SPLITTRAT. Natostressen – hur hanteras den av kulturvärlden? Vilka är för respektive emot ett svensk medlemskap och vad händer med den svenska självbilden vid ett ja? Vi har frågat författare och filmare om hur de resonerar.

Athena Farrokhzad, poet (nej):

1. Varför är det viktigt för dig som kulturutövare att ta ställning för/mot Nato?

“Jag arbetar med kultur i ett samhälle vars politiska riktning påverkar människors liv. Jag skriver i en tradition av författare som kritiserar nationalism och militarism. Vi vet att krigets premiss, där imperialistiska staters ekonomiska intressen går före människoliv, aldrig kan skapa fred.”

2. Hur tror du att den svenska självbilden påverkas om vi går med i Nato?

“Den svenska självbilden har en förunderlig förmåga att förbli intakt oavsett verkligheten. Trots att Sverige under 2010-talet blev det OECD-land med snabbast växande klassklyftor tror många att vi lever i världens mest jämlika nation. Så Sverige kan säkert upprätta sin självbild som fredsbevarande och alliansfritt till och med under ett Nato-medlemskap.”

Peter Englund, författare, historiker och ledamot i Svenska Akademien (ja):

1. “Jag är en av dem som ändrat åsikt efter den 24 februari, och är numera för ett medlemskap. Vet inte om det är särskilt viktigt att ta ställning som kulturutövare; denna fråga angår alla medborgare. Samtidigt har jag som historiker ett speciellt perspektiv på frågan som ibland saknas i debatten.”

2. “Vår självbild skiftades stort redan genom EU-inträdet 1995, och jag tror att ett eventuellt Nato-medlemskap bara förstärker den förändringen. Vi börjar inse lite till mans att Sverige faktiskt är ett rätt genomsnittligt västeuropeiskt land – med vissa undantag givetvis, som exempelvis vår stora ekonomiska ojämlikhet och vår extrema marknadsskola.”

Fredrik Gertten, dokumentärfilmare (se nedan):

1. “Jag vet inte om kulturutövare måste ta ställning i alla frågor. Vårt arbete handlar ju ofta om andra problemställningar, långt från dagspolitik. Skapa drömmar om en annan värld. Sverige behöver engagerade medborgare som med kraft kan flytta den politiska agendan. För eller emot Nato eller emot den samhällsordning som hjälpte våra egna svenska oligarker fördubbla sin förmögenhet under pandemin.”

2. “Går Sverige med i Nato så skakar det vår identitet i grunden. Jag reser mycket i hela världen och möter ofta bilden av vårt land som en humanistisk stormakt, friare och mer solidarisk. Kanske är den bilden inte sann, vi vet ju att Sverige också är en världsledande vapenproducent och att vi har fler miljardärer per capita än något annat land. Dessutom så har ju också det svenska trygghetssystemet gröpts ur. De fattiga är fattigare än någonsin och är under en enorm press när hyrorna bara stiger.

Så går vi med i Nato. Ja då kan vi ärligt säga att Sverige är ett vanligt orättvist skitland, ett av många.”

Theodor Kallifatides, författare (nej):

1. “Nato för mig betyder dels överstarnas diktatur i Grekland, Turkiets hämningslösa invasion på Cypern, furstarna i Ungern och Polen samt en amerikansk överbefälhavare och man vet inte vem det kan bli. Dessutom enorma utgifter, ibland övermäktiga för de fattigare länderna med stora statsskulder, som med nödvändighet blir större.”

2. Väljer att inte svara.

Ulrika Knutson, författare och kulturskribent (ja):

1. Det är lika viktigt/oviktigt för alla. Förr tyckte jag att nej till Nato vägde tyngst. Före den 24 februari fanns en valfrihet som nu har krympt. Nu tror jag att möjligheten att arbeta för freden är större inom Nato än utanför. Om vi stannar ensamma utanför går all kraft åt till just det – att stå ensamma.

2. Den svenska självbilden kan behöva en kall avrivning. Varken Dag Hammarskjöld, Olof Palme eller Alva Myrdal kan fatta vår tids beslut. Om vi vill ha en svensk självbild som fredsmäklare så får vi väl börja jobba.

