PROSA. Året med 13 månader är, även om man inte håller med författaren och tonen ibland kan bli lite bitter, mycket välskriven och fantastiskt läsvärd, skriver Elisabeth Brännström.   

Året med 13 månader av Åsa Linderborg
Polaris

I efterordet till sin nya bok, Året med 13 månader, konstaterar den före detta kulturchefen på Aftonbladet, Åsa Linderborg, att det finns mycket att rota i för den som önskar analysera de osminkade dagboksanteckningar från 2017-2018 som boken bygger på.

Genusvetare och psykologer kan gräva ner sig i hennes motvilja mot att ingå i en så gott som enbart kvinnlig gemenskap och istället ha många manliga kompisar, ett personlighetsdrag som redan har behandlats med totalt förakt i en märklig recension av Maria Sveland i ETC, där hon anklagar Åsa Linderborg för att vara misogyn. För de som inte känner för att dissekera Åsa Linderborgs inställning till feminism ända in på benknotorna, eller önskar lägga sig i vem hon väljer att umgås med, går det alldeles utmärkt att ägna sig åt att analysera hennes syn på sitt eget åldrande och känslan av att vara på väg in i klimakteriet. Hon befann sig mitt i en fruktansvärt stressig och psykiskt krävande arbetssituation. En belägenhet som, i hennes fall, ledde till en separation och till att hon i slutänden sade upp sig från sitt jobb.

Det som dock sticker ut mest i den här lysande, mycket intima skildringen av en kvinnlig journalists ohållbart stressiga liv, är medias otroligt nervösa roll under metoo och Åsa Linderborgs försök att överleva som journalist, debattör och tänkande människa inom ett debattklimat som, enligt henne själv, så gott som omedelbart kändes osunt och gravt onyanserat. Metoo- rörelsen, som från början byggde på ett bra initiativ, blev snart omöjlig att kritisera. Jakten på klick började dominera artiklar och rubriker, och en skräck för att anklagas för att ”tänka fel” tog över både bland journalister och bland vanliga medborgare ute i kommentatorsfälten.

Åsa Linderborgs arbetsplats, Aftonbladet, befann sig redan från början mitt i hetluften då en av deras fasta medarbetare, Fredrik Virtanen, anklagades på sociala medier för en våldtäkt som han tidigare frikänts från. Virtanen hängdes ut med namn och fick, efter en kort tid av total förvirring, sparken från sin tjänst. Bråket mellan honom och kvinnan som hängde ut honom, Cissi Wallin, pågår fortfarande och Virtanen har ännu inte släppts in i värmen, trots att Cissi Wallin dömts för förtal. Den gamle journalistlegendaren Staffan Heimersson fick även han sparken efter ”opassande” uttalanden i en annan tidning, och på kultursidorna i alla svenska dagstidningar tävlade man om vem som var mest metoo-vänlig och om vem som fick flest klick genom att rikta uppmärksamheten mot offentliga personer som anklagats för våldtäkt.

Jag håller med Åsa Linderborg i detta. Masspsykosen runt rörelsen upplevde jag för egen del, tyvärr, som oerhört stark. Det var knappast möjligt att framföra någon som helst kritik och de ofta hätska uppmaningarna, att helhjärtat tro på kvinnornas berättelser om övergrepp och våldtäkter, fick dominera hela debatten om sexuella trakasserier. Det var inte svårt att få en känsla av att vårt rättssystem och vår yttrandefrihet var under hot och att ”åsiktskorridoren”, som jag tidigare knappt trott existerade, faktiskt fanns och hade utvecklats till en reell maktfaktor.

Åsa Linderborg var en av de få som till att börja med vågade förhålla sig kritisk till vissa aspekter av metoo men, lustigt nog, var det också hon som i slutändan fick bära det största hundhuvudet. Det berodde på att hennes granskning av teaterchefen Benny Fredriksson (som hon i boken påstår var menad enbart som en granskning av en överdominant, manlig makthavare inom kultursektorn) resulterade i att han begick självmord på ett hotellrum i Australien.

Åsa Linderborg hade på ett par punkter gått alldeles för långt, något som hon nu själv medger i sitt allmänna försvarstal i Året med 13 månader. Bland annat hade hon skrivit att Benny Fredriksson försökt tvinga en kvinna till att genomgå en abort om hon ville ha en roll i en teateruppsättning som låg inom hans ansvarsområde.

