POLITIK. I veckans krönika begrundar Lars Thulin frågan om den svenska vapenexporten bör upphöra eller fortgå. Något enkelt svar finner han inte.

Olösliga gåtor och svårlösta frågor

”När man är tjugo år, har man löst världsgåtan, vid trettio börjar man fundera över den och vid fyrtio finner man den olöslig.”

Det är ett citat från August Strindberg och ett av dem som är nedtecknade i asfalten på Drottninggatan i Stockholm. De finns på väg mot hans sista bostad i Blå Tornet på den gatan. Med stigande ålder finner jag citatet allt mer genialiskt.

Då jag fått förmånen att bli ett par decennier äldre än 40 säger jag allt oftare: det beror på, som svar på svåra frågor om samhället. Eller ännu hellre det mer diffusa: det är komplicerat. Allt i en from förhoppning att frågeställaren ska nöja sig med det svaret. Vilket ofta är en fåfäng önskan.

Med andra ord, världen är grå och överfull med ”Fast-å-andra-sidan”. Vetskapen om detta stiger med det som åren ger oss: ökad kunskap och erfarenhet. Samt en större acceptans inför svårigheterna med att vara människa.

Den svenska vapenexporten

Ett sådant spörsmål rör svensk vapenexport. Är svaret ett kategoriskt nej till all sådan handel?  Eller ett lika kategoriskt ja? Frågan är – komplicerad. Men ytterst motiverad i ett världsläge som allt mindre präglas av fred. Utan istället av en militarisering av både debatt, språkbruk och inte minst gemensamma utgifter. Så låt mig ställa ett par frågor som kanske är omöjliga att svara på.

Den första är om man tycker att Sverige alls behöver ett militärt försvar. Är svaret nej anser man sannolikt också att ingen vapenexport ska ske. Men i dag finns inget riksdagsparti i Sverige som vill skrota försvaret. Förmodligen råder inte heller någon majoritet bland väljarna för en sådan åtgärd.

Nästa fråga – för att kunna exportera måste vi tillverka vapen. Och det gör Sverige i ganska stor utsträckning och med viss skicklighet och framgång. Exempelvis finns inget land med så få invånare som bygger så avancerade stridsflygplan. Vi är duktiga även på luft- och pansarvärn. Det är vapen som får anses i första hand vara defensiva, alltså användas mot den som angriper vårt land. Till skillnad från bombflygplan, långdistansrobotar, splitterbomber eller kemiska vapen.

Ett dilemma

Dilemmat blir att om vi inte tillverkar dem måste vi köpa av någon annan nation som bygger och tjänar pengar på dem. Är det moraliskt bättre? Eller är det bättre att skapa arbetstillfällen hemma och exportinkomster? Vilka inte är obetydliga – 2024 drog denna handel in cirka 29 miljarder kronor till vårt land.

Om vi finner att det är bättre att tillverka vapen i egen regi, måste vi då även sälja dessa dödsbringande tingestar? Vilket kan betyda att de kan hamna i länder och regioner där risken för krig är större än vad de hittills varit i Sverige? Svarar vi nej till export kommer dessa länder ändå att köpa vapen och använda dem. Vårt samvete kan kanske betraktas som rent, men förändrar knappast risken för krig i världen.

En försvårande faktor är att vapentillverkning, som den mesta annan produktion, bygger på att viss volym är nödvändig för att nå lönsamhet. Så vill vi ha egen tillverkning är måhända export en förutsättning.

Så långt i diskussionen uppstår den fråga som hittills varit den mest brännande i debatten – till vilka ska vi sälja våra vapen? Här finns i dag ett omfattande regelverk. Ett som nog kan kallas bra och försvarbart. Men av kritiker, med viss rätta, anses som hyckleri. Handeln övervakas i dag av myndigheten ISP, Inspektionen av strategiska produkter. Reglerna kan anses strikta: de nationer som köper våra vapen ska vara demokratier, de får inte befinna sig i krig och de får inte kränka mänskliga rättigheter.

De är rimligt moraliskt och etiskt. Å andra sidan kan man lite elakt påstå att vi enbart säljer till länder som lovar att inte använda sina vapen på allvar. Men en demokrati kan på skrämmande kort tid förvandlas till motsatsen. Ett land som inte befinner sig i krig kan oerhört snabbt bli skådeplatsen för ett. Då om någonsin finns behov av vapen. Den extrema situationen som ett krig är innebär alltid att mänskliga rättigheter på något sätt kränks. Även i ett land som enbart försvarar sig.

Frågan om vapenexporten är mångbottnad

Vad ska Sverige göra om något av dessa krav inte längre uppfylls i ett land som nyss köpt våra vapen? Ska vi utfärda förbud för nationen att använda det som de har betalat för? Ska vi bildligt talat kräva tillbaka startnycklarna till flygplan och luftvärnsrobotar?

Nyligen uppstod en väpnad konflikt mellan Thailand och Kambodja. I nyhetsrapporteringen gjordes, med viss harm, klart att thailändska Gripen-plan minsann använts i anfall mot mål i Kambodja. Vad hade kritikerna väntat sig? Att thailändska flygvapnet haft några amerikanska F-18 i lager för att utföra den attacken? Eftersom svenska ISP blivit sura om Gripen använts?

Slutsats. Frågan är mycket komplicerad och har många bottnar. Och är beskaffad så att ett enkelt svar ofta leder till en svår följdfråga. Enklast är att säga kategoriskt nej – vi ska inte sälja en enda patron till någon utanför våra gränser. Eller så ska vi sälja till alla som betalar. Så självklart är det måhända för Strindbergs tjugoåringar. Men för oss andra? Världen är komplicerad. Det mesta beror på. ”Fast å andra sidan…”

The post Bör den svenska vapenexporten upphöra? first appeared on Opulens.

SATIR. Samuel Andersson har skrivit en satirisk kortnovell med anledning av att en SD-politikers hemliga låda med nazi-memorabilia har avslöjats. Förlagan till denna prosasatir står att finna i August Strindbergs kortnovell ”Ett halvt ark papper”.

En halvtom kartong

Äntligen hade SD-politikern rensat ur sitt kontor så att lokalvårdaren kunde städa alla ytor. Bara skrivbordet stod kvar. Flyttlasset till politikerns bostad rymdes i hans svarta skåpbil som såg ut som en likbil på håll. Lokalvårdaren tittade ut genom kontorsfönstret när han åkte i väg. Sedan kunde hon städa.

