ARKITEKTUR. Järnvägen skär av stadskärnan i Ystad från hamnen och havet, liksom den skiljer Jönköping från Vättern. Sedan länge diskuterar man hur den stora hamnarealen bäst ska utnyttjas. Nu senast i en tänkvärd insändare i Ystads Allehanda den 28 juni där oppositionen framför en anläggningsplan för den stora sockersilon som finns där. Den kan inrättas till en “black box” för konserter, konferenser, utställningar, cirkus… Inte minst av industrihistoriska skäl borde den bevaras. I Ystad har man inte varit överdrivet noga med det arvet, en stor mängd fabriker har försvunnit i olika rivningsvågor.

Silon för råsocker som ritades av Malmöingenjören Nils Weibull är inte unik, men bra nära. Några finns kvar i USA, men bara två är bevarade i Sverige – den andra finns i Visby. Det var också ett huvudargument när det höga lagerhuset i Eslöv bevarades, efter en mångårig och het debatt och invecklade politiska turer. I fråga om den byggnaden fanns för all del ännu tyngre vägande skäl mot en rivning: det är ett tidigt verk av Gunnar Asplund, vår världsberömde funktionalist. 

Nu är lagerhuset i Eslöv omvandlat till Sveriges högsta hyreshus i trä, på 31 meter. Silon i Ystad är nog lika hög och minst lika dominerande. Om man skulle förvandla den till bostäder skulle lägenheterna få en utsikt som slår det allra mesta. Å andra sidan: om silon skulle rivas och platsen lämnas öppen slipper det snickarglada Varmbadhuset konkurrens om uppmärksamheten och Peter Boisens många byggnader på andra sidan spåren kommer bättre till sin rätt. Eller också låter man uppföra luftigt lätta hyreshus i glas på den lediga marken samtidigt som man ser till att det blir gott om plats för parker. Förebilder finns i flera städer längs västkusten.

IVO HOLMQVIST

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Bevara eller riva, det är frågan… first appeared on Opulens.

FOTOKONST. Anne Edelstam rapporterar från Paris och en imponerande utställning med verk av fotografen och arkitekten Ahmet Ertuğ.

Conciergerie de Paris
Voyage dans les pierres et la lumière
Fotografiutställning med verka av Ahmet Ertuğ
Utställningen pågår t o m den 20 maj 2024

Ahmet Ertuğ, arkitekt och fotograf, presenterar tjugo monumentala fotografier av franska och italienska arkitektoniska mästerverk på Conciergeriet. Denna del av det anrika franska kungapalatset, Palais de la Cité, blev statsfängelse 1392 då hovet flyttade till Louvren.

Under franska revolutionen placerdes fångarna, däribland drottning Marie-Antoinette, där innan de giljotinerades. Från ”giljotinens väntrum” har det således förvandlats till utställningslokal.

Den gotiska arkitekturen med dess höga tak och långa korridorer passar utmärkt som lokal för dessa arkitektoniska fotografier. Fotografen själv tillsammans med kuratorn visade oss runt.

Vi dök in i Roms och Paris antika palats, bibliotek, teatrar och kapell. Ahmet Ertuğs arkitektöga visade honom vägen till hans vidvinkelperspektiv. Men fullbordandet av hans arbete hade inte varit möjligt utan sofistikerade kameror, storformatsnegativ, långa exponeringstider, speciella fotopapper samt ett kunnigt internationellt arbetsteam.

Trots avstånd och vidvinkel är varje arkitektonisk detalj synlig i fotografierna. För att undvika folkmängder fick Ahmet tillstånd att komma in i dessa unika byggnader före öppnandet eller efter stängning.

Han studerade noggrant ljusets vinklar vilka skiftar under dagarnas och månadernas gång för att hitta precis det han sökt efter. Ögat är för fotografen – precis som för målaren – A och O. För det krävs mycket mer än teknik och kunskap för att skapa en unik bild. Ahmet Ertuğ lyckas fånga mystiken i dessa arkitektoniska mästerverk vi annars bara kan se på långt håll eller fyllda med folk. Vissa är också stängda för allmänheten.  

Fotografierna finns även att upptäcka i en vackert illustrerad fotobok som säljs i conciergeriets butik.

Kulturarv behöver bevaras för framtiden. Att de förstörs i krig och naturkatastrofer har vi ju upplevt förut och erfar fortfarande i vissa delar av världen, så Ahmet Ertuğs arbete med att fotografera dessa värdefulla byggnader är, utöver det konstnärliga uttrycket, betydelsefullt för kommande generationer.

The post Monumentala fotografier visas på Conciergeriet i Paris first appeared on Opulens.

ELDSVÅDA. Det blev mycket dramatiskt när vi körde via Kastrup upp till Louisiana i Humlebæk i tisdags. Just innan vi for på morgonen fick jag veta på de danska radionyheterna om ”illebranden i Børsen”. Det danska börshuset är en av de ståtligaste byggnaderna i mitten av Köpenhamn, ritad av holländarna Lorenz och Hans van Steenwinkel.

Børsen, i nederländsk renässans, som är en av de äldsta byggnaderna i Köpenhamn byggdes 1619-1625 med holländarna Lorenz och Hans van Steenwinckel den yngre som arkitekter och Christian IV som byggherre. Om spiran som nu fallit skriver Anne-Louise Sommer i sin ståtliga bok ”Dansk arkitektur” att drakspiran snarare var ett uttryck för kungens personliga smak än ett kännetecken för nederländsk renässans.

Tornspiran med drakarnas sammanflätade stjärtar vek sig, och det finns hopp om att den går att reparera. På bilden här ovan ser man till vänster den eldhärjade Børsen, rakt fram Folketinget, med flaggorna på tornet kvar sedan drottning Margrethe för inte så länge sedan överlät tronen till av sin äldste son – den dagen var det trångt i Köpenhamn. Scenen får mig att tänka på uttrycket ”Elden är mycket lös” – en av Falstaff, fakirs kvickheter.

IVO HOLMQVIST

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: ”Elden är mycket lös…” first appeared on Opulens.

FLANÖR. Susanne Liljedahl, från Malmö, blåser liv i flanörstraditionen genom att besöka huvudstaden och som flanerande och reflekterande observatör spana efter modernismen. Vart tog den vägen? Försvann den med folkhemmet?

Inte en dag förflöt under min vistelse i Stockholm utan att jag tänkte på konst och historia. Gamla bilder och berättelser väcktes till liv, kom närmare och landade i nutiden. Som rotfästen, som resonans.

