POLITISKA LANDSKAPET. “Det är just den här typen av retorik som i Frankrike utmynnat i ett regelrätt klasskrig och ett alltmer auktoritärt styre”, skriver Lisa Gummesson som är orolig över centerns och socialdemokraternas propaganda.

Sveriges regering är fälld. Ideologisk och sakpolitisk tydlighet har blivit ett krav. ”Mitten (läs nyliberalismen) mot extremerna”-retoriken fungerar inte längre i Sverige. Varken vänstern eller SD vill vara dörrmatta.

Jag jämför såklart med det politiska landskapet i Frankrike där en annan politisk ”mitt” sitter vid makten. Men i Frankrike är det så mycket enklare att spela center-kortet (”uteslut extremerna, rösta på oss!”) eftersom valet avgörs i en andra omgång med bara två partier. I Sverige finns tack och lov inte den möjligheten. Men det tycks S och C inte riktigt förstå. De verkar fortfarande tro att de är de goda mot de onda, vi mot dem.

När Stefan Löfven den 17 mars i år sa att ett regeringsskifte vore ett hot mot demokratin stack det i ögonen på de flesta. Visst, vi förstår vad han syftar på. SD. Men nej, folklig representation är inte ett hot mot demokratin. Däremot är ett parti som ser sig som det enda demokratiska alternativet ett hot. Häri ligger en ny typ av extremism. Extrem-mitten som tror sig stå över folkviljan. Typiskt macronistiskt.

I Frankrike ledde detta översitteri till en regelrätt revolution (gula västarna) som besvarades med enorm repression från regeringens håll. Med ursäkten att det är de vars åsikter som skiljer sig från den nyliberala makten som är ”extrema”. Oavsett om de kommer från vänster eller höger. Känns det igen? Jo, detta mantra har gått på repeat hos C. Men det är just den här typen av retorik som i Frankrike utmynnat i ett regelrätt klasskrig och ett alltmer auktoritärt styre som gör det mesta för att trycka tillbaka meningsmotståndare.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Förmodligen är Sveriges valsystem tillräckligt starkt för att en liknande auktoritarism inte ska växa fram här. Likväl är C+S-retoriken skrämmande. Och med risk för att låta alarmistiskt är det är nog bra att även vi har i åtanke vad ekonomen Dani Rodrik så väl understrukit: demokratin hotas från två håll, dels av de ”illiberala demokratierna” och dels av de ”auktoritära liberalismerna”. Båda mynnar ut i auktoritära styren.

Det är just därför som det är glädjande att vänstern har klivit fram och krävt sin plats. (Eller tagit över sossarnas som stått tom sedan socialdemokratin började dö ut). Den här platsen är visserligen fortfarande liten och att S+C skulle sträcka ut en hand till V är lika otroligt som att Macron plötsligt skulle bli socialist. Men har V gått så här långt kan man bara önska att de inte ger sig genom att släppa igenom en ny ideologiskt ohållbar koalition, hur den än skulle kunna arta sig.

Och blir det extraval måste alla socialdemokrater välja sida nu. Vänstern eller extrem-mitten. Det borde vara enkelt. Kanske börjar det politiska landskapet äntligen ritas om. Tills på måndag kan vi åtminstone hoppas.

The post Varning för den extrema mittenpolitiken! first appeared on Opulens.

FÖRENKLINGAR. “GAL/TAN-skalan, som beskrivits som en ‘GOD/OND’-skala, är främst en beskrivning av det progressiva lägrets självbild”, skriver Lars Anders Johansson som menar att det i debatten framlyfta kulturkriget har fler än två fronter.

Det talas om att det pågår ett kulturkrig, att samhällsdebatten har lämnat de ekonomiska frågorna bakom sig och flyttat fokus till kulturens sfär. Påfallande ofta är det de som under lång tid har kämpat för att politisera varje hörn av den mänskliga tillvaron som ondgör sig över det kulturkrig som påstås ha brutit ut när de för första gången upplevt att de fått svar på tal.

