Vi kan lätt tro att livesändningen av Nobelfesten fått fler tittare i år. Skälet är Svenska Akademidramat, som blivit både tragedi och fars, och därmed lyckats skapa mer stoff till journalisterna och göra bättre reklam än Mikael Persbrandts memoarer. Som en burk med Nobels dynamit som antänts, sprängdes locket nyligen av när det visade sig att pristagarnas namn under flera år läckt ut innan tillkännagivandet. De adertons rykte är besudlat.

Kanske önskade ledamöterna bara att vinden lägger sig och att de ska slippa svälja påtryckningarna om att de måste reformera sina stadgar, när de under evighetssittningen filmades förtära lammsadel och skåla utan klirr. När taxin levererat hem Kloker, Trötter, Glader och Butter efter festligheterna, trädde de ur strålkastarljuset och hoppades få gå i ide till nästa års oktober då en ny litteraturpristagare ska utses.

Låt oss i all hast glömma vad DNs kulturchef Björn Wiman efterfrågade i Morgonstudion, SVT 11/12, att de utvalda lärda ska ”professionalisera” Gustav III:s instiftade fristående akademi.

Akademiledamöterna kan trösta sig med att lite tyder på att millenials skulle finna en bankett med kungafamiljen, näringslivsdirektörer som generöst och skattefritt skänkt till NobeIinstitutet, alla dessa gråhåriga damer och herrar i sidenfodral och frack, roande. Denna generation unga, som lever med bördan av faktaresistens eller befinner sig i en filterbubbla, är  så illa ställda att de behöver hjälp av en viralgranskare och en, i och för sig god idé, litteraturkanon att utgå ifrån. Vi kan ana att bildning inte står högt i kurs, till Vetenskapsakademins förtvivlan.

Fanbärarna, dessa unga studerande, kan förhoppningsvis vara kritiska och likt Jean-Paul Sartre se problematiken och bördan med att pristagare blir förknippade med en anrik institution. Det går att undra varför det överhuvud taget existerar nobelpris i det ovetenskapliga ämnet ekonomi och det svårdefinierade fred.

Kazau Ishiguro nämde i sitt bankettal heiwa – ordet fred på japanska – att det aldrig kunde bli sig likt efter att bomben detonerat och det mörka molnet lagt sig över hans mors Nagasaki. När fredsduvor tycks utrotningshotade är det ett osäkert tidevarv vi lever i och att Nobelstiftelsen inte dragit tillbaka fredsprisen varken i Aung San Suu Kyis fall eller i Barack Obamas, placerar dem vid skampålen. Världsledare kan inte komma undan med att de mottagit priset under andra omständigheter, när de efteråt mördat i sin nations namn.

Sartre tackade nej till litteraturpriset och skrev ett brev som publicerades i Le Figaro där han förklarade att det inte var rätt att som socialist motta utmärkelser, speciellt fann han en problemsamling med att ha en så västifierad utmärkelse, där priset ofta gått till de politiskt korrekta författarna och sällan rebellerna. Om det gått till någon i öst så har det varit i opposition till en röd ideologi.

Legitimiteten bör ifrågasättas när de som förfinat skriverikonsten till den grad att de lyckats bli nominerade och utvalda, vunnit på grund av akademiledamöternas slätstrukna liberala världsåskådning.

Absolut skall ingen skugga falla över de vetenskapliga utmärkelserna. Det finns hopp för generationerna som ska ta över. På en föreläsning med pristagarna på Stockholms Universitet flockades förra veckan studenter. När det blivit fullt i Aula Magna satt de på golvet i korridorer utanför och streamade direktsändningen på sina skärmar . Entusiasmen var stor när äntligen någon lyckats med vad Einstein kunde förutse men inte trodde någonsin skulle bli möjligt; att mäta svarta håls gravitationsvågor.

