SCHÖNBERG. Björn Gustavsson porträtterar en av 1900-talets djärvaste kompositörer – Arnold Schönberg – och beskriver hur det gick till när den klassiska musiken revolutionerades.

Första världskriget lade Europa i ruiner. Men även den klassiska musiken störtade samman. Den habsburgska dubbelmonarkin, det kosmopolitiska Wien och ”la belle epoque” slets sönder av nationalism och storkrig.

Stravinskij utvecklade det rytmiska tonspråkets primitiva kraft och experimenterade på ett sätt som faktiskt kan ses som en parallell till vad Picasso gjorde på konstens område. Och jazzen blev också en inspirationskälla. Stravinskij till och med komponerade en ragtime.

En av första världskrigets kraftigaste bomber, om än musikalisk, var Stravinskijs Våroffer – som kom att revolutionera den klassiska musiken lika grundligt som Picassos och Braques omvälvning av konsten.

En av det tidigaste 1900-talets djärvaste kompositörer var Arnold Schönberg, som delvis byggde vidare på Mahlers expressiva senromantik. Med tiden har hans musik fått rykte som svår på gränsen till motbjudande. Inget kan vara mer felaktigt. Här finns en ofta stor och säregen skönhet. Och det är fel att koppla ihop honom med enbart tolvtonstekniken – ett av de många spår där han oavlåtligt experimenterade och sökte nya musikaliska vägar.

För att förstå musik är det ofta bra att känna något om bakgrunden, både om tiden och om kompositören själv. Många konserthus har på senare tid börjat bjuda in till introduktionsföreläsningar före de konserter där så kallat svår musik står på programmet. Genom att väcka intresse för kompositören kan åhöraren ofta lättare förstå sådant som i annat fall kan te sig som en mur av främmande ljud.

För den som vill veta mer om Arnold Schönberg, som löste upp den klassiska musiken och formade ett helt nytt tonspråk, finns nu en rad ypperliga introduktionsprogram på SVT Play.

En biografisk dimension dominerar i nygjorda filmen Triangeldrama i tolvton,  som beskriver hur den unge konstnären Richard Gerstl kom in i parets liv och sedan blev hustruns hemliga älskare. Programmet Kulturstudion inleds med en alldeles utmärkt introduktion av Johan Korsell och efter nämnda film följer en inspelning av Schönbergs fantastiska kammarsymfoni nr 1, här dirigerad av Tobias Ringborg. 

På SVT Play ligger även en dryg halvtimmeslång inspelning av Schönbergs Verklärte Nacht, här med Danmarks Radios symfoniorkester. 

För den som vill fördjupa sig ytterligare rekommenderas ett avsnitt om Schönberg på Klassiska podden, SR Play, där Camilla Lundberg och Carl Tofft samtalar om ”den självlärde tolvtonsprofeten”. På Youtube finns för övrigt Arnold Schönberg Center, med en hel rad filmer om kompositören.

Österrikaren Arnold Schönberg (1874—1951), som alltså aldrig fick någon formell musikutbildning, blev med tiden en framgångsrik lärare i komposition; till att börja med i Wien och Berlin och därefter i Los Angeles, dit han 1933 tog sin tillflykt, efter nazismens framväxt i Europa. I USA undervisade han senare bland andra Alban Berg och Anton Webern.

Under 1900-talets första decennier, när tonaliteten störtade samman – samtidigt med habsburgska riket – skrev Schönberg en rad verk som uppenbarar en helt ny musikalisk värld.

Som ung skrev han senromantisk musik i Wagners anda. Det dröjde dock inte förrän Schönberg djärvt klev ut i dittills oprövad terräng och började komponera atonal musik. Han blev känd för sin introduktion av tolvtonssystemet – i ett äldre svenskt musiklexikon antyds att denna tonala upplösning kan ha berott på samlevnadsproblem med hustrun!

Inspirerad av Richard Dehmels poem ”Verklärte Nacht” skrev Arnold Schönberg 1899 en stråksextett med samma namn – en ungdomskomposition han sedermera bearbetade för stråkorkester.

Dikten beskriver hur en kvinna och man promenerar i nattligt månljus och framhäver kärlekens förvandlande kraft. Schönbergs komposition är lika romantisk som det samtidstypiska motivet (månsken, mystik, avstånd som plötsligt kan överbryggas). Här möter en valörrik och smäktande kammarmusik påminnande om Richard Strauss, Wagner och Mahler.

Onekligen är det märkligt att den unge Schönberg över huvud taget skrev så här typiskt senromantisk musik (det är ungefär som att se en tidig, figurativ oljemålning av Picasso). Dock anas i den expressiva kraften (liksom i den underliggande, rastlösa energin) en modernistisk stilvilja. Det är som om musiken här står och väger mellan romantik och modernism…

Schönberg klandrades av höga herrar i Wiens Tonkünstlerverein: de refuserade kompositionen med hänvisning till några dissonanta ackord… Faktiskt skulle man kunna betrakta Verklärte Nacht som en av högromantikens kulminationer: musiken är så hyperraffinerat svärmisk och så affekterat känslosam att det länge är litet av hela-havet-stormar i stråkstämmorna. Här dominerar en smäktande böljegång som närmar sig det melodramatiska men aldrig når dithän: detta är på liv och död.