The post Kulturkriget är inget nytt first appeared on Opulens.

INDIVIDUALISM. “Istället för en neutral stat och autonoma individer som väljer sina egna normer och sina egna livsprojekt sätter konservativa en i förväg fastställd mall för hur det goda livet ska se ut.” Ulf Öfverberg avslutar debatten som inleddes med hans ”varning för nya alliansen mellan konservatism och nationalpopulism.” De fyra tidigare inläggen i debatten hittar du genom att söka på ”nationalpopulism” i magasinets arkiv.

Det vi i dag upplever är en kulturell backlash från de som aldrig känt sig hemma i det frihetliga och progressiva kulturklimatet. Det är människor som fortfarande värderar det som var fast men har förflyktigats, för att parafrasera Karl Marx. Det är denna konfliktdimension som statsvetare och andra försöker fånga med GAL/TAN-dimensionen som ett komplement till den traditionella vänster/höger-skalan.

Bland dessa människor skördar nationalpopulismen framgångar. Det har skapats en ny politisk verklighet. Med nationalpopulismen är det också som med nationalismen, den kan låna sig till lite vad som. Det är en så kallad ”tunn” ideologi, det vill säga att den lånas av andra ideologier. Därför finns det såväl en vänster- som högerpopulism. Mot den sistnämnda konvergerar delar av den konservativa traditionen.

Många konservativa – de som Bengt Olof Dike väljer att kalla för ”nyliberaler” på exempelvis Svenska Dagbladets och Göteborgs-Postens ledarsidor – omfamnar denna nya gemenskap mellan konservatism och nationalpopulism. Dike är dock kritisk mot SD-kramarna, och lyfter även fram andra värdekonservativa partier på kontinenten som tagit avstånd från nationalpopulisterna. Bra så, men om Dike menar allvar med att konservativa ska ta tydligt avstånd från Sverigedemokraterna bör han rikta den kritiken mot tidigare nämnda ledarsidor och framförallt mot våra konservativa partier, Kristdemokraterna och Moderaterna. För de har just släppt in Sverigedemokraterna i värmen.

Ja, tänk vad hemskt om den enskilde människan själv får bestämma under vilka normer hen ska leva och vilka livsprojekt hen väljer!

Det är inte konstigt att det är den liberala individualismen som är kärnan i konflikten med konservatismen. Men en nästan freudiansk felsägning skriver Dike: ”Men vilket samhälle får vi då, om normerna är de ‘som individen själv bestämt’? Var och en sin egen liberala lyckas smed!”

Ja, tänk vad hemskt om den enskilde människan själv får bestämma under vilka normer hen ska leva och vilka livsprojekt hen väljer!

För att bli lite retorisk, vi liberaler har helt enkelt en mer omfattande tilltro till individens egen förmåga att ta beslut över sitt liv. Och för att upprepa mig, liberalismens tilltro till individen är inte – och har aldrig varit – detsamma som en gränslös frihet.

Liberalismen har till och med en etik, så klart. För att ta ett tydligt exempel, filosofen och en av den moderna liberalismens stora Ronald Dworkin, har utvecklat en sådan. Och där blir skillnaden mot exempelvis konservatismen tydlig.

Dworkins etik utgår från två till synes enkla principer. För det första att alla liv har ett objektivt värde och att det därför är objektivt viktigt att alla liv blir lyckade istället för misslyckade. För det andra att alla bär eget ansvar för sitt liv; vad det ska bestå av, hur det ska bli framgångsrikt och hur man ska sträva efter att uppnå det. Tillsammans bildar dessa två principer hans ”etiska individualism”.

