UPPRIKTIGHET. Stina Wollter ger prov på en fint gestaltad uppriktighet och sprittande humorbestänkt vitalitet som tar denna framställning långt bortom de berättade livsvisdomarnas förmätenhet och förnumstighet.  Det menar vår recensent Eric Cardelús som läst Wollters självbiografi.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Kring denna kropp av Stina Wollter
Forum bokförlag

Hon kallas för kroppsaktivist, belyser problem och rör upp en massa känslor. Å ena sidan ilska och hat, å andra sidan sympati och tacksamhet. En del skickar så kallade dickpics till henne, vräker ur sig sitt förakt och raderar saker på hennes instagramkonto. Andra tackar, känner sig stöttade och värmda av hennes aktivism.

Jag läser Stina Wollters nyutkomna självbiografi Kring denna kropp med en blandning av uppskattning och förundran. Uppskattning för att den är välskriven och vältänkt, att hon berättar om sig själv och sin kamp så rakt och rättframt, med humor och värme, med sårigheter och svårigheter.

Förundran inför att kampen och upprördheten bland så många ens finns där, idag 2018. Att det ska provocera så mycket och så många att en mullig medelålders kvinna visar upp sin kropp offentligt och till råga på allt inte skäms. En stolt och stark kvinna som lägger ut selfies, kroppfies och magfies, bilder på när hon dansar, skrattar och lever runt. Kommer vi aldrig någonsin förbi det här, kroppfixeringen och kroppsföraktet? Så häpnadsväckande att så många människor dagligen kan matas av orättvisor och missförhållanden — flyktingar som drunknar på Medelhavet, funkispersoner som förlorar sin assistans, bankgubbar som svindlar samhället på miljarder, skenande klimatförändringar, nazister som förnekar Förintelsen och marscherar på våra gator — men ändå exploderar ilskan just här. På en egensinnig och strålande humoristisk kvinna i sina bästa år som visar upp sina valkar och tycks trivas med det.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

I fokus ställs hennes kropp och andra kroppar, om att ”stilla klådan av orättvisor som växer till eksem”, om man inte behandlar dem. Om rörelsen från kroppsförakt till kroppsacceptans.

Hon tar ”alla sina Stinor, som trott att de varit fel, i handen och säger: ’Kom så går vi.’ ’Jaa, det gör vi.’” För hon orkar inte vara annat än sig själv längre, för det har tagit slut på roller. Roller som inte ens är skrivna för henne själv. Slut på det gnagande självmissnöjet.

En utgångspunkt finns historien, i hennes familj. Mamman som aldrig fick beröring och ömhet från sina föräldrar, som utvecklade ätstörningar och en strävan efter att vara korrekt och perfekt för att återvinna den förnekade kärleken. Ett missnöje som spillde över på döttrarna, som frätte och förtärde. Systern Ylva som tog detta vidare, genom att skoningslöst och ostoppbart utveckla anorexia nervosa, ett sjukdomsförlopp som präglade hennes liv och framkallade hennes död, några dagar innan hon skulle fylla 30 år. En sorg som aldrig riktigt vill släppa taget.

Det berättas om många andra saker — om Stina Wollters yrkesliv som konstnär och på radion i Karlavagnen och andra program, om att lyssna på människor och ge dem en röst, ”att bädda fint, att bjuda in, att freda rummet genom att själv stå i det och dela med sig.”

Det anknyts till Anna Politkovskaja och Beyoncé. Det berättas om pelargoner och dickpickar, alltså om både kvinnor och män som vräker hat över Stina Wollter. Pelargoner kallas de näthatande kvinnorna för att de ofta pryder sina Facebooksprofiler och Instagramkonton med just dessa välansade blomster. Skillnaden mellan hatande kvinnor och män är att — de förment — modigare och starkare karlarna sällan står för sina attacker: ”När ofredanden kommer från anonyma trollkonton är det oftast män och pojkar som ligger bakom. Kvinnorna är öppna med vilka de är och det tolkar jag som att de inte tycker att de har något att dölja eller skämmas över.”

Stina Wollter är extra allt och beskriver sig som ”en icke-beräknande människa”, någon som saknar plan och vars liv läcker ut via Instagram, Let’s Dance och det ständigt pågående konstnärskapet. Att läsa hennes text blir följaktligen att åka berg-och-dalbana mellan olika känslotillstånd, situationer och tankar. Ibland blir det nästan lite för mycket, om man nu föredrar sparsmakat framför fullt ös.

Samtidigt finns en fint gestaltad uppriktighet och sprittande humorbestänkt vitalitet som tar denna framställning långt bortom de berättade livsvisdomarnas förmätenhet och förnumstighet.

The post Vital självbiografi av humoristisk kroppsaktivist first appeared on Opulens.