Men först skulle hon bara se till att inga saker låg kvarglömda. Hon behövde inte leta länge, för under skrivbordet, intryckt i ett hörn, låg en brun kartong. Lokalvårdaren lyfte på den, och märkte att den var halvtom. Tvekande öppnade hon kartongen. Men hon blev snabbt ivrig och plockade ur sakerna en efter en, och antecknade i mobilen vad hon såg, för det här var ett scoop utan dess like.

Först tog hon upp en gammal pokal med ett hakkors. För har man inte vunnit något själv kan man alltid spegla sig i äran av andra förlorare.

Därefter tog hon upp ett antal idolbilder på Adolf Hitler. För vem behöver bilder på nära och kära när man kan stirra sig tårögd på Führerns intensiva blick?

Slutligen tog hon upp ett tidigt exemplar av Mein Kampf. Ett samlarobjekt förstås – men alla böcker är som känt en del av litteraturen.

Här hade SD-politikern varit så noga med att inreda sitt kontor som en man som inget vet. Här fanns oförarglig hötorgskonst, ett par H&M Home-vaser, en Kinnarps-stol och en halvmysig IKEA-soffa för besökare. De flesta saker hade gått i blått, grått och furu. (Blott Sverige svenska färger har.) Och så låg det, när han trodde att allt var urrensat, en brun kartong med nazistgrejer kvar. Så kan man också skriva en vitbok, tänkte lokalvårdaren, där undertexten blir till text med versaler.

The post Kortnovell om SD-politikerns hemliga låda first appeared on Opulens.

PROSA. Crister Enander har läst ”blotbok” av Per Holmer och fascineras av urkraften i språket. Det rör sig om en bok som utöver prosastycken också rymmer “ett lysande kort skådespel.”

blotbok av Per Holmer
Tragus förlag

Ibland bär de kortaste romaner på en form av svart urkraft; ett tyglat inre, såsom ett svart hål på textsidorna som aldrig upphör att locka, pocka och provocera.

Allting, varje ord, varje mening kretsar runt den punkten. 

Inte som antimateria, utan snarare som ett språkets urtillstånd. Dess obekanta födelseort och främmande bokföringsadress.

Det händer inte ofta; det hör inte till vardagens sedvanliga händelser.

Sedan.

Plötsligt.

Du håller en sådan skrift i handen, kan inte släppa den, inte lägga den ifrån dig.

Du är fast och du sitter som på en limsticka.

Globetrotter och översättare

Boken heter “blotbok” och författare är globetrottern och översättaren Per Holmer, och jag har länge saknat en ny bok av hans egen penna.

Nu är den här.

Dröjer vid förordet, där anslås ackordet som genljuder genom alla sidor, i en sorts noveller eller essäer, kanske tablåer då boken även innehåller ett lysande kort skådespel.

“Minnets ruiner”, skriver Per Holmer. “Trasiga tänder i en glappande käft. Varken rotfyllningar, bryggor eller kronor hjälper. Minnets rutiner. Inlärda någon gång, bit för bit, i det förgångna. Numera oreflekterat införlivade. Var vanan eller ovanan ursprungligen hade sin upprinnelse förblir okänt ”

Återkomst till Danmark

Nu, många år senare, återvänder Per Holmer till Danmark, främst till Köpenhamn.

Hans ungdom träder då fram, liksom i nytt och gråskimrande och lockande sken.

Ljuset är nordiskt, måhända rentutav europeiskt.

“Ute efter spår och språk”, skriver han.

I Kongens by bodde han en gång, när Köpenhamn ännu var porten till Europa, när världen så att säga var ny – och otvättad. Här vistades han strax efter sin debut, “Motbok”.

Och under kort tid, nyligen, gör han två längre besök i Köpenhamn, kanske huvudsakligen beroende på att Europa dit han längtar så det värker i kropp och själ, är stängt. 

Det är ramen. Snabbt antydd, sedan försvunnen.

Upp i blå lockande cigarrettrök och en intagande doft av sur öl från svunna gårdagar och tung söt parfym från damer som gett sig av.

Ett lysande skådespel

Ty nu kommer orden, gestalterna äntrar scenen. Minnets teater och nuets skådespel kan börja.

In på scenen kliver Ola Hansson, Laura Marholm, August Strindberg och Ingrid, arton år och piga.

Vi är i Berlin. Det är hösten år 1892, platsen: Lindenallee 2.

Titeln på enaktaren som når upp till det sant sublima och djupt humoristiska, och självfallet djupt tragiska, är “Friedrichshölle – folie à trois”.

Stycket måste läsas, ingen förutom Per Holmer kan göra det rättvisa. På kornet fångar han deras röstläge, rotvälskan som talas, Laura Marholm snubblar runt på tre språk. Strindberg är brysk, förbannad och förbittrad. Detta är brytningen mellan Strindberg och Ola Hansson, och från och med nu kommer Strindberg att hata Laura Marholm. Ola Hansson åker med på köpet, så att säga.

Därefter hamnar vi, läsare och hängivna resenärer, i flamländsk verklighet och det hela avslutas i Prag, en pappa  – elitidrottare, fotbollsmålvakt, är ute med sin dotter  Prinsessan Pepparkornsöga.

Mycket nöje!

The post Urkraft och lysande skådespel first appeared on Opulens.

ESSÄ. Jesper Nordström har tidigare skrivit om August Strindberg som skildrare av mansrollen. Nu belyser han Strindbergs natursyn.

Gunnar Ekelöf har beskrivit hur det inför läsningen av Strindberg uppstår förväntningar om att ta del av ångest och äktenskapsgräl men att dessa gäckas. Läsaren möts i stället av smörgåsbordet, abborrmetet och den vackra vajande tyllgardinen.

Det är välfunnet ty aldrig är vår nationalförfattare så avspänd och positiv som när han får vistas på landsbygden och i naturen. Här står han i motsats till sina kontinentala europeiska föregångare som närmast beskrev staden som sensuell, lockande och mystisk.

Njutningen i det hårt överkultiverat artificiella som hos Baudelaire eller Oscar Wilde lyser med sin frånvaro hos August.

