BARNENS RÄTT. Illustratören och författaren Marit Törnqvists kärlek för barn tände hennes engagemang för de asylsökande ungdomarna som kom till Sverige 2015, men som efter långa asylprocesser tvingades fly vidare. På den internationella flyktingdagen installerar hon sitt konstverk Den stora saknaden, på Mynttorget i Stockholm, för att uppmärksamma situationen med minnestexter om de saknade.

Ditt konstverk, Den stora saknaden, kommer att installeras på Mynttorget i Stockholm den 20 juni, på den internationella flyktingdagen. Kan du berätta lite om verket?

– Det består av drygt 500 olika brädor med handskrivna minnestexter efter flyktingar som av olika anledningar har lämnat oss. De flesta är människor från Afghanistan som har kommit till Sverige 2015 och hamnat i en fälla av långa väntetider och rättsosäkra beslut som har orsakat ett enormt lidande. En del har blivit utvisade till kriget de flydde ifrån. Tusentals har flytt till andra europeiska länder efter avslag och en del, alldeles för många, har tagit sina liv. Jag har samlat texter från människor i hela Sverige som hade nära kontakt med de här personerna och som nu känner djup sorg och enorm oro över deras öden. De här 500 är en symbol för minst tio, kanske tjugo, gånger fler som har hamnat i de här fällorna.

Vad kan det stå på en bräda, exempelvis?

– Jag kan läsa några för dig, till exempel; Milat, din jacka hänger kvar i hallen. Nu gömmer du dig för talibanerna i Kabul. När ditt LMA-kort skulle förnyas blev du gripen och deporterad, kallad illegal. För mig är du alltid bara en människa.

– Käraste Latif, från fredagsmyset i soffan till ensamheten i tältet. Efter fem år i Sverige och avslag som barn tvingades du våren 2019 fly vidare. Saknaden gör ont, barnen frågar efter dig, vad kan jag svara?

– Du tvingades lämna Sverige efter maj 2018, efter 1053 dagar på gatan fick du äntligen uppehållstillstånd i Frankrike, våldtagen, knivhotad, utan skydd och pengar. Men du gav inte upp, kämpade för rätten att leva utan krig.

Hur har du kommit i kontakt med alla dem personer som har skrivit?

– Det började med att jag själv skrev texter när jag hade förlorat i princip alla de flyktingvänner jag hade kontakt med här i Sverige. Efter att ha varit otroligt nära dem under fem-sex år var de tvungna att fly vidare. En del hade bott eller gömt sig hos mig och jag hade sett allt, inklusive självmordsförsök. Det finns flera texter som handlar om killar jag själv hade hemma, som var extremt dödshotade men inte fick skydd i Sverige. Jag hade inte förväntat mig att det var så illa. Efter fem år av en kamp som bestod av att skriva insändare, brev till politiker, starta aktionsgrupper och demonstrationer utan att någonting hjälpte, gick jag tillbaka till min konst. Men under de här åren lärde jag känna en massa människor som befann sig i samma sits och vi hjälptes åt.

Hur ser situationen ut som du främst vill uppmärksamma med ditt verk?

– Jag tror att det är migrationsverkets bedömning, rättsosäkerheten, det jag ser som kärnan i hela problemet. Många som har kommit till Sverige är av etniciteten hazara, en otroligt utsatt grupp i Afghanistan som mördas av talibaner, det sker etnisk rensning. Jag har läst väldigt många avslag, beslut och domar och jag var chockad. I princip kunde de ge avslag till alla och jag tror det var ett politiskt val. De har offrat otroligt många människor som faktiskt välkomnades 2015, som kom till familjer som verkligen ville ta hand om dem, som började i skolan och blev en del av våra liv.

– Faktum är att tusentals har flytt och fått asyl i andra länder, till och med i länder där det är svårt att få det. Migrationsverket tyckte att deras berättelser inte var trovärdiga, men jag och alla andra som försökte stötta den här gruppen såg deras lidande på nära håll och hörde deras flyktberättelser gång på gång. Vi visste att de talade sanning. Det är extremt svårt att berätta om dessa trauman, våldtäkter och familjer som har dödats, att då inte bli trodd ger ett obeskrivligt lidande.

Vad hoppas du att din konst kan bidra med här?

– Jag och de 150 personer som lämnat texterna skapade någonting tillsammans som vi alla behövde, ett monument för de vi saknar. Vi känner oss oberoende av alla politiker och myndigheter, de kan inte ta ifrån oss det här på något sätt. Ett konstverk kan ibland konfrontera och drabba människor på ett annat sätt än debattartiklar och insändare. Jag hoppas att människor som inte har en aning om det som har skett börjar undra. Det handlar ju trots allt om en ’Afghanutlämning’ som har tystnats ner.

– Det är fantastiskt att Jan Eliasson är så tagen av det här och vill inviga. Sedan har jag fått en rad fina talare med mig som är väldigt insatta på olika sätt. Vi har bjudit in alla från riksdagen utom SD.

Du har varit engagerad på flera sätt och tagit initiativet till workshops på flyktingboenden, sett till att 30 000 bilderböcker på arabiska delades ut till syriska flyktingbarn och att antologin En bok till dig gavs ut på arabiska som välkomstpresent i Holland. Vad är det som får dig att engagera dig?

– Det började 2014-15 då jag, som alla, såg de här bilderna på överfulla båtar och folkmassorna som var på väg mot Europa. Jag minns väldigt väl bilderna på små barn som sprang för sina liv, på staketen med elektriska stängsel och taggtråd runt Europa, människor som försökte pressa sina barn över, under eller mellan dem för att komma i säkerhet. Det var så konfronterande för mig, jag ville bara gå till närmsta asylboende och be om ursäkt för staketen. Jag började teckna med barnen på ett boende i närheten av där jag bor för jag ville visa dem att de också hade rätt att vara barn här.

