ROMAN. ”Lina Wolffs ’Liken vi begravde’ är inspirerande och stundtals kuslig läsning.” Det skriver Bo Bjelvehammar som har läst den Augustprisnominerade romanen.

Liken vi begravde av Lina Wolff
Albert Bonniers förlag

Lina Wolff debuterade 2009 med novellsamlingen ”Många människor dör som du” och hon slog igenom 2016 med romanen ”De polyglotta älskarna”. Den boken belönades för övrigt med både Svenska Dagbladets litteraturpris och Augustpriset. Även i år är hon med romanen ”Liken vi begravde” nominerad till Augustpriset.

Lina Wolff skildrar det mörka mellersta Skåne

”Liken vi begravde” är en berättelse från mellersta Skåne – tät, ryslig, rafflande och innehållsrik. Och ofta väcks frågor om denna mörka del av provinsen, med säregna människor, i samhällets utmarker. Det rör sig ofta om vinddrivna existenser och för att tala skånska, rediga ålahuen.

Det finns olika förklaringsmodeller till detta sönderfall. En är att vi här befinner oss i ett gränsland mellan slätt, skog och vatten. I slika landskap uppstår det spänningar och motsättningar. Något som leder människor till beteenden bortom vett och sans. Vilket kan resultera i våld, övergrepp och mord.

Orter får stämplar, som förstärks över tiden. Orten Hörby nämns inte, fast vi befinner oss där i huvudsak. Men det nämns platser, som Maglasäte, Fränninge och Önneköp. Inte för att dessa platser är mer utsatta och besudlade än andra som inte nämns. Nej de nämns snarast för att ringa in området och miljöerna.

Två systrar med olika ambitioner

Berättelsen handlar om två systrar, Jolly och Peggy, som växer upp som fosterbarn i Hörby i mörkaste Skåne. De har olika ambitioner. Peggy väver en gobeläng av sitt liv, hon söker sig till böckerna och till lärdomsstaden Lund. Hon lever med en litteraturforskare, utan ängslighet och begränsningar.

Jolly stannar kvar i byn, berättar vidare både sanningar och skrönor och försöker förklara och förstå det som händer. Det är inte helt enkelt att reda ut vare sig det brutala våldet, de begravda liken eller morden på de två barnen.

Men Jolly har en stark förmåga, tillsammans med sin fostermor, att se, att lyssna och att fästa blicken. De två uppvisar både hoppfullhet och mod och visar på ljuset. Jolly har inte heller något anlag för att skämmas alltför mycket. Det är annars vanligt i dessa tider.

Jolly är klok, närvarande och betraktar saker och ting på ett naket och öppet sätt.

Men det som händer gör att de sover oroligt. Dock finns det i allt en god organisation, som skapar en positiv långsamhet. Detta tack vare två flyktingar, som av en tillfällighet hamnar på gården och har stor erfarenhet av hårda tag.

Flikar av verklighet

Som läsare vet du ingenting om vad allt rör sig omkring – fakta eller fiktion, men en del markörer flaggar för flikar av verklighet. Inte minst gäller det författarinnan Victoria Benedictsson, som går igen, och är ofta närvarande i berättelsen. Det är hon ända till slutet på Hotell Leopold vid Kongens Nytorv i Köpenhamn. Och det bryska rakbladets hugg mot halsen.

Lina Wolffs språk är livfullt och friskt

Lina Wolff är inte undanglidande, när hon närmar sig det brutala våldet eller en människas kliniska ensamhet, hon blir fullt upptagen i skildrandet och gestaltningen, på ett livfullt och friskt språk.

De märks att hon fullt ut har förmågan att på ett trovärdigt vis levandegöra både miljöerna och karaktärerna.

Lina Wolffs ”Liken vi begravde” är inspirerande och stundtals kuslig läsning.

The post Lina Wolffs roman är tät, ryslig och rafflande first appeared on Opulens.

SKOGEN. ”Min slutsats blir att läsningen av Tora Walls bok kan ge en stunds njutbar läsupplevelse. Men för mig blir samtidigt vår tids djupa avsaknad av magi i tillvaron plågsamt påtaglig,” skriver Lis Lovén som läst ”Skogen: i folktro, sägner och sagor”.

Skogen: i folktro, sägner och sagor av Tora Wall
Bokförlaget Stolpe

Tora Wall har namn om sig att vara en av Sveriges ledande experter på folktro och traditioner och är anställd vid Nordiska museet där hon ansvarar för immateriellt kulturarv i form av tro, traditioner och berättande. Hon är nu aktuell med boken ”Skogen: i folktro, sägner och sagor”. Den har för övrigt har blivit nominerad till Augustpriset i kategorin ”Årets svenska fackbok”.

Först av allt ska sägas att det är något avmystifierande med Tora Walls bok, och det är ju synd. I boken ”Skogen – I folktro, sägner och sagor” berättar hon rakt och sakligt om ett kulturarv.

Tidigare i historien var skogen en gränszon, en osäker plats fylld med oberäkneliga djur och underliga väsen. Att benämna det farliga kunde vändas till ett hot. Och i folktron fanns en egen kraft, tänker jag mig. En egen kraft som i dag har vänts in mot det egna psyket och orsakar problem. Vi talar ju idag om avförtrollningen som ett faktum.