När ett förskott från förläggaren måste förhandlas och ges mer tid telegraferar Strindberg från sin vistelse på en skärgårdsö: “jag har mat, metspö och diktarlust”.

Att han därefter prokrastinerar genom att skriva instruktionspamfletter om hur man odlar gurka talar han tyst om. Det är en signifikativ scen i hans liv. Strindberg ser sig gärna som en skrivande naturvetenskapsman, någon som gör kyliga observationer.

I den naturalistiska litterära skolan synes det inte vara skillnad på att med pennan dissekera en själ eller med skalpellen en groda.

Så ges också hans mest svidande, bitska samhällssatiriska texter den makalöst torra titeln “Vivisektioner”. Satt i sammanhang med hela hans författarskap framstår Strindberg som något av en paradoxal författare, något som mynnar ut i vad som kan kallas torr och cynisk naturmystik.

Strindberg är definitivt inte svärmisk som en Fröding eller Heidenstam, diktare som dansar runt barfota i nattsärk i sommarnatten likt en annan Rönnerdahl.

Snarare blir naturens lagar och en ödmjukhet inför dessa ett sätt att ta bort kulturfernissan på människor som tror sig vara höjda över naturen.

Han betraktar och drar slutsatser. Det överkultiverade ställer han sig kritisk till. I ”Sömngångarnätter på vakna dagar” skildrar han hur han vandrar i Paris till nyöppnade botaniska trädgården och visar också en annan sida av sig själv; tillfällighetsdiktaren med de roande nödrimmen.

”Det är en trädgård med en titel något för lång:
Jardin Zoologique d’Acclimatation.
O, Skapelsens herrar, här måste jag buga!
Aldrig hade jag ändå drömt
naturen man kunde till sådant truga,
om ock det skedde med våld så ömt.
Det är ett naturförbättringsbolag,
som vill rätta vad som är i olag,
och att det lyckats, det tro parisarna,
ty varje föremål har här medalj,
och hedersdiplom ha grisarna;
korna ha mention för sin talg;
kalkonerna bära det röda bandet,
och ankorna äro hors concours,
fasanerna spridas kring hela landet,
och duvorna ätas hos själva Véfour. ‒ ‒ ‒”

Här är han alltså i Paris och ger en bredsida åt den franska samhällskulturen med dess formalism, stramhet och kontrollbehov. Människan som skapelsens krona? Han verkar tvivla!

Han framstår närmast som en föregångare till Ekelöfs formulering om folkhemmet där ”enligt estetiska doktriner” nu även molnen blivit fyrkantiga.

Gärna en trädgård men icke för hårt tuktad.

Om man är på jakt efter en röd tråd och konsekvens i Strindbergs författarskap bör man ju lägga in en brasklapp baserad på två faktum. Pro primo var han en glödande känslomänniska som ena dagen kunde älska vad han en vecka senare hatade innerligt. Pro secundo omfattar hans författarskap mer än vad som ryms i en ordinär bokhylla. Ändå verkar naturen alltid stå över kulturen.

Naturen skall hos Strindberg respekteras och vördas på sina egna villkor och i linje med dikten om Paris botaniska skriver han om “pessimismen i modern trädgårdskonst” där han framhåller just det dystra i det alltför ordnade.

Närmast framstår han som en föregångare till Ekelöfs formulering om folkhemmet där ”enligt estetiska doktriner” nu även molnen blivit fyrkantiga.

Någon blödig ickevåldsprincip inför naturen är det inte tal om hos Strindberg; han låter sig nämligen gärna bjudas med på jakt av kulturpotentater. Men sedan skriver han i dagboken att han är emot drevjakt då ”villebrådet ju icke hava en sportslig chans”.

Gärna en trädgård men icke för hårt tuktad. Gärna jakt men inte för hårt driven. Det blir möjligt att se öppningsscenen i hans genombrottsroman “Röda Rummet” som en nyckelscen i allt.

Vi befinner oss högt över staden i en flik av natur. Fåglarna pickar och sprätter men någon konkurrens råder inte. Var och en får sitt. Det går att leva i samklang. Så träder människan in på scenen och cynismen och kampen börjar. Häruppe på Mosebacke råder lugn. Därnere finns civilisationen, staden som skall äta Arvid Falks själ.

The post Litterära klassiker: Strindbergs natursyn first appeared on Opulens.

NATURVETENSKAP. Det är inte så allmänt känt att August Strindberg studerade medicin och att han därtill av orättvisa skäl kuggades i kemi. Johan Frostegård har skrivit en fascinerande text om Strindbergs intresse för naturvenskap och hur omständigheterna formade hans öde.

Märkligt lite har skrivits om August Strindbergs läkarstudier. Själv tror jag att de haft stor betydelse för hans gärning. Efter studentexamen i maj 1867, blev ungdomsåren både dramatiska och mångskiftande. Han blev student i Uppsala, fick ont om pengar och vantrivdes, for hem till Stockholm igen och skaffade arbete som folkskollärare, vilket han inte verkar ha varit speciellt förtjust i men han tycks åtminstone ha skött sitt jobb.

Sedan fick han tips av en kompis att han kunde tjäna extra pengar på att ge lektioner. Efterhand blev han informator, bland annat hos Oscar Sandahl, som senare blev professor vid Karolinska Institutet (KI) samt var privatpraktiserande läkare. Det var en märklig man, som tidigare även arbetat som fattigläkare på Kungsholmen innan han blev både forskare, uppfinnare och flitig skribent. Sandahl lär ha bott i Stockholms finaste hus, och Strindberg städslades att undervisa Sandahls döttrar, som extraknäck.

Han for på sommarnöje med Sandahls, till Blockhusudden och tycks ha gått som barn i huset. Dessutom fick han mycket tid över att läsa skönlitteratur. Där kom han i kontakt med en annan läkare, Axel Lamm med familj, och blev snart informator även åt dennes söner. Han fick erbjudande att flytta in till Lamms sjangdobla våning med utsikt mot Kungsträdgården.

Det är nu något inträffar som jag tror är underskattat: Strindberg bestämde sig för att studera till läkare, på Lamms inrådan. Lamm såg nämligen Strindbergs stora talanger och lär ha menat att Strindbergs starka fantasi skulle må väl av en god förankring i verkligheten. Han tyckte läkaryrket skulle passa honom utmärkt, väl medveten om hans starka skönlitterära intressen, och erbjöd sig att hjälpa Strindberg med detta, mot att han fortsatte som informator.