Modernismen berör mig på djupet – den existentiella känsligheten med trotsiga visioner och glödgat socialt patos. Pionjärandan med queera förtecken i meningen att normer och maktstrukturer ifrågasätts. Men modernismen famnar så mycket, olika stilar och inriktningar, liksom starka spänningar mellan utvecklingsoptimism och pessimism.

Alldeles underbart och alldeles förfärligt. Att grubbla kring alla inriktningar skulle emellertid vara förmätet för en flanör som jag, även om mitt sinne inte är särskilt lättsinnigt eller sorglöst. Allt som sker är färder i det inre och yttre. Historien och konsten talar om vem vi är och vad vi blir.

Vera Nilsson och Siri Derkert

Jag spanar i Stockholms tunnelbana, med ”världens längsta konstutställning.” Den sträcker sig från 50-talets modernistiska pionjärer till samtidskonsten.

Jag stannar upp trots stadens hårt uppdrivna tempo, bullernivåer och påträngande reklam. På T-centralen, navet, står karismatiska och expressiva verk av konstnärerna Vera Nilsson och Siri Derkert. Nilsson med mosaikpelaren ”Det Klara som trots allt inte försvinner” med anrop till rivningshysterin, och Derkert med ”Linje”, kvinnopelaren med porträtt av Fogelstadskvinnorna och Thomas Thorild, Carl Jonas Love Almqvist och August Strindberg varvat med bilder av lekande barn, roddarmadamer och tegelbärerskor. Thomas Thorild? Var han inte filosofen och skalden från 1700-talet som gav snilleföreställningarna i Sverige en helt ny mening och kopplade samman kvinnlighet och geni? Sveriges första feminist? 

Påverkade politikerna

Det berättas i varje fall att det var Nilsson och Derkert som bildade opinion och påverkade politikerna om konstens betydelse i tunnelbanan. Vera Nilsson leddes av en vision om tunnelbanan som en underjordisk katedral och fanfarer av form och rytm. Jag får för mig att påslagen av stress i den underjordiska katedralen skulle vara betydligt större utan konsten. Men det gälla ljudet från strömskenor, hjul och metall fortplantar sig i kroppen. Och människor har bråttom i denna miljö som om man skyndar bort från sig själv. Blickarna är ofta på displayen.

I folkhemmets gryningar blir kvinnorna mer synliga, och gör revolter mot maktordningar och patriarkala föreställningar. Både Vera Nilsson och Siri Derkert kämpade för rättvisa, medmänsklighet och solidaritet.

Upproriska budskap

Längs perrongen på tunnelbanestationen Östermalmstorg ristade Derkert i betong. Upproriska och revolutionära budskap och hyllningar av historiska kvinnor som kämpat för fred och rättvisa. Men något gick sönder i den postmoderna eran. Det blåser numera bistra vindar av antihumanism samtidigt med övertro på marknadskrafterna. Många talar hellre om humankapital, börsvärde och konkurrenskraft än om människovärde. Vad gör det med oss?

Larseric Vänerlöf

När jag tar tunnelbanan till Gärdet stiger jag av vid station Karlaplan och ser Larseric Vänerlöfs postmoderna fotomontage om Stockholms strukturomvandlingar – ”Den dagen och den sorgen.”

Inte utan att jag får surrealistiska och apokalyptiska vibbar av en del scenarier, och i verket ingår offentliga personer som kung Carl XVI Gustaf, politiker och kulturpersonligheter. Här finns en udd av samhällskritik som uppmanar till socialt och politiskt engagemang. Nästan som en förlängning av Vera Nilssons och Siri Derkerts budskap om än med dystopiska drag. Jag vandrar upp ur tunnelbanan i tankar om att Sverige behöver hitta vikänslan.

Karlaplan

På vägen till Gärdet där jag bor hos en vän i dessa dagar passerar jag Fältöversten som fyllde 50 år i september förra året. Knappast storslagen i sin skönhet, men byggnaden poserar djärvt bland de sirliga sekelskifteshusen på Karlaplan.

Jag korsar Valhallavägen när bilarna och bussen svept förbi och kommer till Tessinparken. Ett skimmer av röda rosor och perenner. Majestätiska träd omger promenadstråket med den sprudlande fontänen i mitten, pendangen till fontänen på Karlaplan. En vila för ögat.

Det uppstår en skön känsla även när jag inser att parkens eleganta nyklassicistiska drag möter modernismens funkis i dess drivna avskalade och sparsmakade estetik. Utmed parken ligger nämligen bostadshusen som byggdes efter 1930-talets folkhemstankar med kvarter som Röda rosen, Internationalen och Demonstrationen. Många olika arkitekter var inblandade, Arvid Stille ritade parken och stadsplanen.

Funktionalism in absurdum

Men på sina håll i Stockholm och i Sverige drevs funktionalismen in absurdum och en övertro på industrialiseringen med oförfärad teknikoptimism infann sig. Det var i samband med Stockholmsutställningen på Djurgården 1930 som den slog igenom med inspirationer från bland annat den franske arkitektpseudonymen Le Corbusier (C E Jeanneret) och tyskt bostadsbyggande.

Kritiken mot funktionalismens utveckling i bostadsbyggandet genom åren fram till miljonprogrammen och dagens lådbyggande talar med viss rätt om monotoni, artificiellt tänkande, avsaknad av känsla och fantasi till förmån för kall precision. Måste det klassiska och modernistiska alltid vara diametrala motsatser?

Accelererande konsumtion

En av folkhemmets mest fundamentala grundidéer, den om inkludering, socialt ansvarstagande och social interaktion mellan olika grupper för en tynande tillvaro idag. I stället ser jag den postmoderna erans accelererande konsumtion och cyniska marknadstänkande vinna terräng. Alltings varufiering ända in i våra psyken och relationer. Ilningar av främlingskap uppkommer ibland inom mig i denna AI-revolutionens begynnelse. Melankolin vill inte riktigt släppa taget.  

I varje tid har människor lidit, kämpat, älskat. Anar skönheten och livsgnistan liksom debacle, barbari och sorger större än hav.

Vera Nilsson tillhörde dem som förutsåg och var kritisk mot den annalkande robotiseringen och mekaniseringen i västerlandet och hon fasade för att världen skulle bli en onaturlig plats för alla varelser.

Hennes starka sociala medvetenhet i skisser och teckningar läste jag om i utställningskatalogen ”I förvillelsens tid” för Moderna Museets utställning 2001. Den sociala medvetenheten ledde henne också till monumentalmålningen ”Penning contra liv” med radikala antifascistiska budskap.