– Så det började med barnen, jag är ju ändå en barnboksmänniska, och att jag inte klarade av att se när de sprang för sina liv och sedan stötte på ett staket. Det tyckte jag var helt förfärligt och det tycker jag fortfarande.

Read with me är ett annat projekt du är involverad i som tillgängliggör böcker för utsatta barn i Iran, bland annat många afghanska flyktingbarn, och workshops med gatubarn. På vilket tror du att just böcker och läsning kan ha för betydelse för barnen?

– En bok är mycket mer än utbildning och en upplevelse. Genom att läsa med de här barnen så visar man dem en värld som är mycket större än deras egen. Böckerna som delas ut kan handla om mod, hopp, ensamhet, utsatthet, kärlek, teman som de kan känna igen sig i. Till exempel Astrid Lindgrens bok Sunnanäng, som jag har illustrerat, har kommit ut i Iran och är väldigt populär inom projektet. Boken handlar om två extremt utsatta barn som hamnar i ett sorts paradis, och det kan ge de här barnen hopp och kraft. För barn som är utsatta är läsning att bredda sin blick, drömma och få försvinna in i en berättelse.

Den här kärleken för barn är något som du och Astrid Lindgren delar. Du har ju illustrerat flera av hennes böcker och designat Sagotåget och Villa Villekulla på Junibacken. Vad har hennes berättelser betytt för dig och inspirerat dig i ditt skapande?

– Det jag tycker är fantastiskt med hennes berättelser är att hon pratar om allt med barnen. Hon är en ärlig och modig författare som inte bara berättar om den underbara lekfulla barnvärlden men även vågar skriva om mörka sidor av livet. I Madicken är grannen alkoholist och finns ett krig i bakgrunden, i Emil ser man fattighjonens öde. Jag tror att de berättelserna blir väldigt starka för barn just för att de ger en idyll inom en värld som är realistisk och på riktigt, den är inte sockersöt. Det är nog också kärnan till att jag gillar att prata öppet med barn, och med alla, om hur det är och inte dölja det svåra. Det modiga i att visa hela världen för barnen är någonting återkommande som jag inspirerats av när jag har gjort mina bilder.

Du utbildade dig på Konstakademin i Amsterdam, Gerrit Rietveld Academie, där du idag bor och arbetar. Hur kom det sig att du valde att bli just illustratör, och sedan även författare, och till just barnböcker?

– Dels gillar jag att berätta och jag gillar ord och bild ihop. Det kan vara så att jag helt enkelt har ett sätt att berätta som är tillgängligt för barn. Jag har också gjort flera böcker som många vuxna läser, till exempel Flickan som försvann och Den lyckliga ön. De är så enkelt skrivna att ett barn förstår dem men en vuxen kan känna igen även andra saker i texten. Ofta gör jag böcker med olika djup, min senaste kom ut i april i Holland och heter Sköldpadda och jag. Jag har också väldigt lätt för att få kontakt med barn och där kan jag känna igen det som Astrid hade, att jag dras till barn.

Vad pågår annars i ditt liv just nu?

– Jag ska snart börja med en ny barnbilderbok, den kommer att handla om ett stort tema som jag har tänkt på under flera år. Under den här tiden har jag samtidigt hållit på med Read with me och är mentor för sex illustratörer från Iran som skapar bilderböcker. Jag håller även på att utveckla antologin på arabiska så att den ska kunna delas ut på sex olika språk till alla som söker asyl i Holland. Jag vill att alla barn får direkt tillgång till vår barnlitteratur när de kommer fram.

– I september fick jag ett stort internationellt pris i Moskva som handlar om läsfrämjande, det största i världen faktiskt, så jag var där och tog emot priset. Det har haft till följd att jag har föreläst ganska mycket i Belgien och Holland under våren, dels om betydelsen av böcker för barn. Jag ska också utveckla vad jag mer vill göra mer med Den stora saknaden. Det är mycket på gång samtidigt i den här lilla stugan i skogen!

Vilka är dina förväntningar inför den 20e?

– Dels ser jag fram emot att träffa alla talare och få till ett möte mellan dem och alla som har skrivit texter. Bara att få träffa dem gör den dagen till lyckad för mig. Riksdagsledamöter möter personer som har gömt flyktingar och lider med dem, och jag känner att Sverige får konfronteras med det de tror att de är, det ’humana’ landet. Jag vill utmana den bilden. Jag har också bjudit dit migrationsverket och hoppas att de vågar komma och titta, beslutsfattare som kanske tycker det här är obehagligt.

– Men dagarna efter, när det är betydligt lugnare, hoppas jag att människor stannar till och börjar ställa frågor. Jag hoppas att jag öppnar ögon, det är naturligtvis det jag vill. Som konstnär är ju det viktigaste.

The post Helgporträttet: “Det började med barnen” first appeared on Opulens.

ASYLRÄTT. Till följd av talibanrörelsens maktövertag i Afghanistan har Migrationsverket tagit fram ett nytt ställningstagande som ger afghanska medborgare större chans att stanna i landet.

På grund av den rådande situationen i Afghanistan har säkerheten för många riskgrupper förändrats och utsattheten ökat. Inget skydd finns för befolkningen i Afghanistan att tillgodose från landets myndigheter och internflykt är sällan ett alternativ. Med bakgrund av händelseutvecklingen har migrationsverket tagit fram ett nytt rättsligt ställningstagande gällande afghanska medborgare som söker i asyl i Sverige.

– Förändringen i Afghanistan har skett snabbt och det är mycket som är osäkert framåt. Det är svårt att veta hur talibanerna kommer att agera och hur säkerhetssituationen kommer att utvecklas på sikt. Det nya rättsliga ställningstagandet påverkas av den senaste tidens snabba förändringar och det osäkra läget, säger Migrationsverkets rättschef Carl Bexelius i ett pressmeddelande.