Det finns mycket att ifrågasätta när vi tittar på det skinande men befläckade priset. Det är så mansdominerat, vilket är besynnerligt men svårt att styra över på annat vis än att forskarmiljöerna börjar lyfta fram kvinnliga forskare och ge dem samma möjligheter som det motsatta könet.

The post Ett befläckat pris first appeared on Opulens.

NOBELPRISET. Aung San Suu Kyi, Burmas statsråd, har varit i nyheterna igen. Från att ha varit en hoppfull figur har hon gått till en moralisk skamfläck. Hon har vunnit Nobels fredspris, och många hade hoppats på att hon skulle bli en enande kraft i landet. Än en gång har fredspriskommittén visat sig satsa på fel kort.

För tillfället pågår ett folkmord på den muslimska rohingyabefolkningen, och det bästa Suu Kyi kan göra är att rycka på axlarna. Det som gör mig mest förvånad i det hela är de upprepade kraven på att dra tillbaka fredspriset för Suu Kyi, som om det gjorde någon skillnad. Det gör det inte, för priset har alltid varit en fars.

Låt oss titta på vilka kommittén delat ut det till genom åren: 1906 Theodore Roosevelt, fem år efter prisets instiftande, för sitt medlande i rysk-japanska kriget. Om någon amerikan ska tilldelas titeln som USA:s första imperialistiska president så är det Teddy. Med honom som befälhavare ockuperade amerikanska armén filipinerna och mördade hundratusentals. Men vad gör döda filippiner i förhållande till en diplomatisk insats i ett krig?

1919 gick det till Woodrow Wilson. En fullblodsrasist som i Europa la grunden till idén att nationsgränser skulle dras efter olika etniska gruppers krav, något som gav bränsle åt nationalismen på kontinenten. Gandhi fick aldrig något pris, det ansågs alltför kontroversiellt, så några kriterier hade man allt. 1994 tilldelades det Arafat, Peres och Rabin för att de träffade det förskräckliga Osloavtalet, som lyckades med konststycket att ge Israel ännu mer makt att utöka ockupationen, och gav palestinierna en regering som är betald av Israel för att göra ockupationsmaktens jobb.

Den lägsta punkten som kommittén sjunkit till måste ändå vara 1973 när priset gick till Henry Kissinger, mannen som haft ett finger med i nästan varje folkrättsbrott som begicks i kalla krigets senare skede. Så vad finns det egentligen kvar av heder för priset att bevara? Självklart har priset gått till en del välförtjänta mottagare, men alltid när kontroversen lagt sig, och aldrig när någon högt uppsatt inom västvärldens stormakter kunnat protestera. För priskommittén är feg. Det är prisets största problem. Freden behöver uppmuntra sina förkämpar, inte vara en ryggdunk till dem som redan har resurserna på sin sida. Vad skulle till exempel ha hänt om man  gett priset till Chelsea Manning när hon satt i fängelse? Skulle det ha löst hennes situation? Kanske inte, men det skulle ändå ha visat vad som krävs för att stå upp för freden på riktigt – en uppoffring, antagligen olaglig, för att visa hur imperiets skitgöra faktiskt går till.

”Imperiets skitgöra” för mig tillbaka till Burma. Det var precis de orden som en ung Eric Blair, senare med det fingerade författarnamnet George Orwell, använde för att beskriva sin tid i det brittiska Burma som kolonialpolis. Landet har en komplex etnisk sammansättning – det påminner om Balkan på det sättet – och här var britterna även med sina mått mätt kreativa i hur de lyckades söndra landet för att härska. Landet styrs av den buddhistiska militären, vars ideologi är nästan fascistisk – de erkänner inte muslimerna av Burma som människor.

Krig och imperialism är smutsigt, men fredspriset vill inte få sina händer befläckade så länge det inte handlar om att putsa amerikanska imperiets skor. Om ni behöver sörja, sörj då för Burmas muslimer; men spill inga tårar för fredspriset, för det har länge varit meningslöst.

The post Gråt inte för fredspriset, ty det är redan dött first appeared on Opulens.