PARODISKT. Aron Flam frias återigen från upphovsrättsbrott, meddelar Patent- och marknadsöverdomstolen på onsdagen.

The post Domen i “En svensk tiger”-målet står fast first appeared on Opulens.

EGENPRODUKTION. Medan poddserien illustrerade styrkan med insamlingsfinansierad egenproduktion demonstrerar boken processens svagheter, skriver Mattias Svensson om Aron Flams bok Det här är en svensk tiger.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

En bra bok kan vara lärorik, men när en bok inte blir riktigt bra kan detta faktum ändå vara upplysande. Så är det med Aron Flams bok Det här är en svensk tiger.

Jag skrev i våras om essäserien i poddversion, med samma titel, som jag tycker var både nydanande och högintressant. I korthet gräver Aron Flam i Sveriges och prominenta svenska socialdemokraters ideologiska rötter och tyskvänliga agerande under andra världskriget. Framför allt visas hur inflytelserik antisemitismen var under dessa socialdemokratins formativa regeringsår. Detta kopplas till socialdemokratins och inte minst Olof Palmes agerande under efterkrigstiden, inte minst gentemot Israel. Tystnaden kring vad som egentligen skedde här anser Flam är avgörande för hur Sverige är idag.

Jag läser således boken med höga förväntningar. Dessutom håller jag med om att svensk neutralitet är byggd på hyckleri och eftergifter för diktatorer och att mycket av det socialdemokratin är stolt över i historien är bluff och tillrättalagt, vilket Aron Flam på många sätt förtjänstfullt blottlägger.

Antingen var Sverige ekonomiskt integrerat med Tyskland – eller så valde vi av andra skäl än ekonomiska att fortsätta samarbetet med Tyskland, vilket i så fall visar en större ideologisk samhörighet.

Utifrån de höga förväntningarna är det kanske inte konstigt att jag blir besviken. Det hör dessutom till bokens och den tryckta textens uppenbara förtjänster som format framför poddserien att skarvarna i tesen framträder tydligare, och därför blir lättare att kritiskt reflektera över. Vid läsning noterar jag exempelvis att Flam å ena sidan argumenterar för att Sverige var en provins i det mini-ariska EU som tyskarna ville bygga genom att vara ekonomiskt integrerat i denna sfär.

Samtidigt vilar han tungt på en avhandling som argumenterar för att det mot slutet av världskriget var ekonomiskt omotiverat att fortsätta handelsutbytet med Tyskland, särskilt på så för tyskarna förmånliga villkor. Detta för att avslöja att handeln var ett ideologiskt val.

De båda teserna är svårförenliga. Antingen var Sverige ekonomiskt integrerat med Tyskland – eller så valde vi av andra skäl än ekonomiska att fortsätta samarbetet med Tyskland, vilket i så fall visar en större ideologisk samhörighet. Visst stöd finns för båda påståendena, men de kan svårligen vara sanna samtidigt.

Framförallt klarade Sverige hursomhelst att osentimentalt och på ganska typiskt svenskt vis gå vidare efter kriget som om vi varken varit ekonomiskt eller kulturellt beroende av Tyskland – vilket vi var, vad som diskuteras är i vilken grad – så frågan är fortfarande hur mycket av dagens samhällsklimat som kan härledas till denna tid.

I slutänden tycker jag att det är i detta led som resonemanget har störst brister. Flams grävande i arkiven är historiskt intressant och avslöjande, men jag tror inte att Sveriges sentida utveckling förklaras av att vi, ända in i slutet, berikade oss så mycket det gick på Hitlertyskland .

Min stora förhoppning var att boken skulle fördjupa och förtydliga de tyngre och mer välresearchade delarna av essäserien, som stundtals var väl spretig.

Visst finns ett förtiget och i viss mån obearbetat skuldkomplex för historiska förgripligheter också i Sverige. Men skulderna är snarare flera än det Aron Flam grävt kring, man kan exempelvis nämna Eva F Dahlgrens trilogi Farfar var rasbiolog, Fallna kvinnor och Vad hände med barnen? om skötsamhetens baksida och vad som drabbade grupper som inte passade in i välfärdsbygget. Den svenska tigern är en komplex varelse, de raka ränderna till trots, eller åtminstone en tiger med många komplex.

