MUSIKFEST. Snart är det dags för årets upplaga av Grammisgalan, och inför evenemanget släpper tre av de nominerade artisterna i kategorin årets nykomling egna tolkningar av låtar från tidigare nominerade i samma kategori på Spotify, enligt ett pressmeddelande.

Alba August tolkar “Wonderchild” av Christian Walz, som var nominerad till årets nykomling 2000, medan Felicia Takman tolkar “Musik non stop” av Kent, som var nominerade i samma kategori 1996.

Clara Klingenström har å sin sida valt att tolka “Nu kan du få mig så lätt” av Håkan Hellström, som nominerades till årets nykomling 2001.

“Håkans första album är verkligen ett album jag har lyssnat mycket på. Den här låten får jag mycket igenkänningen i och den är typ nostalgisk också på något sätt. Så jag kände verkligen för att ta den och göra den till min egen”, skriver hon i pressmeddelandet.

Årets Grammisgala går av stapeln den 19 maj på Annexet i Stockholm.

TT Nyhetsbyrån

The post De tolkar kända låtar inför Grammisgalan first appeared on Opulens.

Avskalning, nerskalning, reduktion. Så kan utvecklingslinjen inom Lars Noréns senare decenniers dramatik beskrivas. Från 1990-talet tror jag att exempelvis Jon Fosses stiliserade dramatik haft en viss påverkan på Norén.

Stilla liv på Dramaten, Elverket
Manus och regi: Lars Norén
Scenografi och kostym: Charles Koroly
I rollerna: Johan Holmberg, Inga Landgré, Irene Lindh,
Lars Lind, Sten Ljunggren, Per Mattsson, Eva Millberg mfl.

Efterhand har det blivit allt tydligare att den svenske dramatikern velat driva sina pjäser allt längre in i rent experimentell riktning. 1980-talets Norénpjäser var fem timmar långa familjedramer där samtiden passerade revy som i en blandning av skrattspegel och helvetesinteriör: livet bakom fasaderna i burgna östermalmskvarter. Det var champagne, skärseld, krossade glas. Därefter kom mentalvården, de kriminella, de utstötta; bräckliga människor som redan från början hade funnits i Noréns pjäser men som efterhand allt mer hamnade i fokus.

Från 2000-talet har Lars Noréns dramatik allt tydligare cirklat kring förintelse, död, utplåning, samtidigt som en allt tydligare vilja till stilisering varit tydlig. I aktuella Stilla liv presenterar Norén en nästan tre timmar lång pjäs där det inte uttalas en enda replik: hela föreställningen försiggår i fullständig tystnad, sånär som att det någon mycket enstaka gång ljuder av musik (nästintill förvrängd, som att den inte riktigt nådde fram).

Någon egentlig handling finns inte heller. Precis som i den tidigare pjäsen Fördold (2007) serveras ”short cuts”; korta ögonblicksbilder. Den gången var det 49 scener, nu är det drygt 100. En del av dessa är mycket korta: snabba visualiseringar, följda av totalt mörker.

Det är många skådespelare på scenen. Scenerna visar snapshots från olika stadier på livets väg. Några män står och slipar sina liar. En man dör. En kvinna dör. Ett par skiljs. Alltsammans utspelas i ett slags obestämt Fattigsverige, som om alltsammans samtidigt var en snabbspolning av ett jordbrukarland som inte längre finns.

Visst är uppsättningen spännande – som experiment. Men samtidigt: den briljante dialogmästaren som gör teater utan ord… Jag är inte överväldigad. Må vara att uppsättningen har en sensuell kvalitet som delvis är suggestiv, och att helheten ter sig som en uppdaterad version av Strindbergs Ett drömspel – men tre timmars tysta scenerier utan knappt vare sig mimik eller estetisk förhöjning (det mesta är snarare liksom utstuderat solkigt, nedsläckt) – det blir som en blandning av pantomimer och stumfilm där slutresultatet inte känns hundraprocentigt övertygande.

Alla artiklar av Björn Gustavsson

The post Tre timmars tysta scenerier utan förhöjning first appeared on Opulens.

UTSTÄLLNING. Utanför Galleri Ekwall+Törnbloms fönster anas en stillsam kyrkogård. Stockholm har fred. Trafiken far fram på Hornsgatan. Långt bort faller bomber och människor flyr och jag funderar på min roll som tyst betraktare i landet Sverige som haft fred i ca 200 år.

Framför mig hänger verket And Now Available In Sweden av konstnären Johan Wahlström. Två jetplan dyker fram ur en gulorange himmel. En grupp beväpnade män med täckta ansikten tar en stor del av tavlans mitt. Rebeller? ISIS-krigare? Jihadister? I ytterkanten ett större bekymrat ansikte föreställande politikern Mona Sahlin. Jag vänder mig om igen och tittar ut mot kyrkogården som vilar i frid och funderar på vad det betyder att vara neutral. Att inte välja sida.