Enligt de nya besluten kommer afghanska medborgare som har ett öppet asylärende hos Migrationsverket att prövas utifrån det rådande läget och personer som tidigare har fått avslag på sin ansökan har rätt att söka asyl igen med nya skäl. Migrationsverket framhåller att de prövar varje ansökan om asyl utifrån var persons individuella skäl tillsammans med den gällande informationen om säkerheten i landet. Tidigare beslutsstopp tas härmed bort.

– I utlänningslagen finns en säkerhetsventil som gör att personer med beslut om avslag ska kunna få sina ärenden prövade på nytt i de fall det inträffar drastiska förändringar i hemlandet som påverkar deras situation. Den senaste tidens händelseutveckling i Afghanistan är ett tydligt exempel på en sådan situation som lagen finns till för, säger Bexelius i pressmeddelandet.

Han menar att fler personer nu har möjlighet till skydd i Sverige, men att beslut om utvisning fortfarande kan tas även utifrån det nya ställningstagandet.

Besluten bygger på Country Guidance om Afghanistan från EASO (European Asylum Support Office), EU:s vägledning i asylärenden för medlemsländerna, som släpptes den 11 november och gäller tillsvidare.

The post Ökad chans till asyl för afghaner first appeared on Opulens.

AFGHANSKA MUSIKER. Kungliga Musikaliska Akademien manar Sveriges ständiga representation vid europeiska unionen att få till stånd ett samlat EU-stöd för att hjälpa afghanska musikelever i exil att ta sig till Portugal.

Det var i oktober i år som den portugisiska regeringen meddelade att de 272 eleverna från musikskolan Afganistan National Institute of Music (ANIM), som flydde från Afghanistan till Qatar när talibanerna återtog makten i Afghanistan, skulle beviljas asyl i Portugal.

Men nu saknas finansiering för resan från Doha och för boende i Portugal. Kungliga Musikaliska Akademien har därför vänt sig till EU med frågan om att bekosta den sista etappen på de afghanska musikelevernas resa.

“Det är med stor glädje vi nu ser att ANIM:s elever, personal samt närstående kunnat räddas från talibanernas tyranni. Att världens musikliv kan gå ihop på detta sätt och rädda musiken känns minst sagt hoppfullt”, säger Fredrik Wetterqvist, ständig sekreterare vid Kungliga Musikaliska Akademien, i ett pressmeddelande.

TT NYHETSBYRÅN

The post EU uppmanas hjälpa afghanska musikelever first appeared on Opulens.

HOPP. Annelie Drewsen visar att allt inte bara är mörker, det finns också hopp, glädje och ett jävlar anamma hos hennes unga karaktärer, skriver Carolina Thelin.

Prinsen av Porte de la Chapelle av Annelie Drewsen
Rabén&Sjögren

Sommaren 2018 publicerade Opulens novellen Tusen tashakor, hejdå av författaren, journalisten och gymnasieläraren Annelie Drewsen. Det är en hjärtskärande berättelse om den ensamkommande 18-åringen Salar från Afghanistan. Efter tre år i Sverige och två år hos en familj – pojken Albin och mamman Karin – får han sitt tredje avslag på asylansökan och inser att han måste fly för att inte skickas tillbaka till Afghanistan.

I dagarna kom Drewsen ut med Prinsen av Porte de la Chapelle. Det är en roman för unga som tar vid där novellen slutade. Den börjar på Malmö centralstation där Salar hoppar på tåget för att slutligen nå Paris. Han träffar andra i samma situation som bor i ett tältläger utanför stationen Porte de la Chapelle, slår sig ner och får en vän – Najib – som också flytt från Sverige.

Jag och min familj är själva familjehem åt en kille från Afghanistan i Salars ålder. Nu har han varit hos oss i snart fyra år men fortfarande inte fått asyl. Hans uppehållstillstånd har förlängts eftersom han går i gymnasiet men om han inte lyckas avsluta med godkända betyg och kort därefter inte hittar ett jobb som han kan försörja sig på blir han utvisad. Det kallar jag grymhet i sin värsta form – att efter så många år av acklimatisering skickas tillbaka till ett av världens dödligaste länder för civila.

I en intervju i Opulens inför boksläppet beskriver Drewsen hur berättelsen om Salar kom till: “Det kan vara jobbigt när det handlar om en maktlös ung människa som fått allt sitt hopp om framtiden sönderslaget. Jag har sett ungdomar i ögonen och mött total svärta. Att möta en blick utan hopp går emot hur det ska vara för barn och unga att växa upp. Skrivandet är mitt sätt att försöka förstå och berätta om det”.

Till Paris kommer många som efter avslag efter avslag i Sverige försöker överleva i förhoppning om att få uppehållstillstånd. I Svenska kyrkans lokaler samlas många av dem. Här finns det språkcirklar, fika och någon som lyssnar. Det gör också Salar och Najib. Drewsen reste själv till Paris för att göra research. Romanen bygger på sanna historier från ungdomar i samma situation som Salar, som dock är en fiktiv person.

Salar sörjer sin familj i Sverige, Karin och lillebror Albin gav honom hopp om framtiden ett kort tag, nu inser han att det inte finns någon plats för honom i världens tryggaste land. I tältlägret samlas råttorna och polisen gör razzior. Men trots hemlösheten, trots smutsen som samlas under nagelbanden, känner han sig säkrare här än i Sverige.