Min stora förhoppning var att boken skulle fördjupa och förtydliga de tyngre och mer välresearchade delarna av essäserien, som stundtals var väl spretig. Tvärtom är boken i de passagerna mest ordagrann repetition, och det som adderats är dessvärre sådant som bidrar till spretigheten.

Mest irriterande på grund av ytlighet och irrelevans är inskjutna nutidsspaningar. Här ägnar sig Flam åt flams. Han skriver om hur han sett på SVT:s debattprogram Opinion och konstaterat att ”ingenting längre fungerar och ingen vet vad som ska göras åt saken”, vilket följs av en rant om islamister från krigets Syrien, brister i sjukvården och stigande matpriser. Tesen ”I början av 2019 är krisen uppenbar överallt” underbyggs av en utläggning om klimataktivisten Greta Thunberg som mediefenomen. Det är lika tunt som det är dumt.

Direkt osant är påståendet att ”de svenska socialdemokraternas barnbarn på 2000-talet möter gruppvåldtäkter och hederskultur med metoo-upprop på internet och en samtyckeslag” eftersom de senare åtgärderna snarare är USA-lånade influenser som saknar koppling till de föregående problemen. Att resonemanget dessutom förs i en kontext där andemeningen är att det vore rätt att fängsla dagens socialdemokrater som samhällsomstörtare gör det knappast smakligare.

En illvillig recensent hade säkert kunnat lockas till spekulationer om att den sortens lättuggad raseriprosa krävs för att swishdonationerna ska ticka in. Själv förtvivlar jag över att en så uppenbart begåvad person, som lagt så mycket tid och energi på research, förstör sitt eget verk och sin egen tes med den sortens osorterade haverier. Det är som att garnera en gräddtårta med saltgurka. I ett gammalt redaktörshjärta skär också de många upprepningarna och att boken inte tydligare håller sig till en röd tråd i berättandet. Det här är en svensk tiger är fortfarande intresseväckande läsning, särskilt i sin avslutande del, men boken borde med tanke på skribenten, arbetsinsatsen och storyn ha blivit något mycket bättre.

I detta finns en lärdom: Medan poddserien illustrerade styrkan med insamlingsfinansierad egenproduktion demonstrerar boken processens svagheter.

The post Det går inte att tiga åt Arons flams first appeared on Opulens.

NYA PLATTFORMAR. Som alla andra medier blir de nya plattformarna vad vi gör dem till och det finns all anledning att ta del av den utvecklingen, skriver Mattias Svensson apropå Aron Flams nu avslutade årslånga essämonolog.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I fredags avslutade  Aron Flam sin mer än årslånga essämonolog Det här är en svensk tiger. Det är en kritisk uppgörelse med en grandios svensk, och inte minst socialdemokratisk, självbild under efterkrigstiden.

De sista avsnitten i det som heter del 6, har varit de mest omskakande, och jag tänker avslöja slutet: Sveriges samarbete med Nazityskland var betydligt mer omfattande än tidigare känt. Framför allt sålde SKF kullager, nödvändigt i vapenproduktion, till Tyskland ända fram till krigsslutet — ett SKF som under kriget underställts regeringen och statsminister Per Albin Hansson. Ju längre kriget led, desto mer kullager såldes till Tyskland, till rejäla rabatter. När de allierade hindrade svensk export 1944, flyttade SKF produktionen till Tyskland och fortsatte.

Sverige tog betalt i guld, väl medvetna om att mycket av detta guld stulits från andra länder och från Tysklands judiska befolkning. Bara en liten del av detta guld återbördades till sina rättmätiga ägare efter kriget. Sverige gjorde allt för att sopa igen spåren av affärer som man visste hade betalats av andras egendom och blod. All handel med Tyskland registerfördes under kriget och rättmätiga ägare borde därför i vissa fall kunna gå att spåra, men av 1 800 hyllmeter dokumentation återstår bara 54 hyllmeter. SKF:s register från tiden är förstörda. Noter hos bland annat dåvarande riksbankschefen Ivar Roth påvisar en medvetenhet om källan till det guld som svenskarna krävde för att exportera till Tyskland, och åtgärder vidtogs för att blanda och försvåra kontroll av ursprunget.

