ASYLPROCESS. Föreningen LAMSF grundades för att hjälpa svenska afghaner som började fly till Frankrike efter avslag på sina asylansökningar. En av initiativtagarna, Sara Brachet, anser att Sverige har lockat afghanska flyktingar in i en situation som nu är svår att ta sig ur.

Den fristående föreningen LAMSF, Les Amis des Migrants Suédophones en France (De svensktalande migranternas vänner i Frankrike), arbetar med integration för afghaner i Paris och grundades 2019, ungefär samtidigt som det blev känt bland asylsökande i Sverige att det var lättare att få uppehållstillstånd i Frankrike.

– Sverige tillämpar internflykt, vilket gör att man kan utvisa i princip vem som helst. Homosexuella och kristna blir ifrågasatta eller ombeds att leva diskret i sitt hemland. Vi översätter de svenska avslagen och våra advokater har svårt att tro vad de läser, berättar Sara Brachet, en av initiativtagarna till LAMSF.

Hon upplever att asylsökande afghaner har blivit lurade av Sverige, som från början tog emot flyktingar med öppna armar för att 2016 bestämma sig för att 80 % av alla ska utvisas.

– 2015 var Sverige ett jättebra land, men ingen afghan hade innan dess bestämt sig för att åka till Sverige. Och det är så orättvist för dem som inte kommer ur det här Dublin-systemet nu.

Enligt Dublinförordningen, som nästan alla länder i Europa har skrivit under, får en person endast söka asyl i ett europeiskt land. Efter avslag i Sverige tar sig många vidare till Frankrike, där asylprocessen börjar med att den sökande lämnar fingeravtryck hos polisen. Om fingeravtrycken från ansökan Sverige då syns i den europeiska databasen blir den asylsökande ett så kallat Dublinfall och ska skickas tillbaka till Sverige.

– Förut kunde man överklaga i Dublindomstolen och hävda att det var livsfarligt att skicka tillbaka någon till Sverige eftersom han där kommer att utvisas till Afghanistan. Nu går det inte att använda det argumentet eftersom utvisningarna är pausade, så det blir ännu svårare för dem, säger Brachet och fortsätter:

– Det enda positiva är att det inte är total katastrof om de skickas till Sverige eftersom de bara blir släppta på flygplatsen istället för att hamna i förvar för deportation till Afghanistan.

I och med talibanernas övertagande och läget som råder i Afghanistan sker inga utvisningar dit för tillfället. Istället för att sättas i förvar släpps afghaner som kommer till Sverige istället direkt på flygplatsen, men utan rätt till ekonomiskt stöd eller hjälp med bostad.

– De får finnas där men har ingen framtid i Sverige. Det kan funka ett tag för dem som har starka sociala nätverk och som har bott i familjer tidigare, men det är inget liv att leva som papperslös.

Varför alla afghaner som tidigare har sökt asyl i Sverige och kommer till Frankrike inte blir Dublinfall kan Brachet inte svara på. Hon menar att det i princip bara händer på den enda polismyndigheten i Paris och därför vill alla lämna sina fingeravtryck just där.

– Vi vet inte varför det här bara händer i Paris, man kan spekulera i om det är den mänskliga faktorn eller människor bakom som vill ge en andra chans.

Brachets egna engagemang började som en slump för fyra år sedan när hon via en bekant kom i kontakt med en afghansk kille som var på väg till Frankrike efter att ha fått avslag på sin asylansökan i Sverige. De vände sig till Svenska Kyrkan i Paris där Brachet är bosatt och hade hört att hjälp fanns att få, vilket ledde till en tvåårig anställning i kyrkans tjänst. När tjänsten upphörde bildade Brachet LAMSF tillsammans med ett tiotal andra engagerade personer med olika specialkompetenser, för att fortsätta jobba med integration för afghaner i Frankrike.

– Jag hjälper till med asylansökningar, advokatkontakter, överklaganden, översättning av asylberättelser och coachning inför intervjuer med myndigheter

LAMSF har bland annat även en fransklärare, en psykolog, en teaterlärare, en löpargrupp och anordnar kulturella utflykter runt om i Paris. Syftet är att underlätta vardagen, både för de asylsökande och för dem som redan fått sina uppehållstillstånd, och finnas där för dem.