Flanören fortsätter till Tessinparken

I lägenheten på De Geersgatan blir diskussionerna om samhället, konsten och kulturen påfallande dynamiska. Det vita vinet gör oss mer expressiva än vanligt. Vi är rappa i käften med vitt skilda perspektiv.

Sedan flanerar jag igen i Tessinparken där människor finner rekreation och lek. Bland berghällarna i norra delen finns modernisten Egon Möller-Nielsens lekskulptur ”Ägget” som stämmer fint med konstnärens filosofi om konstens uppgift: att bringa oss tillbaka till livet, att levandegöra tinget, att återfinna barnets primitiva känslokontakt med tillvaron. Kanske ett botemedel mot vår tids konsumtionshets, varufiering och objektifiering.

Flanören besöker Moderna Museet

En av dagarna rör vi oss till utställningen ”Rosa segel” som visas på Moderna Museet och som belyser de stora samhällsförändringarna i Sverige under de fyra första decennierna på 1900-talet. Vi promenerar länge, passerar de fashionabla gatorna på Östermalm, Norrmalm och Skeppsholmen tills vi når Exercisplan 4 och Moderna. Tankarna seglar inte bara i rosa utan i regnbågens hela spektrum och mer.

Modernismens spännvidd

Spännvidden i modernismen blir här uppenbar, och berättelsen om hur Sverige gick från jordbrukssamhälle till industrination speglas med verk av Siri Derkert, Vera Nilssson, Nils Dardel, Bror Hjorth, GAN (Gösta Adrian Nilsson) Anna Casparsson, Sigrid Hjertén, Isaac Grünewald, Sven X-et Erixson. Ragnar Sandberg och fler. Milda bilder och dova, molande, bilder, men också glödgade, sprakande, explosiva. Som om de söker dialog med nutiden och förvandlingar som sker nu. 

Modernismens queera sida

Den queera delen av modernismen får ett speciellt uttryck i postimpressonistiska ”Den Döende Dandyn” av Nils Dardel. Målningen har tolkats som ett farväl till det utsvävande dandylivet i Paris under 1910- talet. Dandyn sörjs mest av kvinnor, men i en skiss sörjs han av män. Dardel hade kärleksrelationer med både kvinnor och män.

I sammanhanget finns den nära relationen och resorna med konstmecenaten Rolf de Maré. Annars visar konsthistorien att GAN är en förgrundsperson i skapandet av homoerotiska motiv, och han uttrycker sig gärna kubistiskt och explosivt i både matrosmotiv och andra motiv som omfamnar geometri, teknik och stadens framtidstro. Det var inte så längesedan det gick att se flera av hans verk i ”Sjömanskompostioner – färgens  dramatik och stadens dynamik” på Sven Harrys konstmuseum. I “Vaktparaden”på Moderna är hans fascination för uniformerade män återigen tydlig.

Monica Sjöö

Vi svalkar oss på Moderna museets terrass med en vacker vy över den kuperade staden som valsar i Mälaren. Här ankrar Skeppsholmens båtar. I bakgrunden Djurgården.

I dessa septemberdagar visas också den retrospektiva utställningen ”Monica Sjöö. Den stora kosmiska modern.” Visst är Sjöö i synk med modernismens avantgardistiska bildspråk, och Siri Derkert var en av hennes förebilder.

Tidigt tog Sjöö ställning för homosexuella och transpersoner, och som helhet gör utställningen upp med maktstrukturer, profit och det patriarkala. Revolterna får även andliga och religiösa dimensioner.

Här är Gud inte en patriark eller härskare. I “God giving birth” från 1968 står en kvinna med ett ansikte som både är mörkt och ljust, gränsle över jorden, och föder barn. Blasfemi ropade många när verket visades först och Sjöö hotades med åtal. Idag blir knappast någon provocerad, och det är nästan befriande att se en feminin aspekt. Bagaget av traditionella och begränsande, patriarkala gudsbilder vilar annars tungt över oss, och i någon mening tror jag att Gud är bortom könsbestämda begrepp.

Almstriden

I genklangerna av modernismen går vi till Kungsträdgården som först var en exkluderande plats, en lustgård enbart för kungahuset och hovet. Under promenaden minns jag Almstriden på 1970-talet.

Stadsfullmäktige beslutade att bygga en biljetthall och tunnelbanestation här, träden skulle sågas ner med motorsågar. Folk blev ursinniga. Evert och Astri Taube tillhörde dem som ställde upp i motståndet mot överhetens diktat. Stadsfullmäktige fick ge sig. Än grönskar almarna och viskar om demokratins och miljöns betydelse.

Modernismen inspirerar 

Livsanden uppenbarar sig på ett särskilt sätt när man har fötterna, ögonen och öronen i såväl dået och nuet.

Modernismen fortsätter att göra avtryck och inspirera. Fast det sägs nu att vi lever i Antropocen. Tänk om man kunde skåda in i en plausibel framtid. Jag vet bara att vägen framåt är att lära av historien, och det finns rörelser i modernismen som kastar ljus över existensen, demokratin och människovärdet.

Gott att tänka på när melankolin och svärtan griper tag i en.

The post En flanör på spaning efter modernismen first appeared on Opulens.

ELITISM. “När arkitekturen inte längre handlar om vare sig form eller skönhet återstår endast den tomma provokationen för den som vill särskilja sig från massan”, konstaterar Lars Anders Johansson.

Lunds stifts besökscentrum Domkyrkoforum är en rostfärgad, oregelbunden låda vid Domkyrkoplatsen, som när den uppfördes 2012 väckte stort rabalder. Folkhumorn gav den namnet “mördarsnigeln” på grund av dess färg och form och den har utsetts till Lunds fulaste byggnad. Bland medlemmarna i Facebookgruppen Arkitekturupproret röstades den fram till Sveriges näst fulaste byggnad genom tiderna. I arkitektkretsar har byggnaden fått ett varmare mottagande och vunnit fina priser, Kasper Salinpriset och Skånes arkitekturpris.

The post Den tomma provokationens arkitektur first appeared on Opulens.

FORMGIVNING. Iodine Jupiter funderar över dålig design och hus som inte går att bo i.