Per Wirtén, författare och kritiker (vet ej):

1. “Eftersom jag både som kritiker och författare arbetar med samhällsfrågor, idéer och politisk filosofi är det självklart att brottas med en så stor fråga som svenskt Natomedlemskap. Alla som bor i Sverige, inte bara kulturskapare, har både rättigheten och skyldigheten att försöka bearbeta stora gemensamma frågor och hitta ett eget synsätt – det är demokratins kärna. För egen del vet jag fortfarande inte vad jag tycker i Natofrågan (vilket ju också kan vara ett ställningstagande), och jag har ännu inte skrivit något — men det kommer nog.”

2. “Jag tror inte att den svenska självbilden kommer att påverkas nämnvärt. För det första har Sverige sedan början av 2000-talet varit militärt engagerade i tre krig: Afghanistan, Libyen och Mali. Inget har varit framgångsrikt. För det andra tror jag att andra förändringar påverkat självbilden mer. Jag tänker i första hand på hur den svenska ”blandekonomin” monterats ned (med början under 1990-talet) och ersatts med en hyperkapitalism som i jämförelse med andra europeiska länder är extrem med privatiseringar av bland annat skolan och polisens arbetsuppgifter, växande inkomst- och förmögenhetsskillnader och en total individualisering av allt.

De värderingar mina barn identifierar som svenska är helt andra (ja, direkt motsatta) de jag växte upp med. När det gäller självbilden är Natomedlemskap en liten förändring jämfört med den här större samhälls- och värderingsomvandlingen.”

Lena Andersson, författare (lutar åt ja):

1. “Jag tror att vi behöver vara med i Nato, men kan inte uppamma entusiasm i krigs-, vapen- och försvarsfrågor. Har därför inget väsentligt att säga om saken.”

2. ” Den svenska självbilden av att vara bärare av framtiden, grundad i tron att det går att skapa en ny människa, har inte tjänat oss väl. Tvärtom har den försvårat de flesta av de samhälleliga problem vi dras med. Ju fortare vi kan göra oss av med den desto bättre. Om Nato-medlemskap kan bidra är det till fördel, men det är ju ett sidoargument.”

Monika Fagerholm, finlandssvensk författare (ja):

1. “Jag ändrade åsikt om Nato 24 februari. Finlands längsta gräns är mot Ryssland. Rent principiellt är jag emot Nato och tycker att idén om alliansfrihet är bra, men nu har vi att göra med realism och i det läget ser jag nog inget reellt alternativ till Nato. Som är en försvarsallians, med betoning på försvar. Utan vilken Finland skulle riskera att gå under eller bli ett Ukraina till.”

2. “Jag bor ju i Finland och är finländsk medborgare. Finland har en likadan historia som Ukraina: attackerades av Ryssland under andra världskriget. Efter 24 februari har hela det fundament som den finländska utrikespolitiken och säkerhetspolitiken byggt på sedan fredsslutet på fyrtiotalet kollapsat. Vi är i ett ingenmansland. Så det är ur det perspektivet jag ser på Nato, långt över alla självbilder som känns som lyxfrågor. ”

Göran Greider, författare, poet och chefredaktör (nej):

1. “Därför att alliansfriheten är ett ideal som rymmer långt fler frågor än bara de militära: fred, nedrustning, frihet från militärblocken och kärnvapen. Ett Ja till Nato krymper våra perspektiv.”

2. “Ett svenskt Natomedlemskap gör Sverige till ett tråkigare mainstreamland och vi mister en aura som betyder mycket utomlands. Vi får mindre att vara stolta över.”

Lotta Lundberg, författare (ja):

1. “Utifrån betraktat har man sett den svenska neutraliteten som en form av svartåkande. Att vara med på bussen utan att ha betalat biljetten. Den gratisfarten har bidragit till en självtillräcklig feelgoodfantasi. ‘Nu är perioden av moraliskt självförhärligande över’, kommenterar onsdagens Financial Times.”

