsättningarna mellan i Sverige födda judar och de nyanlända, men inget stoppar Ester och Leon. De ska bo i Sverige, inte i USA, inte i Israel, bilda familj. Så äntligen kommer medborgarskapet och Leon utropar jublande “Svenskjude”! Här tillför Snezana Bozinovska en dimension som vi ofta inte ser i skildringar av judiskt liv.

Sonja Stahlhammers berättelse innehåller ofta små, enkla, vardagskommentarer och detaljer som griper tag i mig djupt. En kålrotstårta till födelsedagen kanske? Segregationen, redan före nazismen, den skolan får du inte gå i. Jude-apartheid. Bisarra regler, oförutsägbarhet. Längtan efter en älskad lillebror. Bortsorterad, försvunnen. Men också: Det fanns fångvaktare, tyskar, få men som gav en liten, mycket liten bild av mänsklighet. Kanske också sådant bidrar till ökad överlevnadschans? Allt vågar Sonja berätta.

Ryktena går, engelsmännen kommer, jag måste leva lite till. Sonjas iakttagelseförmåga är fantastisk och gör skildringen mycket levande, så levande att den nästan närmar sig det myllrande livet och persongalleriet i Tokarczuks Jerusalem. Och sonen Semmy Stahlhammer, den fine violinisten, har nu fått både pappans (i boken Kodnamn Frisör) och mamma Sonjas levnadsbeskrivningar på pränt.

Idag är Sonja 99 år. När hon kommer fram på scenen i Musikaliska på Nybrokajen i Stockholm, lite stapplande med rullatorn, i samband med boklanseringen och en konsert, blir det stående applåder. Ett barnbarn läser ur Sonjas resa. Och jag tänker detta är otroligt. Hela Semmys familj på scen, en vilja att manifestera att ingen kan och ska få glömma det som skedde, inte heller kommande generationer. Förintelsekonferenser, utställningar i all ära men för dem som ser detta är det bara så klart, så enkelt. Aldrig mer.

The post Svenska överlevare first appeared on Opulens.

NOTERAT. Primo Levis författarskap är bland de främsta som gestaltar Förintelsen. Hans Är detta en människa skildrar det ruggiga genom ett iskallt registrerande språk som får läsaren att tro Levi bara fortsätter sitt yrke som kemist och levererar en kylig labbrapport över Auschwitz.

Men även hans bok Periodiska systemet kan kanske sägas förhålla sig till det industriella folkmordet? Nazismens besatthet av klassificeringar och pseudovetenskap är den perverterade baksidan av det grundämnenas periodiska system. I systugan i Auschwitz fanns 26 stjärnor att märka fångarna med. Ett eget förvridet “periodiskt system” som närmast visade på en perverterad lust till klassificering, ett indelande och helt enkelt onödigt moment i en lägertillvaro där alla ändå var dömda till att dö. En tvångsneuros i det ständiga sorterandet. Och så mitt i allt detta: Mengeles prydliga kryddträdgård utanför hans “mottagning”.

I Primo Levis periodiska system växer dock ogräset och de poetisk-melankoliska individerna som en tyst sturig protest mot det västerländska klassifikatoriska platonska tänkandet, som Theodor Adorno med isande tänkvärd överdrift menade ledde rakt in i gaskamrarna. Gränsgångarnas tysta protest.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Förintelsekonferensen: Periodiska systemet first appeared on Opulens.

HÅGKOMSTER. – Jag visste inte att det fanns getton, säger en Malmöelev efter en omtumlande lektion på Pauliskolan om judiska livsöden under andra världskriget.

På första parkett satt statsminister Stefan Löfven och hans hustru Ulla.

– Även om det är outhärdligt och svårt ska vi lyssna, inledde Stefan Löfven, som besöker Malmö inför den internationella konferensen om hågkomst av Förintelsen och bekämpande av antisemitismen som hålls på onsdag.

Många av de överlevande från Förintelsen har gått bort eller är för gamla för att vara ute i skolorna och prata. Stafettpinnen har tagits över av deras barn och barnbarn.

Kim Einhorn berättar om sin farmor Nina som levde alldeles intill muren i Warszawas getto och som 15-åring började morgnarna med att räkna barnlik.

Det var matbrist i gettot, men på nätterna gick det för små människor att smyga ut genom hål i muren och köpa mat för att smuggla in i gettot. Men de som ertappades av nazisterna blev skjutna.