Det är nu två år sedan den värsta stormen runt metoo långsamt bedarrade, det sista rycket gällde tumultet inom Svenska Akademien och ”kulturprofilen” Jean-Claude Arnaults, antagligen välförtjänta, fängelsestraff för våldtäkt, och många anställda inom mediabranschen har nu börjat visa prov på en betydligt mer nyanserad inställning. Enligt Åsa Linderborg rycktes hon, och säkert flera andra journalister, med i den allmänna upphetsningen. Det gällde ju att skaffa sig mest klick. På Aftonbladets redaktion hängde till exempel en stor tavla där klicken visades timme för timme. De överstressade journalisterna tävlade om vem som kunde göra bäst ifrån sig och de flesta arbetade med hjärtat bultande högt upp i halsgropen.

Den mest infekterade stämningen har nu, som sagt, börjat avta, även om debatten om medias roll och om uthängningar på nätet lever kvar i ett något mer balanserat läge. Både Fredrik Virtanen och Cissi Wallin och nu Åsa Linderborg, har gett ut böcker där de ger sin sida av saken. Därtill har Matilda Gustavsson (som granskade Svenska Akademien i en mycket uppmärksammad artikelserie i DN, vilken resulterade i att Jean-Claude Arnault dömdes för våldtäkt) givit ut den utmärkta fördjupningen Klubben.

Nyligen har också en skröna som beskrivs som en svart satir över vår tids klickjournalistik Balladen om Kalle Klick av Sebastian Mattsson, före detta medarbetare på Expressen, kommit ut och det kommer säkert att skrivas fler böcker på det här temat. Det återstår bara att se om någon kommer att göra det bättre än Åsa Linderborg. Året med 13 månader är, även om man inte håller med författaren och tonen ibland kan bli lite bitter, mycket välskriven och fantastiskt läsvärd.   

The post Läsvärd skildring av stressigt journalistliv first appeared on Opulens.

ÅTERBLICK. “Klasskampen i vårt land blev inte skyddad av en officiell myndighet och därmed ett privilegium för två av dess främsta tillskyndare.” I höst är det tio år sedan Daniel Suhonen och Åsa Linderborg försökte varumärkesskydda ordet “klasskamp”. Samhällsjournalisten Bengt Olof Dike har tagit reda på hur det gick.

Nej, Daniel Suhonen, tankesmedjan Katalys chef, även aktiv kulturskribent, och Åsa Linderborg, tidigare Aftonbladets kulturchef, fick inte ensamrätten till ordet ”klasskamp”. De gav själva upp kampen på halva vägen genom att strunta i Patent- och Registreringsverkets, PRV, föreläggande om att yttra sig över de hinder, som fanns för att bifalla deras ansökan.

Ensamrätt på ett politiskt ord? En revolutionär kampparoll dessutom, som genom historien är förknippad med blod, död och diktatur(er) men som enligt Åsa Linderborg och Daniel Suhonen ”ger liv åt drömmen om socialism och rättvisa”.

Jodå, den ville hon tillsammans med Suhonen ha ensamrätt på, sedan de båda nedslagna och djupt besvikna på valnatten för snart tio år sedan konstaterat den borgerliga valsegern. Klasskamp är ju, skrev de också i ovannämnda artikel med åberopande av Marx och Engels, ”alla tiders melodi.” Det lilla Kommunistiska Partiet i Göteborg kunde inte ha sjungit melodin med större inlevelse.

”Borgarna har ensamma fått vrålskråla sina sånger alldeles för länge. Det är dags att fylla lungorna”, avslutade klasskampsduon Suhonen/Linderborg sin artikel och meddelade, att de samma dag skulle ansöka hos PRV om att varumärkesskydda klasskampen. Om densamma ”fortsatt ska vara en angelägenhet enbart för de privilegierade, är vi alla förlorade”, löd bland annat deras motivering i Aftonbladet. Framstöten om registrering, som innebär ensamrätt till varumärket – ingen annan får använda det i sin marknadsföring – fick medial och politisk uppmärksamhet långt utanför Aftonbladets läsekrets.

Sedan blev det helt tyst. Klasskampen fortsatte visserligen i ständiga texter på Aftonbladets kultursida, precis som den gjort ända sedan Linderborg av dåvarande politiske chefredaktören Helle Klein, utsetts till kulturchef. Och Daniel Suhonen är än i dag, som han var då, en entusiastisk, engagerad och pålitlig frontsoldat för socialismen. Det finns som bekant personer, som inget sett och inget lärt av verklighetens socialistiska länder och som troget håller den röda fanan högt.

Men vad hände med deras ansökan hos PRV? Blev varumärket klasskampen skyddat?