Lamm menade att Strindberg ”med sin skarpa observation och sitt intresse för naturvetenskaperna borde bli läkare” som det heter i en biografi (av Uddgren). Till detta skulle jag vilja lägga att Strindberg privat var lågmäld, rentav försynt till sättet, en god lyssnare och dessutom visat prov på en god förmåga att komma bra överens med hög som låg, kreti och pleti – utmärkta egenskaper hos en läkare. Det är väl känt att Strindberg redan som barn var intresserad av kemi och han försökte även göra en evighetsmaskin.

Här kom Strindberg i kontakt med en burgen bildad borgerlighet av ett slag som kanske vare sig förr eller senare funnits så väl representerad i vårt land.

För att bli läkare krävs det liksom idag studier i grundläggande ämnen som kemi först, även latin ingick förstås på den tiden i läkarutbildningen och andra ämnen, som anatomi, botanik och fysik. Denna del av läkarutbildningen kallades för medikofilen.

Sandahl, och ännu mera Lamm, var också mycket kulturellt intresserade, och var centrala i en krets av liberalt sinnade intellektuella. I de bägge läkarnas eleganta våningar hölls ofta sammankomster; Strindberg beskriver i Tjänstekvinnans son (en självbiografisk skildring) hur han framför sig hade fyra olika vinglas när det vankades middag hos Lamm, som själv var skribent och även senare skrev artiklar i Aftonbladet med sin unge adept.

Här kom Strindberg i kontakt med en burgen bildad borgerlighet av ett slag som kanske vare sig förr eller senare funnits så väl representerad i vårt land. Strindberg fick frottera sig med tidens intellektuella elit – även Viktor Rydberg kom på besök. Umgänget beskrivs som en upplyst krets av läkare, vetenskapsmän, litteratörer och riksdagsmän, som bildade en ”liberal liga utan att konstituera sig som sällskap” som Strindberg uttrycker saken.

Han tillbringade ungefär ett och ett halvt år hos familjen Lamm och slapp därmed arbeta som folkskollärare, vilket hade varit en återvändsgränd för honom, men trots allt hade han visat att han kunde sköta ett vanligt och ganska krävande arbete.

”Doktorinnan ägde ett vackert bibliotek med all världens skönlitteratur” som han läste fritt i och i det eleganta hemmet fanns en stor konstsamling. Han verkar ha trivts utmärkt i den nya omgivningen. Dramatiska teatern dåförtiden låg ett stenkast från Lamms hem, och han gick ofta dit, i tredje radens fond, ståplats.

Doktorn märkte att Strindberg lade mycket tid på skönlitteratur och teater, men uppskattade uppenbarligen sin unge adept så mycket att denne fick följa med som amanuens i doktorns praktik. ”Det var ett nytt omväxlande liv, fullt av verklighet” skriver Strindberg. Visserligen var somligt obehagligt, han fick assistera vid mindre operationer bland annat och han fick se mycket av tidens misär med fattigdom och könssjukdomar, omväxlande med sjukbesök i eleganta salonger, men doktorn menade att man vänjer sig. Vilket Strindberg skrev var sannolikt.

Läkarstudierna gick bra till en början, han läste in latinet på distans och tenterade med framgång i Uppsala. Laborationerna och övriga kemistudier bedrev Strindberg på Teknologiska Institutet. I det stora hela verkar detta ha gått bra. Somligt var mindre roligt än annat, men han tyckte om att analysera innehållet i prover, och stannade ensam kvar i laboratoriet och gjorde blåsyra: ”Döden, slutet, i några droppar under en glaspropp.”

Inte att undra på att Strindberg hade revanschkänslor gentemot den etablerade kemin

Doktor Lamm och amanuensen vid Teknologiska institutet tyckte att Strindberg utan problem skulle klara tentan. Men i Uppsala stötte han på patrull. Här döljer sig en intressant aspekt av svensk medicinhistoria: konflikten mellan KI och Uppsala universitet när det gällde läkarutbildningen. Skulle KI få bedriva sådan, och skulle den rentav flyttas till Stockholm? En kampanj drevs från Stockholm, och 1874 blev KI godkänt för läkarutbildning. Professorn i Uppsala hette Lars Fredrik Svanberg, en barsk herre, som uppfattade Teknologiska institutet där Strindberg gjorde sina laborationer och studerade kemi, som en yrkesskola. Strindberg fick tips av en kamrat, vad man kunde vänta sig av Svanberg, men det hjälpte inte.

Professorn ”såg hemsk ut när han från gungstolen kastade sin första fråga”, så beskriver Strindberg förloppet i Tjänstekvinnans son. Han klarade frågorna till en början, men sedan ”slingrade sig frågorna som snaror”. Strindberg fick besvärliga frågor om salpeter, och det blev uppenbart att allt var bestämt från början, han skulle underkännas.

”Si herren, på institutet är man hantverkare men här är man vetenskapsman.” han fick komma tillbaka om ett år, när han mognat. Underförstått kunde man inte få godkänt om man inte laborerade på professorns institution i Uppsala.

Gunnar Brandell, som väl skrivit den mest heltäckande biografin om Strindberg citerar ett brev han skrev efter att ha blivit kuggad: ”Som den satans gubben kuggade mig i Kemien blev jag till börja med så ledsen och förtvivlad att jag glömde allt…” Inte att undra på att Strindberg hade revanschkänslor gentemot den etablerade kemin, något som blommade upp i guldmakeri och svavelosande experiment på 1890-talet! Strindberg kunde inte vänta ett år, och dessutom på att åter bli underkänd, vilket gjorde det oöverkomligt för honom att fortsätta även om han först tänkte sig det även efter tentan. I stället fick han för sig att bli skådespelare, vilket han misslyckades med.

Om han hade blivit läkare, hur hade då hans skriftställeri sett ut?