Vägde 27 kilo

Dan Schreiber berättar om sin pappa Isidor, som vid krigsslutet bara vägde 27 kilo efter att ha överlevt Auschwitz.

– Allt var grått där. Även om solen sken så var himlen grå, gräset var grått, löven på träden kunde vara gråa och det berodde på att det brann hela tiden i de ugnar där de eldade upp dem som hade gasats ihjäl.

Henrietta Stein berättar om sin mamma Judith och pappa Abram som kom till Auschwitz den 19 augusti 1944. Den dagen mördades 19 200 människor där.

– Det är ungefär lika många som ryms på vår fina stadion här i Malmö.

Hon berättar att Judith frågade fångvaktarna vad som hade hänt hennes familj och fick till svar: “Känner du lukten? Ser du röken? I den försvinner din familj”.

– Någonting brast inom min mamma den dagen, säger Henrietta Stein.

“Hundra procent sanning”

Gymnasieeleverna, som går i årskurs ett på Pauliskolan, lyssnar under tystnad. Under frågestunden undrar en av dem om allt de fått höra är sant.

– Ja, tyvärr kan man säga. Det är hundra procent sanning. Det är våra egna föräldrars och far- och morföräldrars upplevelser, svarar Henrietta Stein, som också säger att hon kommer att fortsätta att vara ute och berätta tills den dag då antisemitismen är borta.

En annan elev undrar om de möter mycket fördomar.

– Det är inte så att någon, när vi går ut i skolorna, skriker “jävla jude”, svarar Kim Einhorn.

Men ibland finns dolda antisemitiska budskap i de frågor som ställs.

– Det är viktigt att de väcker de här frågorna med oss, så att vi kan besvara dem. Det farliga med sådana frågor är när de förblir obesvarade och folk börjar tro på dem, säger hon.

Henrietta Stein tänker likadant:

– Jag tar hellre de frågorna än att våra barn och ungdomar i Malmö ska behöva utsättas för fördomar. Jag är vuxen, jag kan hantera det, men barn ska inte behöva möta fördomar.

“Helt otroligt”

Gymnasieeleverna Jennifer och Elina säger efter föreläsningen att de visserligen har haft lektioner om Förintelsen i skolan. Men det blir annorlunda att få höra direkt från människor som berättar om sina släktingar.

– Jag visste inte att det fanns sådana getton, det var helt nytt för mig, säger Jennifer.

Elina blev tagen av att barnen mördades när de försökte smuggla in mat i Warszawagettot:

– Att detta har hänt, det är helt otroligt egentligen hur man kan mörda barn, som är helt oskyldiga.

Cecilia Klintö/TT

The post Förintelsekonferensen: Hennes farmor började dagarna med att räkna lik first appeared on Opulens.

FOLKBILDNING. ABF:s Studiecirkel Folkbildning mot nazism i Eskilstuna har pågått under året och lider nu mot sin sista träff den 23 oktober. Verksamhetsutvecklare Malin Nordling hoppas att deltagarna ska använda sina kunskaper till att kunna stå upp mot nazism i vardagen.

Under våren har ABF Eskilstuna hållit i studiecirkeln Folkbildning mot nazism med sex stycken träffar och en avslutande uppföljning som närmar sig den 23 oktober. Varje träff har börjat med en föreläsning, följt av en studiecirkel och diskussion baserat på litteratur och föreläsarens material. Syftet med cirkeln är att sprida kunskap om nazismen så att människor kan stå upp för varandra i vardagliga situationer.

– Förutom ren kunskap i ämnet hoppas jag att deltagarna känner att de har fått på fötterna och vill folkbilda vidare, säger Malin Nordling, verksamhetsutvecklare på ABF.

Det började med ett hot från nazistiska krafter om att “homolobbyn måste krossas”, efter att ABF Södermanland hade varit med och arrangerat Springpride 2018. De dåvarande cheferna ville inte låta sig tystas, och drog igång utbildningen för att sprida kunskap om nazismens historia och hur den ser ut idag. Syftet med Folkbildning mot nazism är att få människor att kunna säga ifrån.

– Det primära syftet är inte att gå ut och demonstrera, men när man hör främlingsfientliga och antidemokratiska åsikter yttras i vardagssituationer, så ska man kunna sätta ner foten med hjälp av de här kunskaperna, säger Nordling.