Jag hade hoppats på att Tora Wall hade kunnat belysa folktron på ett annat sätt. Nu blir dessa skogsrån, troll och älvor katalogiserade i en materialistisk kontext och reducerade till gamla fantasifoster. I vår vetenskapliga tid har vi exakta beteckningar för allt och de forna yttre hoten har omvandlats till ren psykologi. Det är inte längre skogen eller trollen som skrämmer oss. Det är i stället något inom oss som vi inte längre kan greppa.

Om någon i det moderna samhället blir psykiskt sjuk så ges det genast en vetenskaplig förklaring. Det är bara hjärnan som ”spökar” – och det finns något begränsande med sådana vetenskapliga modeller. I tidigare epoker blev människan infångad av ett mytiskt väsen och det oförklarliga var just så oförklarligt som psyket egentligen alltid är.

Jag tror det är detta oförklarliga som Tora Wall försöker ringa in – men vips så försvinner förtrollningen. För där står vi så i avförtrollningens värld.  

Wall berättar likaså om växter och vilda djur. Hur bondebefolkningen tog tillvara på allt från naturen. Men många av djuren i skog och mark var förstås farliga. Det var som om skogen tillhörde djävulens sfär och man var tvingad att rabbla magiska ramsor som skydd.

Växterna däremot innehöll för den tidens människor även helande krafter. Ja, allt i naturen hade sin plats.

Tora Wall vill även berätta om skogen som något hoppingivande för oss nutidsmänniskor. Hon menar att det för vår tids moderna människor finns ett lugn och en ro att finna i skogens sköte. Vi har ju därtill folklivsforskare som kan berätta om spännande platser i vår närhet. Vi kan ta en promenad hem genom grönområden. Det finns ännu något kvar att uppleva i skogen och naturen.

Nåväl. Min slutsats blir att läsningen av Tora Walls bok kan ge en stunds njutbar läsupplevelse. Men för mig blir samtidigt vår tids djupa avsaknad av magi i tillvaron plågsamt påtaglig.  

The post Avförtrollningen blir påtaglig i Tora Walls bok om skogen first appeared on Opulens.

FACKBOK. ”Det är närmast en heroisk bedrift att så initierat skildra 128 år av judisk historia,” skriver Gregor Flakierski som läst Eva Ekselius Augustprisnominerade bok ”Vakna, mitt folk!”.

Vakna, mitt folk!
– Det judiska Europa mellan den franska revolutionen och den ryska
av Eva Ekselius
Volante

Eva Ekselius bok om judisk historia mellan två revolutioner är ett mäktigt verk i alla avseenden. 500 sidor i storformat, en käll- och litteraturförteckning som tycks aldrig ta slut, en ännu längre notförteckning, oumbärliga person- och sakregister, dessutom rikt illustrerad (den sortens utgivning ser sällan dagens ljus nuförtiden). Men framför allt är boken mäktig till sitt innehåll, det är närmast en heroisk bedrift att så initierat skildra 128 år av judisk historia, med skeendet i Europa som en fond, men lika mycket som en del av samma historia.

Det bör påpekas att Ekselius skildrar enbart den askenasiska, väst- och östeuropeiska judenheten. Den sefardiska lämnas helt utanför.

Det sker hela tiden ett intrikat samspel mellan det judiska samfundet och omgivningen. Upplysningstiden, med sin betoning på förnuft, kritiskt tänkande, ifrågasättande av religionen, och jämlikhet som bästa sättet att utveckla samhället – helst under en upplyst despot, fick snart en judisk efterföljare i den så kallade Haskala-rörelsen.

I både Frankrike och Tyskland hade det växt fram en förmögen judisk överklass som gärna härmade aristokratin, och kom att i vissa avseenden, som klädsel och allmänt utseende, likna sin kristna omgivning. Därifrån var inte steget långt att se sig som en del av samhället, och kräva sin medborgerliga rätt.

Från en sluten och förmodern värld tar man jätteklivet in i moderniteten (jämför med flera av dagens migrantgrupper!), vilket oundvikligen skapar nya konflikter och motsättningar. Det faktum att den kristna världens marsch mot modernitet och sekularisering hade pågått under flera hundra år medan det judiska språnget togs under en mycket kortare tid, blott några decennier, skärpte spänningarna ytterligare.

En viktig roll för både den kristna och judiska upplysningen kom att spelas av flera judiska kvinnor som höll ”salong”, en kombination av mötesplats och diskussionsklubb, där en intellektuell elit kunde umgås otvunget över religiösa och etniska gränser.

Annars är Upplysningen, den kristna likväl som den judiska, inte bara en elitföreteelse, utan i hög grad ett manligt projekt. Det dröjer en bit in på 1900-talet innan jämställdheten börjar förverkligas på allvar och omfattar även kvinnorna. Att lyfta fram kvinnorna tillhör en av bokens stora förtjänster.

Franska revolutionen

När Upplysningen kulminerar i Franska revolutionen är förväntningarna mycket höga, inte minst bland judarna, och entusiasmen stor då mycket infrias. En progressiv lagstiftning införs som innebär medborgerliga rättigheter för alla, också första gången någonsin också för judarna.

När revolutionen urartar i massterror, infinner sig besvikelse och missmod bland många. Men då revolutionen kapas av Napoleon, som befäster många av landvinningarna samtidigt som han sätter stopp för excesserna, bekräftas de judiska rättigheterna och alla restriktioner avskaffas.