Jag beslöt mig nyligen för att undersöka saken och begärde därför ut handlingarna från verket.

Av dem framgår att PRV i ett föreläggande den 2 december 2010 gav Suhonen/Linderborg två månader på sig att komma in med ett yttrande över de hinder som presenterades för varumärkesskydd. Om de inte gjorde detta kunde ansökan ”komma att avskrivas från vidare handläggning enligt 19 § 1 varumärkeslagen”.

Vilka var då hindren? Jo, bland annat att ordet ”kan uppfattas dels som en socialpolitisk teori men också som en kraftmätning mellan två grupper elever som normalt undervisas tillsammans (skolklass)… I relation till sport- och idrottsaktiviteter anger märket tjänsternas art, nämligen en kamp mellan klasser” Märket saknar ”särskiljningsförmåga” och kan därmed inte registreras, konstaterade PRV.

Man anar besvikelsen hos de sökande efter detta för dem föga upplyftande besked. Men vad var det för revolutionär anda hos duon som uppvisades genom passiviteten därefter? Inga protester, inget yttrande kom. De gav ju upp, lade sig tydligen platt inför beskedet? Den 16 februari 2011 avskrevs sedan deras hemställan (ansökningsnr 2010/07392, referens 053337) enligt 19 § första stycket varumärkeslagen.

Klasskampen i vårt land blev inte skyddad av en officiell myndighet och därmed ett privilegium för två av dess främsta tillskyndare. Det har nog svenska folket inget emot, det villa säga alla som verbalt och i tryck vill tydliggöra den verkliga sanningen om den.

The post Klasskampen fick inte något varumärkesskydd first appeared on Opulens.

RÄTTVISA. “Jag ser mig själv som demokratisk nationalist, men ej alls som främlingsfientlig — tvärtom. Jag är dessutom för en rättvis globalisering och en strävan efter en universell moral,” skriver Carsten Palmer Schale. Det handlar både om att älska sitt land och att vara kritisk.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Man kan — och bör — naturligtvis vara kritisk till sitt eget land. I mitt fall Sverige. Vilket på intet sätt hindrar att man samtidigt älskar sitt land. Frågan är rentav, om inte dessa båda förhållningssätt förutsätter varandra? Samtidigt finns det mer eller mindre extrema ståndpunkter. Det finns till exempel en ståndpunkt som, enligt min mening, är både förvirrande och utomordentligt problematisk. Därtill finns det en annan, som omvänt är minst eller mer problematisk.

För min egen del hävdar jag, att jag — med Habermas — är ”konstitutionell patriot” och mer därtill: demokratisk (och ej alls chauvinistisk) nationalist. Jag beundrar exempelvis vår utbildning, som i princip är gratis, liksom sjukvården och föräldraledigheten. Dessutom är jag ”etnisk svensk”, varför jag är delaktig i svenska språket, traditioner och en stor del av den ”svenska” ursprungskulturen. Jag känner kort sagt igen mig och är i hög utsträckning nöjd med det. Till och med — och inte minst – nöjd med maten.

För en del andra människor är det inte på det sättet. Man har en tendens att förminska vårt eget land på ett, enligt min mening, vanskligt sätt. Man blir exempelvis generad och aversiv gentemot våra, fortfarande enligt min mening, högst beundransvärda borgerliga fri- och rättigheter, vår internationellt sett närmast unika jämställdhet och förmåga att komma överens om arbetsmarknadspolitik etcetera.

För det tredje finns det emellertid en motbjudande rörelse i Sverige som hävdar vår överhöghet och som föraktar ”främlingar”. Där ingår bland annat SD, och dess svansar.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

I sammanhanget kan det vara värt att ta del av några idéer formulerade av den brittiske filosofen och författaren Roger Scruton. Scruton är en brittisk filosof, som även gjort sig känd som journalist, kompositör och landsbygdsförkämpe.

Mycket av hans skriftliga produktion försöker förstå och försvara den västerländska kulturen och de institutioner denna skapat och fört vidare genom generationerna. Politiskt är han konservativ. I övrigt ägnar han sig främst åt estetik, och är kritisk till den arkitektoniska modernismen.

I Sverige har Roger Scruton framförallt gjort sig bemärkt som företrädare för kulturkonservatism, detta genom översättningen av hans bok Culture Counts (på svenska: Kultur räknas, Atlantis förlag 2009, med förord av Johan Hakelius) samt hans artiklar i tidskriften Axess magasin och Samtidsmagasinet Salt samt ett flertal intervjuer med honom i Axess TV.