Drewsen är engagerad i skrivverkstäder för nyanlända ungdomar i Rinkeby och Tensta och har skrivit flera lättlästa böcker om ensamkommande ungdomar, bland annat serien om Amina, en tuff flicka från Somalia som blir en fena på löpning. Drewsen visar att allt inte bara är mörker, det finns också hopp, glädje och ett jävlar anamma hos hennes unga karaktärer. Det finns det också hos Salar. Och någonstans i slutet av romanen väcks en tillförsikt om en ljusare morgondag.

”De tror att de kan städa bort oss, tänker Salar. Men vi finns kvar. Mellan husen, under himlen, någonstans finns vi alltid kvar. Förblir människor.”

The post Engagerande ungdomsbok om ensamkommande first appeared on Opulens.

OMÄNSKLIGT. “Han hade fraktats bak på deras motorcyklar, med bundna händer och bindel för ögonen på väg till ett torg där han skulle avrättas.” Ett 80-tal ensamkommande afghaner utvisas idag tisdag. Tecknaren och författaren Marit Törnqvist skriver om personliga möten inför Marsch för Mänsklighet i Stockholm i övermorgon.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Ett 80-tal människor utvisas idag, den 10 september, från Sverige till kriget i Afghanistan. Det sker med ett chartrat plan. I förrgår rymde ett dussin av dem från Märsta förvar. Flera av dem blev gripna när 30 polisbilar och en helikopter sattes in i jakten efter dem. Den omänskliga behandlingen av flyktingar i Sverige måste få ett stopp. I övermorgon samlas vi på Norra Bantorget i Stockholm i  Marsch för Mänsklighet.

Det skrivs inte mycket i media om varför afghaner gör allt för att undvika en utvisning. Varför väljer de att gömma sig under flera år, att prostituera sig, att hamna i kriminalitet eller att ta sitt liv? Vad vet vi egentligen om de unga människor som nästan varje vecka skickas till landet som enligt Global Peace Index 2019 nu är det farligaste landet i världen?

För precis två år sedan åkte jag till asylboendet där jag ofta varit under flyktingvågen 2015. Jag skulle träffa en kille som hade hjälpt mig att tolka när jag tecknade med barn. Han som talade sju språk och som var så glad och så öppen. Den dagen kände jag inte igen honom. Han gick böjd, hade magrat, och han hade utslag över hela kroppen. Han skakade av ångest när vi möttes.

Han berättade i tio timmar för mig om sitt liv och jag förstod att han hade rätt. Han skulle aldrig överleva en utvisning.

Utvisningsbesked hade kommit trots att, som han själv uttryckte det, ”döden väntar på mig i Kabul”. Han berättade i tio timmar för mig om sitt liv och jag förstod att han hade rätt. Han skulle aldrig överleva en utvisning. Men varför hade då inte den rättssäkerhet, som Sveriges migrationsminister talade om hela tiden, fungerat i hans ärende? Jag fick läsa alla hans handlingar och blev chockad. Utredningen präglades av slarv, okunskap och nonchalans. Det handlade om liv och död, men han hade blivit offer för hantering i hast. Och nu visste han inte vart han skulle ta vägen.

Det var första gången i mitt liv jag såg rädsla på riktigt. Men jag kunde inte ta till mig allvaret ännu. Nog skulle detta gå att rätta till. Här i Sverige värnar vi om mänskliga rättigheter och här utvisar vi inte människor till en säker död.

Jag lovade att hjälpa honom. Han skulle inte utvisas.

Jag fixade en advokat, boende och pengar. Jag trodde att han var ett undantag. Att alla andra afghanska flyktingar hade fått en rättvis prövning. Men snart började jag förstå att han inte var ensam om sitt öde.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Alla hans kompisar fick i tur och ordning utvisningsbesked. De hade starka asylskäl. En del av dem skulle aldrig överleva en utvisning, en del skulle bli torterade eller förföljda. Jag såg deras rädsla, sömnlöshet och mardrömmar på nära håll. Och deras självmordsförsök.

När jag läste deras beslut såg jag att Migrationsverket och domstolar successivt hade tillintetgjort varje del och varje bevis i deras berättelser och inte velat se helheten i det som hade tvingat dem att lämna sitt land.

Åren som följde har varit förskräckliga. De förlorade sina arbetstillstånd, boenden och skolor. Och jag samlade in pengar så att de kunde överleva.

I förra veckan var jag med vid ett så kallat ”återvändandesamtal” för en av killarna som Migrationsverket vill utvisa. Vi satt i ett litet rum och lyssnade på kvinnan på andra sidan bordet som berättade om flygresan till Kabul och om de 30 000 kronorna han skulle få om han frivilligt ville återvända. Det hon inte visste var att killen som satt mitt emot henne hade varit fånge hos talibanerna i tjugo dagar. Han hade fraktats bak på deras motorcyklar, med bundna händer och bindel för ögonen på väg till ett torg där han skulle avrättas. Han kunde rymma när de hamnade i en skottlossning. Alla i hans familj har blivit dödade. Det är ett fullständigt under att han lever.

Det är en enkel resa till helvetet som han erbjuds, och han vet bättre än någon annan hur helvetet ser ut.

Kvinnan gav honom ett papper från en hjälporganisation i Afghanistan, ERRIN, som skulle hjälpa honom med att hitta boende, arbete, skola och vård. Men jag visste att Migrationsverket inte längre samarbetar med ERRIN i Afghanistan. Hon ljög honom rakt upp i ansiktet. Gav honom falska förhoppningar för att få honom att återvända frivilligt.

Det är en enkel resa till helvetet som han erbjuds, och han vet bättre än någon annan hur helvetet ser ut.

I dag, 10 september verkställs en massdeportation av människor jämförbara med denna kille. Han är inte med denna gång, men många andra, livrädda, som har levt sina liv i Sverige under fyra år, landar snart i Kabul och kommer säkert att fly därifrån igen. Det svenska Migrationsverket är snart helt ensamma om att hävda att Afghanistan är säkert. Det finns ingen rättssäkerhet längre i Sverige, och följderna är omänskliga. Välkomna därför att delta i vår Marsch för Mänsklighet!