Ur dessa två etiska principer härleder Dworkin sin jämlikhetssyn, eller allas lika rätt till samma hänsyn och respekt, som det heter i en av hans nu klassiska formuleringar. Ur detta följer att den liberala staten ska förhålla sig neutral till människors livsval, annars bryter den mot allas rätt till likvärdig hänsyn och respekt.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Kravet på att staten ska vara neutral skapar ofta konflikter gentemot konservativa. I synnerhet i moral- och värderingsfrågor. Istället för en neutral stat och autonoma individer som väljer sina egna normer och sina egna livsprojekt sätter konservativa en i förväg fastställd mall för hur det goda livet ska se ut. Sedan ska individen anpassas till mallen.

Därav konservativas motstånd till homosexuellas rättigheter, tveksamhet eller avstånd inför kvinnors reproduktiva rättigheter, ointresse för jämställdhet samt en allmän oro över kulturellt förfall och nästan ett förakt för individualismens olika uttryck i samhället. Och ja, här blir skillnaden tydlig mellan de av Dike tidigare nämnda liberala halmhattarna och de ”gamkonservativa” när det begav sig på det glada sextiotalet.

Men egentligen behöver inte konservativa vara rädda för att liberalismens individualism bryter ner gemenskaper.

Demokratin, marknadsekonomin och det moderna projektet, där individualiseringen ställdes mot kollektivismen verkar i sig ha en ansvarsutkrävande effekt. Det var också den slutsats som 1800-talsliberalen Alexis de Tocqueville fann under sin amerikanska resa, att demokratin har en självdisciplinerande verkan. Människorna insåg att för att kunna få del av det gemensamma goda livet måste man också ta på sig en del av dess bördor. Frivilliga organisationer och lokal självstyrelse bildade starka band. Demokratin skapade nya former av gemenskap, konstaterade han. Det är också därför demokratier med en väl fungerande rättsstat och en välfärdspolitik har ett gott socialt kapital, hög tillit och ett aktivt civilsamhälle. När människor själva väljer, väljer de också gemenskaper.

Samtidigt, lurar runt hörnet ständigt faran; den snabbaste förvandlingen är den från godhet till ondska, som Schelling skrev i sin Dr. Faustus. Dagens grannar kan över natten bli morgondagens bödlar. Se på Balkanhalvön på 1990-talet, se på Rwanda och se Förintelsen!

Liberalismen bär på insikten om att vi alla kan bli monster, men att den liberala ordningen som reglerar vår samlevnad, avhåller oss från mörkret samtidigt som den främjar de goda handlingarna. För det är handlingarna som definierar oss. Eller som det hette i den gamla folkpartistiska valslogan: Frihet under ansvar.

The post Konservatism på villovägar first appeared on Opulens.

GAL-TAN. “För många väljare har det blivit viktigare att tänka på vilken samhällskultur vi vill leva i än vilket ekonomiskt system som ska råda”, skriver Vladan Lausevic.

Sverige har under lång tid haft ett av världens mest endimensionella partisystem. Politik har dominerats av politiska konflikter mellan vänster-höger i frågor om välfärden, arbetsmarknaden och skatter. Att den ”sociala” GAL-TAN-skalan, som står för grön-alternativ-liberal vs traditionalist-auktoritär-nationalist, diskuteras mer idag visar på nya politiska förändringar där icke-ekonomiska frågor väcker intresse hos många väljare.

GAL-TAN-skalan uppkom i början av 2 000-talet hos politikforskarna Hooghe och Wilson som ville analysera den politiska utvecklingen efter Kalla kriget med fokus på frågor om synen på miljö, invandring och livsstilar. GAL-partier, som i Sverige motsvaras av till exempel Vänsterpartiet, anser att individer bör ha fler medborgerliga rättigheter som ska garanteras av staten som i fallet med könsneutrala äktenskap. TAN-partier som Kristdemokraterna representeras av de som anser att en äldre syn på moral, lag och ordning i samhället är viktigt och att staten ska upprätthålla det som anses vara traditionellt, vilket märks exempelvis i synen på bildning.

