REPLIK. Debatten om kontroversiella Way To Go fortsätter. Efter Opulens konstkritiker Ida Thunströms kritik av det offentliga konstverket i Malmö, har kritiska röster hörts också på Aftonbladets och Sydsvenskans kultursidor.

Sedan svarade Malmös kulturdirektör Pernilla Conde Hellman kritikerna. I Sydvenskan försvarade Thomas Millroth verket. Channa Bankier nekades av Sydsvenskan att få framföra en replik på Millroths inlägg och därför publicerar vi hennes svar här i Opulens.

Nej, Thomas Millroth. Du skriver i ditt försvar av Way To Go och konstnären Åsa Maria Bengtsson att hon inte kände till Budapestmonumentet och därför inte bär ansvar för den konnotation som är avgörande i kritiken.

Men det är inte sant.

I en intervju från 2 juni 2014 i Sydsvenskan säger Åsa Maria Bengtsson:

”En bit in i arbetet med ‘Way To Go’ fick konstnären en riktig kalldusch, åtminstone mentalt. Det var när hon fick höra om ‘Skor på Donaus strand’ av de ungerska konstnärerna Gyula Pauer och Can Togay.

Verket uppfördes i Budapest 2005 för att högtidlighålla minnet av en massaker på judar i januari 1945. Och det består av: skor i brons, i naturlig storlek, utplacerade på en kaj.

Med andra ord en idé mycket nära – åtminstone rent visuellt – artisternas skor i ‘Way To Go’.

– Jag fick en chock när jag fick reda på det. Jag hade förstås inte en aning om att det där verket existerade!

Ett tag tänkte jag att jag skulle bli tvungen att lägga ner allt. Men jag pratade med kommunen, som inte tyckte det var några problem.”

Åsa Maria Bengtsson kände alltså till Budapest redan 2014. Hon såg själv sambandet. Ändå uppmanade Malmö Stad henne att genomföra verket. Hon var till och med beredd att dra tillbaka när hon såg de plågsamma likheterna och hur de två verken kopplar in i varandra.

Detta, Thomas Millroth, handlar inte heller om hur skor i allmänhet används i konsten utan om just bara DESSA skor. Det vill säga skorna i Budapest och i Malmö. Hur de distinkt kopplar till varandra i sitt utförande, sin placering och sitt respektive uttryck. Var och en som sett verket i Budapest ser också en grotesk förvanskning i Way To Go, på Davidhallsbron, av Åsa Maria Bengtsson.

Det handlar heller inte om en diskussion om plagiat eller upphovsrätt. Det handlar om heder och anständighet i förhållande till ett världskänt gravmonument över de mördade i Budapest.

Varken mer eller mindre.

VÄCK MED PJUCKEN!

The post Detta handlar inte om plagiat utan om anständighet first appeared on Opulens.

OFFENTLIG KONST. Jag blev minst sagt provocerad då jag häromdagen uppmärksammades på de närmast plagiataktiga likheterna mellan det ungerska minnesmärket över offer för massmord, Skorna vid Donau, och det glättiga Way To Go, som hyllar lokala nöjeskändisar på Davidshallsbron mitt i Malmö, skriver Ida Thunström. Nu kräver hon att verket i Malmö, tas bort, flyttas eller görs om.

Under ett par månader 1944-45, kallades Donau i Budapest för ”Judiska kyrkogården”. Medan sovjetiska trupper ryckte närmare staden, pågick ett av krigets många systematiska massmord som ett led i Förintelsen. Mitt i staden, på kajen till floden Donau, beordrades män, kvinnor och barn att ta av sig sina skor, för att sedan skjutas i ryggen av pilkorsare, som samarbetade med Nazityskland. De mördades kroppar föll eller kastades i floden. Under dessa två mörka månader i Ungerns historia mördades enligt United States Holocaust Memorial Museum  20 000 människor på det här sättet, flertalet var judar men även romer och politiska motståndare mördades. År 2005 uppfördes ett minnesmärke över händelsen. Verket Shoes on the Danube Promenade  (Skorna vid Donau) är utfört av Can Togay och skulptören Gyula Pauer. Det består av 60 par skor i järn, fastcementerade på en plats där massmord en gång begåtts.

