GIG-EKONOMI. I “Cykelbudet” skildrar Anders Teglund den mentala utplåningen som Foodora-bud samtidigt som han njuter av att cykla, av att bara “kötta på”. Men framför allt dyker han in i gig-ekonomin och i en av samtidens djupa sprickor.

Vanligtvis är han förläggare och pianist med ovanliga gig. När pandemin bryter ut ska Anders Teglund ge sig ut på en turné kopplad till sitt nya album “Vissa somnar helt”. Som passionerad vän av akustiska pianon ger han konserter i människors hem, ber åhörarna placera sig bekvämt, gärna på golv och kuddar, och är särskilt nöjd om någon somnar. Men det är mars 2020. Samma dag som Göteborgs-Posten har ett stort förhandsreportage om hans kommande konserter försvinner de från kalendern.

– Allt föll. Jag visste inte hur jag skulle överleva men det var också ett existentiellt moln som seglade in över mig, vad ska jag ta mig till? Det här kan bli hur jävligt som helst.

Tio år tidigare har han tagit sig ur en personlig livskris genom att löpträna. Pandemins återverkningar på hans uppdrag som musiker och kulturarbetare skulle kräva något liknande. Nu var han tvungen att försörja sig men också röra på sig – jättemycket. Och ju värre det blev, desto hårdare behövde han pressa kroppen.

– Jag är alltid gladast i mitten och slutet av passet. I början är det kanske bara “fy fan vad jobbigt”, och i mitten en känsla av att “det här borde ju alla göra”. Sedan stängs min hjärna av och då kan jag jobba tre timmar i ett slags monotont mörker som är själsligt vilsamt, hjärnan är borta.

Maniskt sökande

Men vid sidan av cykelrusen och ögonblickens poesi är tillvaron mörk. Snart ser han också paralleller: Som musiker är han slav under Spotifyappen i sitt maniska sökande efter lyssningar (han får fyra “korvören” styck för ett album som kostat honom 50 000 kronor att spela in) medan han som Foodorabud övervakas och kontrolleras helt av företagets pipande app Roadrunner. Det är genom den som han får sina uppdrag. Minsta avvikelse eller fördröjning registreras och påverkar hans framtid som cykelbud. Appen håller minutiös koll på hans prestationer.

– Det är ingen som hör av sig och säger “vad kul att du cyklade sex mil i dag, du hade ju nästan fem leveranser per timme, bra jobbat Anders!” Det bara drunknar liksom. Jag vill förklara hur det där kryper in i ens tankar, hur man blir en slav under det – och dessutom börjar tänka inom slavägarens hägn.

Anders Teglund må vara utsatt som kulturarbetare, men upplever samtidigt hur privilegierad han är i förhållande till de asylsökande Foodorabuden. Den som någon gång undrat över matbudens trötta ansikten får svaren här. Alla måste själva stå för fordon och service. Anders Teglund har bra kläder, fin cykel, socialt kontaktnät och andra jobb. När bekanta frågar om hans nya påhugg frigör han sig från skammen genom att säga att han skriver.

Egentligen tillräcklig

Läsarna får möta hans kollegor. Mest rörande är pakistaniern Mubarak vars årsinkomst är tillräcklig, egentligen, för att ge honom uppehållstillstånd, men eftersom hans Foodora-kontrakt är så korta blir de inte giltiga.

– På en politisk nivå tänker man sig att arbetsmarknadspolitiken och migrationspolitiken ska kroka i varandra, men i själva verket finns ett glapp mellan de här systemen och i det glappet rekryterar Foodora sina arbetare, säger Anders Teglund som vill synliggöra just detta.

– Jag tycker att det här är en spricka i vårt samhälle och som kulturarbetare är det bra att vara i den, där det är mörkt och eländigt.

Några timmar efter intervjun blir Anders Teglund nekad förnyat kontrakt på Foodora. Distriktsombudet har tidigare framhållit att han ger bort för många av sina pass. Trots att boken är färdig har han fortsatt göra ett antal timmar i veckan som matbud – ett slags betald terapi plus att han vill veta vad som händer när boken når offentligheten.

“Man är en siffra”

Anders Teglund har också engagerat sig fackligt och varit en av flera pådrivande till att Foodora till slut tecknade kollektivavtal med Transport även om det inte på långa vägar löser alla problem, framhåller han. Ändå är otryggheten och frånvaron av rättigheter inte det värsta.

– Man är en siffra för arbetsgivaren, på restaurangerna ska man inte synas och kunderna ser en inte. Det är total övervakning och total anonymisering – samtidigt.

Manliga beställare drar sig heller inte för att öppna i kalsongerna. Först blev han förvånad.

– Men så fattade jag att det är det tydligaste exemplet på att de inte tycker att jag är en människa. Jag är bara en pizza som kommer, ett spöke som bär fram en pizza.