I den svenska debatten märktes GAL-TAN inför och efter valet 2014. Exempelvis skrev den S-märkte statsvetaren Ulf Bjereld att ”industrisamhällets konflikter” rörande ekonomi och fördelningspolitik utmanas av andra, mer kulturella frågor. Under 2016 presenterades skalan främst av statsvetaren Henrik Oscarsson vid Göteborgs Universitet. Oscarsson poängterade att frågor rörande jämställdhet, miljö och mångkultur blivit viktigare för människors politiska identiteter.

Oscarssons argumentation har även koppling till hans SOM-studie från 2015. Enligt studien har ekonomiska frågor i princip dominerat i svensk politik nästan oavbrutet sen 90-talets början. På grund av migrationskrisen blev invandringsfrågan för första gången den absolut viktigaste för ett större antal väljare jämfört med tidigare perioder.

Invandringsfrågans ökade betydelse ledde till att synen på globalisering, öppenhet, kosmopolitism, gröna och toleranta värderingar ställdes mot nationalism, traditionalism och auktoritära lösningar. Även om GAL-TAN inte helt passar för svenska politiska förhållanden är skalan enligt Oscarsson en bra utgångspunkt om man vill jämföra med vad som händer i dagens europeiska partisystem.

Samtidigt har GAL-TAN kritiserats, främst från borgerligt håll. Exempelvis skrev PJ Anders Linder från  Axess att skalan är problematisk då frihet och auktoritärt ses som varandras motsatser i en sorts uppdelning i ”GOD-OND”. Linder menar att frihet och auktoritärt kompletterar varandra, så som till exempel att ”nationens frihet” kräver en fungerande försvarsmakt och att kvoteringar på basis av hudfärg och kön är auktoritärt. Skalan frihetlig-auktoritär handlar dock om synen på individens frihet genom avsaknad av offentliga tvång vs offentlighetens (statens) storlek och åtgärder gentemot individen.

GAL-TAN fångar just andra frågor och olika institutionella synsätt, nämligen dem om hur människan och samhället bör vara. Dessutom kompletterar GAL-TAN vänster- och högerskalan. Och precis som det finns idéer om vad som anses typiskt ”vänster” respektive ”höger” så finns det liknande föreställningar om GAL och TAN. I en studie om flerdimensionella politiska skillnader och likheter i EU har forskarna Anna Birgevich, William Smith och Ryan Bakker definierat GAL-TAN. Detta efter vad som favoriseras och främjas hos olika politiska aktörer enligt de undersökta punkterna här:

Det kan dock fortfarande frågas vad som mer konkret skulle vara GAL respektive TAN när det kommer till just konkreta politiska förslag. Nuvarande utveckling visar på flera exempel. Frågan om de ensamkommande afghanska ungdomarna visar på skillnader eftersom frågan även handlar om Sverige ska vara ett mer öppet eller slutet samhälle, om invandringspolitiken ska vara generösare eller hårdare.

Förslag om tiggeriförbud som hos SD och M representerar TAN genom synen på lag och samhällsordning, om hur människor ska bedriva sin försörjning. Förslag om skademinimering rörande narkotika som hos L och C kan ses som GAL genom mer motstånd till bestraffning samt strävan efter en mer ödmjuk människosyn och ett inkluderande samhälle.

Oavsett vad en tycker om GAL-TAN-skalan är det ett faktum att politiken i Sverige sedan 2014 blivit mer flerdimensionell. För många väljare har det blivit viktigare att tänka på vilken samhällskultur vi vill leva i än vilket ekonomiskt system som ska råda. Därför blir det en viktig fråga för flera partier om hur den politiska kommunikationen ska utvecklas inför valet för att kunna erbjuda svar i debatten till allt mer flerdimensionella väljare.

The post Kosmopoliter och traditionalister first appeared on Opulens.