Efter ett års uppehåll på grund av covid kom studiecirkeln tillbaka i digitalt format med start i mars i år. Det första tillfället handlade om nazismens framväxt och om hur Hitler kunde komma till makten, fortsatt med en föreläsning av Auschwitz-överlevaren Tobias Rawet, och senare om kopplingen mellan nazismen och Sverigedemokraternas grundare.

– Efter ett tag försökte vi röra oss framåt i tiden, och då pratade vi mycket om civilkurage, om hur man vågar säga ifrån och gripa in när något inte känns rätt.

Eva Burman, redaktör på Eskilstuna-kuriren, kom och föreläste om tidningens reportageserie från 2017 som heter Den svenska trollfabriken och handlar om hur olika nättroll arbetar på internet för att sprida rasistiska åsikter. Därifrån gick studiecirkeln över till att alltmer fokusera på högerextremism idag, som alt right-rörelsen och Nordiska motståndsrörelsen. Sist ut var Jenny Strindlöv som wallraffade i den svenska extremhögern som grävande reporter.

– Hon berättar om hur hon under falsk identitet lyckas ta sig in i det svenska extremhögerns högkvarter, hon fick insyn i hur de jobbar där, vad de har för kvinnosyn och vad de tycker och tänker, berättar Nordling.

På uppföljningsträffen den 23 oktober kommer Ellika Kyndel och föreläser om Norrköpings stadsmuseum och vad de fick utstå efter sin utställning Medlöperi och motstånd. Diskussionen kommer att vara: hur står man emot hot från högerextremt håll? Efter sista träffen kommer studiecirkeln att utmynna i en folkbildningskonferens i december, där fokus kommer att vara högerextremism inför valet.

– Vi pratar jättemycket om antisemitism och rasism men nu tänkte jag att fokus skulle kunna få ligga på högerextremism, våld, hbtqi och kvinnors rättigheter, som aborträtten, för att bredda lite, säger Nordling.

Tanken är att Folkbildning mot nazism ska bli en årligt återkommande utbildning i ABF:s program och andra städer planerar för liknande utbildningar.

The post Studiecirkel för civilkurage mot nazism first appeared on Opulens.

FÖRINTELSEN. Den stora behållningen av att läsa Margit Silbersteins bok är att bli påmind om en mörk tid i vår historia och att aldrig glömma ordet Förintelsen eller de ord som är närliggande, som deportation och läger.

Förintelsens barn av Margit Silberstein
Albert Bonniers Förlag

Margit Silberstein har under lång tid arbetat som journalist, hon har varit programledare på Sveriges Radio och politisk reporter och kommentator på SVT. Hon har länge känt ett behov av att skriva och berätta hur det är att tillhöra en minoritet i landet Sverige, att leva med ett judiskt arv.

Boken är en hyllning till livet, men även en hyllning till Margits föräldrar, som skildes från varandra under kriget. Ili och Ernst Silberstein växlade flitigt brev med varandra, det finns flera utsnitt i boken och så möttes de i januari 1948 på Norrköpings central. Familjens ursprung var Rumänien, men familjen tillhörde en del av landets ungersktalande, judiska befolkning.

Ernst blev tvångsdeporterad av den rumänska armén, skickades till fronten i dagens Ukraina, där han efter en tid blev tillfångatagen och hamnade i läger i Sibirien.

Ili deporterades till Auschwitz och i januari 1945 tvingades hon och de andra fångarna ut på en dödsmarsch till Bergen-Belsen. Fyra systrar Grunzweig blev en.

Ili och Ernst undkom dödslägren på ett närmast mirakulöst sätt och de hittar varandra efter krigets slut. De bådas familjer utplånades, det är en stor sorg, som familjen får bära genom sina liv. Det är ett tungt arv, som handlar om känslan att finnas kvar istället för alla de som slutade sina liv i gaskamrarna. Det är som att förlora en del av världen.

Margits mor kom med de vita bussarna som en mager fågel från Belsen och Margits far fick först återvända till Rumänien, innan han efter en avsevärd tid kom till Sverige. Det var på den tiden då det inte lades en tjock filt över alla i form av undervisning i svenska, försörjningsstöd och olika sofistikerade hjälpinsatser. Det var en tid då var och en fick klara sig själv och den enda frågan var hur det skulle gå till att försörja sig själv och sin familj. Margits föräldrar lärde sig snabbt att göra rätt för sig och vara till lags. Det ledde till framgångar. Ordet anpassning var ett nyckelord.

