LITTERATUR. Siri Hill berättar om ett feministiskt, litterärt bildningsprojekt som kom att öppna dörrar till nya författarskap och som förändrade hennes relation till litteratur.

Stig Larsson, Karl Ove Knausgård, Michel Houellebecq, Ulf Lundell, Horace Engdahl, August Strindberg …

Min blick vandrar längs raderna i bokhyllan i lägenheten. Jag är på fest och klockan är alldeles för mycket när han kommer ut i vardagsrummet med två glas ljummet vitt vin, snubblar till och ler simmigt mot mig.

”Har du läst Ulf Lundell?” frågar han. ”Jag har precis återupptäckt honom. Så sjukt bra! Han är bara så … autentisk. Man känner igen sig i allt liksom.”

Jag känner hur jag plötsligt blir trött. Så jag tömmer glaset, och jag går.

Är det rimligt att tänka sig att det går att dra slutsatser om en människa utifrån bokryggarna i hens bokhylla? Kanske, kanske inte. Jag kan i alla fall inte låta bli att ställa mig frågan: Hur är det möjligt att inte ha en enda bok som är skriven av en författare som inte definierar sig som man, i sin ägo?

När jag gick i skolan innehöll den litterära kanon, alltså det jag fick lära mig var så kallad ”stor litteratur”, lika stora hål som sexualundervisningen. Merparten av författarna som ingick där var vita, heterosexuella män som skrev om och för desamma. Enligt den logiken skulle alltså bra mycket mer än hälften av jordens befolkning – med ett fåtal undantag – överhuvudtaget inte besitta några litterära talanger värda att lyfta.

Jag kom på mig själv med att vänta. Jag väntade på att också få ta del av andra typer av historier, erfarenheter och verklighetsbeskrivningar som jag kunde identifiera mig med. Jag förstod snart att jag själv måste söka upp dem.

Vad händer med en människa som står utan eller berövas förebilder? Vad händer om hon inte ser att någon hon identifierar sig med lyckas med det hon drömmer om? Vågar hon tro att allt är möjligt? Vågar hon drömma stort, större än stort?

Kort därpå bestämde jag mig: Jag skulle från och med den dagen bara läsa litteratur av författare som inte definierade sig som män.

Var det för att ingen roman skriven av en man någonsin hade tilltalat mig?
Var det för att jag tyckte att personer som inte definierar sig som män skriver bättre?

Såklart inte. Men jag tyckte mig gå miste om något. Och jag var trött på att vänta.

Så jag läste, och jag växte.

Separatism kan, när den är som bäst, vara ett effektivt och tillfälligt verktyg för att kunna lyfta blicken och byta perspektiv. Och för mig var det helt och hållet nödvändigt. Detta beslut, som jag höll i under många år, lade grunden till ett feministiskt, litterärt bildningsprojekt som öppnade dörrar till författarskap jag annars kanske inte hade känt till, utmanade min bild av vad litteratur kan vara och bidrog till att jag nu tar del av inte bara en stämma utan en hel kör av röster.

Jag gör en nattlig inventering bland mina bokryggar. De smala och breda, de nötta och tummade, de lånade och köpta, de med anteckningar i och de jag ännu inte har hunnit läsa, och jag konstaterar: Hanya Yanahara, Sapfo, Maggie Nelson, Olga Tokarczuk, Audre Lorde, Gertrud Stein, Reni Eddo-Lodge, Bodil Malmsten, Arundhati Roy, Nadia Murad, Roxane Gay, Vigdis Hjort, Nina Bouraoui, Jeanette Winterson, Nawal El Saadawi, Chimamanda Ngozi Adichie, Patti Smith, Gunbritt Sundström, Simone de Beauvoir…

Även om det ena absolut inte utesluter det andra har min strävan på lång sikt inte varit att författaren som person alltid ska gå före innehållet.

Sedan en tid tillbaka har jag återigen börjat läsa författare som är män. Till skillnad från det beslut jag fattade när jag var yngre var det inget aktivt val. Jag stod som vanligt och grottade ner mig i en bokhandels utbud när en viss bok fångade mitt intresse. Jag köpte den, och tänkte inte på att den var skriven av en man.

Och nu växer jag igen, på ett annat sätt.

The post Jag läste, och jag växte first appeared on Opulens.

“JAKT”. När trettio poliser ”jagar” tolv personer som ”rymt” är det en rasistisk kontext som Aftonbladet reproducerar, skriver Anna Sanvaresa inför morgondagens Marsch för Mänsklighet i Stockholm i protest mot utvisningarna till Afghanistan.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Tolv personer rymde från förvaret i Märsta natten till i söndags. Sex av ”rymmarna” hittades relativt snabbt. Nyhetsartikeln i Aftonbladet dagen efter är besynnerligt skriven. Trettio poliser jagar tolv skiträdda, desperata, vilsna mänskor och två gånger upprepas i artikeln att de ”inte utgör någon fara för allmänheten”. Varför upprepas det? Är ”att fly” detsamma som att vara farlig? Även om de som flyr låsts in för att hindras från att leva här? Vi har plockat tre i varje fall, uttrycker en av poliserna sig. Rymning från ett förvar, konstateras det i artikeln, är i sig inte olagligt. Men varför då en massiv polisstyrka?