The post Döden väntar i Kabul first appeared on Opulens.

DOKUMENTÄR. Under Göteborgs filmfestival är regissören och filmaren Jasmijn Kooijman aktuell med kortfilmen Nu bor jag på en camping, en berättelse om några flickor på ett asylboende i Möllstorp. Vi möter henne i ett samtal om kameran, mänskliga rättigheter och relationer.

Ålder: 20
Familj: Mamma (Marit), pappa (Adriaan), lillasyster (Rosalie, 16)
Bostadsort: Flyttar runt väldigt mycket men just nu Bålsta
Hemort: Amsterdam
Fritidsintressen: Spela musik, åka skridskor, måla/rita
Nu bor jag på en camping visas på Göteborgs filmfestival den 4 februari 2018.
Kortfilmen om Ashiq finns att se här >>

Först och främst naturligtvis ett stort grattis! Din film Nu bor jag på en camping har haft premiär på Göteborgs filmfestival, hur känns det hela?

– Tack! Det kändes väldigt mäktigt att se filmen på bio med en främmande publik. Filmen handlar om ett gäng tjejer som står mig otroligt nära och som bär på historier som jag gärna vill att andra ska höra. Så det här är absolut den film av alla jag gjort hittills som jag är mest glad över att visa för en publik. Samaa, en av huvudpersonerna, presenterade filmen på Göta Bio. Det kändes otroligt fint att få dela scen med henne.

Jag vet att du upptäckte kameran tidigt, vad var så lockande med den?

– Jag har alltid älskat att berätta historier – när jag var sju skrev jag långa berättelser fyllda av dramatiska händelser och tänkte bli författare. Lite senare började jag göra ”podcasts” på kassettband. När jag var tolv år fick jag en liten filmkamera. Då började jag göra spelfilmer med grannbarnen.

Hade du redan då tankar på att det här skulle bli ditt yrke?

– Jag tänkte faktiskt att jag skulle bli filmare när jag blev stor. Det var väl mest lek och vi försökte göra film som fick folk att skratta. Men när jag började göra dokumentärer som skolprojekt upptäckte jag att film är ett medium som kan få folk att se världen genom andras ögon. Och sedan dess är detta nog min största drivkraft.

Du flyttade från Nederländerna till Sverige 2015, hur kom det sig?

– Min morfar kom från Sverige. Efter att jag gick ut gymnasiet i Amsterdam flyttade jag till Öland för att plugga på folkhögskola och testa att bo i Sverige. Livet här skiljer sig väldigt mycket från det i Amsterdam, ännu mer för att jag bor ute på landet här.

På vilket sätt skiljer det sig?

– I Amsterdam är det alltid folk på gatan och de flesta säger exakt vad de tycker eller tänker. Jag växte upp i ett hus som länge var ett kollektiv och under hela min uppväxt var det fortfarande en plats dit många kom för att umgås, så det var alltid full fart hemma. Jag var lite förvirrad när jag flyttade hit för allting kändes så tyst och folk är nog lite mer för sig själva här. Även om jag gillar det svenska lugnet så saknade jag ibland det holländska sättet att umgås.

– Men då träffade jag en stor grupp nyanlända svenskar som blev nära vänner till mig och gjorde mitt liv enormt mycket rikare. Att både kunna gå långa promenader i tysta skogar och dunka arabisk musik i en bil och spela kort hela natten har visat sig vara en perfekt kombination för ett bra liv!

Har flytten påverkat ditt fokus som filmare?

– Jag tror att alla ställen man bor på och alla personer man umgås med påverkar en som person och därmed ens blick på världen. Så självklart har även mitt fokus som filmare påverkats av att byta land och lära känna nya människor med andra bakgrunder. Min vänskap med alla nyanlända har väl gjort mig rätt insnöad på mänskliga rättigheter och asylpolitik just nu, mer än jag var innan.

Dina tidigare kortfilmer, som P47 Thunderbolt, har verkligen rosats av både publik och olika juryer. Vad tror du själv är så tilltalande med dina filmer?

– Jag vet inte om filmerna har rosats så mycket! Men jag tror mycket på humor i film. När det gäller dokumentärer är det lätt hänt att filmerna blir seriösa, särskilt om temana är tunga. Men jag tror att humor kan hålla en publik intresserad och vara ett sätt att komma nära personerna i filmen.

Nu är du aktuell med Nu bor jag på en camping. Hur kom du i kontakt med barnen?

– Jag träffade flickorna första gången 2015. Deras flyktingförläggning låg nära min folkhögskola så jag följde med dit när en av mina lärare tog initiativet att träffa dem som bodde där. Familjerna hade bara varit i Sverige några dagar och barnen berörde mig mycket. Vi försökte komma på lekar utan ord därför att vi inte hade något gemensamt språk. Att se dem skratta när vi sprang runt och lekte tagen, hoppa hage och kurragömma blev för mig ett tecken på att hopp fanns kvar i deras kroppar: att de inte bara var ”flyktingar” utan att de framför allt var barn.

– Jag började åka till boendet mer och mer, familjerna bodde litet men bjöd ändå hem mig till sina små stugor. Efter ett tag började barnen i skolan och lärde sig svenska. För första gången kunde vi prata om deras hemländer och flykt. Vi övade svenska så ofta som möjligt och de skrattade när jag uttalade deras arabiska, albanska och kurdiska ord. Vänskapen jag fick med de nio tjejerna mellan sex och elva år som bodde på Möllstorp blev otroligt stark. Jag fick se dem när de började på sin nya skola, när de firade sina födelsedagar och sin första Lucia och svenska jul. Jag fick äta arabisk mat, höra kurdisk musik och se albanska filmer.