Nu var det en sak som aldrig gick att komma ifrån, det skavde och gnagde ständigt inom hela familjen: det var den stora och svåra frågan om Förintelsen. Föräldrarna var måna om att den judiska erfarenheten och det judiska arvet skulle leva vidare i nästa generation. Det blev föräldrarnas stora uppgift när det gällde uppfostran av barnen. Om konsekvenser och om kontroll.

Det blev en kamp inom familjen, men det Margit fick känna på, det låter hon även sippra in i sina barns blodomlopp.

Det finns även aktuella reflektioner beträffande antisemitism och rörelser på den yttersta högerkanten i dagens samhälle.

Den stora behållningen av att läsa Margit Silbersteins bok är att bli påmind om en mörk tid i vår historia och att aldrig glömma ordet Förintelsen eller de ord som är närliggande som deportation och läger.

Vi kan särskilt tänka på det, den här veckan: ”Varje år högtidlighåller vi minnet av Auschwitz befrielse den 27 januari 1945. Befrielsen kom, men ingen av de som var där blev någonsin fri. Inte heller Förintelsens barn.”

The post Om gemenskap och identitet first appeared on Opulens.

FÖRBRYLLANDE. “Mitt i alltihopa dansk, småborgerlig idyll där man hygger sig, spiser lagkage och hissar Dannebrogen.” Lasse Ekstrand ser danska dokumentären Skuggorna vi ärver, aktuell på Svt, om förintelseöverlevare. Han blir starkt berörd men vad handlar den om egentligen?

En åskådare indoktrinerad med amerikansk filmdramaturgi, som av verken kräver en början och ett slut, kanske skulle säga att den danska dokumentären Skuggarna vi ärver (nu på Svt Play) aldrig kommer till skott. Det är som om den söker sig själv, om ni förstår vad jag menar. Frågar sig själv: Vad mer exakt vill jag förmedla? Detta självrefererande och kritiska reflekterande runt, den både explicita och implicita, kärnfrågan vad vill jag med min dokumentär? griper omedelbart tag i mig. En dokumentär som till väsentlig del handlar om sig själv.

Ett barnbarn, Susanne Kovács, försöker energiskt, nästan tjatigt, förmå sin gamla farmoder, koncentrationslägerfånge i Ravensbrück och Mauthausen, att berätta om sina erfarenheter. Det är primärt känslorna hon är ute efter. Farmoderns inre värld, emotionella reaktioner. Men den gamla kvinnan slår stillsamt, ibland tämligen bryskt, ifrån sig.

Hon vill lägga det organiserade helvetet bakom sig, har ingen lust att tala om vad hon varit med om, fast barnbarnet insisterar med kameran påslagen. Det som hände, det hände. Enligt den tidigare fången som överlevde de fruktansvärda lägren. “Mänsklighetens slutstation” som någon sade om Auschwitz.

Efter kriget kom farmodern med maken till Danmark, de blev danska medborgare. Det judiska skall inte framhävas, de är från och med nu danskar, inte judar längre. Det är deras konsekventa livshållning i och med att de trätt in i det danska samhället.  Inget i hemmet eller vardagslivet får signalera eller påminna om något judiskt. Sekularisering är ett för svagt ord i sammanhanget, det är betydligt mer än så. Någon explicit förklaring gives vi icke. Förträngning? Förnekande? Självhat? Frestande att amatörpsykologisera. Eller tänka: det judiska tog nazisterna. Det förintades i lägren.

Barnbarnets fader har mycket svårt att tala om sina föräldrar med dottern. Fadern misshandlade honom under uppväxten.  Men han vägrar skylla det på nazisterna och föräldrarnas traumatiska upplevelser. “Man tror att alla som satt i lägren var goda människor.” Underförstått: så var det icke.

En smått förbryllande kommentar. Jag förstår det som att sonen vägrar låta fadern komma undan med vad han gjorde mot honom. Ingen bortförklaring, ingen rationalisering. Fadern var en sadistisk tyrann och skall inte förlåtas. 

“Det er et yndigt land.” Mitt i alltihopa dansk, småborgerlig idyll där man hygger sig, spiser lagkage och hissar dannebrogen. Trevliga små hus, välskötta trädgårdar. Fasan kryper in och gömmer sig bland de välansade buskarna. Men är städse närvarande, färgar dokumentärens atmosfär.