Är vi inte alla lite bekymrade över läget? Vad ska vi göra? Bomber faller. Kyrkan slår. Det är krig. Det är fred. Somliga flyr. Somliga har det bra och vill fortsätta att ha det bra. Vara fria, resa lätt och enkelt utan gränser och äta gott. För vissa existerar reella murar. Gränser. Kan Bilden vara sann eller falsk?

Just i dessa dagar debatteras neutraliteten i Sverige. Bombplanen har valt sida. Rebellerna har valt sida. Representerar Mona som finns i bilden sin bild eller representerar hon Sveriges bild? Vad är egentligen Monas roll i Wahlströms målning? Vem och vad är en offentlig person? En bild? En symbol? En nyhet? Sann? Falsk? Vet någon vem Mona verkligen är? Kan vi döma och ifall … vem är den rättmätige domaren? Vem är Sverige?

Jag vände mig åter in mot rummet för att titta på de övriga verken i utställningen House of Lies. Alla abstrakta. Kort sagt en blandning av Pollock och Dubuffe då jag hör någon säga: ”Ser du ansiktena?” Det räcker för att min blick ska ställas om och fokusera på de ansikten som direkt träder fram ur de forna abstrakta tavlorna. Ögat har åter lurat hjärnan. Jag tittar närmare. Tavlorna är målade med lager på lager av akryl och skikten upplandade med flera lager av lack. Effekten blir som ett tjockt epoxigolv. När ansiktena väl visat sig försvinner de inte. De är kvar. Bilden har förändrats.

Johan Wahlström är stockholmare som bor och verkar i New York. En annan stockholmarn var August Strindberg som på fullaste allvar planerade en egen konst–ism genom sitt måleri. Kallad skogssnaufism. För hundratals år sedan när skogarna var större hände det att människans fantasi gjorde att trädstammarna förvandlades. Blev till en vacker kvinna med ett långt brunt hår. Skogsrået föddes. I Skåne kallades hon Skovsnua. Det listiga kvinnliga skogsrået förförde och lurade den stackars mannen längre och längre in i skogen. Kort sagt, mannen fick nu något att skylla på när han kom hem till sin fru. En magisk kraft hade lurat honom. Det var inte hans fel.

Mannen i skogen såg vad han ville se eller så såg han det han inte ville se. Välj vilket du vill. Ögat lurade hjärnan och folktron om skogsrået var född. Bilden hade förändrats.

Strindberg arbetade ofta på det temat. Att saker och ting kanske inte är vad vi tror att de är. Det kan alltid vara tvärtom. Är det någon som lurar oss så är det vi själva. Men vi vill gärna hitta en yttre kraft. Strindbergs skrattspegel blev till en hård social tuff kritik mot det samhälle han levde i och som han tyckte hycklade. Jag övertygad om att den allmänna ilskan mot Strindberg har sin grund i hans skarpa analys av det som inte var som det skulle. Jag är också av den åsikten att bra konst är den som speglar samhällets avarter och problem får ögat att arbeta tillsammans med hjärnan för att se vad det egentligen ser.

Det krävs någon som vågar och har modet att spegla oss själva. Vilka är vi? Vad vill vi? Vem är jag?

Så, på vilken sida ställer vi oss? På bomplanens sida? På rebellernas? På den svenska representantens sida? Vilken sanning ska jag tro på? Finns det fler? Vad säger ”folket”? Vad är ”folket”? Exporterar vi vapen eller godhet? Är vi ansvariga för våra liv eller är vi utan ansvar och kan skylla på den Stora Konspirationen som leker med oss likt några antika gudar? Vi är ju de goda … de är ju … Om nu Sverige är neutralt och jag är svensk innebär det att jag ska vara neutral? Varför är Monas ansikte med i tavlan?

Jag fick några ord med konstnären under vernissagen. Han drog mig undan och viskade att musiken var ursprunget. Att han tröttnat på rocklivet och satsat på måleriet och att dropptavlorna speglade alla ”du, jag, vi, oss, dom”. Att ansiktena visade antingen känslor eller inga känslor. De var åskådare till allt som ”händer när och fjärran”.

Ett kollektiv med individer.

Säger du något eller håller du dig tyst?

Är det tvivlet som lyser igenom tavlorna? Min bild kan givetvis vara lika fel som din. Men jag tyckte att ansiktena utryckte stress, rädsla och tvivel. Var ska jag gå? Vad ska jag välja? Vad ska jag säga? Vem ska jag tro på. Ansiktena kändes jagade av något. Av bomberna som kanske närmar sig tryggheten? Möjligheten att förlora allt de har till de som inget har.

Ge oss en ledare. Välj åt oss. Ge oss nåt Allsmäktigt.

Vad är konstens uppgift? Att vara neutral? Att ta ställning? Att provocera? Ingetdera. Konsten har ingen uppgift. Konsten är ingenting. Konsten skapas av människor och därför kan konsten vara just allt eller ingenting. Det beror definitivt inte på konsten utan på människan.

PETER FRISK
info@opulens.se

The post Konst som speglar samhällets avarter first appeared on Opulens.