Erika Josefsson/TT

The post Foodorabudet – “ett spöke som bär fram en pizza” first appeared on Opulens.

OMÄNSKLIGT. “Han hade fraktats bak på deras motorcyklar, med bundna händer och bindel för ögonen på väg till ett torg där han skulle avrättas.” Ett 80-tal ensamkommande afghaner utvisas idag tisdag. Tecknaren och författaren Marit Törnqvist skriver om personliga möten inför Marsch för Mänsklighet i Stockholm i övermorgon.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Ett 80-tal människor utvisas idag, den 10 september, från Sverige till kriget i Afghanistan. Det sker med ett chartrat plan. I förrgår rymde ett dussin av dem från Märsta förvar. Flera av dem blev gripna när 30 polisbilar och en helikopter sattes in i jakten efter dem. Den omänskliga behandlingen av flyktingar i Sverige måste få ett stopp. I övermorgon samlas vi på Norra Bantorget i Stockholm i  Marsch för Mänsklighet.

Det skrivs inte mycket i media om varför afghaner gör allt för att undvika en utvisning. Varför väljer de att gömma sig under flera år, att prostituera sig, att hamna i kriminalitet eller att ta sitt liv? Vad vet vi egentligen om de unga människor som nästan varje vecka skickas till landet som enligt Global Peace Index 2019 nu är det farligaste landet i världen?

För precis två år sedan åkte jag till asylboendet där jag ofta varit under flyktingvågen 2015. Jag skulle träffa en kille som hade hjälpt mig att tolka när jag tecknade med barn. Han som talade sju språk och som var så glad och så öppen. Den dagen kände jag inte igen honom. Han gick böjd, hade magrat, och han hade utslag över hela kroppen. Han skakade av ångest när vi möttes.

Han berättade i tio timmar för mig om sitt liv och jag förstod att han hade rätt. Han skulle aldrig överleva en utvisning.

Utvisningsbesked hade kommit trots att, som han själv uttryckte det, ”döden väntar på mig i Kabul”. Han berättade i tio timmar för mig om sitt liv och jag förstod att han hade rätt. Han skulle aldrig överleva en utvisning. Men varför hade då inte den rättssäkerhet, som Sveriges migrationsminister talade om hela tiden, fungerat i hans ärende? Jag fick läsa alla hans handlingar och blev chockad. Utredningen präglades av slarv, okunskap och nonchalans. Det handlade om liv och död, men han hade blivit offer för hantering i hast. Och nu visste han inte vart han skulle ta vägen.

Det var första gången i mitt liv jag såg rädsla på riktigt. Men jag kunde inte ta till mig allvaret ännu. Nog skulle detta gå att rätta till. Här i Sverige värnar vi om mänskliga rättigheter och här utvisar vi inte människor till en säker död.

Jag lovade att hjälpa honom. Han skulle inte utvisas.

Jag fixade en advokat, boende och pengar. Jag trodde att han var ett undantag. Att alla andra afghanska flyktingar hade fått en rättvis prövning. Men snart började jag förstå att han inte var ensam om sitt öde.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Alla hans kompisar fick i tur och ordning utvisningsbesked. De hade starka asylskäl. En del av dem skulle aldrig överleva en utvisning, en del skulle bli torterade eller förföljda. Jag såg deras rädsla, sömnlöshet och mardrömmar på nära håll. Och deras självmordsförsök.

När jag läste deras beslut såg jag att Migrationsverket och domstolar successivt hade tillintetgjort varje del och varje bevis i deras berättelser och inte velat se helheten i det som hade tvingat dem att lämna sitt land.

Åren som följde har varit förskräckliga. De förlorade sina arbetstillstånd, boenden och skolor. Och jag samlade in pengar så att de kunde överleva.

I förra veckan var jag med vid ett så kallat ”återvändandesamtal” för en av killarna som Migrationsverket vill utvisa. Vi satt i ett litet rum och lyssnade på kvinnan på andra sidan bordet som berättade om flygresan till Kabul och om de 30 000 kronorna han skulle få om han frivilligt ville återvända. Det hon inte visste var att killen som satt mitt emot henne hade varit fånge hos talibanerna i tjugo dagar. Han hade fraktats bak på deras motorcyklar, med bundna händer och bindel för ögonen på väg till ett torg där han skulle avrättas. Han kunde rymma när de hamnade i en skottlossning. Alla i hans familj har blivit dödade. Det är ett fullständigt under att han lever.

Det är en enkel resa till helvetet som han erbjuds, och han vet bättre än någon annan hur helvetet ser ut.

Kvinnan gav honom ett papper från en hjälporganisation i Afghanistan, ERRIN, som skulle hjälpa honom med att hitta boende, arbete, skola och vård. Men jag visste att Migrationsverket inte längre samarbetar med ERRIN i Afghanistan. Hon ljög honom rakt upp i ansiktet. Gav honom falska förhoppningar för att få honom att återvända frivilligt.