Hade han kunnat bli läkare? Det håller jag för troligt, det ekonomiska hade nog löst sig. Han hade säkert klarat själva studierna. Med sitt sittfläsk och med sin enorma arbetsförmåga hade han inte haft några problem att även odla sina litterära intressen och hade förstås senare liksom så många andra kunnat kombinera läkarverksamhet i en eller annan form med författeri. Läkaryrket var ett fritt yrke – då i alla fall. Till exempel Tjechov gjorde så, och ett stort antal recept finns bevarade av hans hand. Bulgakov beskrev sina mödor som läkare på landet och Conan Doyle arbetade länge som läkare även när han skrev om Sherlock Holmes. Om Strindberg blivit läkare så hade han följt ett råd som TS Eliot lär ha gett till blivande författare, nämligen att skaffa sig ett vanligt yrke, så de kunde ägna sig desto mer åt författarskapet utan sidoblickar på pengar och försörjning (själv var han banktjänsteman).

Som läkare hade Strindberg kunnat slippa den plågsamma fattigdom som hemsökte honom under vissa perioder i hans liv och som gjorde honom oförmögen att försörja sina barn, och innebar att han kunde knappt klara livhanken själv, utan förnedrande allmosor från insamlingar. De som stod Strindberg nära, och inte var part i målet, framhäver hur Strindbergs periodvis skakande fattigdom betyder väldigt mycket för att förstå honom – mobbad som han dessutom var av det litterära etablissemanget i Sverige. Hans systrar borde veta, och de skriver samfällt att så var fallet i boken ”Strindbergs systrar berättar”.

Om han hade blivit läkare, hur hade då hans skriftställeri sett ut?

Som läkare hade han förmodligen skrivit mycket mer om fattigt folk och usla sociala förhållanden än han faktiskt gjorde, baserat på egna upplevelser. Vi hade kanske fått än mer av ett svenskt svar på Dickens – som ju skrev mycket i dessa frågor och som Strindberg hade som en förebild, inte minst i Röda rummet.

Strindberg skrev kolossalt mycket. Thomas Mann skrev en mycket läsvärd understreckare i SvD 27 december 1948, inför Strindbergs 100-årsdag några veckor senare, den 22 januari ”…. August Strindbergs oerhört provocerande, till sitt inre och yttre omfång till nära nog övermänskliga mått nående verk…” En hel del av det han skrev hade man kunnat vara utan om han sluppit alltför mycket brödskriveri.

Den kloke Mann noterar också att Strindberg är kolossalt kunnig i många naturvetenskapliga ämnen. Med en fullföljd utbildning hade han kanske inte gett sig till att försöka göra guld – och jod (han blev kontaktad av en amerikansk patentingenjör angående sina fynd). Han hade rätt i princip – grundämnena kan delas, men förstås fel i sak, experimenten fallerade, guldet var kattguld. Med mer stadga i metodologin hade han kanske kontaktat makarna Curie eller Becquerel, som höll till i närheten, på andra sidan Luxemburgträdgården och som just var i färd med att utreda hur grundämnena kunde övergå i varandra, men då behöves kärnreaktioner.

Tyvärr är frågorna kontrafaktiska men spekulera kan man få göra om vår störste författare, med eller utan kanon!

The post Helgessän: Tänk om Strindberg hade blivit läkare first appeared on Opulens.

FILM. Arne Melberg som bor i Oslo har sett en högaktuell film om Edvard Munch och är entusiastisk. I mars kan du se den på Viaplay, men en annan möjlighet är att åka till Norges huvudstad och kombinera biobesöket med en rundtur på det nya Munch-museet.

I Norge kan man nu se filmen om Edvard Munch. Den heter helt enkelt Munch och har regisserats av Henrik M Dahlsbakken. Konstnärsfilmer är det gott om. Den här är originell på så sätt att den ordnar Munchs liv i fyra etapper: den unge och ivrige och osäkre målaren på 1880-talet i Kristiania och vid fjorden; 90-talsbohemen i Berlin; konvalescenten i Köpenhamn 1906; gamlingen i Oslo 1942.

Första avsnittet i vackra färger, andra expressionistiskt växlande, tredje i nyktert svart-vitt, fjärde återigen i varma färger.

Fyra skådespelare – den sista, gamlingen, en fenomenal kvinna: Anne Krigsvoll. Kronologi men ändå inte: de fyra delarna går in och ut i varandra med stor effekt. Kameraarbete och klippning är utsökta: man får verkligen ana sig till hur motiven och bilderna växer fram. Hur till exempel en nergången och förvirrad och motarbetad Munch i Berlin ristar med kol på ett papper och så ser han – och vi – plötsligt konturerna av Skrik.

Gripande: den unge osäkre, den kaotiske bohemen, den kapsejsade patienten, den lurige – men ändå fortfarande osäkre – gamlingen med det kolossala livsverket.

Det djärvaste greppet är att bohemens Berlin flyttats hundra år fram i tiden: nu går Munch och hans kompisar – som så många andra konstnärer – runt i det nyss öppnade Öst-Berlin. Den legendariska gris-krogen har blivit ett häftigt disco där Vigeland och Obstfelder och Przybyszewski bröstar sig, där Dagny Juel vacklar mellan männen och där Strindberg är – en kvinna! Lisa Karlehed spelar en Strindberg som bråkar med Munch om konsten och livet och som konkurrerar om Dagny Juel.

Så Oslo kan locka svenskar med ytterligare en kulturattraktion: när man har tagit sig igenom alla våningarna i det nya Munch-museet kan man gå till närmaste bio och se en underbar film om Munch. Med Strindberg som kvinna!

The post Djärva grepp i färsk norsk film om Munch first appeared on Opulens.

DRAMATIKER. Carsten Palmer Schale ger här en introduktion till Anne Charlotte Leffler. En författare och dramatiker som länge var bortglömd, trots att hon var ett av de största namnen på Strindbergs tid, men med tiden har blivit återupptäckt. För närvarande spelas till exempel “Dom enda relevanta” på Strindbergs intima teater.  En pjäs med avstamp i Lefflers liv och verk.

Anne Charlotte Leffler (1849 -1892) framstår som en av Sveriges största textförfattare och dramatiker. Hon var exempelvis mer spelad än Strindberg på sin tid. Ändå var hon under en lång tid sorgligt bortglömd.

Leffler var ”uppkäftigt” självmedveten redan vid 19 års ålder och hon dog när hon var blott 43 år. Då hade hon dock redan hunnit ge ut ett stort antal romaner och noveller och gjort sig ett namn som dramatiker. Vid sin tragiska bortgång befann hon sig också i början av en internationell karriär.