Man häpnar över busskurer det regnar in i och neontavlor där busstider har svart text mot mörk botten. Man ser inte vad det står förrän man tytt sig tätt intill skylten. Tänk alla möten man haft för att välja rätt designer. Hur diskussionerna lett fram till just detta. Jag tror att alla i styrelserummet fått lön för mödan. Liksom arkitekter som manifesterar sitt ego i hus omöjliga att bo i, men är snygga att se på. Obegåvning tar sig många uttryck. Att joina skampålen på Sergels torg bör vara betalningen för de ansvariga.

The post Fåfänga på hög nivå first appeared on Opulens.

DÖDSFALL. Han stod bakom två av de mest kontroversiella och älskade arkitekturprojekten i Paris moderna historia: Musée d’Orsay, inrymt i en före detta järnvägsstation, och Louvrens glaspyramid. Nu har Michel Laclotte avlidit 91 år gammal, skriver New York Times.

Som tidigare chefscurator och senare museichef för Louvren övervakade Michel Laclotte konstmuseets renoveringar och förespråkade redan 1972 att Gare d’Orsay på vänstra sidan av Seine, inte skulle rivas utan förvandlas till konstmuseum.

Den franska regeringen hade just rivit de hundraåriga saluhallarna Les Halles och Laclotte ville inte att tågstationen skulle gå samma öde till mötes. I New York hade ett decennium tidigare Penn Station förstörts och Michel Laclottes vision var nu att göra den enorma Beaux-Arts-byggnaden till ett museum.

Michel Laclotte avled redan den 10 augusti i Montauban i södra Frankrike. Dödsfallet bekräftas av Louvrens nuvarande chef Pierre Rosenberg.

TT NYHETSBYRÅN

The post Mannen bakom moderna Louvren är död first appeared on Opulens.

KONST. Han gick på tvärs mot raka linjer och målade och verkade utifrån naturen. Friedensreich Hundertwasser visas nu i en stor utställning på Nordiska akvarellmuseet. – Han har mycket att berätta för vår samtid, säger museichefen Bera Nordal.

The post Hundertwasser – “han tror på oss” first appeared on Opulens.

FOLKVILJA. “Det kan tyckas ironiskt att miljonprogramförorten Upplands Väsby går i bräschen för en ny våg av arkitektur i klassisk tradition”, skriver Lars Anders Johansson.

Nyligen presenterades vinnarna i den omdebatterade markanvisningstävlingen i Upplands Väsby norr om Stockholm. Omdebatterad eftersom kommunen redan i markanvisningsskedet ställt krav på den estetiska gestaltningen av byggnaderna som ska uppföras på den aktuella tomten. Kravet var att husen ska byggas i någon av fyra tydligt definierade arkitektoniska stilar, samtliga från tiden kring det förra sekelskiftet.

The post Den klassiska arkitekturen står över politiska ideologier first appeared on Opulens.

ESSÄ. Arne Melberg var verksam som professor i Oslo i många år men bor nu på andra sidan gränsen, i Värmland. För Opulens räkning skriver han här om kulturinstitutioner i Oslo med svenska jämförelser som hann göras innan gränsen stängde.

På 1980-talet kom jag till Oslo. Jag hade Stockholm i bakhuvudet och tyckte att Oslo och Norge låg långt efter: gammaldags teater, en opera i hopplösa lokaler, ogästvänliga krogar. Inte ens biblioteken dög: där fanns ett ointagligt nationalbibliotek, ett oöverskådligt universitetsbibliotek och ett stadsbibliotek som var vackert men bäst lämpat till bokförvaring.

Samtidigt började man pumpa upp olja och Norge inledde därmed sin raska förvandling. Den ekonomiska expansionen är den som fått störst uppmärksamhet i Sverige men här vill jag framhålla den kulturella. Dessutom har stadsbilden förändrats i Oslo och denna förvandling har just betingats av kulturutvecklingen. För drygt 10 år sedan kunde operan äntligen lämna sina gamla lokaler och flytta in i det nya operahuset, som raskt har blivit en central kulturinstitution och dessutom ett självklart utfyktsmål: ingen besöker Oslo utan att gå på operans marmortak som bildar en fjällsluttning ner mot fjordens vatten.

Mittemot operan öppnade nyligen det nya stadsbiblioteket. Ett stenkast bort längs vattnet färdigställs nu det nya Munchmuseet som ser klart ut och väntas öppna i höst. Året därpå öppnas också det nya Nationalmuseet, som man når genom att gå åt andra hållet och runda udden med den gamla fästningen. Och fortsätter man ett litet stycke till längs vattnet kommer man till den holme som rymmer Astrup-Fearnley, ett nybyggt museum för samtida konst i elegant arkitektur av Renzo Piano.

Oslo har med andra ord fått en strandpromenad som kantas av kulturinstitutioner, vilket kompenserar alla kontorshus på andra sidan gatan (även om också dessa är elegant byggda och allt bildar en snygg helhet). Fortsätter man  förbi Munch-museet kommer man dessutom till en ny stadsdel, Sørenga, som påminner lite om Hammarby sjöstad i Stockholm: mindre men i gengäld med ett stort utomhusbad mot fjorden, som man således når med en promenad från centrum.

Det är ändå inte självklart att pengar leder till kultur.

Att man kan gå flera kilometer längs vattnet och besöka ett antal kulturinstitutioner och rentav ta ett dopp på vägen – det betingas förstås av att bilarna har försvunnit. Som många norska städer ligger Oslo längst in i en fjord, med den trafikträngsel som detta medför. Nu har man slutligen löst detta genom att helt enkelt gräva ner bilarna: under hela hamnområdet löper ett antal tunnlar för all trafik till och från och genom staden. Den som vill kan ju jämföra med Stockholm, där man har ett liknande problem som man nu är i färd med att permanenta med en åtta-filig motorväg in till Gamla Stan. I Oslo följs nergrävningen av bilarna upp med en strikt nertrappning av biltrafiken längre in i centrum, ett politiskt program som lanserades vid det senaste kommunalvalet och nu kan genomföras av en koalition mellan socialdemokrater och miljöparti. Dessutom byggs tunnelbanan ut och det blir spårtrafik till nyare stadsdelar. Den som vill kan återigen jämföra med Stockholm.