– Men jag fick också se hur tung asylprocessen är, hur föräldrarna får kämpa och vänta. Hur de saknar sitt hemland där vänner och familj är kvar, hur de ibland är desperata och förlorar hoppet. Personerna på asylboendet blev som min extrafamilj och flickorna blev som mina syskon.

Hur gick inspelningen till och hur såg barnen på att du gjorde en film om dem?

– Efter ett år på Öland flyttade jag till Stockholm för att läsa film på Nordens Folkhögskola Biskops-Arnö. Men tjejerna och jag höll kontakten under hela perioden jag var borta och jag kände att det var viktigt att berätta deras historia på deras egna villkor. Så jag flyttade in i en liten husvagn på asylboendet och började filma tillsammans med dem. Det kändes väldigt naturligt att följa just de här flickorna, för de ville gärna bli filmade. Och vi hade umgåtts och fortsatte att umgås mycket vid sidan av kameran, vilket gjorde det lättare för mig att klippa filmen på ett sätt som kändes rätt.

Som jag förstår har du naturligtvis kommit nära dem. Hur känns det nu när projektet är avslutat?

– Jag har varit tillbaka på Öland i flera månader efter filmens inspelning och har kontakt nästan dagligen med många av tjejerna, som tur är! Och projektet pågår fortfarande, för det finns så mycket mer att berätta. Planen är att följa två av tjejerna under en väldigt lång period och låta dem berätta om hur deras liv i Sverige utvecklar sig. Tanken är att de ska filma mycket själva när de blir större och att de ska bli filmens medregissörer.

Filmen har satts i serien Syrian Stories tillsammans med Ali Alibrahim (One Day in Aleppo) och Abbe Hassan (Guld). Känner du de andra filmarna? Kan du relatera till deras berättelser?

– Jag såg de andra två filmerna för första gången i lördags. Jag blev väldigt berörd av filmerna och det var en ära att få visa min film i samma block. Jag kan inte relatera till berättelserna själv, då jag inte har en bakgrund med krig och flykt. Men jag kände självklart igen mycket av alla historier som barnen och deras familjer berättade för mig. Att se de förfärliga bilderna från Aleppo och veta att några av barnen jag filmade själva varit med om bombningar i Syrien var tungt.

– Hela filmen One Day in Aleppo var ju otroligt tung men kändes framför allt viktig. Om alla i Sverige skulle se den tror jag att det skulle finnas mycket mer förståelse för flyktingar som har kommit hit.

Ditt aktiva arbete med att belysa mänskliga rättigheter och samhällsproblem, varifrån kommer det?

– Jag har alltid varit intresserad av samhällsstrukturer och samhällsproblem och läste väldigt många böcker om krig och flykt under min uppväxt. Men mitt starka intresse för just asylrätt började nog när jag på nära håll fick se hur svårt det är att konstant leva i osäkerhet över hur framtiden kommer att se ut.

Hur ser du själv på flyktingsituationen i Sverige i dag?

– Flyktingsituationen i Sverige i dag är någonting jag skäms över. Det är absolut omänskligt hur vi behandlar folk som har lämnat sina hus, sina familjer, sina liv, som har extrema trauman och som fortfarande är livrädda för att bli hemskickade. Just nu har flera av mina afghanska kompisar fått utvisningsbesked trots att det är absolut säkert att de blir dödade om de återvänder till Afghanistan. En av dem är Ashiq, som jag precis gjort en liten film om. Det finns stora problem i Migrationsverkets utredningar, där alla i första hand verkar försöka hitta skäl för att kunna utvisa i stället för att försöka skydda dem som kommer hit.

– Sedan tycker jag att Sverige berikas enormt av alla olika fantastiska människor som har kommit hit och att det är alldeles för mycket fokus på flyktingkrisens problem, när vi i stället skulle kunna fokusera på de nya möjligheterna.

Alla artiklar av Linda Bönström

The post Helgporträttet: “Hälften av mina vänner var asylsökande” first appeared on Opulens.

POESI. Miljöpartiet och Socialdemokraterna har gjort upp om de ensamkommande unga. Bland annat kommer ensamkommande som var under 18 år när de kom till Sverige 2015 och nu har hunnit fylla 18 få rätt till en ny asylprövning och i den bedömas som barn. Nedan en nyskriven dikt i ämnet av Melker Garay.

Barnkonventionen

Jag vill berätta om mina ärr.

Men man säger att jag inte har några.

Jag vill berätta om mina mardrömmar.

Men man säger att jag inte har några.

Jag vill berätta om mitt tablettberoende.

Men man säger att jag inte har ett sådant.

Och man vill att jag ska förstå allt det de säger till mig.

Trots att jag är ett barn.

Mitt namn lär vara persona non grata.

Vad det namnet betyder vet jag inte.

Kanske heter jag så i detta land.

Mitt blod är hazariskt.

Min familj finns inte längre.

Min medicin har olika namn.

Min framtid är ovissheten.

Min god man tror att de kommer att utvisa mig.

Trots att jag är ett barn.

Det är svårt att förstå.

Men en sak har jag förstått.

Man skickar inte vita barn till Afghanistan.

För mycket bomber säger UD.

Barn dör där.

Det finns något som heter barnkonventionen.

Den borde istället heta konventionen för vita barn.

Alla artiklar och filmer av Melker Garay

The post Man skickar inte vita barn till Afghanistan first appeared on Opulens.

INSIKT. “Texterna handlar om det limbo som hon befinner sig i som asylsökande. Där hon förnedras på Migrationsverket, som blir ‘ett enda stort förhörsrum, där du blir en enda stor lögnare'”, skriver Ida Andersen om Samira Motazedis prosasamling.