Nu är vi i Sverige gudskelov förskonade från just de här formerna av brott i vår egen nära historia. Detta betyder dock inte att vi har rätt att vara naiva och trivialisera andra nationers viktiga och oerhört gripande minnesmärken. Jag blev därför minst sagt provocerad då jag häromdagen uppmärksammades på de närmast plagiataktiga likheterna mellan det ungerska minnesmärket över offer för massmord och det glättiga Way To Go, som hyllar lokala nöjeskändisar, på Davidshallsbron mitt i Malmö.

För dryga nio år sedan utlyste Malmö Stad en tävling om att komma med förslag till ett minnesmärke för att hylla skånska personligheter som under sin levnad haft stor betydelse för det svenska nöjeslivet. Uppdraget gick 2012 till konstnären Åsa Maria Bengtson,  och 2014 avtäcktes alltså minnesmärket Way To Go. Verkets titel är ett engelskspråkigt uttryck som bäst kan översättas med ”Bra gjort!”19 par skor gjutna i brons, som står uppradade på kanten av bron och pekar i olika riktningar. Det hade kunnat vara trevligt värre, om det inte vore för det faktum att det enda som på ett påtagligt vis skiljer Way To Go från Togay och Pauers minnesmärke är materialvalet. Och antalet skor, men så är ju Davidshallsbron (lyckligtvis i det här fallet), inte särskilt lång.

Alla tider och situationer har sina symboler, och just tomma skor tycks vara något som ofta återkommer i situationer som rör just krigsförbrytelser och andra övergrepp. Ändå är det förvånande att den här så pass slående likheten inte registrerats tidigare.

Man kan nu inte förvänta sig att alla har varit i Budapest och därför direkt gör kopplingen, men man kan faktiskt begära av Malmö Stads kulturförvaltning att det ska känna till en av Budapests mest kända turistattraktioner. Jag anser heller inte att det är en konstnärs skyldighet att göra ingående faktaundersökningar av varenda symbol hen använder sig av i sitt arbete, men i det här fallet hade det faktiskt räckt med en enkel googlesökning, till exempel en bildsökning på: ”empty shoes memorial”.

I ett kulturklimat där det huggs direkt, åt alla håll, om något så bara andas rasism, är det mycket märkligt att det här inte ens har noterats.

Min första reaktion på den här situationen var, att det här är ett suveränt bevis på hur fel det kan bli när något så kontextberoende som idébaserad konst behandlas slarvigt och oinformerat. Självfallet var det inte Bengtsons intention att plagiera installationen vid Donau eller att på något sätt göra narr av ett begånget massmord. Hon fick snarare, enligt en artikel i Sydsvenskan 2014, ”en kalldusch” då hon fick höra talas om järnskorna vid Donau. Med rätta. Det märkligaste här är dock, att vetskapen nådde både henne och Malmö Stad innan verket hunnit genomföras, och det var här något måste ha gått riktigt galet. Hur kunde de besluta sig för att slutföra projektet? Helt utan modifikationer? Jag är genuint förbryllad över hur beslutsprocessen kan ha sett ut. Det rörde sig inte längre om slarv, okunskap eller ens naivitet, utan en förvånansvärt stor brist på omdömesförmåga.

I ett kulturklimat där det huggs direkt, åt alla håll, om något så bara andas rasism, är det mycket märkligt att det här inte ens har noterats. Vilket jag antar beror på att vi inte varit medvetna om det. Men vi förtjänar att känna till de kopplingar och associationer Way To Go ger, och därmed ges möjlighet att kräva att något görs åt saken. Inga minnesmärkes-skändningar på våra gator, helt enkelt, och jag är säker på att vi malmöbor har en alltför välkalibrerad moralkompass för att kunna acceptera det här. Denna naiva trivialisering av ett begånget brott mot mänskligheten som Way To Go i förlängningen utgör, är en förolämpning mot alla som tror på mänskliga rättigheter. Hade jag varit i Malmö Stads skor hade jag tagit det här på största allvar och gjort något åt det, bättre nu än aldrig. De kan flytta på skorna (det finns alltid ställen som behöver piggas upp) eller rentav ta bort dem. Gör om, gör rätt helt enkelt, och gör det fort! Det här är oacceptabelt.

The post En konstskandal i offentligheten first appeared on Opulens.