Hela denna omkalfatring av Oslo har naturligtvis haft den goda ekonomin som första förutsättning. Det är ändå inte självklart att pengar leder till kultur. Och kulturutbyggnaden i Oslo har mött ett motstånd som man har lust att kalla förutsägbart. Jag minns att operabygget diskuterades i åratal innan det blev klart och att det populistiska Fremskrittspartiet hade en enda sak på sitt kulturprogram: stoppa operan! I samma ögonblick som den stod klar försvann motståndet och huset har blivit något av en nationell samlingspunkt. Det hjälpte nog till att huset var norskt ritat, av arkitekterna i Snøhetta. Munchmuseet har mött ett liknande motstånd. Alla är visserligen överens om att det gamla museets lokaler var undermåliga vilket inte hindrat att det nya – ritat av spanska Estudio Herreros – fått kraftig kritik, som drabbat allt ifrån den karakteristiska knäcken på de översta våningarna till fasadmaterialet. Att det blir ett arkitektoniskt utropstecken längs hamnpromenaden går dock inte att komma ifrån, så vi får se om inte också detta motstånd vänds till sin motsats när bygget väl öppnar. Likaså det nya Nationalmuseet, ritat av Kleihues + Schuwerk: det ser ännu så länge mest ut som en jättelik bunker men det blir förhoppningsvis något annat när dörrarna slås upp.

Den mest dramatiska förbättringen av innehåll står det nya biblioteket för.

De nya konstmuseerna kommer förstås att överträffa de gamla institutionerna redan i kraft av sin volym: i nya Munch-museet kan man äntligen visa ett rikligt urval ur Munchs enorma produktion (som han testamenterade i sin helhet till Oslo). Det gamla museet var alldeles för litet, dessutom besvärat av slitage, läckage, stölder. Det nya operan har jag följt från början: de första åren motsvarades inte den underbara byggnaden av något bra innehåll, snarare tvärtom, men det har tagit sig och de senaste åren har det varit hög klass både på operaföreställningar och balett. Den mest dramatiska förbättringen av innehåll står det nya biblioteket för: det gamla stadsbiblioteket hade ingen plats för alla de aktiviteter som man idag vill förknippa med ett levande bibliotek.

Det bör nämnas att min kärlek till bibliotek går långt tillbaka: den inleddes i i barndomen och den har aldrig mattats även om biblioteken har förändrats från förortens biblioteksfilial till olika forskningsbibliotek och nu således till de nya biblioteken: de som inte bara hanterar böcker utan som också är ett slags kulturhus. I Oslo inleddes detta för några år sedan då man beslöt sig för att göra något åt Tøyen, en central men ganska sliten stadsdel med många invandrare. Munch-museet skulle flytta därifrån, i gengäld fick man två nya bibliotek: ett för vuxna, en vacker lokal i flera våningar där man kan sitta med sin dator, läsa tidningar, läsa och låna böcker. Såvitt jag har kunnat se har det blivit en av de få platser där olika befolkningsgrupper samsas. Det har helt enkelt blivit det som dagens bibliotek bör bara: en träffpunkt. Dessutom byggde man ett bibliotek för barn mellan 10 och 15 år; inga andra släpps in, så jag har bara kunnat stå i dörren och beundra fantasirikedomen och aktiviteterna.

Min kärlek till bibliotek har fått en rejäl skjuts på Tøyen men också av ett nytt universitetsbibliotek, också det en vacker och väl fungerande byggnad. Det är ändå ingenting jämfört med den upplevelse som väntar när man stiger på i det nya stadsbiblioteket, ritat av Oslo-firman Lundhagem. Det ligger således mellan centralstationen och operan på ett område vid fjorden som i stort sett blivit bilfritt.

Glasfasaden går över fem våningar, dessutom finns en undervåning med auditorium för möten, konserter, film, plus öppna boksamlingar. Entrén är en mötesplats med kafé, restaurang, tidningsläsning, bokutlämning. En trappa upp skönlitteratur för barn och vuxna, därovan våningar för facklitteratur, enskild läsning, rum för möten, högst upp – med vacker utsikt över fjorden – studieplatser och specialsamlingar. Däremellan också en våning för olika slags hantverk: symaskin, textiltryck, lasermätare, 3-D-skrivare, utrustning för film, ljud, musik. Med mera. Att det är både vackert och inbjudande beror i hög grad på den öppna arkitekturen, där man samtidigt ser alla våningar och dessutom operan och vattnet utanför. Generösa öppettider alla dagar: det har förstås blivit en omedelbar succé.

Oslo har därmed fått någonting som liknar Kulturhuset i Stockholm. Oslo har dessutom sen drygt 10 år haft ett centralt beläget litteraturhus – det lär vara det största i Europa – som har fungerat som en mötesplats med utställningar, möten, seminarier, bokpresentationer. Det nya biblioteket blir förstås ett brett syftande kulturhus som uppfyller alla tänkbara krav, framför allt det viktigaste: det är gratis och lätt tillgängligt. Det säger sig självt att en sådan institution är en motvikt mot all den kommers som dominerar det moderna stadslivet. Det säger också sig självt att sådana motvikter behövs av alla möjliga goda skäl, främst det demokratiska: det är öppet för alla. Och återigen är det frestande att jämföra med Stockholm: där finns förstås Kulturhuset, men – till skillnad från övriga nordiska huvudstäder – byggs inga nya bibliotek och de befintliga rustas ner. Det byggs inte heller nya operahus eller nya museer, också det i kontrast till övriga Norden.

För min egen del gläder jag mig åt att det är böckerna som är basen för Oslos två kulturhus: litteraturhuset och stadsbiblioteket. Jag bor numera i Värmland och nyttjar flitigt Värmlandsbibliotekens utmärkta service: man kan låna från samtliga bibliotek och hämta den beställda boken på det närmaste. Jag läser också mycket digitalt, vilket är praktiskt för oss lantisar i coronatider. Framför allt gäller det all den forskningslitteratur som universitetsbiblioteket i Oslo har digitaliserat och erbjuder sina medarbetare och studenter.

Min upplevelse av Oslo och Norge på 1980-talet har reviderats i takt med utvecklingen: nu är det Oslo som ligger främst i kulturutbud och utveckling. Det gäller kanske inte teater och musik – där håller Stockholm och Göteborg ställningarna – men i de flesta andra avseenden. Tänk bara på att man nu kan se norsk film och läsa norsk litteratur i Sverige, något som var otänkbart bara för några årtionden sedan. Och vill man uppleva biblioteket som mötesplats, kulturhus och demokratisk institution så får man lämna Stockholm och bege sig till Köpenhamns ”svarta diamant” eller till Helsingfors nya ”Ode”. Som värmlänning ser jag fram emot att gränsen öppnas och att jag kan bege mig till Oslo där det nya stadsbiblioteket är det första man ser när man stiger av tåget.

