RASISM. “Resonemangen kring demografi innehåller ofta rasistiska förslag”, skriver Vladan Lausevic apropå senaste tidens debatter.

Sommaren 2021 har präglats av diskussioner om rasism som i samband med skandalerna i sjukvården och rapporten skriven av myndigheten Delegationen för migrationstudier om högerdebattörers språkbruk. En debattör som blev mer uppmärksammad är Ivar Arpi, tidigare ledarskribent på Svenska Dagbladet. Just Arpis ageranden under sommaren är något viktigt att uppmärksamma med tanke på hur rasistiska idéer och förslag blir normaliserade i debatten.

Det går nog inte en enda månad utan att begreppet rasism nämns i alla de etablerade medierna. Vilket delvis beror på att rasismen fortfarande finns i Sverige såväl i allvarliga och strukturella fall som i vardagliga och banala former. Samtidigt ska det läggas till att Sverige anses vara bland de EU-länder där rasistiska beteenden och attityder äger rum i en mycket lägre skala vilket även är resultat tack vare den antirasistiska argumentationen sedan 1990-talet.

Olika former av rasism kan också blandas som i fallet med den uppmärksammade rasismen inom sjukvården som först publicerades i DN. Fallet med att patienter av offentligt anställd vårdpersonal fått förfrågningar om man önskat sig läkare som är “vita” och “etniska svenskar”. Sammanblandningen här beror bland annat på att reaktionerna på skandalen från många högerorienterade individer har varit att det egentligen handlar om språkproblem och kommunikation, inte om rasism. På det sättet har man, i många fall omedvetet, ignorerat rasismen i sjukvården som faktiskt existerar enligt forskningen.

Diskussioner om rasism under sommaren började med utspel från den högerkollektivistiske debattören och tidigare ledarskribenten på Svenska Dagbladet, Ivar Arpi. Han och flera andra borgerliga och högerorienterade skribenter som Per Gundmundsson blev uppmärksammade av den statliga myndigheten Delmi angående rasistiska idéer och språkbruk. Här gäller det att ha flera tankar i huvudet och dra slutsatsen att det är dåligt att offentliga institutioner ska skriva om debattörer på det sättet, men det förändrar inte det faktum att nämnda debattörer har avstått från att kritisera rasistiska beteenden.

I Arpis fall ordnade han ett podcastsamtal med den rasistiske akademikern Eric Kaufmann, vars åsikter Arpi har främjat redan under 2019. Kaufmann är bland annat känd för sin bok Whiteshift. Populism, Immigration and the Future of White Majorities, som recenserats av Hynek Pallas i Göteborgs-Posten. I boken menar Kaufmann att vita människor motsätter sig invandring exempelvis från Mellanöstern utifrån rasistiskt självintresse (racial self-interest), för att “skydda” sin vita identitet från invandring och identitetspolitik.

Man behöver inte vara en ledarskribent eller en akademiker för att förstå att Kaufmanns förslag är just ett rasistiskt förslag.

Men Kaufmann är inte bara beskrivande i sin” forskning” som ändå är präglad av myter och felaktiga uppgifter som när han försöker förklara att vit nationalism i USA inte handlar om politik. Som ekonomen och migrationsexperten Jonathan Portes skrivit om i The Guardian har Kaufmann förespråkat att “vitas rasmässiga självintresse” ska bli policy i ett poängbaserat invandringssystem. För enligt Kaufmann bör vita människor kunna ha förtur och få fler poäng vid invandring till Storbritannien bland annat eftersom det skulle leda till att färre vita känner sig rädda och oroliga som i samband med invandring från Afrika och Mellanöstern.

Man behöver inte vara ledarskribent eller akademiker för att förstå att Kaufmanns förslag är just ett rasistiskt förslag. Det vore samtidigt osakligt och osant att kalla en högerdebattör som Arpi för rasist men faktum är att Arpi inte heller har kritiserat och eller tagit avstånd från sådana åsikter. För fallet är att Arpi har argumenterat emot rasism men bara när rasismen kommer från “vänstern”, alltså på selektivt sätt och inte på principiella grunder. Alltså, det går inte att bekämpa rasism med rasism bara för att den anses komma från “rätt håll”. Att ägna sig åt “selektiv antirasism” blir också ett direkt eller indirekt sätt att stödja rasism.