”Det är en slående illustration av vår oförmåga att stå emot auktoriteter.” Gustaf Johansson skriver om Milgrams experiment och #Metoo-skandalen som skakar Svenska Akademien.

Att läsa Matilda Gustavssons granskning i Dagens Nyheter av hur en välkänd kulturprofil tillåtits härja i Stockholms kulturliv under årtionden var som att se hur mörkt stycke tyg plötsligt drogs undan och blottlade ett råttbo av feghet, opportunism och våld.

Skulden är förstås förövarens, men inget av det han gjort hade varit möjligt utan det tysta medgivandet från en hårresande mängd andra. Särskilt undfallenheten från Svenska Akademien, vars ledamöter knappast är beroende av den utpekade mannens välvilja, slår en som ofattbar. Ett stycke i Akademiens pressmeddelande bränner sig fast. Kulturprofilen har, skriver man, också gått loss på ”ledamöter, ledamöters döttrar, ledamöters hustrur och personal vid Akademiens kansli”. Hur är det möjligt? Varför har ingen sagt något?

Kanske finns en del av svaret på den frågan i den amerikanske socialpsykologen Stanley Milgrams nu halvsekelgamla studier av lydnadens mekanismer. I dessa experiment gavs försökspersonerna, som trodde att de deltog i en minnesstudie, i uppgift att kontrollera om ytterligare en försöksperson, i själva verket en av Milgrams assistenter, mindes en uppsättning ordpar. För varje fel svar skulle deltagarna ge den svarande en elchock (de var förstås fingerade). Under experimentets gång ökade strömstyrkan gradvis, från ofarliga kittlingar till omedelbart dödande. Av Milgrams försökspersoner fortsatte hela sextiofem procent att dela ut chockerna också sedan strömstyrkan nått nivåer som i verkligheten hade varit dödliga. Ingen avbröt experimentet innan chockerna blivit mycket starka. Trots alltmer plågade skrik från rummet intill, trots sina egna tvivel.

Milgrams experiment är förstås en sliten referens. Att jag ändå återvänder dit beror på att det fortfarande har något viktigt att säga oss. Inte bara är det en slående illustration av vår oförmåga att stå emot auktoriteter. Det visar dessutom, som i blixtbelysning, vad som händer när en individ tas i anspråk av en gemenskap. För att uppfylla omgivningens förväntningar bortsåg experimentdeltagarna från alla varningstecken. De klev in i försöksrummet, tilldelades en roll och en uppgift – och förvandlades.

Svenska Akademiens sammanträdesrum är förstås inte analogt med Milgrams försöksrum, men samma mekanismer verkar där, som i alla kollektiv. Det konformerande tryck som förkroppsligades av experimentets försöksledare sitter i väggarna, i institutionens etablerade former, i ledamöternas vilja att höra till. Varningsropen om kulturprofilen har hörts och avfärdats, som när Milgrams försökspersoner stängde skriken från det intilliggande rummet ute och vred på strömmen. Exakt hur det har kunnat bli så är förhoppningsvis en fråga som var och en av de invalda i detta ögonblick ställer sig.

Vad också vi andra kan lära oss av Milgrams studie är hur relationen mellan individ och kollektiv alltid tycks vara riggad till kollektivets fördel. När vi utsätts för grupptillhörighetens tryck visar sig vår moral vara synnerligen töjbar. Vad blir sensmoralen? Kanske att det finns ett grundläggande problem med institutioner där stora mängder pengar och inflytande samlas hos ett fåtal utan utomstående kontrollorgan. Kanske att nästan ingen av oss är lämpad att på det sättet vara makthavare. Kanske att inte bara makten, utan också gemenskapens former, korrumperar. Ytterst pekar Milgrams resultat nämligen mot att det lika gärna hade kunnat vara du eller jag som svävat på målet, urskuldat och sett åt andra hållet. I år efter år efter år.

The post Akademiens #Metoo-skandal visar hur makt korrumperar first appeared on Opulens.