Aron Flam har grävt i arkiv och utredningar, pusslat ihop bitar från internationell forskning ur nyligen öppnade arkiv och med detta kunnat lägga ett imponerande pussel.

Det har spretat på vägen, med långa exkursioner ut i Olof Palmes barndom, Sveriges inställning till staten Israel, Flams egen judiska och svenska identitet och det svenska medie- och intellektuella klimat som plötsligt förtegs efter andra världskrigets slut. Säkert spretar det fortfarande. Den svenska socialdemokratins fientlighet mot staten Israel idag behöver inte vara kopplad till hur stora delar av Sverige villigt medverkade till Adolf Hitlers ariseringspolitik redan från början 1933. Den svenska beredvilligheten att sälja krigsnödvändig teknik i utbyte mot guld — som man visste var stulet av en brutal naziregim från systematiskt mördade offer — behöver inte vara kopplad till den akademiska Uppsalaskola som förnekar värden och mänskliga rättigheter eller Rudolf Kjellén (statsvetare vid samma lärosäte) och hans tankar att nationer i den internationella politikens kamp följer överlevnadsinstinkter snarare än högre ideal. Men när tankarna läggs bredvid varandra är det fascinerande hur väl de passar ihop.

Aron Flam har med andra ord både grävt fram nya fakta och satt dem i ett intellektuellt sammanhang, ett gigantiskt jobb värt den största respekt oavsett hur man värderar slutsatser och resonemang. En bok är på väg och utlovad till juni, och jag ser fram emot både läsning och efterföljande genomlysning och kritik.

Hela denna prestation har åstadkommits via nya medieplattformar. Essämonologen är en del av Aron Flams podd Dekonstruktiv kritik . Manus i skriftlig form finns på hans blogg aronflam.com. Allt hans arbete inklusive bokutgivningen har finansierats av frivilliga donationer via Patreon och Swish. Sådana nya plattformar möter ofta slentriankritik och slängar för att de härbärgerar arga män som skriker i bilar och exploaterar brott, terrordåd och främlingsfientliga stämningar. Det är förvisso sant, men den som vill kan också stödja verkligt oberoende och kritiska journalister som Kinagranskaren Jojje Olsson, det gör jag själv och får bonusmaterial på köpet. Vill man stödja en bred kulturkritik i fria former har denna plattform Opulens ett erbjudande.

Som alla andra medier blir de nya plattformarna vad vi gör dem till, och det finns all anledning att ta del av den utvecklingen och — jag kan inte låta bli den i sammanhanget ironiska liknelsen — vaska fram guldkornen. Mycket av det mest intressanta som händer inom fördjupande granskning pågår här. Aron Flams essämonolog, förnyande till både form och innehåll, är sannolikt det bästa exemplet så här långt.

The post Stora avslöjanden kommer i nya former first appeared on Opulens.

RÄTTVISA. “Jag ser mig själv som demokratisk nationalist, men ej alls som främlingsfientlig — tvärtom. Jag är dessutom för en rättvis globalisering och en strävan efter en universell moral,” skriver Carsten Palmer Schale. Det handlar både om att älska sitt land och att vara kritisk.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Man kan — och bör — naturligtvis vara kritisk till sitt eget land. I mitt fall Sverige. Vilket på intet sätt hindrar att man samtidigt älskar sitt land. Frågan är rentav, om inte dessa båda förhållningssätt förutsätter varandra? Samtidigt finns det mer eller mindre extrema ståndpunkter. Det finns till exempel en ståndpunkt som, enligt min mening, är både förvirrande och utomordentligt problematisk. Därtill finns det en annan, som omvänt är minst eller mer problematisk.