Schönberg tänjer här det romantiska tonspråket så till den grad att verket faktiskt kan betraktas som rena skolexemplet på epokens vurm för laddad känsloutlevelse.

Och inledningsvis klingar verket så modernt att man associerar till samtida nyromantiker som Gorecki och Pärt… Mot slutet av Verklärte Nacht kommer musiken till ro i ett slags förunderlig frid: Förklarad natt.

The post När tonaliteten störtade samman first appeared on Opulens.

En testballong för att få bort oönskat klientel från tågstationerna föll platt till marken när Deutsche Bahn tänkte spela atonal musik vid pendeltågsstationerna i Berlin. Andreas Engström berättar om hur tilltaget istället ledde till en konsert i det offentliga rummet med mat och dryck till de hemlösa.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Finns det musik som verkligen ingen kan tycka om? Atonal musik? Man hör det nästan på namnet: Ton är bra, för musik består av toner. Men a-tonal, en negation, betyder väl icke-musik och det kan väl ingen gilla?

Så kanske man resonerade på Deutsche Bahn när de för en månad sen meddelade att de tänkte spela atonal musik för att få bort oönskat klientel från vissa pendeltågstationer i Berlin. Klassisk musik på hög volym har testats bland annat på centralstationerna i Hamburg och Köpenhamn. Men viss av erfarenheten där besökare ibland stannat upp för att lyssna på musik de tycker om hade man nu ett annat koncept: ”Med atonal musik kommer detta inte att ske.”

Nyheten i Tagesspiegel spred sig snabbt i Berlins och Tysklands musikkretsar. Många gjorde sig lustiga över tilltaget. Det var ju så uppenbart att de inte visste vad de talar om, klart man kan uppskatta också atonal musik. En radiojournalist skrev ett brev till DB med frågan om det tagits fram en spellista och om det lagts ut kompositionsbeställningar. Men framför allt blev folk upprörda över det osmakliga i att se konst som något oattraktivt att fördriva hemlösa och andra utstötta från det offentliga rummet med. Initiative Neue Musik Berlin och dess pr-avdelning Field Notes arrangerade blixtsnabbt ”Atonale Musik für Alle!” vid stationen Hermannstraße. Det blev litet av folkfest med musikframträdande, gratis mat och dryck. Representanter från DB var där och såg även de ut att trivas. Radion var på plats och bland annat undertecknad ombads förklara vad atonalitet är för slags musik.

I tonal musik finns en klar hierarki mellan tonerna. Det finns en grundton, något som till exempel visas i hur en låt går i en viss tonart. I atonal musik är hierarkin upphävd och skalans tolv toner är lika värda och kan förekomma i vilken ordning som helst. Detta är grunden till den musikaliska modernismen och kan jämföras med abstrakt måleri eller icke versbunden lyrik.

Atonalitet bemöttes från första början av kritik. Musiken har ansetts vara olyssningsbar, publikföraktande, eller rent av urartad, som Nazi-regimen kallade den. Skolor och grupperingar har ställts mot varandra, modernister mot traditionalister. Emellanåt blåses det liv i konflikten när man kräver att ”musik måste få vara vacker” med föreställning att det finns något slags eviga och sanna värden. Detta sker också på svenska kultursidor när någon kritiker får för sig att vilja ”röra om i grytan”.

Det var knappast atonal musik som spelades den där kvällen i Neukölln. Frågan om atonalitet har sedan decennier ingen som helst relevans för dagens tonsättare. Däremot verkar det som att förvirringen om begreppet och vad det representerar nu också nått Tyskland. I Berlin finns en festival som heter Atonal med inriktning elektronisk musik men som namnet till trots dock inte har något med atonalitet att göra. Från Deutsche Bahn framkom efter en tid att tanken inte var att spela stycken av atonalitetens fader, Arnold Schönberg, utan snarare allmänt ”oharmonisk” och bullrig elektronisk musik.

Deutsche Bahns projekt med störande musik avblåstes. Det var i grunden djupt osympatiskt — dessutom litet larvigt. Att musik kan skapa irritation och obehag står emellertid bortom allt tvivel. Själv stör jag mig nåt enormt på den ”icke-atonala” musik som spelas vid entréerna till varuhus, barer och mindre butiker och som förorenar det offentliga rummet. Att detta generellt skall dra till sig folk är dock vetenskapligt belagt. Men precis som med atonal musik gäller det inte alla och alltid.

Alla artiklar av Andreas Engström

The post Atonal musik für alle first appeared on Opulens.