Barnbarnet når aldrig fram till sin farmor. Till slut ger hon upp. Inser att hon måste släppa det – vad det nu är hon fått för sig att hon måste förstå. Det står aldrig riktigt klart varför hon måste få veta. Hur det mer precist skall hjälpa henne i hennes liv. Farmodern dör strax efter den inspelning där hon framstår som mycket, mycket trött – blundar stundvis – och färdig med livet. På egen begäran läggs hon i anonym grav. Liksom försvinner spårlöst. Som om hon aldrig varit där.

Det är en egendomlig dokumentär. Vad handlar den om – egentligen? Jag ser den en solig våreftermiddag med persiennerna för fönstret och blir mycket starkt berörd. Jag kan inte någorlunda utförligt svara varför.

The post En egendomlig dokumentär first appeared on Opulens.

FÖRINTELSEN. I sina bästa stunder låter ”Witnesses” oss skymta en historisk erfarenhet som egentligen inte låter sig skildras, som måste gestaltas, skriver Gustaf Johansson om Mikael Janssons fotoutställning om Förintelsen.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Witnesses – Fotoutställning av Mikael Jansson
Galleri 5, Kulturhuset i Stockholm
Pågår fram till och med 16 december

I Peter Fröberg Idlings debutbok Polpots leende finns en passage som bättre än mycket annat jag läst gestaltar 1900-talets totalitära terror. Fröberg Idling beskriver en sal i de röda khmerernas tortyrcentral S-21. Han går sakligt tillväga. Har man läst andra böcker om liknande anläggningar tror man sig veta vad som väntar: en skakande, men nykter, redogörelse för vad människor gör med andra människor i ideologins namn. Det är fel. Här väntar något annat. Plötsligt saknas ett ord, mitt i en mening, sedan ytterligare ett. Till slut återstår bara skiljetecknen.

Den uppbrutna texten ger form åt en avgörande insikt: vad som sker med människor på platser likt S-21 är att de bryts sönder — och det för alltid. Jag tänker på Fröberg Idlings gestaltning av detta för en utomstående ovetbara när jag ser utställningen Witnesses på Kulturhuset i Stockholm, om den sista generationen förintelseöverlevare. Angreppssättet är likartat: med fragmenteringens hjälp gestaltas det som inte kan beskrivas, inte ens av de gedignaste forskningsarbeten.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Utställningen har två delar. Den inledande förklarar de nazityska förintelselägrens funktion och historia. Det är välgjort, inte minst vad gäller fotomaterialet. Särskilt lyckat är valet att inkludera foton av dagens Auschwitz. De utstrålar en stillhet i stark konstrast till den storm som fortfarande rasar i de åldrade överlevarnas kroppar.

I den andra delen står dessa överlevande i centrum. De framträder avbildade på fotografen Mikael Janssons porträttfotografier, men de talar också direkt till besökarna. På två skärmar rullar filmade intervjuer som återger brottstycken av deras vittnesmål, fångade med samma intimitet som fotografierna. På väggarna återges likaledes fragmentariska minnesbilder, ett par rader som beskriver en scen eller en känsla, presenterade utan vidare sammanhang. Det är omöjligt att värja sig mot denna förtätning av bilder, texter och röster. ”De slängde de små”, berättar ett av minnesfragmenten, ”precis som ved.”

Problem uppstår emellertid i spänningen mellan dessa båda delar. Utställningen som helhet fastnar mellan sin vilja att redogöra för Förintelsens historia och det tilltal av ett helt annat slag som finns i dess andra del. Den ordnade historieframställningen, saklig och stringent, skär sig helt enkelt med den uppbrutna och hela tiden omstartade historia som överlevarna berättar. Kanske är det menat att vara så, men jag hade önskat att vittnesmålen fått företräde framför historieförmedlingen.

I sina bästa stunder låter Witnesses oss skymta en historisk erfarenhet som egentligen inte låter sig skildras, som måste gestaltas. Genom de loopade filmintervjuernas ständiga upprepning av samma handfull minnen kan vi närma oss den skoningslösa minnesrepetition som överlevarna dömts till. Vi säger ofta att vi aldrig får glömma. Det stämmer, men det är samtidigt en besvärjelse för de förskonade. För dem som återvände från dödslägren har glömskan alltid varit omöjlig.

The post Gestaltad historisk erfarenhet first appeared on Opulens.