För några veckor sedan blev en ung svensk diskuskastare utsatt för ett rasistiskt påhopp under Finnkampen. Hon beskrev sin reaktion, att hon inte visste hur hon skulle bemöta hatet. Men saken är ju den att hon inte skulle behöva göra det. Vad gjorde personerna runt omkring rasisten? Anser vi – vita – att det är den rasifierade personen som själv ska bemöta och hantera rasismen? Vad gör det oss till i så fall? Medlöpare? Det är ju vi – Sverige, regeringen, polisen, alla som röstat fram den här politiken, som inte gör motstånd, inte hjälper till – som är de farliga. Beslut fattas, politiker och poliser ”gör sitt jobb” och rymmer från innebörden i ett begrepp som ”mänskliga rättigheter”. Dörrar slås in om nätter, mänskor plockas, arresteras, deporteras, mänskor frihetsberövas som inte gjort annat än att ansöka om att få stanna i Sverige och sedan under stort lidande får avslag på avslag. Vilka är det egentligen som bör anstränga sig för att bevisa att de inte utgör någon fara för allmänheten?

Polisen tar tag i unga svarta killar utanför bussen för att de försöker gå på bak. Det är barn, men inte pratar polisen som till barn, inte tar polisen i dem som barn.

En vän måste åka tillbaka till Afghanistan för att söka arbetstillstånd därifrån. Det kan han inte göra, det kan innebära döden. En annan vän avvisades från Sverige och lever nu hemlös i Paris och saknar pengar till mat. En tredje vän blir alltid stoppad, visiterad, utfrågad när han ska åka någonstans. En fjärde vän måste skynda söka uppehållstillstånd till sin dotter, för när hon blir arton kan hon utvisas, efter sex år i Sverige. Hon säger: Vad ska man göra? Det är uppgivet och det finns en underliggande ilska. Den tredje vännen säger: Det är så här det är för oss. Man får göra sig kall inför det. Det här är omöjligt för er vita, riktiga svenskar, att förstå.

Överallt ser vi ju det här, eller hur? Vilka som stoppas, misstänkliggörs, får de arga rösterna och händerna över sig. Polisen tar tag i unga svarta killar utanför bussen för att de försöker gå på bak. Det är barn, men inte pratar polisen som till barn, inte tar polisen i dem som barn.

Våldet vi ser mot svarta i till exempel USA, det är inte en främmande företeelse här. Det är bara inte lika integrerat i systemet, och motståndet är inte lika organiserat. Ilskan är inte organiserad. Läser i Palestinagruppens tidning om hur en tweet från Donald Trump om hur ett framåtskridande med bosättningarna på Västbanken kan göra att det plötsligt ses som helt normalt. Och vips, så har kartan ritats om. De oskrivna lagarna har skrivits om och den omvärld som inte direkt berörs kan vrida bort blicken ännu ett snäpp.

Författaren och aktivisten Audre Lorde skriver i sin essä Uses of anger om hur det system vi lever i, och därför anpassar oss till, inte vill att vi ska reagera på rasism, utan acceptera den som lika självklar som ”kvällar och vanlig kyla”. Det kan vara svårt att stillatigande lyssna när en annan mänska beskriver en smärta som jag inte delar eller som jag bidragit till. Audre Lorde ger i sin essä många exempel på hur provocerande den ”annorlunda” erfarenheten kan te sig för den som så gärna vill tro att vi alla är jämställda och lever i en trygg och rättvis värld.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Responsen på rasismen är ilska, inte skuld och försvar, och vi måste ta den ilskan på fullt allvar, eftersom motståndarna (till exempel de som vill skicka tillbaka mänskor till dödslandet Afghanistan, eller de som attackerar unga tjejer på friidrottstävlingar) är fullt allvarliga i sitt hat. Skillnaden mellan ilska och hat är att ilskan sitter samman med sorg och har målet att förändra, medan hatet vill döda och förstöra. När trettio poliser ”jagar” tolv personer som ”rymt” är det en rasistisk kontext som Aftonbladet reproducerar. Den valda vinklingen och vokabulären spelar hatet rätt i händerna, medan ilskan och sorgen frågar: Varför sätts mänskor i nöd i fängelse? Hur kan vi tillåta denna vardagliga kränkning? Vad händer med oss när rasismen gjorts till rättesnöre?

Nyligen släpptes ett reportage om hur handläggare på migrationsverket får högre i lön om de avvisar fler. Vredens röst upprepar att ingen mänska är fri förrän alla är fria, självklara ord som känns som en kliché – för den som inte dagligen jagas av det rasistiska samhällets alla företagsamma tjänare och soldater.

The post Rasismen har blivit ett rättesnöre first appeared on Opulens.