Sedan tar krigen vid, och det kan vara på sin plats att påpeka att Napoleons krig är, åtminstone till en början, försvarskrig, något som jag tycker att Ekselius missar.

Och Napoleons arméer tar med sig den progressiva lagstiftningen till de erövrade länderna. Man river getton så att säga, på vissa ställen som i Frankfurt rent bokstavligt. Hans förkrossande seger över Preussen i slaget vid Jena 1806 framkallar en nationalistisk reaktion hos de förödmjukade tyskarna. Det är en nationalism som snart kommer att betona skillnaderna och definiera sig mot andra, som understryker varje folks särart – och sitt eget folks överlägsenhet. Det inre hotet är om möjligt än större, och kommer givetvis från judarna.

Napoleons jämlikhetsmodell

På fler håll uppfattas Napoleons importerade jämlikhetsmodell – som gynnar judarna – som främmande och farlig, och utmynnar i öppen antisemitism.

Napoleons nederlag som följdes av Wienkongressen 1814 innebar en seger för reaktionen och många – dock inte alla – av revolutionens medborgerliga landvinningar drogs tillbaka. För judarna var det ett stort bakslag. Och det blev än värre med den pogromvåg som inträffade 1816 i Tyskland.

Eva Ekselius sätter in händelserna i en solid socioekonomisk och politisk kontext, ännu en av bokens förtjänster. För det första är 1816 ett år av svår missväxt, med fattigdom och hunger som följd, och det går att följa ett mönster av utbrott av antisemitism i tider av ekonomisk kris och social oro.

Det samma gäller för de reaktioner i vissa befolkningsskikt som känner sig med rätt eller orätt hotade av de nya medborgerliga rättigheterna. Skråväsendets upphävande, och en kraftig befolkningsökning, ledde till ökad konkurrens för köpmän och butiksinnehavare.

Sedan fanns förstås en högerpress som hetsade och spred antijudiska lögner, bland annat anklagelser om ritualmord. Senare berikas den antisemitiska arsenalen med pseudovetenskapen om ras och ärvda egenskaper.

Den ryska situationen

Regeringar och myndigheter var inte initiativtagare till våldsamheterna, men passade på att dra fördel av situationen för sina egna syften. Också det ett mönster som kommer att dyka upp med skrämmande regelbundenhet, inte minst så småningom i Ryssland.

Situationen i Ryssland där majoriteten av de askenasiska judarna bodde skiljde sig radikalt från Västeuropa. Ett godtyckligt envälde rådde i det väldiga riket där ganska få judar fick lov att bo. Det ändrades drastiskt efter att stora delar av framför allt östra Polen med mycket omfattande judisk befolkning införlivades med Ryssland efter Polens delningar i slutet av 1700-talet. En så kallad bosättningszon upprättades, och en lång rad diskriminerande lagar och restriktioner infördes.

Ett undantag utgjordes av staden Odessa vid Svarta havet, som var en frizon präglad av relativt stor tolerans och frihet.

Judisk mellanställning

Den judiska befolkningen i Östeuropa var genomgående mycket fattig och hade ofta en mellanställning i en feodal struktur som skatteindrivare, värdshusvärdar, kvarnarrendatorer och liknande. I tider av oro hamnade de mellan adelns hammare och de fattiga böndernas städ.

De flesta levde på småorter, städer eller byar, det som kallades shtetl, där livet var starkt traditionsbundet. Ett uppbrott från ortodoxin skedde under 1700-talet med chassidismen med dess betoning på känsla, glädje och direktkontakt med gud.

Men om den traditionella judendomen fastnade i själlös dogmatism, urartade chassidismen så småningom till obskurantism och ny slags hierarkisk ortodoxi kring tsaddikhoven med dess ledardyrkan och misogyni.

Det är en påtaglig skillnad mot Västeuropa där motsättningarna inom judenheten gick längs med axeln tradition-modernitet.

Det går emellertid att se vissa likheter, reformanhängarna i väst strävade efter mer innehåll i religionen och mindre form, och det hade de gemensamt med chassiderna.

Utvidgade rättigheter

Utvecklingen i Västeuropa under andra hälften av 1800-talet leder sakta mot utvidgade rättigheter för judar som blir undan för undan integrerade i det omgivande samhället. Reformrörelsen inom judendomen gör stora framsteg, och det judiska tänkandet bryter sin isolering och blir en del av en västerländsk sekulär humanistisk utveckling inom kultur, vetenskap och utbildning.

Men det saknas inte bakslag, Mönstret upprepar sig. Grupper inom samhället känner sig hotade av judarnas nya rättigheter, ekonomiska kriser drabbar många, och det resulterar om och om igen i tilltagande antisemitism.

Det bjuds motstånd, judar engagerar sig inom de olika progressiva rörelserna, liberalismen, socialismen, och så lanseras en judisk nationalism – sionismen. Inte särskilt förvånande i en era av nationalism, och, icke att förglömma, kolonialism.

Sionismen får ett stort gensvar bland Östeuropas fattiga judiska befolkning, det är där den blir en massrörelse. Situationen för judarna i det ryska imperiet är utsatt för ständigt godtycke från den enväldiga regimens sida. Ett ljus av hopp tänds med den reformvänlige tsar Alexander II, men det släcks då han dödas i ett attentat av bondesocialistiska revolutionärer inom Narodnaja Volja, Folkets Vilja, som hoppas att på det sättet tända gnistan till en revolution.