En gång i veckan drömmer jag att jag är i Iran av Samira Motazedi
Glänta produktion (2017)
Översättning: Linn Hansén

En dag för cirka fem år sedan blev Samira Motazedi tvungen att fly. Efter att aldrig ha lämnat sitt hemland, aldrig varit ensam, aldrig lagat mat trots sina nästan 30 år fick hon resa över halva världen med livsviktig medicin i en låda om halsen. Hon kunde vare sig språket eller koderna i de länder hon passerade. Ändå lyckades hon ta sig till Sverige.

Berättelsen förtäljer inte hur, men så småningom började hon blogga om sin situation i tidskriften Glänta. Nu finns dessa texter plus några till samlade i boken En gång i veckan drömmer jag att jag är i Iran.

Motazedi skriver lågmält men drabbande och förbehållslöst om vardagliga detaljer, om att glömma kvar parfymen i handväskan när hon ska gå på planet, om att få sextiotvå kronor om dagen att räcka till mat, tvättmedel, hygienartiklar. Om att tvätta och tvätta för att få julaftonen att gå, om lånade nycklar i väskan som blir symboler för att ha någonstans att ta vägen – ibland för många. Om ett barn som skrattar förtjust i lejonet på hennes tröja – och som blir hennes hela liv. Om att äta nötter som mamma skickat när maten är slut, när pengarna inte kommer. Små saker som rymmer avgrunder, som blir bilder för hopp, tvivel, förtvivlan och rädsla.

För egentligen handlar texterna om det limbo, eller det ”uppehållsstillestånd” som hon själv kallar det, som hon befinner sig i som asylsökande. Där hon förnedras på Migrationsverket, som blir ”ett enda stort förhörsrum, där du blir en enda stor lögnare”, där hon får vänta i telefonköer, mottagningsluckor och blir skyfflad mellan Migrationsverket och gränspolisen och mellan olika tjänstemän. Som ler bakom sitt skrivbord och säger ” vi kommer att deportera dig”. Där hon inte kan lyssna på en konsert för att LMA-kortet inte gäller som leg. Där hon inte kan få ett bibliotekskort, inte få ett bankkort, trots att det ska vara möjligt. Allt som medborgare i ett land tar för givet blir oöverstigliga absurditeter.

Där hon får avslag på sin asylansökan trots att ”Antalet kvinnor som varje år dör i Iran som ett direkt resultat av (mäns) våld, är ungefär det samma som antalet kvinnor som dör i cancer …” och trots att regimens regler inte tillåter henne att få en skilsmässa.

Texterna handlar också om identitet. Vem är man när man lämnat ALLT man hade? Och om man inte existerar för att man fallit ur Migrationsverkets register? När till och med vandringskängorna hon alltid burit med sig, plötsligt inte går att hitta. När bilderna av det som var har försvunnit, och nuet är ett gungfly, när bara drömmarna känns verkliga: ”När man lämnar sitt land är det inte bara så att man saknar, eller glömmer, vissa saker eller sig själv. Man förlorar det.”

Samira Motazedi kom till Sverige utan att kunna svenska, och med bara en rudimentär kunskap i engelska. Men hon har tillgång till ett välslipat språk och är full av referenser till poesi, film och musik. Texterna förmedlar inte bara de egna erfarenheterna utan röjer också en djup insikt om världens tillstånd och mänskligt beteende. Det är rörande att hon har en så underbar känsla för stil, att varje blogginlägg är en helgjuten liten berättelse. För egentligen borde man inte läsa texterna som litteratur, eller jo, det gör det, som riktig litteratur. Fast mest av allt är texterna ett knytnävsslag där de känns som mest – i hjärtat.

2016 fick Samira Motazedi ett treårigt uppehållstillstånd.

The post Rapport från ett liv i limbo first appeared on Opulens.

Jag tror många tänkte samma sak när de såg rapporter om flaggviftarna på Medborgarplatsen som skanderade ”ut med packet”, ”inga afghaner på våra gator” och i något fall hoppades att de sittstrejkande skulle bli våldtagna.

Hur integrerar vi den här gruppen i det svenska samhället och lär dem lite om normerna som gäller här?

Språket är förmodligen en nyckel. Boken Svenska för Sverigevänner (jo, det stavas och skrivs så) skulle kunna vara en början. Några punkter som den skulle kunna innehålla följer nedan.

Rasism är ytterst osvenskt. Sverige utmärker sig som ett land i världen där få har negativa synpunkter på grannar med annat etniskt ursprung, och diskriminering på arbetsmarknaden är sällsynt.

Man kan vara oense om reglerna för asyl, men att bröla om människor av en viss etnisk härkomst som ”pack” och hävda att de inte har rätt att beträda offentlig plats är värderingar som inte hör hemma i ett civiliserat sammanhang, och i Sverige anser vi oss vara rätt långt komna när det gäller civilisation. Det är därför vi ofta och oroligt diskuterar den rasism som ändå finns.

Finns den inte så hittar vi den ändå i barnböcker och närtidshistoria. Ja, det är lite skitnödigt, men för oss till nästa sak:

Flaggorna och Sverige-snacket. En normal svensk blir lite generad av sådana uttryck på allmän plats. Här är vi nämligen lite klädsamt missnöjda och skamsna över vårt land, att något är osvenskt är för svensken ett positivt värdeomdöme. Gunnar Ekelöf har satt ord på det där: ”Jag är en främling i detta land, men detta land är ingen främling i mig! Jag är inte hemma i detta land, men detta land beter sig som hemma i mig!”

