LITTERATURPRIS. En bok om hur Sverige drivs in i ett hybridkrig med cyberattacker och drönare får Adlibris debutantpris. Boken “Honungsapan” är skriven av André Catry som själv är expert på it-säkerhet.

“Jag blir stolt och rörd av att få vinna det här priset, det gör mig väldigt ödmjuk att få ett sådant erkännande från alla som röstat. Det är bra att så många har uppmärksammat den här boken med tanke på den hotbild vi faktiskt har mot Sverige i dag”, säger Catry i ett pressmeddelande.

Adlibrispriset instiftades 2019 och delas ut i nio kategorier, bland annat för årets deckare, roman och barnböcker i olika ålderskategorier. Årets deckare blev “Fädernas missgärningar” av Åsa Larsson, årets roman “Stöld” av Ann-Helén Laestadius och årets barnbok 0–6 år “Boken som VERKLIGEN inte ville bli läst” av David Sundin.

Vinnarna har röstats fram av omkring 20 000 bokläsare runt om i landet.

TT-Nyhetsbyrån

The post Åsa Larsson får deckarpris first appeared on Opulens.

VINTERPRATARE. Bianca Kronlöf, Mikael Niemi och Antje Jackelén finns alla bland vintervärdarna när årets säsong av “Vinter i P1” nu har presenterats.

Allra först ut är deckarförfattaren Åsa Larsson, som ska prata om en upptäckt som utmanade hennes fördomar.

Åsa Larsson har sommarpratat två gånger, men när hon nu ska vara vintervärd ska hon prata om en omvälvande upptäckt hon gjorde när hon precis hade avslutat sin senaste bok, “Fädernas missgärningar”. Av en slump fick hon reda på att hennes farmors mor Eva-Lisa hade skrivit på en petition för kvinnlig rösträtt 1914.

– Jag gjorde en massa avslut i mitt liv: skrev klart min bokserie, sålde mitt hus, förberedde mig för en period av tomhet. I den där tomheten klev plötsligt min farmors mor in och stökade till det. Att hon skrivit på den där petitionen utmanade verkligen mina fördomar om henne, hon tillhörde den västlaestadianska tron som är en konservativ och ganska patriarkal struktur, säger hon.

Blev besatt

Åsa Larsson “blev besatt” av att ta reda på mer, och fick finna sig i att få hela sin bild av Eva-Lisa omkullkastad, även om hon fortfarande inte vet om den där petitionen skrevs på i hemlighet eller inte.

– Men hon klev plötsligt ur den box som jag hade placerat henne i, den om hur laestadianska kvinnor i min släkt på den tiden var undergivna arbetsmänniskor med huvudduk. Jag får ofta frågan var författare får sina idéer ifrån, och jag skulle säga att det är just i de här mellanrummen när man börjar ta reda på saker och fyller ut det man inte vet, säger hon.

Arbetet med vinterpratet har fått ta tid, och har dessutom påmint Åsa Larsson om känslan när hon började skriva sin första roman för 20 år sedan, det vill säga: lustfyllt.

– Då var livet ganska grått och jag kände en sådan otrolig lycka när jag tog upp mitt ungdomsskrivande. Jag har känt samma sak nu när jag förutsättningslöst har fått rota i början av 1900-talet genom min släkting. Jag känner mig som en labrador som jätteglad springer omkring på stranden med en pinne i munnen! Det här har jag verkligen gjort enbart för att jag tycker att det är roligt, säger hon.

Läsarkärlek

Nyligen tog Åsa Larsson emot Svenska Deckarakademins pris för årets bästa kriminalroman för just “Fädernas missgärningar” som är den sista delen i bokserien om advokaten Rebecka Martinsson. Boken har även fått fin kritik, men det är framförallt från läsarna som Larsson har fått feedback:

– Jag upplever att jag har fått läsarkärlek på ett sätt som jag aldrig har fått tidigare. Jag skulle ju hemskt gärna vilja säga att det är för att det här är det bästa jag har skrivit, men jag tror att sanningen är att vi har lättare att nå varandra i dag via sociala medier, säger hon.

Sara Haldert/TT

The post Åsa Larsson vinterpratar: Utmanade mina fördomar first appeared on Opulens.