Det är en enkel resa till helvetet som han erbjuds, och han vet bättre än någon annan hur helvetet ser ut.

I dag, 10 september verkställs en massdeportation av människor jämförbara med denna kille. Han är inte med denna gång, men många andra, livrädda, som har levt sina liv i Sverige under fyra år, landar snart i Kabul och kommer säkert att fly därifrån igen. Det svenska Migrationsverket är snart helt ensamma om att hävda att Afghanistan är säkert. Det finns ingen rättssäkerhet längre i Sverige, och följderna är omänskliga. Välkomna därför att delta i vår Marsch för Mänsklighet!

The post Döden väntar i Kabul first appeared on Opulens.

MEDMÄNSKLIGHET.  Ingen kan veta exakt hur det skulle kännas för mig, men alla kan veta vad en människa i ett svart rum behöver, skriver Anna Jörgensdotter apropå alla de kvinnor och barn som sökt asyl men som aldrig får besked. 

När det knackade på dörren ryckte vi alltid till. Är det där jag ska börja den här texten? Jag har skrivit den så många gånger förut. En trettonåring som bodde gömd hos oss, polisen som ringde till henne för att pressa henne på information om var hon befann sig, hon som hade modet att svara: Jag är bara ett barn, ni får inte fråga mig det. Hennes mamma hungerstrejkade i protest mot avvisningsbeslutet. Samma mamma sitter tre år senare mitt emot mig på ett café och säger att Migrationsverket förstört hennes och hennes barns liv. Hon har kämpat i motvind och uppförsbacke och nu orkar inte kroppen mer. Man kan prata om starka människor hur mycket man vill, det finns ändå inga utmärkelser som väger upp tortyren. Väntan på besked. Utnyttjande, svart arbetsmarknad. Ett förtryck som särskilt, som vanligt, drabbar kvinnor. Kvinnor och barn.

Förra året tog tolv ensamkommande asylsökande barn och unga livet av sig. Så inleddes en artikel i Östgöta Correspondenten  i måndags. Där står att suicidtalet för ensamkommande är nio gånger högre än för svenska barn och unga. På Stortorget i Gävle den 17 februari säger en kille från Afghanistan: ”Hjälp oss idag, så ska vi hjälpa er i morgon.” Han har varit två år i Sverige. Som så många andra. Utan att få uppehållstillstånd.

När vi står där på torget för att återigen manifestera mot avvisningarna till Afghanistan tänker jag på det som Harry Martinson skriver i sin Verklighet till döds: ”Verkligheten som ett karusellsnurrande värdeinstrument för makten.” Där byråkrater och teknokrater förvrider liv till vrångbilder av liv. Vi är som vanligt alldeles för få som står där med våra skyltar. Det handlar om liv och död, och ändå är vi inte mer desperata – jag menar då ”vi” som i de som inte är direkt berörda. Man kan gå in i en jättesorg som i ett svart rum, och ingen kan veta exakt hur det känns där för mig, men alla kan veta vad en människa i ett svart rum behöver. Ljus och händer som försöker hjälpa en rätt, så att man kommer ur helvetet och kan leva igen.

En vän, en ung man, väntade i 23 månader på besked från Migrationsverket. Han har levt gömd i tre år. Han väntar också på att livet ska få börja. Ändå hör han till dem som ska vara tacksamma, som har ett arbete (svart) och en bostad (i en källare).

I Corren-artikeln sägs det som alla vet: De är ensamma. De kom hit med hopp om trygghet. Men dröjsmål i asylprocessen, oron kring åldersbedömningar och stramare regler för familjeåterföreningar leder till hopplöshetskänslor.

Björn Wiman skriver i Dagens Nyheter om anständighetsgränser som flyttas och ord byter innebörd. Om vansinnet blir omfattande sprider sig acceptansen av det oerhörda. Vi vet att de ungdomar som flyr hit bär svåra erfarenheter med sig. Vi vet att kvinnan inte hade behövt hungerstrejka om hon kunnat bo i sitt hemland. Vi har ju sagt allt det här. När ska stenen urholkas? Behåll förmågan att bli ursinnig! skriver Wiman. Men vi är många som är över gränsen till förbannade. Sedan då? Martinson skriver att demokrati innerst vilar på en överenskommelse grundad på uråldrig erfarenhet om att det är svårt att vara människa. ”Den demokratiska principen är, att principer inte få mörda. Och att mänskan är förmer än principen.” Han skriver att utan människoinsikt blir demokratin som det mörka rummet. Konsten att vara människa handlar om att stötta de utsatta. Inte som Ulf Kristersson säger: att tala svenska. Misslyckad invandring, säger han. Där är vrångbilden. Här är verkligheten: misslyckad människosyn och misslyckad uppfattning om verkligt lidande och verkliga behov.

Alla artiklar av Anna Jörgensdotter

The post Demokratins vrångbild first appeared on Opulens.