2004 skapade Scruton sin egen definition av det redan etablerade engelska ordet oikophobia (Grekiska: οικία, i betydelsen hus, hem eller bostad), på svenska oikofobi. I skriftliga källor anses poeten Robert Southey 1808 ha använt det för första gången, och då för att beteckna människors lust att lämna sina hem och resa. Scrutons definition kom av vad han såg som en konsekvent nedvärdering av den egna nationen och dess kultur.

Scrutons analys riktar sig mot politiker, amerikanska universitets “politiska korrekthet” och ett flertal intellektuella (som enligt Scruton har en tendens att fastna i vad han anser vara ett naturligt men tidigt stadium i en individs personlighetsutveckling).

I Sverige och internationellt har uttrycket, trots att Scruton vänder sig mot detta, kommit att användas av grupperingar på den politiska högerkanten. I Sverige har följaktligen exempelvis Sverigedemokraterna försökt etablera och popularisera ordet.

Så, vad? Enligt min behärskade mening är det naturligtvis berättigat att kritisera Sverige. Gränsen går, anser jag, när enskilda fanatiker dissar oss totalt och, ibland dessutom höjer andra kulturer till skyarna — särskilt sådana som på ett eller annat sätt är infekterade av dogmatism och fanatism. Här skulle jag, med stor sorg, vilja nämna vissa vänstermänniskors slirande i frågan om hederskultur.

Det omvända, att haussa Sverige in absurdum, är dock både vanligare och farligare. Hit hör extremhögern, och dess kostymklädda representanter i riksdagen, alltså SD. Vad jag i båda fallen efterlyser — men också mer allmänt; se till exempel på kvällstidningarna! — är dock en mycket mer nyanserad diskussion.

Exempel på kommentarer i frågan: Scruton hävdade exempelvis för ett par år sedan att vi svenskar i allmänhet starkt ifrågasätter vårt kulturarv — utan att vi vet vad vi skall ersätta det med (religionen exempelvis, våra profana högtider, konstitutionen). Samtidigt menar han att vi många gånger upphöjer islam till ett bättre alternativ än vår egen religion och kultur. Vidare tenderar vi svenskar att censurera alla som visar tillgivenhet för traditionella värderingar. Slutligen menar han att våra vänsterpolitiker vill få oss att skämmas för att vi är svenskar här i Sverige. Scrutons tankar har fått debattörer från helt olika kanter att fatta pennan…

Julia Kronlid (SD) menar, i förlängningen av Scrutons resonemang och som förespråkare av xenofobin, att media och ”eliterna” odlar oikofobin. Själv är hon representant för ”det Sverigevänliga partiet”. Hon är strikt emot ett pluralistiskt samhälle. Hon betonar också att för att vara svensk måste man vara lojal mot nationen och den etniska svenskheten. Liksom mot vår ärvda identitet och vårt språk. Man kan för övrigt, menar Kronlid, aktivt både välja in sig och välja ut sig ur den svenska gemenskapen.

Den judiske ståuppkomikern Aron Flam tycker själv att han är ”Sverigefientlig”. Han hatar sålunda allt som luktar samförstånd, konformism, antiintellektualism (det vill säga att vi inte är så vana att tänka, och inte heller vill försöka) och, vad han kallar, ”passiv aggressivitet” (det vill säga att svenskar bara gnäller och knyter näven i fickan, utan att höja rösten och ta strid).

Filip Hammar och Åsa Linderborg har en, enligt min åsikt, mer civiliserad ståndpunkt. Åsa Linderborg tycker exempelvis att man visst både kan och bör vara kritisk och självkritisk, men på ett konstruktivt sätt. Hon utnämner sig själv som ultra-PK visavi SD med svans (som socialist, kvinna, antirasist). Däremot älskar hon det vi har i Sverige av rättvisa, gratis utbildning, föräldraledighet etcetera. Dessutom betraktar hon sig själv som husmanskost-fanatiker. Filip Hammar tycker att Sverige är ett vettigt land — och därtill vackert. Han hyllar vår föräldraförsäkring och vår mångkultur. Däremot menar han, som alltså Scruton (och exempelvis Karl Ove Knausgård och Aron Flam) att vi svenskar är ”halvfascistoida under ytan”, men nöjer oss med att gnissla tänder. Dessutom lever vi i ett åsiktsfängelse och odlar nymoralism i PK-form.