2. “Jag har i många år noterat att Sverige har valt att tala om Trygghet, på svenska valplakat står just att vi ska bli trygga. I de flesta andra länder talar man istället om Säkerhet. Det är en nyansskillnad. Barn ska vara trygga. Vuxna ska bidra till sin egen och andras säkerhet. Ett medlemskap i Nato är inte bara nödvändigt för svensk säkerhet. Utan vi kommer att kunna räta på ryggen.”

Elin Swedenmark/TT

Erika Josefsson/TT

The post Natomedlemskap “skakar vår identitet i grunden” first appeared on Opulens.

TEATER. I Moral enligt Medea finns en massa spirande stoff, musiken och ljuddesignen samt det suggestiva och speciella ljuset signerat Ellen Ruge, men föreställningen känns inte helt fullgången, konstaterar Lena S Karlsson.  

AMFI #5 Moral enligt Medea av Athena Farrokhzad
Regi och bearbetning: Saga Gärde
Stockholms Stadsteater, Fri scen

Få texter har så stor genomslagskraft som Euripedes drama Medea. Enligt myten är hon en trollkunnig kvinna och hjälte, en krigare vid älskaren Jasons sida. Men Medea är också hemlös och flykting, flerfaldigt sviken av Jason, som hon hjälper att finna “det gyllene skinnet”. Uruppförandet av Euripides drama ägde rum 413 f Kr, alltsedan dess har pjäsen väckt starka känslor och en mäktig flod av tolkningar och teateruppsättningar, feministiska studier som sannolikt kommer att utmana också kommande generationer. Inte minst för det kontroversiella stoffet: Medea mördar Kung Kreon, sin rival prinsessan Glauke med en förgiftad slöja, den forne mannen Jason och sina två söner, innan hon räddas av en drakvagn och undflyr hämnden för sina ohyggliga dråp, av allt att döma sanktionerat av gudarna.

På Dionysiusfesten spelades Medea tillsammans med några förlorade dramer, tragedierna Filoktete och Diktys samt satyrspelet Theristai. I Athena Farrokhzads nya pjäs Moral enligt Medea har tragedin redan inträffat – barnen är ohjälpligt döda liksom Kung Kreon, så småningom Jason och prinsessan Glauke. Pjäsen var ursprungligen ett beställningsverk vars avsikt var att utmana och djupläsa Euripides text, vars lödighet är odiskutabel inte minst nu när våldet och kvinnoförtrycket griper omkring sig.

På Stadsteaterns minsta experimentscen Fri scen möter Medea Moralen, en kvinna som försöker förstå hennes motiv och föra barnens talan. Senare tider har tolkat Medea som en feministisk ikon och frontfigur, en kvinna deformerad i ett manschauvinistiskt samhälle, där självständiga kvinnor inte hade någon plats. Kärnfrågan har varit: är det möjligt att försvara en mor som dödar sina egna barn.

Visst, här finns alla motiv som sviken kärlek, makthunger och kanske också hämndlystnad som driver Medea till handlingar bortom allt förnuft. Efteråt finns skuldproblematiken kvar, varför lever Medea ut sin vrede på ett så fruktansvärt sätt, kvinnor brukar inte besudla sina händer med blod, ett tabu som aldrig egentligen ifrågasatts. En liten barnkör får representera de frånvarande barnen, en rörande kontrast till Medeas vrede.

Denna scenhöst har nyckelordet varit samarbeten, nu senast mellan Stockholms stadsteater och AMFI. De senares ambition ät att vara “en plattform för att utveckla svensk dramatik utifrån egen praktik och estetik”– I Moral enligt Medea finns en massa spirande stoff, musiken och ljuddesignen samt det suggestiva och speciella ljuset signerat Ellen Ruge, men föreställningen känns inte helt fullgången.

Scenrummet är i det närmaste helt kalt, kostymerna helt neutrala, vilket sätter fokus på texten. Det är också ett tungt ansvar för aktörerna. Regissören Saga Gärdes har i sin tolkning av Athena Farrokhzads Moral enligt Medea valt att förlägga handlingen utom tiden. Det sparsmakade scenrummet och textens dominans är kärnan i denna föreställning om Medea, trollkvinnan och ikonen som aldrig upphört att fascinera.