Anne Charlotte Leffler föddes år 1849, det vill säga samma år som Strindberg. Då var Stockholm alltjämt en (relativ) småstad med färre än 100 000 invånare. Men gradvis utvecklades den till en storstad, fick en ny stadsplan som innebar en genomgripande modernisering av stadsrummet med breda gator, elektricitet och vattentoaletter.

Något av det ljus och den luft som Strindberg efterlyste blev verklighet men knappast för de av huvudstadens kvinnor som sökte rymd och frihet för ett konstnärligt skapande. Att vara kvinna i Stockholm innebar vid denna tid ett högst beskuret liv, begränsat till hemmet.

Lena Kåreland har beskrivit Lefflers livssituation så här i en understreckare i SvD (den 3 september, 2012):  ”Anne Charlotte Leffler växte upp i en borgerlig familj med en mamma med ett stort kontrollbehov. Hon fick inget stöd hemifrån i sin önskan att få utbilda sig. Enligt tidens sed skulle hon i stället tuktas till en foglig och ödmjuk kvinna. Hennes giftermål vid 23 års ålder med den tolv år äldre juristen Gustaf Edgren var delvis en flykt och ett fåfängt hopp om frihet. Men äktenskapet kom att innebära att hon blev kvar i samma konventionellt borgerliga miljö i vilken hon växt upp.
Hennes i och för sig vänlige och omtänksamme make tycks ha haft ett nästan lika stort kontrollbehov som modern. Dessutom visade han sig vara impotent och äktenskapet förblev vitt. ”.

Detta är dock en sanning med modifikation, och detta har diskuterats en del. Sant är emellertid att Leffler blev kär i, och levde med italienaren (enligt uppgift med Edgrens goda minne) Pasquale del Pezzo. Del Pezzo och Leffler gifte sig 1890. 1892 fick de sitt första och enda barn, sonen Gaetano. Den 21 oktober samma år avled Leffler av blindtarmsinflammation.

Lefflers stora genombrott kom med pjäsen ”Skådespelerskan”, som 1873 uppfördes på Dramaten. Den handlar om en ung skådespelerska, vars yrkesval blir ett orosmoment i den nyblivne fästmannens familj. Den kvinnliga huvudpersonen inser att det inte går att förena hustru- och yrkesroll. Därför bryter hon sin förlovning.

Leffler är i dag mest känd för sin radikala feministiska dramatik, medan hon i samtiden också var en populär prosaist.

Ännu en pjäs, ”Pastorsadjunkten”, som tar upp konflikten mellan religion och naturvetenskap, spelades 1876 på Dramaten. Pjäsen belyser också den vacklan mellan plikt och kallelse som har en tydlig koppling till Lefflers egen livssituation. Skådespelet ”Älvan” sattes upp på Nya Teatern 1880.

Vad som sällan tas upp i detta sammanhang, är Lefflers andliga förbindelse med sin samtida norske dramatikerkollega, Henrik Ibsen.

Hursomhelst. Dessa tre dramer, där det manliga tyranniet och kvinnans rättslöshet i äktenskapet blottläggs, kan ses som inlägg i 1880-talsdiskussionen om kvinnans ställning. Det gäller även pjäsen ”Sanna kvinnor”, 1883, som aktualiserar debatten om gift kvinnas äganderätt och gestaltar moraliska valsituationer.

Leffler är i dag mest känd för sin radikala feministiska dramatik, medan hon i samtiden också var en populär prosaist.

Hon debuterade 1869 med novellsamlingen ”Händelsevis”, men nådde sitt första erkännande med pjäsen ”Skådespelerskan” (1873). Genombrottet kom med novellsamlingen ”Ur lifvet I” (1882). I början av 1880-talet var hon den mest spelade dramatikern i Sverige med dramer som”Elfvan”(1880),”Sanna kvinnor”(1883) och ”En räddande engel”(1883), och räknades till en av de största svenska författarna.

I samband med att kvinnofrågan nådde sin kulmen 1887 tappade hon i anseende och blev allt mindre populär. Under 1900-talet kom hon att anses mindre och mindre betydelsefull och var periodvis helt utelämnad i litteraturhistoriska översikter.

Från 1980-talet och framåt har ett pånyttfött forskarintresse riktats mot hennes författarskap. Flera av hennes verk har utkommit i nyutgåvor och flera av hennes pjäser har spelats på olika teatrar. 2012 utkom Monica Lauritzens biografi över Leffler, ”Sanningens vägar”, vilken nominerades till Augustpriset.

Leffler var dotter till politikern rektor Olof Leffler samt syster till matematikern Gösta Mittag-Leffler, språkvetaren Frits Läffler och ingenjören Artur Leffler.

Ann Charlotte Leffler är en av Sveriges största dramatiker genom tiderna. För den som är särskilt intresserad rekommenderas ”Sanna kvinnor” (1883).

The post Litterära klassiker: Anne Charlotte Leffler first appeared on Opulens.

MASKULINITET. Jesper Nordström belyser hur August Strindberg faktiskt var en tidig och därtill briljant skildrare av toxisk maskulinitet. 

Var Strindberg kvinnohatare? Jo, i viss mån men inte mer än den genomsnittlige kulturmannen kring förra sekelskiftet. Han skildrade tvåsamhetens mödor i en tid när trycket på en man att vara rationell, framåtblickande, modern, kylig och ambitiös var som mest angeläget i detta naturvetenskapens århundrade.

Meritokratins nya tidevarv var ett tveeggat svärd som både skapade möjligheter och satte press.

Män svettades i sina allt trängre och skavande kostymer samt stärkta kragar, “fadermördare”, och Strindberg skildrar om och om igen i sitt författarskap hur ångventilen slutligen brister.

Det som med modernt språkbruk kallas toxisk maskulinitet är han en tidig briljant skildrare av. Det handlar om män som i närmast överkompensatorisk anda klamrar sig fast vid förment sakliga principer och krampaktigt positionerar sig mot allt som anses svagt och feminint. Fiktiva Jordan Peterson-gestalter i en svunnen tid.

I Strindbergs mest populära och lättläst varma roman från 1887 “Hemsöborna” skildras Carlsson som en frejdig, gåpåig opportunist och bärare av kunskap. Och visst har han sina försonande drag då han faktiskt får saker uträttade och igångsatta. Till viss del visar han upp traditionellt positivt manliga drag, även om han är en lismande, slipad egocentriker och det hela slutar i moll.