The post Oslo främst i kulturutbud och utveckling first appeared on Opulens.

TIDFULL ARKITEKTUR. Tradition behöver ges en respektabel ställning i en ny genuin modernitet som ser tid relaterad till historiska processer av mycket olika slag. Det handlar inte om att gå bakåt i tiden. Det handlar om en genuin förståelse av hur historiska processer tett sig och tagit sig uttryck sig i verkligheten, i levande traditioner och andra olika former institutionaliseringar. Det menar Lars Jadelius, docent i arkitektur, historiker och kulturvetare i denna tredelade essä.

De landvinningar som uppnåtts genom århundraden behöver försvaras parallellt med att vi siktar framåt mot något bättre, mycket bättre. Om vi i det revolutionära arbetet inte förmår att ta till vara de institutionaliseringar, sedvanor och konventioner vi lyckats formera, så kommer allt samhälleligt att brytas ner. ”Allt som är fast förflyktigas” är en självlysande formulering ur Kommunistiska manifestet (1848) som många gånger kommit att användas för att karaktärisera modernismens strävanden. Då detta korta lilla citat återges lösryckt har det närapå fått en motsatt innebörd än den Karl Marxs tyska original har. På engelska gäller i hög grad samma sak: ”All that is solid melts in the air”.

I textrutan ovan finns hela meningen i en egen mer ordagrann översättning. Allt det beständiga bör, så som originalet på tyska därunder säger, tvärtom ses som hotat. Upplösning är absolut inget eftersträvansvärt, utan Marx menar att den drabbar människorna så hårt att de kommer att överväga uppror.

Vi bör således inte bara förändra det bestående samhället utan balansera detta med att kritiskt ta till vara och stärka allt det mänskliga som vi faktiskt skapat. ”Allt som är fast förflyktigas” blir, om det tas ur sitt sammanhang, ett förfelat slagord för drömmar om den ”nya människan”, ”den individuella friheten” och till och med om ”statens upplösning”. Drömmar som idag borde betraktas som utagerade med vår erfarenhet av konsekvenserna där sådana drömmar praktiserats.

Den marxistiska debatten har hittills fokuserats på huvudmotsättningen mellan arbete och kapital. En både/och-dialektik kan vara ett redskap för att analysera också de mer underordnade motsättningar som präglar vår vardag och ge redskap att kritiskt värdera kulturarven. Med en sådan dialektik blir det möjligt att hantera de kulturellt komplexa relationer som utvecklats och utvecklas mellan motsatser som traditionellt/modernt, privat/offentligt, gemensamt/allmänt och ansvar/frihet.

Begreppet maktlöshetens arkitektur bygger på något dubbeltydigt i ordet maktlös.

Sammanfattningsvis så är nymodernismen en yttring som dels speglar och dels bygger under en bild av att vi människor rör oss i ett samhälle som styrs någon annanstans ifrån. Nymodernister tycks mena att en sådan arkitektur blir demokratisk om den gör makten osynlig och opåtaglig. De förespråkar därigenom oftast helt omedvetet en ’maktlöshetens arkitektur’. Där blir det inte mänskliga krafter eller faktiska makthavare, kapitalister som kan ställas till svars. Det är istället det helt anonymiserade systemet som får ta allt ansvar. I samhället är dock den finansiella makten sammanvävd med den politiska. Ägarnas makt är minst lika politisk som de valda politikernas.

Begreppet maktlöshetens arkitektur bygger på något dubbeltydigt i ordet maktlös. Samtidigt som makt osynliggörs i demokratins namn, finns ändå ägarna någonstans långt borta med sin faktiska makt. Då blir en känsla av maktlöshet ändå påtaglig inför dessa byggnader. Men inte bara det. Om makten inte kan återfinnas på plats blir det inte möjligt att avkräva någons ansvar, varken för stort eller för smått.

I en sådan arkitektur blir det svårt för människors gemensamma strävanden och lokala verksamheter att komma till uttryck. Om helt universella regler, som kanske låter bra på ett abstrakt plan, får råda ensamt och inte kan avpassas efter de olika lokala kulturarven, då förlorar människorna.

Bilden ovan illustrerar hur vissa krafter i staden Lagos i Nigeria drömmer om ett ”Eco Atlantic”, där ingenjörerna och finanskapitalisterna förvandlas till hjältar. Människorna och det mänskliga och dess samspel både med varandra och naturen får en mycket undanträngd roll. I detta ”moderna” inryms såväl kapitalets maktfullkomlighet som dess osynlighet. All deras abstraherade men reella makt befästs i de fysiska rummen och numera framför allt via de virtuella rummen.

Där på internet håller vi i realiteten på att tappa all vår demokratisk formade makt till de superrika, till de globala storägarna, till en informell, men mycket expansiv Trump-Putin-Pakt. En opåtaglig pakt som dessutom numera också involverar kinesiska och saudiska oligarker. Denna pakt arbetar mer eller mindre organiserat för en global oligarki, med ultranationalism, splittring och klimatkrisförnekelse som budskap. Mycket förvirrande nog har Fake News dels blivit ett slagord som denna oligarki använder mot etablerade media och dels ett måtto som karakteriserar oligarkernas desinformation.

Demokratins syfte bör nu därför vidgas till en kunskapande motkraft; till ett mer effektivt samhälleligt lärande i allas intresse, såväl i arkitekturens framtidsdrömmar som i de sociala medierna. Vi måste återta makten över de samhällsideal som befästs via arkitekturen och de sociala rummen.

Här ligger ett spännande, nydanande arbete framför oss, där den ’revolutionära’ insikten att tradition och rationalitet i sig inte är varandra uteslutande, där inte varje byggnad, varje del, varje plats är sig själv nog utan samspelar på nya intressanta sätt med sammanhanget. Delars helhetlighet binder ihop medan byggprojektens helhet tonas ner. Gränser som kan överskridas blir det normala i vår arkitekturtänkande; en grund för en användarvänlig human arkitektur.

En viss inspiration kan vi hitta i svensk arkitektur i efterkrigstidens nyanserade funktionalism, som i flera avseenden skulle kunna karaktäriseras som kritisk regionalism, eller varför inte som situerad universalism.