Pogromer

Någon revolution blir det inte, däremot en våg av pogromer med förödande konsekvenser för många judiska samhällen, och som ledde till en massutvandring av judar, framför allt till USA.

Och det är viktigt att påpeka att pogromerna hade inte nödvändigtvis med tsarens död att göra, som man länge har trott, ny forskning visar att det fanns andra orsaker, precis som fallet var med den växande antisemitismen i Väst. I Ryssland var läget än värre med en extremt fattiga bönder, växande befolkning, flykt till städerna där det väntade hård konkurrens om jobben, arbetslöshet och misär.

Sionismen, splittrad i flera olika ideologiska fraktioner, fick en rival i Bund, ett judiskt socialistiskt parti, som lämnade ett spännande program för kulturell autonomi efter sig. Det är ingen tillfällighet att första sionistkongressen i Basel sammanfaller i tiden med grundandet av Bund. Dessutom var många judar aktiva i de ryska socialistiska partierna.

Revolutionerna i Ryssland

Många judar deltog i revolutionen 1905, när den slogs brutalt ner, och i dess kölvatten missade tsaren, påhejad av högerkrafterna, en historisk chans att förvandla Ryssland till en modern och demokratisk välfärdsstat. Och åter igen blossade en våg av pogromer upp, nu också i den tidigare fredade frizonen i södra Ryssland.

Det är därför föga förvånande att judarna hälsade med stor entusiasm februarirevolutionen 1917 som tvingade tsaren att abdikera, den provisoriska regeringen avskaffade alla inskränkningar för minoriteter och införde fulla medborgerliga rättigheter för alla.

Ekselius skriver vidare att ”nästan alla” var emot den andra revolutionen i oktober samma år. Det kan mycket väl vara sant, men det vore önskvärt med en källhänvisning här.

Sensmoral

Om man ska försöka hitta en sensmoral i Eva Ekselius bok så tror jag att det är denna: när judarna bemöts av majoritetssamhället med öppenhet och tolerans integreras de, och assimileras i en del fall, och lämnar värdefulla bidrag till samhället inom olika områden.

Om de tvärtom diskrimineras, förföljs och exkluderas, sluter de sig samman mot den hotfulla omgivningen, engagemang riktas inåt, och inte sällan väljer man utvandringens väg.

Alla minoritetsgrupper har givetvis skilda förutsättningar, men jag kan inte se varför samma mekanismer som gäller för judarna inte skulle kunna tillämpas för alla andra minoriteter.

Boken är nominerad till Augustpriset i kategorin Årets svenska fackbok.

The post Initierad skildring av judisk historia first appeared on Opulens.

UNGDOMSROMAN. Nora Khalil är en av de sex som nominerats till Augustpriset för barn- och ungdomslitteratur. Nomineringen är för ungdomsromanen ”Yani”, som utspelas i Alby och till stora delar är skriven på förortsslang. För Opulens Jenny Wickberg berättar hon om sitt skrivande och om att leva i en tid som känns alltmer hotfull.

The post Helgporträttet: ”För att överleva i den här världen måste man ha självdistans” first appeared on Opulens.

Jenny Tunedals Augustnominerade diktbok “Rosor skador” ligger till grund för en ny teaterföreställning i höst på Teater Galeasen i Stockholm. Pjäsen, som Tunedal har skrivit tillsammans med dramatikern Christina Ouzounidis, har fått titeln “Kung mor”.

“Rosor skador” handlar om en mor som glider allt längre in i demensen. Teaterverket utspelas en tid efter diagnosen när minnena från förr “grumlas av verkligheten”.

“Kung mor får urpremiär den 10 oktober och ges också ut i bokform i september. Bland skådespelarna märks Charlotta Larsson och Hanna Edh. Christina Ouzounidis regisserar föreställningen.

TT Nyhetsbyrån

The post Augustnominerad bok blir teaterpjäs first appeared on Opulens.

BARNDECKARE. Han fick Augustpriset för sin historiska kriminalberättelse “Nattkorpen”, om en barnhemsflicka i 1800-talets Stockholm. Johan Rundberg väjer inte för mörker, mord eller misär när han skriver för barn och unga.

Det började i en kuslig cell på Långholmens gamla fängelse i Stockholm. När Johan Rundberg besökte platsen med sina barn föll bitarna på plats i den historia som hade börjat ta form i hans huvud. Han ville skriva om en ung tjej med en särskild förmåga att se detaljer och sammanhang, som blev tvingad att delta i en polisutredning.

Men han tyckte att trovärdigheten i berättelsen haltade – ändå tills han kom på att den skulle utspelas på 1800-talet.

– Då skulle det inte vara konstigt att en polis tvingade en 12-åring att medverka i en utredning. Jag tänkte att hon skulle vara fattig, föräldralös och flicka. Och då skulle det inte heller vara konstigt att hon utvecklade särskilda förmågor, för att skydda sig själv.

Augustprisjuryn höll med – de utsåg den första delen i trilogin, “Nattkorpen”, till årets bästa barn- och ungdomsbok. För Johan Rundberg blev det ett välkommet kvitto på att hans bok når fram.