För min egen del hävdar jag, att jag — med Habermas — är ”konstitutionell patriot” och mer därtill: demokratisk (och ej alls chauvinistisk) nationalist. Jag beundrar exempelvis vår utbildning, som i princip är gratis, liksom sjukvården och föräldraledigheten. Dessutom är jag ”etnisk svensk”, varför jag är delaktig i svenska språket, traditioner och en stor del av den ”svenska” ursprungskulturen. Jag känner kort sagt igen mig och är i hög utsträckning nöjd med det. Till och med — och inte minst – nöjd med maten.

För en del andra människor är det inte på det sättet. Man har en tendens att förminska vårt eget land på ett, enligt min mening, vanskligt sätt. Man blir exempelvis generad och aversiv gentemot våra, fortfarande enligt min mening, högst beundransvärda borgerliga fri- och rättigheter, vår internationellt sett närmast unika jämställdhet och förmåga att komma överens om arbetsmarknadspolitik etcetera.

För det tredje finns det emellertid en motbjudande rörelse i Sverige som hävdar vår överhöghet och som föraktar ”främlingar”. Där ingår bland annat SD, och dess svansar.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

I sammanhanget kan det vara värt att ta del av några idéer formulerade av den brittiske filosofen och författaren Roger Scruton. Scruton är en brittisk filosof, som även gjort sig känd som journalist, kompositör och landsbygdsförkämpe.

Mycket av hans skriftliga produktion försöker förstå och försvara den västerländska kulturen och de institutioner denna skapat och fört vidare genom generationerna. Politiskt är han konservativ. I övrigt ägnar han sig främst åt estetik, och är kritisk till den arkitektoniska modernismen.

I Sverige har Roger Scruton framförallt gjort sig bemärkt som företrädare för kulturkonservatism, detta genom översättningen av hans bok Culture Counts (på svenska: Kultur räknas, Atlantis förlag 2009, med förord av Johan Hakelius) samt hans artiklar i tidskriften Axess magasin och Samtidsmagasinet Salt samt ett flertal intervjuer med honom i Axess TV.

2004 skapade Scruton sin egen definition av det redan etablerade engelska ordet oikophobia (Grekiska: οικία, i betydelsen hus, hem eller bostad), på svenska oikofobi. I skriftliga källor anses poeten Robert Southey 1808 ha använt det för första gången, och då för att beteckna människors lust att lämna sina hem och resa. Scrutons definition kom av vad han såg som en konsekvent nedvärdering av den egna nationen och dess kultur.

Scrutons analys riktar sig mot politiker, amerikanska universitets “politiska korrekthet” och ett flertal intellektuella (som enligt Scruton har en tendens att fastna i vad han anser vara ett naturligt men tidigt stadium i en individs personlighetsutveckling).

I Sverige och internationellt har uttrycket, trots att Scruton vänder sig mot detta, kommit att användas av grupperingar på den politiska högerkanten. I Sverige har följaktligen exempelvis Sverigedemokraterna försökt etablera och popularisera ordet.

Så, vad? Enligt min behärskade mening är det naturligtvis berättigat att kritisera Sverige. Gränsen går, anser jag, när enskilda fanatiker dissar oss totalt och, ibland dessutom höjer andra kulturer till skyarna — särskilt sådana som på ett eller annat sätt är infekterade av dogmatism och fanatism. Här skulle jag, med stor sorg, vilja nämna vissa vänstermänniskors slirande i frågan om hederskultur.

Det omvända, att haussa Sverige in absurdum, är dock både vanligare och farligare. Hit hör extremhögern, och dess kostymklädda representanter i riksdagen, alltså SD. Vad jag i båda fallen efterlyser — men också mer allmänt; se till exempel på kvällstidningarna! — är dock en mycket mer nyanserad diskussion.