Där annorlunda tillkomstprocesser funnits kan vi ofta få nya inpirerande infallsvinklar på arkitektur och modernitet. Omvandlingen av Haga i Göteborg ger en ingång, som bör uppmärksammas. Den föregicks av en långvarig kamp för att rädda arbetarstadsdelen med dess historiskt givna kvaliteter. En hel del revs men nybebyggelsen fick lov att inordna sig de kvaliteter som lyfts upp i kampen. Det var ingen självklarhet för arkitekterna, men resulterade i både hus och gatumiljöer som lyckades väl. Där kom också en del byggnader till som mer blev stela kompromisser med den tidens bostadbyggnadsideal. Haga är idag mycket populärt att bo i och har blivit ett betydande besöksmål i Göteborg med kaféer, ’mysig shopping’ varvad med tillfälliga marknader på huvudgatan. Denna omvandlingsprocess behöver utvärderas med respekt och erkännande.

Kville Saluhall från 2014 på Vågmästareplatsen är ett vackert exempel med en talande historia. Den drevs fram, vad jag förstått, av entreprenörer från det nu avrivna affärs- och industriområdet intill. Hur mycket detta engagemang har fått betydelse för den trivsamma utformningen är något jag är nyfiken på. En sak är klar; med sin trivsamma och vackra inramning har matbutiker och restauranger kunnat ta sig en väl avvägd estetisk frihet. Resultatet är varmt och levande.

Den tyska traditionen med byggemenskaper har resulterat i en hel del relativt tänkvärd och levande arkitektur.

Andra inspirationskällor kan vara de ekobyar som realiserats runt om i landet med sina ofta individualistiska och experimentella hus, som ändå ofta samsats med spännande tankar om bogemenskap.

Den tyska traditionen med byggemenskaper har resulterat i en hel del relativt tänkvärd och levande arkitektur. Framför allt finns där en del projekt där samhälleliga ambitioner från platsens stadsplanerare aktivt kunnat vävas samman med gemenskapernas egna drömmar. Här finns en hel del sevärt på gång också i Sverige.

Under 2000-talet har ett stort antal besöksträdgårdar vuxit fram runt om i landet där äldre koloniodlingar ibland fått samsas med ny kaféverksamhet, försäljning av grönsaker o.s.v.. Särskilt spännande har jag funnit hur enkelt och fint inbyggda containerhus samspelar med park, kafé och växthus i Vintervikens Trädgård i Stockholm. Platsen har utvecklats som ideell förening under en lång tid och med många olika drivande aktörer. I anslutning finns både ett större koloniområde och industriminnen ombyggda för nya spännande funktioner.

Dessa inspirationskällor är alla platser där människor i olika organisationsformer kommer till tals både före, under och efter själva byggnationen. Det vi som arkitekter har att utveckla är medskapande designprocesser där visionära estetiska ideal kan växa fram. Det finns arkitekter runt om i världen som är beredda att ta på sig en sådan roll. Vi skulle kunna utveckla en erkännandets estetik, inspirerat bland annat av den tyske filosofen Axel Honneths tankar i boken Erkännande. Alla intressegrupper som rimligen är berörda på varje plats, ska känna sig sedda och erkända före byggandet, i bygget och i förvaltning och omgestaltning i användarskedet.

Exemplen här närmast ovan finns med framför allt som motvikt till den arkitektur där makt ses som något fult som inte ska få synas alls; som försöker ge en illusion av ett samhälle där teknikutvecklingen, rationaliteten och ekonomin tänks styra i egen kraft. Sådana maktlöshetens visioner kommer mer eller mindre till uttryck i de byggnader och stadsmiljöer där storägarna har den avgörande beslutsrätten, utan att de någonsin bejakar eller ens erkänner människorna på plats.

The post Del 3: Allas maktlöshet eller gemensam nytta? first appeared on Opulens.

TIDFULL ARKITEKTUR. Tradition behöver ges en respektabel ställning i en ny genuin modernitet som ser tid relaterad till historiska processer av mycket olika slag. Det handlar inte om att gå bakåt i tiden.

Det handlar om en genuin förståelse av hur historiska processer tett sig och tagit sig uttryck sig i verkligheten, i levande traditioner och andra olika former institutionaliseringar. Det menar Lars Jadelius, docent i arkitektur, historiker och kulturvetare i denna tredelade essä.

Arkitekturen skulle stå ovanför/utanför alla konkreta maktanspråk, och då helst inte ha några drag av sådant som kan tolkas som privata eller ens personligt och mänskligt. Öppenhet och allmänt tillgängligt blev ledord framför allt i offentlig arkitektur. Detta har blivit alldeles orimligt när de privata företagen i samma anda antagit denna distanserande estetik. Det rationella och det öppna har blivit en chimär sett ur mitt perspektiv av gemensam nytta och förvaltning.

Formspråket ska då vara abstrakt och rationellt, samtidigt som materialens behandling präglas av ny teknik och nya tekniska möjligheter. Ingenjörerna blir tidens hjältar. Det samhälleliga förvandlas alltmer till något opåtagligt och därmed osynligt präglat av den så kallade ”ekonomin” eller av ”utvecklingen”. Modernisternas liksom hela kulturradikalismens samhällskritik riktas istället mot ”småborgarna” och mot all form av nostalgi och mysighet. Inte alls mot industrikapitalet, fossilkapitalet och dess enormt maktfullkomliga storägare.

När postmodernismen slog igenom på sjuttiotalet beskrevs den som en tankevärld som radikalt bröt med modernismen. Så enkelt var det absolut inte. På ett positivt sätt gav den en förståelse av staden och dess kvaliteter, som sedan kom att bestå i nymodernismen; åtminstone i deras retorik för att få möjlighet att bygga högt och tätt.

Samtidigt så återupplivades en av modernismens svagaste tankebyggnader. “Det upplösta rummet” var ett ideal som flertalet postmodernister tog över. Skissen här bredvid väljer fenomenologen Norberg-Schulz för att illustrera det upplösta som ideal. Detta ideal verkar fortfarande i nymodernismens epok vara en ännu knappast ifrågasatt teoretisk grund för byggandet. Det hade varit bra för arkitekturkunnandets utveckling om nittonhundratalets arkitekturteorier hade utvärderats kritiskt, och samtidigt nyanserat och respektfullt.

Arkitekturhistorikern Kenneth Framton försökte på 1980-talet sig på att hitta en linje som på flera sätt sökte sig vidare. Han och hans efterföljare benämnde sådana ambitioner ’kritisk regionalism’. Detta begrepp stod för en ambitiös insikt att samspelet mellan det universella i modernismen och det lokala behöver hanteras övertänkt och sansat. Men en brist var att de med fenomenologin som grund var alltför fokuserade på den enskildes upplevelser. Detta fick till följd att arkitekturens samspel med det samhälleliga och med ägarnas makt inte heller här fick någon uppmärksamhet. Den fick ett mycket marginellt genomslag i byggandet.