– Det har jag märkt även bland läsare, att det har funkat. Men det är häftigt att få ett sådant här erkännande, det har jag inte fått förut, sade han glatt på Augustgalan.

Utsatta barn

På bara ett år har Johan Rundberg gett ut en hel trilogi om det udda paret Månvind och Hoff – en raggig polis och en flicka på ett barnhem som dras in i en mordhistoria där duon jagar den fruktade “Nattkorpen”. Berättelsen handlar om barnen längst ner i samhällets hierarki. Det allmänna barnhuset fanns på riktigt, det ligger till grund för bokens barnhem, och Johan Rundberg läste själv i dess gamla rullor.

– Det var väldigt gripande. Med dagens mått på hur man behandlar barn är det väldigt speciellt att se de ensamma barnen. Men jag fokuserade på det som jag tror är allmängiltigt, att de längtar efter ett hem och att deras bakgrund inte är den bästa. De önskar sig ett hem där folk är snälla, där man inte får stryk och där man får mat.

Deras tillvaro är tuff, huvudpersonen Mika tvingas ta hand om de yngre barnen men försörjer sig också genom att servera öl på en pub, trots sin ringa ålder. Hennes verklighet är bitvis avlägsen men Johan Rundberg tror inte att det spelar någon roll.

– Jag tror att barn har en stor skräck för att bli av med sina föräldrar, och även om det är långt tillbaka i tiden tror jag att de kan relatera till den känslan. På samma sätt som de kan föreställa sig monster och zombies kan de föreställa sig den, och det kanske är ännu läskigare, säger han.

Alkohol och mord

I år firar Rundberg 20 år som författare, men tidigare har han främst gett ut humoristiska och vardagsbetonade berättelser, som “Kärlekspizzan”. De här tre böckerna är mörkare och han väjer inte heller för varken ålderdomliga ord, alkohol eller mord, även om han vet att det kan vara kontroversiellt.

– Är det någon som säger “det här är för läskigt för den målgruppen” – då vet man att de kommer att älska det, säger han och skrattar.

Själv skräms han mer av realism än av monster. Han ville också att mördaren i boken, “Nattkorpen”, skulle vara läskig på riktigt och tänkte på verklighetens seriemördare, som ofta blir beryktade genom sina smeknamn. Samtidigt ville Johan Rundberg undvika det blodiga och spekulativa.

– Grundkänslan ska vara äventyret, den mörka världen får inte vara för påträngande.

Hans bok utspelas innan Stockholm fick sina nuvarande gatunamn och han har studerat gamla kartor för att få allt rätt. Han undrade om barnen skulle uppskatta den historiska genren, men vet nu att han underskattade deras sätt att leva sig in i miljöerna och personerna.

– De tycker att Mika är väldigt tuff och modig. De fokuserar inte jättemycket på att hon är i fara och de ser henne egentligen som mer kapabel än vad jag har gjort.

Omfamnar humorn

Johan Rundberg framhåller barns enorma förmåga till empati. På barnhuset tar alla hand om varandra som syskon, samtidigt som de förhåller sig till en krass verklighet.

– De har så mycket empati som de kan. De vet att deras åsikt inte betyder någonting. Det är en skillnad mot dagens barn, som vet att deras röst räknas. Eller så känner barnen igen sig – och det är också otäckt att tänka sig.

Att skriva in humor i misären var självklart för Johan Rundberg. Det var humoristiska berättelser som lockade honom allra mest i mellanstadiets slukarålder. Han dras till en underfundig humor, inte den “flabbiga” sorten. Och att skildra 11–12-åringar utan humor skulle inte vara trovärdigt, tycker han.

– Alla som har varit i en femteklass i skolan kan vittna om det. I de här böckerna blir humorn en överlevnadsinstinkt. Barn omfamnar inte mörkret utan håller fast vid det som finns.

Elin Swedenmark/TT

The post Kusliga mordgåtor i Augustprisbok för ungdomar first appeared on Opulens.

PRISVINNARE. Elin Cullheds litterära fantasi om och utifrån Sylvia Plath får årets Augustpris – “Eufori” utses till årets skönlitterära bok. Egentligen arbetade Cullhed på en helt annan bok, när hon drömde att hon skrev en roman om den mytomspunna amerikanska poeten.

Det känns otroligt överväldigande. Jag är väldigt lycklig, tacksam och glad över att det här kunde nå hela vägen. Det är fantastiskt, säger hon till TT.
Det är den “skapande och levande” människan Sylvia Plath som Cullhed närmar sig i sin roman, en poet som desperat brottas med hemmafrutillvaron. Moderskap och skrivande är några av de teman boken tar upp, och Elin Cullhed har själv reflekterat mycket över detta i sitt eget liv.

Att vara mamma är på något sätt att vara hundra procent närvarande och att skriva är ju att välja att vara frånvarande. Så det är en evig fråga, det är så många som kan känna igen sig i det, konstaterar hon.

“Alltid fascinerat mig”

Redan när hon var 20 år läste Cullhed Sylvia Plaths dagböcker och senare romanen “Glaskupan”. När hon ser tillbaka konstaterar hon att den amerikanska författaren har funnits med henne under mycket lång tid – på universitetet skrev Elin Cullhed en uppsats om Plath.