Sommarens diskussioner om rasism visar även på något djupare, inklusive på odemokratiska beteenden. För resonemangen kring demografi innehåller ofta rasistiska förslag. Att människor från Mellanöstern och muslimska länder ska hindras från att få skydd och migrera för att symboler, uttryck och även människors utseenden på lokal nivå inte ska få förändras. Vilket återspeglas i till exempel att Sverigedemokraternas politiker lägger förslag om och kommunicerar om att asylsökande ska låsas in och inte ska kunna få demonstrera. Därför är det viktigt att fler kritiserar resonemang som dessa hos Kaufmann och Arpi om vi inte vill att framtidens Sverige ska stoppa individer vid gränsen på basis av hudfärg och utseenden.

The post Selektiv antirasism är rasism first appeared on Opulens.

BLOGG 2.0. Högerskribenten Ivar Arpi startar nu en egen publikation. Lisa Bjurwald skriver om den trendande journalistiska nyhetsbrevgenren och ser både fördelar och nackdelar.

Många mediearbetare lockas av att vara sin egen chef som frilans eller egenföretagare, men hur är det att vara sin egen publicist? Tidigare ledarskribenten på Svenska Dagbladet Ivar Arpi var en av centralgestalterna i den absurdistiska liveshowen “Bulletin” och har nu, kanske bränd av sina erfarenheter av usla överordnade , startat vad han själv beskriver som en “blogg 2.0”. I Arpis nyhetsbrev Rak höger utlovas texter och poddar om samtidens heta frågor, “utan filter eller skygglappar”.

Internationellt sett finns många spännande exempel på profilerade journalister, debattörer och författare som gått samma väg. Feministen Mona Eltahawy, ursprungligen från Egypten och numera verksam i New York driver till exempel det härligt frispråkiga nyhetsbrevet Feminist Giant, med tagline Global feminist resistance to patriarchal fuckery, sedan i höstas och gör där nedslag och analyser från kvinnokampen världen över. Liksom med Ivar Arpis skygglappsfria innehållsdeklaration är det tydligt att det egna redaktörskapet har en befriande effekt på ordet.

Idag finns en uppsjö av oberoende tidskrifter utan tunga medieägare som Bonnier och Schibsted – du läser just nu en av dem – och intressanta initiativ som Byline Times vill till och med konkurrera med de stora dagstidningarna. Risken att en sådan sajt blir uppköpt och urvattnad till ännu en slätstruken medieprodukt är dock alltid överhängande, liksom att de kraschar ekonomiskt efter 2-3 år, eller tvingas tumma på integriteten och inleda tveksamma reklamsamarbeten för att hålla sig flytande. Publikationer som enbart har sin enda skribent vid rodret har lättare att klara ekonomin, men ändå måste pengar in. Så vad krävs för att de ska fungera?

Det verkar nästan vara ett måste att skribenten redan är ett namn, även om det finns utrymme att bygga en ännu större “fanbase”. Avsändaren behöver inte vara känd för allmänheten, utan kan ha skapat sig en följarskara inom ett specialiserat område som till exempel försvarspolitik. För att få in regelbundna intäkter måste nyhetsbrevet ge mervärde i form av exklusivt material bakom betalväggar, poddar och liknande. Ungefär som dagens prenumerationstjänster hos kvällstidningarna, men med en mer personlig touch och möjligheten att påverka innehållet och interagera med andra följare, helst också med stjärnskribenten själv. För producenten finns här liksom med crowdfunding en utmaning i att inte bli för påverkad av de som finansierar hans eller hennes arbete.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Det ligger också en långsiktig utmaning i att få folk att fortsätta betala för en röst, när den initiala nyfikenheten och viljan att stödja satsningen har lagt sig. Ivar Arpi erbjuder till exempel prenumerationer för 50 kr per månad, samma prisklass som The Local (transparens: undertecknad är regelbunden skribent), där man för 59 kronor i månaden får artiklar om en rad olika bevakningsområden. Även DN:s erbjudande “Digital bas” ligger på 59 kronor i månaden.

Skribenten måste alltså argumentera för sina följare att de får ett mervärde som är så starkt att det kan tävla med “riktiga” dagstidningar med jätteredaktioner. Det är ju inte säkert att följarna har råd eller vilja att betala för flera olika produkter varje månad. Ett torrt och opersonligt nyhetsbrev om exempelvis USA skulle inte ha en chans; konsumenten kan lika gärna läsa CNN och liknande nyhetssajter helt gratis. Personligen skulle jag däremot betala för Olle Wästbergs nyhetsbrev. Wästberg är en pionjär inom den journalistiska nyhetsbrevgenren i Sverige och hans erfarenhet som tidigare generalkonsul i New York med mera ger unika insikter i stort som smått over there.