Det är en svensk relation till landet. Ingen känner sig riktigt hemma här eller särskilt samhörig med andra. Det är därför vi gärna undviker grannarna i trapphuset och helst sitter för oss själva i kollektivtrafiken. Vi firar därtill vår nationella särart på midsommar genom att dra oss undan utspridda på landsbygden ihop med nära och kära. Så manifesterar vi enighet. Denna skamsenhet och detta främlingskap och denna vilja att söka enslighet är nämligen ett arv de flesta av oss delar och (i smyg) är lite stolta över. Den manar oss att bli bättre och blicka utåt för inspiration och inåt för eftertanke. Vårt land är för litet för självtillräcklighet (och vi är stora nog att inse detta).

Vill du tränga ihop dig med andra, sjunga nationalsången, vifta med flaggor och vara oreserverat stolt över Sverige? Gå på hockey! Där är det helt okej. Men vi blandar inte nationalism och politik av samma anledning som vi inte blandar religion och politik. Det är en dålig idé. Ja, vi såg ju på Medborgarplatsen hur det gick.

Vi måste också prata kultur. Man skriker inte ”batikhäxa” åt kvinnor med färgat hår och socialt engagemang. Det heter ”kulturtant” och som uttrycket implicerar är de själva navet i svensk kultur. Ingen bokutgivning, inga författarkvällar och ingen teater hade funnits om det inte var för kulturtanternas imponerande kulturkonsumtion. Vad gör du själv för den svenska kultur du säger dig värna? Läst några klassiker på sistone? Sett någon teaterpjäs? Besökt en konsert? Kanske kan vara värt att skippa några kvällar i ”Vi som står upp för”-grupperna på Facebook för att vidga sina vyer. Bemöt sedan tanterna i en belevad samtalston, det kan de behöva emellanåt.

Jo, och en sak till. Ingen förtjänar att bli våldtagen. Aldrig någonsin. Det är inte ens en fråga om svenska värderingar, det är ett elementärt anständighetskrav.

Välkommen till Sverige!

The post Vi måste integrera Sverigevännerna first appeared on Opulens.

DEBATT. I mars skrev Opulens om Osamah Hussein, den irakiska, regimkritiska videobloggaren som utestängts från Facebook i Sverige. Nu hotas han av utvisning.

Migrationsverket vill utvisa asylsökande Osamah Hussein från Sverige. Osamah har flytt från Irak och har sedan 2015 bott på Gålsjö bruk och i slutet av 2016 flyttade han till boendet Hågesta i Sollefteå.

Migrationsverket använder sig av Lifos säkerhetsrapport från 2016 om säkerhetsläget i Irak som grund för sitt avslag på Osamahs asylansökan. Osamah har varit aktiv i frågor om medborgarrättsfrågor och i irakiska kommunistpartiet. Han har kritiserat Muqtada al-Sadr och andra miliser med koppling till makten i Irak. Han har framträtt i flera Irakiska tv-kanaler och fått flera tusen delningar i sociala medier för sina inlägg. Som svar på detta har han mottagit flera dödshot, muntligt i sociala medier och folk har skjutit mot honom när han rört sig utomhus nattetid.

Lifos säkerhetsrapport nämner inte Irakiska kommunistpartiet som är det enda sekulära partiet i Irak, ett parti som är under starkt tryck från de religiösa styrande partierna. Lifos säkerhetsrapport nämner inte heller vad som riskerar hända med dem som opponerar sig mot korruption och mot de styrande partierna.

Jalal al-Shahmani är Osamahs vän och tillika aktiv medlem i kommunistpartiet. Han har saknats sedan september 2015. Osamah är säker på att han blivit dödad p g a att han har kritiserat ledaren för det styrande Dawa-partiet, Nuri al-Maliki och hans milis Asaib Ahl al-Haq.

Alla de stora islamistiska partierna har väpnade miliser. De väpnade miliserna har vid många tillfällen i år tagit journalister och aktivister som kämpar för medborgerliga rättigheter till fånga. De har ibland släppts tidigt, efter några dagar, då har det i regel varit ett internationellt tryck på att regeringsmakten ska agera för frigivning. Ibland försvinner de som kidnappats, men kidnapparna går fria eftersom de har kopplingar till partierna vid makten.

Osamahs pappa har meddelat de lokala företrädarna för de islamistiska partierna att han tar avstånd från sin sons kritik mot de styrande. Allt för att han fruktar att Osamahs uttalanden kan innebära allvarliga konsekvenser för resten av hans familj.

Det styrande islamistiska Dawa-partiet har anklagat de sekulära partierna för att försöka förstöra religionen i det irakiska samhället. Den 10:e april 2017 blev ett kontor för kommunistpartiet i Diwaniyah attackerat med minst två handgranater. Ingen dog men det blev omfattande skador. Många kopplade samman denna attack med en attack tidigare den dagen mot protesterande studenter på universitet Al-Qadisaiyah.

Vissa kanske tänker att sådant här händer i Sverige också. Nazister attackerade till exempel syndikalisternas lokal i Göteborg. Skillnaden är att i Irak finns det direkta kopplingar mellan dem som gör attackerna och dem som styr landet.

En talesman för den iranskstödda milisen Al-asaib al Haq beskyllde en särskild student för att vara initiativtagare. Studentens pappa är en ledande medlem i kommunistpartiet. I samma månad (april 2017) återsändes en gammal dokumentär från 1960 där en fatwa uttalas av den tidens högsta shialedare. I fatwan deklareras att kommunister är otrogna mot islam.

Säkerhetsläget må vara betydligt sämre i Syrien men läget för journalister och politiska aktivister som vågar kritisera makten i Irak är mycket riskabelt. Vår kamrat Osamah Hussein har starka asylskäl enligt oss.

Vänsterpartiet Sollefteå

Ulf Breitholtz
Sofia Gustafsson
Anders Malmros
Olle Widerberg

The post Låt Osamah stanna first appeared on Opulens.