Hon har alltid fascinerat mig på något sätt. Att hon gav sitt liv åt skrivande och också sökte en partner som skrev. Jag har själv gjort det och kan känna igen mig i så mycket i Sylvia Plath. Och när jag relaterade till henne igen som vuxen kvinna och mamma, det var startskottet för ”Eufori”, säger Elin Cullhed som från scenen lovade att hon skulle fira priset genom att senare under kvällen dansa till Loreens “Euphoria”.

Augustpriset för årets barn- och ungdomsbok går till Johan Rundberg, som har skrivit en historisk kriminaltrilogi om barnhusflickan Mika. I “Nattkorpen” berättar han om utsatta barn på samhällets botten, och trots att den utspelas på 1800-talet tror han att nutida barn kan relatera.

— Det finns ju utsatta barn också i dagens samhälle och på något sätt är det enklare att berätta historier om man inte speglar det rakt av, utan förlägger historien i en annan tid, en annan värld eller ett annat plan. Så att det inte blir så övertydligt, säger han.

Våld, alkohol och mord

TT: Våld, alkohol och mord – hur tänkte du att det är en berättelse som passar för barn?

De effekter som finns är till för att förstärka och berätta berättelsen, inte för sin egen skull. Jag kände från början att det får inte bli spekulativt. Är det något som är våldsamt måste det fylla en viktig funktion, och om det gör det tål man det på ett annat sätt.
Att tilldelas Augustpriset beskriver Johan Rundberg som “fantastiskt” och “jättehäftigt” – ett erkännande han inte fått förut för sitt författarskap.

TT: Du skriver ju bara på deltid, kommer du att skriva mer nu?

Ja, kanske. Jag hoppas på det. Och det kommer en fjärde del om Mika, det är den jag håller på med nu.
Nils Håkanson tilldelas Augustpriset i fackbokskategorin för sin bok om ett ofta förbisett skrå: översättarna. I “Dolda gudar. En bok om allt som inte går förlorat i en översättning” skriver han en exposé över den översatta litteraturen på svenska.

Men den hoppas han kunna ge läsarna nya glasögon.

— Det är en spännande upptäckt när man börjar förstå vad översättning är, man tror ju lätt att det är samma sak som originalet, bara på ett annat språk. Men den omvandlingen innebär en massa saker och när man får upp ögonen för det är det mycket mer spännande att läsa översatt litteratur.

TT: Varför är översättare så anonyma?

För det första ska sägas att de är mindre anonyma nu än vad de har varit genom historien. Men det finns ett historiskt arv, man såg länge på översättning som ett slags kopieringsarbete som det inte var något värde i, svarar Nils Håkanson, som beskriver arbetet med boken som “superkul”.

Elin Swedenmark/TT
Sara Ullberg/TT

The post Augustpristagaren: “Nu ska jag dansa till Euphoria” first appeared on Opulens.

AUGUSTPRISET. Blir det första gången en serieroman tilldelas Augustpriset i den skönlitterära kategorin? Mats Jonsson har chansen att bli historisk när ett av Sveriges största litterära priser nu ska delas ut.

Två samiska berättelser lyfts fram bland årets Augustprisnominerade. Debuterande Moa Backe Åstots “Himlabrand” och Mats Jonssons “När vi var samer” kan båda få ett pris när det nu är dags för Augustprisgalan – de är nominerade som Årets svenska barn- och ungdomsbok respektive Årets svenska skönlitterära bok.

Och Mats Jonsson var lycklig redan över nomineringen.

– Att det är en serieroman som nomineras i den skönlitterära kategorin, det är något som vi i seriebranschen har arbetat för i decennier, sade han till TT när nomineringarna offentliggjordes.

Även Akademiledamoten Ellen Matsson är nominerad, liksom Maxim Grigoriev, vars “Europa” helt nyligen tilldelades SvD:s litteraturpris. Den kategoriseras som “svår” av sin upphovsperson och det gör också “Singulariteten” av nominerade Balsam Karam.

Det är dessutom ett starkt år för sakprosan och flera nominerade böcker återvänder till historien, bland annat Anders Cullheds biografi över medeltidsförfattaren Dante och Carl Henrik Carlssons översiktsverk om judarnas historia i Sverige.

Bland de nominerade barnböckerna finns flera bilderböcker, bland annat “Om du möter en björn” av Malin Kivelä, Martin Glaz Serup och Linda Bondestam och “Furan” av Lisen Adbåge. Men även den historiska romanen “Nattkorpen” av Johan Rundberg, som handlar om utsatta barn på 1800-talet, kan prisas.

Elin Swedenmark/TT

The post Serieroman i fokus när Augustpriset delas ut first appeared on Opulens.

AUGUSTPRISET. Jenny Wickberg går igenom de Augustnominerade i kategorin bästa barn- och ungdomsbok och finner att “det vilda”  ser ut som ett vinnande koncept i en tid när stadsbor strömmar ut i naturen. Och hon bjuder också på boktips.

Det är snart dags för årets utdelning av Augustpriset och bland de som nominerats för bästa barn- och ungdomsbok finns, som alltid, allt från bilderböcker till romaner för dem som snart blir vuxna. Det är en brokig skara, men tillsammans bilder de ett pussel som ger en bra bild av frågor som rör vårt samhälle i dag.

Jag ska berätta lite mer om de nominerade.