Strindbergs roman “I havsbandet” (1890) kanske inte direkt är en bortglömd roman men hamnar definitivt i periferin bland hans mera kända. Den är som en kyligare skuggtext till “Hemsöborna”.

Strindberg hade flyttat ner på kontinenten och fördjupat sig i Nietzsches filosofi och en hävdvunnen traditionell tolkning är att “I havsbandet” är en roman om övermänniskan.

Tillåt mig fnysa åt denna tolkning eftersom det här är en studie i skör manlighet och hur huvudpersonen drivs mot kollaps, till psykisk undergång.

I korta ordalag handlar det om fiskeriinspektör Axel Borg som ska modernisera näringen och i viss mån är det samma problematik som i “Hemsöborna”. Det är de moderna robusta rönen från fastlandet som krockar med skärgårdens konservativa gnetighet. Men här upphör också likheten med ”Hemsöborna”.

”I havsbandet” är en mörkare och kärvare roman med mer kyligt teoretiskt tuggande. Det står att läsa i Strindbergs dagboksanteckningar att det var en roman som var mycket svårare att skriva. Strindberg hade helt enkelt inte samma inspiration och flyt som han haft innan.

Som skildring av en representant för skev maskulinitet som till slut går in i mentalsjukdom står den inte Selma Lagerlöfs “Kejsarn av Portugallien” efter.

Men i Strindbergs författarskap kunde det röra sig på andra hållet också; från fyrkantig tillknäppt formalism till livgivande förlösning.

Mitt i hans mest toxiska, äktenskapskritiska novellsamling ”Giftas” (1884) gömmer sig den varmt hoppingivande novellen “Måste” som inleds med vad jag anser är något av den bästa prosa som skrivits inom svensk litteratur, inte bara i sig utan även för hur välvalda de inledande styckena är i relation till texten som helhet. Efter den inledningen kan det bara gå åt ett håll. Huvudpersonen kan knappast under textresans gång bli mer krampaktigt petig och blodlös.

Så går han då ensam genom Stockholm och mjukas upp, och plötsligt är han försvunnen från sin krets och hans få ungkarlskompisar på värdshuset skvallrar om hans giftermål, närmast i en slags “surt-sa-räven” anda, vilket mest förstärker deras egen sorgliga livssituation.

August Strindberg var en författare som alltid hyste starka känslor. Han var också enormt ombytlig i sina åsikter och var definitivt inte en skriftställare som had eett stort konsekvent litterärt program eller någon utstakad agenda.

Rabiat kvinnohatare ena dagen, särartsfeminist och förespråkare för kvinnors möjlighet att verka i samhället nästa dag.

Däremot var han en konsekvent och skarpsynt skildrare av mansrollen under det tillknäppt unket borgerliga 1800-talet.

The post Litterära klassiker: Skarpsynt skildrare av mansrollen first appeared on Opulens.

TEATER. Föreställningen Essen, dåren och Marie David spretar åt alla håll. Även om man kan sin Strindberg är det stundtals kaotiskt, men det är också befriande och fartfyllt, konstaterar Lena S. Karlsson.

Essen, dåren och Marie David
Regiöga: Frida Bergh, Martin Rosengardten
Strindbergs Intima Teater, Stockholm

Det är inte första gången som ett skådespel bygger på kända fakta: Anna-Lena Efverman återberättar med emfas historien om det laddade mötet mellan August Strindberg, Siri von Essen och tribaden Marie David. I Strindbergs Intima teaters föreställning är det Marie David som har ordet, hon är rännstensungen som ger sin bild av vad som hände den där berömda slutscenen i Grez-sur-Loing, den fantastiska natten då triangeln Marie David, Siri von Essen och “dåren” eskalerade till fullt krig. Och dess fortsättning! Livslångt och tragiskt som ett Strindbergsdrama.

I Essen, dåren och Marie David återkommer Anna-Lena Efverman till dramat i Grez-sur-Loing och följderna av Siri von Essens tragiska historia som delvis utspelade sig i offentlighetens ljus samt Strindbergs kvinnosyn. Det är ibland lite svårt att hänga med i alla omgestaltningar om man inte har Strindbergs historia klar för sig beträffande de dramatiska åren som blev så betydande för hans utveckling som författare och ett privatliv som synliggörs när man studerar den omfattande kringlitteraturen.

Anna-Lena Efverman är ensam på Strindbergs Intima Teaters scen, men den drygt timslånga monologen bygger på citat ur Strindbergs egna verk. Hon fokuserar på Marie Davids tragiska öde efter skärmytsligen med den Store. Marie Caroline David troddes vara dotter till den fruktade ärkefienden George Brandes. Hon föddes 1865 och vände slutligen världen ryggen när hon blev den katolska nunnan “Syster Benedetta” vars korta liv ändades 1897. Vilket kan tyckas vara en historisk ironi, Strindberg försökte vid samma tid att grunda en ny orden, byggd på konfessionsfri katolicism.

Ingen gick ut som en självklar segrare efter denna tribadernas natt. Marie David hade anslutit till kretsen av nordiska konstnärer som valt ut den idylliska byn Grez-sur-Loing som sin replipunkt, blivit god vän med Siri von Essen och de redan heta känslorna rann över i våldsam svartsjuka, vilket August Strindberg skildrade i En dåres försvarstal, en furiös skildring av ett dödsdömt äktenskap

Det är alltså triangeln som är viktig här och Anna-Lena Efverman spelar alla rollerna, iklädd en gränsöverskridande och emancipatorisk dräkt som Strindberg själv skulle raljera över när han utlöste sitt hat mot såväl frigjorda kvinnor som kvinnliga homosexuella, “tribader” som han kallade dem.

I första scenen uppträder Anna-Lena Efverman som nunna, som minns sina möten med Siri von Essen och August Strindberg i en fartfylld stand up och monolog av mer handfast karaktär. Som Marie David är hon den frigjorda kvinna som August Strindberg hatade och som han på sitt paradoxala sätt nog respekterade. En vulgär megära som gjorde som hon ville, uttryckte sig som en man och som söp och skrålade; med en sårbarhet under ytan som han med stor sannolikhet kände igen.