Själv är jag närmat besatt av nyanser. Således: jag upprepar att jag i likhet med Habermas är konstitutionell patriot, det vill säga att jag hyllar merparten av våra lagar — i synnerhet våra grundlagar. Där är jag klassisk liberal (vilket innebär värderingar långtifrån vad nyliberalismen står för). Vidare har jag lätt för att instämma i vad exempelvis Filip Hammar och Åsa Linderborg har att säga om vår sociala välfärd. För att inte tala om vår natur och vår mat (men där förenas vi nog även med SD).

Partipolitiskt är jag fortfarande V-väljare, men funderar på att byta . Främst — men inte endast — för att V  haft så förbannat svårt för att fördöma kvinnoförtrycket inom delar av islam och våra förortskulturer, det vill säga hederskulturer.

Jag ser mig själv som demokratisk nationalist, men ej alls som främlingsfientlig — tvärtom. Jag är dessutom för en rättvis globalisering och en strävan efter en universell moral. Jag ser det som självklart att vi inte bara kan vara — utan också bör vara — konstruktivt kritiska mot det land vi lever i, och även mot de lagar vi har. SD och Scruton ser jag som löjliga — och skulle skratta om de inte vore så hotfulla.

The post Därför är jag demokratisk nationalist first appeared on Opulens.

KRIS. “Det blir allt svårare för vettiga, balanserade röster att höras; medierna förstår nämligen inte längre deras funktion”, skriver Lisa Bjurwald, som menar att Horace Engdahls kölhalning och stormen kring Jonatan Unges pedofilskämt är exempel på ett medieklimat ur balans.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Vad händer med journalistiken när medierna slutar ifrågasätta och bara refererar? När den oberoende granskningen förvandlas till ett aggregat i mängden? Vi är inte där än, men tendenserna är oroande. Och allt färre enskilda journalister verkar vara medvetna om det, eller ha något intresse av att gå emot trenden. Låt oss ta skandalen kring Svenska Akademien som exempel (men 2019 lovar åtminstone jag att försöka skriva så lite som möjligt om denna havererade institution, som dessutom snor spaltutrymme från andra kulturutövare och -händelser).

Det är i princip bara Aftonbladets Åsa Linderborg som vågar ifrågasätta den dagligen upprepade “sanningen”, att fruktansvärda repressalier väntar den som vågar yppa något ofördelaktigt om Akademien och dess mäktiga män. Repressalier? Really? Linderborg själv ser ut att sitta säkert på sin kulturchefstron. Sara Danius har blivit något slags superstjärna i den nya pöbelfeminismen.  Faktiskt är det väl Horace Engdahl som fulklipps i intervjuer och kölhalas av kvinnliga tyckare, från norr till söder, för att han försvarar en vän samt uttrycker impopulära och udda (men knappast olagliga eller ens särskilt stötande) åsikter.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Ytterligare ett exempel på medietrenden där journalister förvandlas till klickaggregat: pedofilskämt. Komiker som Jonatan Unge drar ett skämt om exempelvis bilder på barnövergrepp — man kan tänka sig dussintalet amerikanska mainstreamkomiker uttrycka det så mycket grövre — och några privatpersoner misstycker i sociala medier. Vips är kvällspressen där och blåser upp det till en story, där svenska folket påstås rasa. ”Det första jag hörde om någon kritik var när din kollega ringde”, påpekar Unge i Aftonbladet Morgon. Reportern verkar inte höra utan mal bara vidare på programmets förutbestämda vinkel. Det är ganska obehagligt att se, och de sekunderna fångar allt som är fel med samhällsdebatten just nu.

Det blir allt svårare för vettiga, balanserade röster att höras; medierna förstår nämligen inte längre deras funktion. Svart eller vitt men absolut ingen gråskala — så lyder de inofficiella direktiven. Men när debatten förlorar sina nyanser, förlorar den också sin mening. Icke-frågor, fördummande frågor och rent fiktiva frågor, som antydningar om att en viss komiker är pedofil för att han skämtat om pedofiler, tar över det offentliga samtalet. Skeva, ibland helt upp-och-ned-vända bilder av samhället — det är livsfarligt att kritisera mäktiga män i Sverige! — förvandlas till sanningar.

Intressanta röster tystnar för att de inte orkar simma motströms längre. För att använda en annan metafor: Det finns en gräns för hur många gånger man orkar dyka upp till debatter med en genomarbetad bunt texter, bara för att bli slagen i huvudet med ett plakat. Fler mediearbetare borde känna frustration över den tid vi spiller på denna idioti — och oro inför att bidra till att skapa ett samhälle, som det till slut blir olidligt för den självständigt tänkande människan att leva i.

Alla artiklar av Lisa Bjurwald

The post När journalister slutar tänka first appeared on Opulens.