Kanske har ett alltför tungt ansvar lagts på skådespelarna, Moralen gestaltas på Fri scen av Jacqueline Miura och Shang Imam spelar Medea, som är sval och exakt men inte så uttrycksfull som man kanske skulle önska. Här saknas hettan och temperament, Athena Farrokhzads Medea försöker snarare hitta förklaringar i stället för att undfly sitt ansvar.

Men den ultimata Medea kommer sannolikt aldrig finnas på en scen, nya generationer finner sitt sätt att tolka Medea, ett av världslitteraturens mest komplicerade kvinnoporträtt.

The post En sval Medea med fokus på texten first appeared on Opulens.

MOTSTÅND. Finliret får ge vika för det akuta behovet av att formulera ett motstånd. Dikterna knockar med ett tilltal och ett budskap som berör, skriver Erik Bovin, som läst Nachla Libres debutdiktsamling.

Tiden har sett allt av Nachla Libre
Norstedts

Poesi kan vara så mycket, se ut på olika sätt. Ändå är det en något ensidig bild av poesi som tecknas i samtida poesidebatter. Den är finstämd, svår, har få läsare och betraktas ofta som en kvarleva från en elitkultur på dekis. Det är debatter som blossar upp samtidigt som Yahya Hassan skrivit bästsäljande poesi. 2019 har hans första diktsamling sålt i cirka 122 000 exemplar. Athena Farrokhzads lyrik kritikerrosas, översätts till ett flertal språk och ges ut i pocket. Namn som alltför sällan nämns i poesidebatterna, poeter som bevisligen når ut.

När spoken word-poeten och konstnären Nachla Libre nu äntligen bokdebuterar är det med en diktsamling som egentligen har alla förutsättningar att nå en stor läsekrets. Om utfallet blir ett annat är det förlagets och litteraturförmedlarnas fel. Det här är nämligen en bok med hög angelägenhetsgrad, ett direkt tilltal i linje med ovannämnda poeter.

Jag vill mena att denna sorts poesi som hämtar näring ur populärkultur (i synnerhet hiphop) och politisk poesi snarare än Hölderin och Bachelard bör ses som tongivande för samtidspoesin. Ta bara Revolution poetry-rörelsen, som Libre var iniativtagare till, med poeter som framträtt på bland annat Way out west och Dramaten. Kom inte och säg att poesi inte skulle vara något för vanligt folk!

Tiden har sett allt öppnar med dikter som inleds med klockslag. Läsaren följer diktjaget, långt efter mörkrets inbrott, genom sömnlösheten, minut för minut. Det är ett sorgset och indignerat diktjag som närmar sig vargtimmen. Sedan följer betitlade dikter varvat med dikter från andra klockslag. Läget är akut, tiden är knapp och pockar på förändring. Diktsamlingen skildrar en kall huvudstad i ett kallt land fyllt av rasism, kvinnoförtryck och klasskillnader som föder utanförskap. Ett land där högerextremister kastar grishuvuden mot moskéer, i en huvudstad som ”får dig att förlora tidsuppfattning, tid och tillit.” Libre slår hål på bilden av Sverige som ett välkomnande land:

04:01

Sverige omfamnade inte

Sverige tog emot för att sedan

ta lystern ur ögonen

Men här finns även hopp. Orosnatten ändrar tidvis skepnad; blir till en uråldrig, vis natt där ”våra tankar speglar sig i universums oändlighet.” Det är således en vittfamnande bok Libre skrivit – såväl personlig, politisk som vardaglig och filosofisk.

Tiden har sett allt – hur ska man tolka denna vackra och filosofiskt klingande boktitel? Först inger den mig en känsla av vanmakt, och påminner om människans benägenhet att år efter år upprepa sina misstag som maktdjur och förtryckare. En tid som har sett allt rymmer likafullt erfarenheter att ta lärdom av. En boktitel värd att begrunda i tider som dessa där dumheter begås av ren historielöshet.

Som erfaren spoken word-poet har Libre odlat en stark röst som även håller i bokform. Även om det märks att vissa dikter är skrivna för estraden, inte boksidan. Finliret får ge vika för det akuta behovet av att formulera ett motstånd. Dikterna knockar med ett tilltal och ett budskap som berör.

The post Dikter som knockar med budskap som berör first appeared on Opulens.