Exempel på kommentarer i frågan: Scruton hävdade exempelvis för ett par år sedan att vi svenskar i allmänhet starkt ifrågasätter vårt kulturarv — utan att vi vet vad vi skall ersätta det med (religionen exempelvis, våra profana högtider, konstitutionen). Samtidigt menar han att vi många gånger upphöjer islam till ett bättre alternativ än vår egen religion och kultur. Vidare tenderar vi svenskar att censurera alla som visar tillgivenhet för traditionella värderingar. Slutligen menar han att våra vänsterpolitiker vill få oss att skämmas för att vi är svenskar här i Sverige. Scrutons tankar har fått debattörer från helt olika kanter att fatta pennan…

Julia Kronlid (SD) menar, i förlängningen av Scrutons resonemang och som förespråkare av xenofobin, att media och ”eliterna” odlar oikofobin. Själv är hon representant för ”det Sverigevänliga partiet”. Hon är strikt emot ett pluralistiskt samhälle. Hon betonar också att för att vara svensk måste man vara lojal mot nationen och den etniska svenskheten. Liksom mot vår ärvda identitet och vårt språk. Man kan för övrigt, menar Kronlid, aktivt både välja in sig och välja ut sig ur den svenska gemenskapen.

Den judiske ståuppkomikern Aron Flam tycker själv att han är ”Sverigefientlig”. Han hatar sålunda allt som luktar samförstånd, konformism, antiintellektualism (det vill säga att vi inte är så vana att tänka, och inte heller vill försöka) och, vad han kallar, ”passiv aggressivitet” (det vill säga att svenskar bara gnäller och knyter näven i fickan, utan att höja rösten och ta strid).

Filip Hammar och Åsa Linderborg har en, enligt min åsikt, mer civiliserad ståndpunkt. Åsa Linderborg tycker exempelvis att man visst både kan och bör vara kritisk och självkritisk, men på ett konstruktivt sätt. Hon utnämner sig själv som ultra-PK visavi SD med svans (som socialist, kvinna, antirasist). Däremot älskar hon det vi har i Sverige av rättvisa, gratis utbildning, föräldraledighet etcetera. Dessutom betraktar hon sig själv som husmanskost-fanatiker. Filip Hammar tycker att Sverige är ett vettigt land — och därtill vackert. Han hyllar vår föräldraförsäkring och vår mångkultur. Däremot menar han, som alltså Scruton (och exempelvis Karl Ove Knausgård och Aron Flam) att vi svenskar är ”halvfascistoida under ytan”, men nöjer oss med att gnissla tänder. Dessutom lever vi i ett åsiktsfängelse och odlar nymoralism i PK-form.

Själv är jag närmat besatt av nyanser. Således: jag upprepar att jag i likhet med Habermas är konstitutionell patriot, det vill säga att jag hyllar merparten av våra lagar — i synnerhet våra grundlagar. Där är jag klassisk liberal (vilket innebär värderingar långtifrån vad nyliberalismen står för). Vidare har jag lätt för att instämma i vad exempelvis Filip Hammar och Åsa Linderborg har att säga om vår sociala välfärd. För att inte tala om vår natur och vår mat (men där förenas vi nog även med SD).

Partipolitiskt är jag fortfarande V-väljare, men funderar på att byta . Främst — men inte endast — för att V  haft så förbannat svårt för att fördöma kvinnoförtrycket inom delar av islam och våra förortskulturer, det vill säga hederskulturer.

Jag ser mig själv som demokratisk nationalist, men ej alls som främlingsfientlig — tvärtom. Jag är dessutom för en rättvis globalisering och en strävan efter en universell moral. Jag ser det som självklart att vi inte bara kan vara — utan också bör vara — konstruktivt kritiska mot det land vi lever i, och även mot de lagar vi har. SD och Scruton ser jag som löjliga — och skulle skratta om de inte vore så hotfulla.

The post Därför är jag demokratisk nationalist first appeared on Opulens.

SAMTALSKLIMAT. “Hat, polarisering, dumhet och propaganda finns och behöver bemötas, men det gör vi bättre själva. De sociala medieplattformarnas alltmer aktiva ingrepp har bara gjort ont värre”, skriver Mattias Svensson.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det politiska samtalsklimatet lämnar mycket övrigt att önska. Rasism och vredesutbrott, hat och hot, självbekräftande filterbubblor och frammarsch för nationalistiska högerpopulister dominerar allt större delar av sociala medier. Till detta kommer auktoritära regimers frätande påverkan, och den ständiga misstanken om sådana bakomliggande motiv.