Nattkorpen (Natur & Kultur) av Johan Rudberg, en kapitelbok 9-12-åringar, tar oss till det sena 1800-talets Stockholm, präglat av fattigdom, död och våld. I fokus står barnhemsbarnet Mika. I boken, som dras in i en serie händelser, där livet ibland står på spel.

Boken har en rad starka flickporträtt och passar med det ökade intresset för historiska kvinnoskildringar. En trend som syns på flera håll.

Två barn på förskolan väntar på sina mammor och börjar prata om vem som kommer att bli hämtad först i bilderboken ”Min mamma är snabbare än din”, av Emma Virke och Joanna Hellgren. Samtalet blir till en tävlan, där barnen övertrumfar varandra i vilka knep deras mammor kan tänkas ta till. Det är en fantasifull skildring av nutida vardag, sett ur barnets perspektiv, där bilderna speglar livet i staden.

Ánte i kapitelboken Himlabrand av Moa Backe Åstot (Rabén & Sjögren) är en 16-årig same och hans dröm är att bo kvar i Jokkmokk och bli renskötare som sin pappa. Problemet är bara att Ánte är förälskad i sin vän, som är kille. Och att vara homosexuell och renskötare, är något som inte finns. Ántes kompisgäng har en grabbig jargong och bland de vuxna samerna haglar homofobiska kommentarer.

Det är en känslig skildring av det faktum att det fortfarande inte är självklart att alla har rätt till sin egen sexualitet, inte ens i Sverige. Romanen sätter också fingret på en mansroll som är i förändring.

I Ett rum till Lisen, (Rabén & Sjögren)av Elin Johansson, Ellen Smedjeland och Lisen Adbåge blir sommarlovet härligt för nioåriga Naima när jämnåriga Lisen flyttar in i huset bredvid. Kärleken spirar mellan de två flickorna, under tiden som de ägnar sig åt att tillsammans sova sig genom alla möjliga och omöjliga utrymmen i Lisens nya hus, för att se vilket rum hon ska välja till sitt.

En illustrerad kapitelbok, där text och bild leder sina läsare in i barnet och lekens magiska värld. Samkönad förälskelse är alltså med även här. En pappa från staden som drömmer om ett liv på landet är en bifigur som också väl illustrerar vår tid.

Om du möter en björn (Förlaget) av Malin Kivelä, Martin Glaz Serup och Linda Bondestam, är en är en bilderbok med en berättelse, fast berättelsen skapar man som läsare mest i sitt huvud. Texten är prosaisk i tonen, men med roliga vinklar och en nypa humor. Bilderna är storslagna, i både bildlig och bokstavlig mening.

Boken skildrar mötet mellan människa och natur, ett möte som inte är helt ofarligt, men där tryggheten ändå finns i bakgrunden.

Furan (Rabén & Sjögren av Lisen Adbåge är en bilderbok för barn 3-6 år. Men den som förväntar sig en saga som stryker medhårs bör vända om. I boken får man följa familjen som hittar sin plats på landet, men inget duger som det är. De river, hugger ner och gör om.

Familjen har till sist fått det hem de har drömt om, när märkliga saker börjar hända. Steg för steg får man följa hur de nedhuggna träden tar sig tillbaka, på oväntat sätt. Slutet är djupt berörande.

I ett starkt startfält är det till slut inte en enskild bok som sticker ut mest, utan det återkommande temat – den nutida människans förhållande till naturen.

Temat finns i Ett rum till Lisen, med stadsbor som flyttat till en by på landet. I Himlabrand speglas känslostormarna i fjällvärldens väderväxlingar. Steget längre går Om du möter en björn om hur ett barn hanterar det vilda. Tankevrickande Furan beskriver ett övergrepp på ett stycke natur.

Två av årets nominerade böcker handlar inte om natur, och inget ont om dem – men årets pris hör nog hemma där – bland furor, björnar och fjäll.

Ett värdigt vinnande tema i en tid när stadsbor strömmar ut i naturen, för att i sin okunskap krama den till döds.

The post Barn & Unga: Det vilda – ett värdigt vinnande tema first appeared on Opulens.

BOYE-PRIS. Artisten, låtkrivaren och författaren Annika Norlin får Karin Boyes litterära pris. Priset ges till en författare som gett ut ett verk “i Karin Boyes anda”.

I ett pressmeddelande säger sig Annika Norlin vara stolt över att ens ha blivit påtänkt till priset:

“Jag har ingen aning om hur mycket det märks för andra, men jag själv vet hur mycket Karin Boye har betytt för mig som skribent. Sextonåriga Annika med sin tummade Karin Boye-samling och Boye-citat på väggarna hade exploderat av glädje om hon vetat detta.”

I fjol debuterade Annika Norlin med novellsamlingen “Jag ser allt du gör” som blev nominerad till Augustpriset.

Karin Boyes litterära pris är på 25 000 kronor.

TT NYHETSBYRÅN

The post Annika Norlin hade Boye-citat på väggarna first appeared on Opulens.

AUGUSTPRISET. Kerstin Ekman, Mats Jonsson, Sara Stridsberg och Balsam Karam – kommer någon av dem att nomineras till ett av Sveriges största litterära priser? Det har blivit dags för Augustpriset att presentera årets utvalda.

Blir det i år som Kerstin Ekman får sitt tredje Augustpris, för berättelsen om en gammal jägmästare i “Löpa varg”? Hon är en av favoriterna när nomineringarna nu ska presenteras, liksom Sara Stridsberg, som tidigare har nominerats fem gånger. I år kan Stridsberg bli aktuell både för novellsamlingen “Hunter i Huskvarna” och barnboken “Vi går till parken”.