Vissa konstnärer kan nu få stoltsera som radikala individualister och få en viss status.

En gammalmodig nymodernism kom istället att få ett genomslag i samhället och i stadsbilden. Även om de rätlinjiga nymodernisterna hatar begreppet nostalgi, kan inte jag se något annat än just en nostalgisk längtan efter en svunnen tids framtidsdrömmar. Det mänskliga och det av människor präglade ser nymodernisterna som nostalgiskt bakåtsträvande, medan den industriella karaktären tillskrivs det moderna, rationella och vetenskapliga.

Vissa konstnärer kan nu få stoltsera som radikala individualister och få en viss status. De blir då en ersättning för det humanistiska perspektivet, fast de just i sin individualism inte kan bygga sig någon egentlig grund i modern humaniora eller samhällsvetenskap. Att de dessutom saknar förankring i både folkliga rörelser och värderingar ses snarast som ett bevis för deras moderna och experimentella tänkande av de styrande i staden.

Nymodernismens arkitektur har sedan 2000-talets början ofta proklamerat stadsmässighet, men har i praktiken bara blivit mer och mer stadslivs- och folkfientlig. Den har snarast blivit ett uttryck för den nu så dominerande, internationaliserade genikulten inom arkitekturen. Samtidigt fungerar denna individualism som ett förtäckt ideologiskt stöd för nyliberalismens lössläppta kapitalism med dess nedtonande av det komplexa, i gemenskap byggda och gestaltade.

Dessa nyliberalismens arkitekturideal är i än högre grad skapad av en prisbelönad arkitekturelit med uppdrag från de dominerande fastighetsägarna, byggföretagen och deras företrädare inom politiken. Genom det privata ägandets extrema dominans i dagens byggande har en estetik vuxit fram som präglas av både individualism och en mycket oreflekterad syn på det offentliga, på det gemensamma, på det samhälleliga.

Det ”arkitekturuppror” som under senare tid vuxit sig starkt på sociala medier står för en kraftfull reaktion mot nymodernismens brutalt ”fula lådor”, men har inget annat att erbjuda än en tillbakablickande ”klassisk arkitektur” med en uddlös, rakt igenom konservativ estetik. Våra kulturarv är och har alltid varit komplexa och motsägelsefulla. Vad är värt att ta till vara i detta och vad krävs det för förändringar i kultur och samhällelig ideologi? Hur dessa ska komma till uttryck i en modern arkitektur är både en konkret och visionär utmaning.

Varken modernismen, postmodernismen och nymodernismens ideal har formats helt och fullt i folkets gemensamma intresse. De presenteras ofta som en vetenskapens och rationalitetens uppgörelse med det förlegade, med det traditionella, det småborgerliga. Men arkitektur gestaltas till skillnad från exempelvis musiken på uppdrag av olika intressenter på en relativt toppstyrd arkitekturmarknad.

Affischen för en internationell ”arkitekturens dag” 2019 här nedan utformad för UIA, den internationella arkitektunionen, speglar väl den syn på husen och dess medborgare/medarbetare som dominerar dagens storskaliga byggande. På bilden reduceras människorna till anonyma siluetter i ett grafiskt mönster. Sådan grafisk estetik återfinns genomgående i den nymodernistiska arkitekturen. Det återspeglar en syn på människans relation till både det offentliga och till det universella, som saknar anknytning både till plats och historia. En sådan estetik står i stark kontrast till all den vardagliga mänsklighet som både bär och när kulturer i samspel med våra livsvillkor.

Med hjälp av en både/och-dialektik skulle vi däremot kunna förstå arkitekturen bättre som uttryck för en både konkret och komplex universell samhällelighet. Med ett sådant både/och-perspektiv behöver vi inte heller fastna i vare sig nationalistisk inskränkthet eller i kulturradikalistiskt översitteri.

Vi kan inte låta oss nöja med den abstrakta och vaga allmänhet/universalism som konstruerats som motpol till privategendomen eller till det säregna, relativa som olika kulturella erfarenheter runt om i världen erbjuder. Den gemensamma, lokala aspekten av de universella rättighetskamperna får inte förloras. Om det händer så tappar vi snart all levande medansvarighet och den framtidstro som hänger samman med delaktighet och tillit. Vi bör istället relatera allt det särskilda som den konkreta kampen för rimliga mänskliga rättigheter tillför våra lokala kulturer.

På en abstrakt nivå anses oftast universalismen utesluta relativismen.

På en abstrakt nivå anses oftast universalismen utesluta relativismen, dvs de kulturellt unika värderingar som har lokal betydelse. I föreställda avgränsade kulturella sfärer ofta i form av nationer och folk skapas ett vi och ett dom utifrån mycket förenklade självbilder. Kenneth Framton närmade sig detta problem när ännu postmodernismen var aktuell med kritisk regionalism som motto, men sätter individen i centrum, inte samhället och de levande kulturarven. Den skulle få en mer samhällelig karaktär om den också knöts till filosofen Seyla Benhabibs tankar.

I Jürgen Habermas efterföljd är Benhabib uttalad universalist, men hon gör det möjligt och givande att från det hållet erkänna och tillämpa en historiskt, politiskt och kulturellt situerad universalism. Med det framhåller hon att alla universella ambitioner finns och utformas på en viss plats och i ett visst historiskt och politiskt sammanhang. Det blir då viktigt att hänsyn de många olika ”situationer” kultur- och maktförhållanden där kampen för lika rätt och värde utspelar sig. Då kommer på så sätt samhällelighetens, maktens och ägandets perspektiv med i ekvationen. Det gör stor skillnad. Kritisk regionalism och situerad universalism bör närma sig varandra och tydligt utvecklas vidare i samspel.

Benhabib som är feminist påpekar också att vi idag faktiskt uppfattar våld mot kvinnor och barn i hemmet som en samhällelig fråga, inte alls som en privatsak. Alltfler statsmakter tvingas ingripa mot alla former av övergrepp, även i hemmen. Vi kan således inte behandla det privata generellt som en strikt hemlig sfär. (Seyla Benhabib, s87, s108 ff) Lika lite kan vi betrakta det offentliga som något stående över det mänskliga, det traditionella eller det som formats i demokratisk kamp.

The post Del 2: Allas maktlöshet eller gemensam nytta? first appeared on Opulens.