Otaliga artiklar hävdar numera att vi luras att tro att världen och landet är mer illa ute än det verkligen är och att vi fördummas av vår nättillvaro.

Så läs en bok istället! Mitt tips är medborgaraktivisten Nadine Strossens bok Hate – Why we should resist it with free speech, not censorship. Argumenten gäller framför allt staten, men Strossen menar att de i stor utsträckning gäller även de sociala medieplattformarna. Idag är exempelvis Facebook världens främsta budskapscensor, något som inte fungerar särskilt bra.

Titta exempelvis på vad som händer i Sverige detta valår. Plötsligt är folk försvunna. De pratar om 2 dagar, 30 dagar, alternativa konton. Deras ordinarie Facebookkonto har stängts ner. Det händer om och om igen, och för varje gång blir sanktionen längre.

I några fall handlar det om den amerikanska nolltoleransen mot kvinnlig nakenhet, vilket är illa nog när sådana bilder delats i grupper med samtyckande vuxna eller bara gäller en bröstvårta. Värre ändå är när avstängningarna rör politisk kommunikation. Komikern Aron Flam har exempelvis drabbats av 30 dagars avstängning och det framgår inte ens av Facebooks kommunikation vad som orsakat den. För någon som så här i slutet av valrörelsen producerat en strid ström av material (där jag tycker att några program på slutet präglats av SD-fjäsk och internjargong, men där det mesta varit mycket intressant, särskilt essäserien Det här är en svensk tiger, som senast gjorde en utvikning om värdet av individualism) är det förstås en inskränkning att berövas en av sina viktigaste distributionskanaler.

Aron Flam är inte ensam. Flera politiska aktörer och ett antal filmer har drabbats av avstängningar. Vi kan konstatera att detta varit godtyckligt, orättvist och kontraproduktivt. När exempelvis Sverigedemokraternas film om socialdemokraterna plockades ner i några dagar hände följande. 1. Sverigedemokraternas fotfolk kunde i dagar pumpa ut spekulationer om varför och på vems uppdrag. 2. De kunde, som tystade, med rätta åtnjuta ett martyrskap. 3. Granskning av filmens sakinnehåll tog längre tid. 4. Sannolikt fick filmen mer uppmärksamhet än den skulle fått annars, och den spreds ändå. Slutsats: Försöket att gallra i åsiktsrabatten sådde bara misstro.

Nu har Jens Gahnman fått en tecknad satirfilm nedtagen från Youtube och Vimeo. En film som om den fått ligga uppe mest hade generat de inblandade, som nu istället får martyrstatus. Att den driver med svensk överkänslighet och politisk korrekthet blir förstås en perfekt illustration av just detta.

Nadine Strossen ger flera exempel på samma sak. Censur är ett godtyckligt och farligt vapen. Ofta drabbas de grupper som var tänkta att skyddas. De som exempelvis försöker uppmärksamma hat och rasism är bland de första att drabbas av Facebooks avstängning, algoritmer är nämligen inte särskilt smarta.

Om vi vänder på det, så har vi denna valrörelse sett avslöjanden av exempelvis nazistsympatisörer bland Sverigedemokraternas politiska kandidater. De har inte sällan kunnat avslöjas och kritiseras just för att de delat sådant material i sociala medier. På samma sätt har Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson i många år kartlagt islamister på sin blogg, eftersom dessa så frikostigt delat med sig av sina aktioner och ståndpunkter i sociala medier. Rasister, nazister och islamister har alltså bättre kunnat bevakas och bemötas tack vare att de haft friheten att yttra sig.

Hat, polarisering, dumhet och propaganda finns och behöver bemötas, men det gör vi bättre själva. De sociala medieplattformarnas alltmer aktiva ingrepp har bara gjort ont värre.

Alla artiklar av Mattias Svensson

The post Gallringen i åsiktsrabatten sådde bara misstro first appeared on Opulens.