Föreställningen spretar åt alla håll. Även om man kan sin Strindberg är det stundtals kaotiskt. Anna-Lena Efvermans gestalter flyter ibland ihop. Som den framgångsrika artist hon är behärskar hon konsten att med enkla medel skifta gestalter, inte minst med språket som hjälpmedel. Siri von Essen är överklass med sitt typiska finlandsvenska idiom, Marie David är sturskt och gatusmart köpenhamnsk till en början, innan hon skiftar till ädelskånska medan August Strindberg uttrycker sig mera högdraget och skrytsamt, fastlåst i sin furiositet och sitt kvinnohat.

Kanske blir man inte klokare på vad som hände i triangeln von Essen, Marie David (som man envisas kalla henne uttalar efternamnet som ”Dajvid” jfr Bowie) , föreställningen är befriande och fartfylld – ett sceniskt feeri långt bortom all Strindbergsforskning och tradition.

The post Laddat och fartfyllt triangeldrama first appeared on Opulens.

KVINNOHISTORIA. Podcastserien Kvinnors Plats lyfter kvinnor i filmhistorien i ett samarbete mellan Stockholms Kvinnohistoriska och Svenska Filminstitutet. Först ut är berättelsen om Anna Hofman-Uddgren, Sveriges första kvinnliga filmregissör.

Kvinnans Plats är en podcastserie av museet Stockholms Kvinnohistoriska. Under tre avsnitt uppmärksammas kvinnors plats i filmhistorien, genom ett samarbete med Filminstitutet, Nordic Women in Film och Filmarkivet.se. I det första avsnittet intervjuar Emma Ikekwe teaterforskaren Marika V. Lagercrantz om filmpionjären Anna Hofmann-Uddgren.

– Vi har i uppdrag att lyfta berättelser om kvinnor i historieskrivningen och bland annat kvinnor i film. Om vi ser till vår samtid känns det aktuellt, säger Sandra Åhman, producent, Stockholms Kvinnohistoriska.

Hon menar att det statistiskt sett är färre kvinnliga regissörer som vinner priser för sitt arbete, och därför blev Anna Hofmann-Uddgren extra intressant.

– Genom henne kan man få en inblick i hur livet kunde se ut som kvinnlig regissör under tidigt 1900-tal, och genom historien kan vi förstå vår samtid.

Anna Hofman-Uddgren började tidigt ägna sig åt filmen när biograferna tog över teaterscenerna. Mellan 1911 och 1912 regisserade hon sex filmer och bland dem finns två av August Strindbergs pjäser, Fröken Julie och Fadren, samt ett manus av Elin Wägner. Hofman-Uddgrens karriär blev intensiv men kortlivad.

Om henne säger Marika V. Lagercrantz i poddavsnittet att: det är svårt att fantisera om vad för filmer hon skulle ha gjort och hur det skulle ha gått, men man skulle kunna se hennes karriärväg som en slingrig bana, där hon tog sig fram där det var möjligt. På det sättet speglar hennes karriär tiden hon levde i.

Vilka andra två kvinnor i filmhistorien som kommer att uppmärksammas i podcasten är fortfarande hemligt, men enligt Åhman blir det en blandad skara för att få en spännande variation på berättelser.

Podcasten Kvinnans Plats bjuder in historiker och forskare som berättar om kvinnors vanliga och ovanliga livsöden med staden som utgångspunkt. Berättelserna kretsar kring bland annat aktivism, förbjudet sex och skönhetsideal. Åhman berättar att podcasten är ett sätt att lyfta fram vår gemensamma historia genom kvinnohistorien, och att tillgängliggöra den för en bred publik.

– Vårt mål är att kvinnohistorien ska bli en del av allmänbildningen och en naturlig del av vår kunskapsbank, säger hon.

The post Kvinnor i filmhistorien lyfts i podcastserie first appeared on Opulens.

LIVESTREAM. Lena Torquato Lidén har tidigare skrivit om satsningen Jukebox på Folkteatern i Göteborg. Här kommer ytterligare en rapport från en ny föreställning som streamas.

Jukeboxen i Teams-rummet sätter igång och först måste jag gnugga mig i ögonen. Vad jag ser framför mig är en halvliggande skådespelerska med vad jag i första anblicken tror är ett vitt fejkskägg i ansiktet, iklädd morgonrock. Det är inte utan att man kan tro att man undrar om det kommer bli någon föreställning överhuvudtaget.

Men snart blir det åka av… Hon klickar igång en gammal BASF-bandspelare med en monolog som handlar om en skilsmässa, om den intensiva smärtan när du räknar timmarna efter att ha blivit lämnad. Under tiden som vi båda lyssnar på bandinspelningen med en vibrerande smärta rakar hon bort det som tydligen var rakskum ur ansiktet och plockar omkring lite i sin necessär som om hon gör sig redo för att gå och lägga sig eller motvilligt just har gått upp.

Texten har en karaktäristisk tidlös plågsamhet, i beskrivningarna av hur Strindberg känner angående den som övergett honom, närvaron eller ögonblick av vad som känns som telepatisk kontakt. Bandspelaren stängs av och hon fortsätter sin berättelse med tolkningar av rykten om hur hans älskade nu kommer att trolovas med någon annan och huruvida hon nu är havande med sin nya fästman.

Det är mycket, mycket bra och det gäller både manus och framförandet.

The post Här blir det åka av… first appeared on Opulens.

ÖPPNING. Strindbergsmuseet öppnar igen – efter att ha varit stängt för besök under pandemin. I en ny fotoutställning skärskådas den bild som den berömde författaren ville ge av sig själv.

I “Strindberg genom kamerans lins” visas fotografier från August Strindbergs barndom fram till kort tid före hans död. Ett porträtt skildrar en välkammad trettonårig skolgosse med skolmössan i handen, ett annat den åldrade författaren i det sista hemmet med blicken riktad genom salsfönstret, “ut mot det stora ljuset”.

August Strindberg gick ofta till fotografen och porträtten brukar beskrivas som iscensatta av honom själv. Bilderna är tagna i Stockholm, men också i Berlin, Paris och Lund och har sammanställts av museet i samarbete med Fotografiska.

När museet i Stockholm öppnar igen den 13 maj kommer ett maxantal om 20 personer att kunna vistas samtidigt i lokalerna.

TT Nyhetsbyrån

The post Strindbergsmuseet åter öppet för besökare first appeared on Opulens.