– Avhopparna från Svenska Akademien har gett ut väldigt starka böcker i år, konstaterar Rakel Chukri, kulturskribent för Sydsvenskan och HD.

Själv tycker hon att Elaf Alis ungdomsbok “Vem har sagt något om kärlek” är värd att lyftas fram. Och hon skulle glädjas om Balsam Karam nominerades i kategorin skönlitteratur, för “Singulariteten”.

– Hon lyckas verkligen skildra förlusten i exilen på ett väldigt starkt sätt. Hon visar också att för den som har migranterfarenheter hakar olika trauman i varandra, där ett trauma väcker minnet av fler trauman.

Mer litterär bok

Lena Kvist, kulturchef på Borås Tidning, tycker att det är stor konkurrens om nomineringarna i år, med många starka titlar. Hon tror på Sara Stridsberg och menar att det nästan “vore en en skräll” om inte Kerstin Ekman nomineras.

– Sedan funderar jag på Maxim Grigorievs “Europa”. Det skulle kunna vara året då han får en nominering. Han är en fantastiskt bra författare, säger hon.

Hon föreslår också Agnes Lidbeck för det nya stora eposet “Nikes bok” och Elin Cullhed för “Eufori”. På poesisidan håller hon fram Göran Greider, för hans “Barndomsbrunnen”. Hon tycker också att Mats Jonsson fortsätter att visa sig vara “en av våra absolut största samtidsskildrare” med serieromanen “När vi var samer”.

Själv hoppas Lena Kvist också på Elise Ingvarsson, som har skrivit “De näst största städerna”, om en nybliven mamma som går runt i Göteborg med sin bebis.

– Det brukar alltid vara någon mer litterär bok som nomineras, som sällan får priset, fast det kanske man inte ska säga efter att Linnea Axelsson och Marit Kapla blev pristagare. Men jag läser ”De näst största städerna” nu och den är väldigt fin.

Stark facklitteratur

Lena Kvist och Rakel Chukri framhåller också de många starka facklitterära böcker som getts ut i år. Båda nämner Diamant Salihus “När alla dör” och “Flocken” av Johan Anderberg. Även skildringen av gigekonomin i “Cykelbudet” av Anders Teglund vore värd en nominering, anser Lena Kvist.

Svensk litteratur har inte alltid varit så bra på att skildra samtiden, menar Rakel Chukri, men den senaste tiden har hon noterat en förändring.

– Både den samiska och judiska erfarenheten i Sverige skildras väldigt mycket och starkt på olika sätt i litteraturen nu.

Hon lyfter särskilt fram Ali Esbatis ”Man kan fly en galning men inte gömma sig för ett samhälle” och Göran Rosenbergs “Rabbi Marcus Ehrenpreis obesvarade kärlek”, som bland annat handlar om bemötandet av judar i Sverige under andra världskriget. Chukri kallar Rosenbergs bok för “en kulturgärning” och Esbastis bok om terrordådet på Utöya tycker hon är något av det starkaste hon har läst på länge.

– Man sitter bara och gråter och samtidigt parar han det med en sylvass analys av vår samtid och hur vi ofta misslyckas med att fortsätta prata om rasistiskt våld.

Elin Swedenmark/TT

The post De kan nomineras till årets Augustpris first appeared on Opulens.

KINAKÄNNARE. Författaren och sinologen Cecilia Lindqvist är död, bekräftar familjen för Dagens Nyheter. Hon anses vara en av Sveriges främsta Kinakännare, och har bland annat skrivit böckerna “Tecknens rike” från 1989 och “Qin” från 2006 – för vilka hon belönades med Augustpriset.

– Hon blev förälskad i den kinesiska kulturen, inte i kommunistpartiet, och hon började spela qin vid Forskningsinstitutet för qin, säger dottern Klara Norman.

Hon föddes 1932 i Lund och studerade bland annat kinesiska, litteraturvetenskap och konsthistoria. 1959 reste hon till Peking för att studera, ihop med sin dåvarande make, författaren Sven Lindqvist.

Hennes förläggare Eva Bonnier framhåller Cecilia Lindqvists betydelse för att introducera kulturella uttryck från Kina, ett område hon skrev om i flera decennier.

– Hon hade en enastående kunskap om Kina och kinesisk kultur och hon har verkligen varit med om att lyfta fram kulturen från detta land som vi i Sverige tidigare inte visste så mycket om, säger hon.

Eva Bonnier tar också upp den framlidna författarens förmåga att hela tiden gräva djupare och söka nya vägar.

– Hon kom mycket djupt i sitt förhållande till kinesisk kultur, hon kunde kinesiska och hon hade ett stort kontaktnät där som inte hade sin bas i politiken utan i kulturen.

2003 utnämndes utnämndes Cecilia Lindqvist till gästprofessor vid Beijing University of Language.

Hon har även skrivit “Resa med Aron” – utifrån en resa med sin son – en skildring av Latinamerika utifrån en treårings synvinkel.

Cecilia Lindqvist avled efter en tids hälsoproblem, 89 år gammal.

TT NYHETSBYRÅN

The post Författaren Cecilia Lindqvist är död first appeared on Opulens.