– Men målet är inte att LAMSF ska behöva finnas hur länge som helst. Vårt mål är deras mål, att de ska få det de hade velat ha i Sverige. Ett normalt liv, avslutar Brachet.

The post Svenska afghaner flyr vidare till Frankrike first appeared on Opulens.

HOPP. Annelie Drewsen visar att allt inte bara är mörker, det finns också hopp, glädje och ett jävlar anamma hos hennes unga karaktärer, skriver Carolina Thelin.

Prinsen av Porte de la Chapelle av Annelie Drewsen
Rabén&Sjögren

Sommaren 2018 publicerade Opulens novellen Tusen tashakor, hejdå av författaren, journalisten och gymnasieläraren Annelie Drewsen. Det är en hjärtskärande berättelse om den ensamkommande 18-åringen Salar från Afghanistan. Efter tre år i Sverige och två år hos en familj – pojken Albin och mamman Karin – får han sitt tredje avslag på asylansökan och inser att han måste fly för att inte skickas tillbaka till Afghanistan.

I dagarna kom Drewsen ut med Prinsen av Porte de la Chapelle. Det är en roman för unga som tar vid där novellen slutade. Den börjar på Malmö centralstation där Salar hoppar på tåget för att slutligen nå Paris. Han träffar andra i samma situation som bor i ett tältläger utanför stationen Porte de la Chapelle, slår sig ner och får en vän – Najib – som också flytt från Sverige.

Jag och min familj är själva familjehem åt en kille från Afghanistan i Salars ålder. Nu har han varit hos oss i snart fyra år men fortfarande inte fått asyl. Hans uppehållstillstånd har förlängts eftersom han går i gymnasiet men om han inte lyckas avsluta med godkända betyg och kort därefter inte hittar ett jobb som han kan försörja sig på blir han utvisad. Det kallar jag grymhet i sin värsta form – att efter så många år av acklimatisering skickas tillbaka till ett av världens dödligaste länder för civila.

I en intervju i Opulens inför boksläppet beskriver Drewsen hur berättelsen om Salar kom till: “Det kan vara jobbigt när det handlar om en maktlös ung människa som fått allt sitt hopp om framtiden sönderslaget. Jag har sett ungdomar i ögonen och mött total svärta. Att möta en blick utan hopp går emot hur det ska vara för barn och unga att växa upp. Skrivandet är mitt sätt att försöka förstå och berätta om det”.

Till Paris kommer många som efter avslag efter avslag i Sverige försöker överleva i förhoppning om att få uppehållstillstånd. I Svenska kyrkans lokaler samlas många av dem. Här finns det språkcirklar, fika och någon som lyssnar. Det gör också Salar och Najib. Drewsen reste själv till Paris för att göra research. Romanen bygger på sanna historier från ungdomar i samma situation som Salar, som dock är en fiktiv person.

Salar sörjer sin familj i Sverige, Karin och lillebror Albin gav honom hopp om framtiden ett kort tag, nu inser han att det inte finns någon plats för honom i världens tryggaste land. I tältlägret samlas råttorna och polisen gör razzior. Men trots hemlösheten, trots smutsen som samlas under nagelbanden, känner han sig säkrare här än i Sverige.

Drewsen är engagerad i skrivverkstäder för nyanlända ungdomar i Rinkeby och Tensta och har skrivit flera lättlästa böcker om ensamkommande ungdomar, bland annat serien om Amina, en tuff flicka från Somalia som blir en fena på löpning. Drewsen visar att allt inte bara är mörker, det finns också hopp, glädje och ett jävlar anamma hos hennes unga karaktärer. Det finns det också hos Salar. Och någonstans i slutet av romanen väcks en tillförsikt om en ljusare morgondag.

”De tror att de kan städa bort oss, tänker Salar. Men vi finns kvar. Mellan husen, under himlen, någonstans finns vi alltid kvar. Förblir människor.”

The post Engagerande ungdomsbok om ensamkommande first appeared on Opulens.