NORRLAND. “Det är om sommaren som inlandet gör ont. Ljuset, detta ljus, som sipprar in, spiller över och ut över allt. Över blommande dikesrenar och välmående villagator likväl som över kalhyggen, ödehus och knäfallna lador”, skriver Annelie Bränström-Öhman. 

Det är så här års inlandet gör som mest ont i mig. I semesterslut, annalkande vardagsblues. Det är likadant varje sommar. Efter dagar av strövtåg längs med barndomens stigar och järnvägsräls i min barndomsby växer landskapet in i mig på nytt. Det ringlar in i drömmar som mot morgonsidan slår över i en diffus oro som tvingar mig att kliva upp alldeles för tidigt också sen jag kommit tillbaka hem till Umeå. Fastän jag fortfarande har semester. Fastän Umeå är något annat. Norrland, men inte inlandet. Det är mitt inre inland som spökar runt och stör. Jag kommer inte undan.

Besökare och tillfälliga turister, liksom politiker och merparten av den icke Norrlandsbaserade journalistkåren, tar ofta miste. De ser Norrland som sammanhängande helt: som likhet istället för skillnad. De står snöblinda inför den djupgående och historiskt, kulturellt och nationalekonomiskt avgörande rågången mellan kustland och inland – liksom inför de vägande men oändligt komplext inflätade relationerna, i avstånd och närhet, mellan den samiska befolkningen och de så kallade nybyggarna.

Jag kan inte längre räkna alla de gånger som kolleger och vänner från andra delar av landet har kommit till Umeå och likt forna tiders upptäcktsresande deklarerat, med ett tonfall som förväntar sig renar till frukost och norrsken till läggdags: ”Det är första gången jag är i Norrland!”.

En särskild art av detta nutida enfaldiggörande och exotiserande av Norrland – och i synnerhet inlandet – har de senaste åren slagit rot och fått smått invasiv spridning i deckargenren. Och då tänker jag förstås inte på infödda författare som Åsa Larsson och hennes briljanta Kiruna-romaner. Hon inte bara ser den norrländska skillnaden utan gör den till dramaturgisk motor i sina berättelser. Hon skriver inlandet så att hjortronsaknaden och snöröken känns i näsborrarna.

Nej, jag tänker på tv-serier som Midnattssol, där det obebyggda landskapets väldiga vidder blir en projektionsyta för en slumrande våldsamhet, som slagit rot hos människorna i omkringliggande byar och enstaka stugor – och som därför skyndsamt måste stävjas och kontrolleras av poliser och andra myndighetspersoner. En kolonial klassiker, med andra ord.

En något mer subtil variant på samma tematik finns i Arne Dahls senaste kriminalroman, som därtill bär den talande titeln Inland. Här blir hela det snöklädda norrländska inlandet en psykoanalytiskt anstruken metafor för själens natt: ”Allt var vitt. Fullkomligt vitt. Också hans egen hjärna. Hans eget inland.”

Jag läser boken under den sista semesterveckan, oklart om av nostalgi eller nyfikenhet. Dahl är en driven stilist i genren, berättelsen griper tag – även om han låter sina huvudpersoner färdas genom ett inland i huvudsak befolkat av lik och psykopater. Och jag tänker att han kommer onödigt billigt undan genom att låta det vara vinter.

För om sommaren kommer man inte undan. Om vintern väger kölden och mörkret jämnt med det övervackra snöglittret. Jag lovar: man kan hålla sig för skratt med trettioåtta minusgrader i Lycksele.

Det är om sommaren som inlandet gör ont. Ljuset, detta ljus, som sipprar in, spiller över och ut över allt. Över blommande dikesrenar och välmående villagator likväl som över kalhyggen, ödehus och knäfallna lador. Skönheten i det. Glesheten och övergivenheten i det.

Det gör ont. Ett dovt ilande, som av en sårglipa som aldrig vill bilda ärr. En fantomsmärta av förlorade illusioner. Om att Hela Sverige Ska Leva. Tack och lov för myggjävlarna så att man åtminstone orkar bli förbannad.

The post Det är så här års inlandet gör som mest ont i mig first appeared on Opulens.