Från ett större perspektiv blir dilemmat med skribenten som chefredaktör för “Anna Anderssons Nyheter” att trogna följare nog kan lockas att ansluta sig – men når man utanför hejarklackscirkeln? Blir det inte bara en rundgång av tyckande, ett predikande för de redan frälsta? Bristande mångfald i allt från åsikter och politisk inriktning till ålder och etnicitet är ett problem för hela mediebranschen, och på sätt och vis borde de tunga mediehusen gå i bräschen för förändring, snarare än enskilda skribenter som försöker hålla sig flytande.

The post Journalisten som utgivare first appeared on Opulens.

REDAKTIONSSTRID. ”Att såväl den tidigare chefredaktören Paulina Neuding som den nuvarande Ivar Arpi, liksom de andra i redaktionsledningen, bjuder ägarna motstånd är i ett större perspektiv ett sundhetstecken.” Opulens chefredaktör Stefan Bergmark skriver apropå de senaste turerna i striderna på Bulletin.

Stormen på nättidningen Bulletin har inte bedarrat, snarare tvärtom. De infekterade interna stridigheterna inleddes med att vd:n Pontus Tholin självsvåldigt publicerat en opinionstext vilket fick den dåvarande chefredaktören Paulina Neuding att avgå. Detta följdes av en skandal då det uppdagades att en rad artiklar på sajten plagierats. Därefter har redaktionsledningen och ägarna kritiserat varandra i hårda ordalag och det inför öppen ridå. I torsdags lämnade så en av grundarna, Thomas Gür, det sjunkande skeppet och igår framkom det att den gentemot ägarna lojala IT-chefen utan chefredaktörens vetskap försökt värva skandaljournalisten Joakim Lamotte.

Ett magasin som Opulens, frihetligt med sociala orättvisor som en självklar publicistisk utgångspunkt, står givetvis långt ifrån en konservativ högertidning som Bulletin. Men för ett levande offentligt samtal i en demokrati krävs en nyansrik flora av medier. Politiska preferenser är inte detsamma som publicistiska ambitioner så låt oss hålla saker och ting isär.

I sin krönika i Sydsvenskan i söndags kallade Per T Ohlsson, själv till höger, Bulletins medarbetare för ”foliehattarnas politiska vänner” och en ”skock högerhaverister”. Att sätta ihop en redaktion med kanske allt för många starka egon är kanske inte klokaste teambuilding-strategin. Men det betyder inte att de är haverister, liksom att den som i ens egna ögon har förkastliga åsikter inte nödvändigtvis är en tossig foliehatt.

Bulletin enrollerade många högprofilerade skribenter men de är, som jag uppfattar det utan undantag, också erfarna och skickliga i sitt hantverk. Flera av dem lämnade fasta tjänster på seriösa tidningar för ett projekt de verkligen trodde på. De plagierade artiklarna visade förstås på allt annat än skicklighet men vilken tidning ser dagens ljus utan födslovåndor? Ja, det kan jag som startade min första, ett rollspelsfanzine, på 80-talet och sedan under årens lopp en rad andra blaskor svara på: Ingen.

Nej, den mer graverande amatörmässighet som präglat Bulletins första tid ska i första hand skyllas på ägarna. Ett gäng entreprenörer som till skillnad från redaktionsledningen inte har erfarenheter av att göra tidning. Som istället för den utåt proklamerade publicistiskt oberoende tidningen, där det skulle ”skiljas på news och views”, uppenbarligen såg framför sig en sajt som dansade efter ägarnas pipa. Som om vi inte hade tillräckligt många högersinnade låtsastidningar, så kallade ”alternativa medier”, i det här landet.

Att såväl den tidigare chefredaktören Paulina Neuding som den nuvarande Ivar Arpi, liksom de andra i redaktionsledningen, bjuder ägarna motstånd är i ett större perspektiv ett sundhetstecken. Vi andra i journalistkåren borde åtminstone kunna stödja denna sida av Bulletin-striderna.

I grunden är det ju en kamp för att bevara vår långa tradition av god publicistisk sed i det här landet.

The post Inte medarbetarnas fel att Bulletin sjunker first appeared on Opulens.