ESSÄ. “Med globaliseringen, som fick ett tillfälligt motorstopp genom coronan, tvingas den moderna människan att leva i parallella världar. Om det rör sig om ett nytt världshistoriskt stadium har diskuterats.” Anders Björnsson funderar kring historiska stadier, de som varit och om vi eventuellt står på tröskeln till en ny.

Slaveriet på sin tid var ett historiskt framsteg. Det menade filosofen Axel Hägerström i förra seklets början. I förantika samhällen hade seden varit att en stam som besegrat en annan stam lade beslag på marken och dräpte dess invånare. Med slaveriet kunde de besegrade överleva, och segrarna fick gratis arbetskraft och möjlighet att berika sig själva med mindre arbetsinsats än tidigare.

Det låter som om slavar endast gjorde skitgörat. Inte alltid.

Överklassen i det osmanska sultanatet, som satte en slutpunkt för den antiken, var slavar. Dessa slavar var kejsarens/sultanens personliga egendom. De hade stor makt, men inte makten över sina egna liv. Sultanen kunde inte härja hur han ville med dessa slavar. Ibland gjorde de uppror och gav honom silkessnöret. Tyrannmord, liksom brodermord, var vardagsmat i detta rike.

Slavar från det svarta Afrika såldes på marknader runt östra Medelhavet och hamnade under arabiskt eller turkiskt välde. Men sultanen sände patruller också till sina europeiska och kaukasiska provinser och rövade bondsöner som blev elitsoldater, janitscharer, en upprorsbenägen slavkast. Också Östrom och Västrom hade varit slavstater, liksom de grekiska stadsstaterna och flodimperierna i Nordafrika och Västasien. Läs Mika Valtaris roman Sinuhe egyptiern!

Livegenskapen utgjorde, ur ett historiskt perspektiv, ännu ett framsteg. Åkerns arbetare var inte längre redskap – de ägde sina redskap. Å andra sidan var de bundna till jorden, hade flyttningsförbud. Några lyckades kanske rymma till muromgärdade städer, som skyddade sina invånare mot jorddrottar och rovriddare. Så såg det ut på den europeiska kontinenten under medeltiden.

Med kapitalismen upphörde bundenheten till jorden.

I Sverige hade trälar funnits i relativt begränsad omfattning, men bondeklassen var i juridisk mening fri här, också under den feodala epoken. Vissa var dagsverksskyldiga, alla var tributpliktiga – till staten, till kronans män eller till adeln, även till kyrkan, främst under den katolska tiden. Med kapitalismen upphörde bundenheten till jorden, men samtidigt blev de som skapade rikedomar egendomslösa.

Också här talar vi om framsteg, i Hans Roslings och Johan Norbergs mening, men även i Karl Marx. Samhällets produktiva krafter tillväxte, i takt med förbättringar av teknik och en rationellare produktionsorganisation, alltså arbetsdelning. Många slogs ut som annars skulle ha tagits till vara. En del av överskottsbefolkningen dog i krig, andra i epidemier. Ett antal utvandrade.

En sådan här stadieteori var länge ansedd som stelbent, rentav dogmatisk. Men om man inte pressar iakttagelser av verkligheten alltför mycket, kan de förvisso ge en del insikter. Kvardröjande element från passerade utvecklingsstadier lever kvar – i beteenden, mentaliteter, sinnesförfattningar – trots att samhällena som sådana moderniseras och på sätt och vis gör sig urarva på seder och bruk. Albanien under Enver Hoxha var jordens först sekulariserade land; när det liberaliserades kom blodshämnden tillbaka.

Betänk att också arvkungadömet på sin tid (renässansen) var en novitet! Idag är det en raritet, en antikvitet. Inget av de frigjorda länderna i Öst- och Centraleuropa efter kalla kriget valde att återta monarkiska statsformer. Dagens Sverige är de facto en republik.

Så överlagras de historiska epokerna, och de nöter också på varandra. Krigaradeln blev en ämbetsmannaaristokrati, senare en jordbrukande medelklass, numera en dekoration, ett kuttersmycke utan andra funktioner än på kungliga hovet, om ens där. Uppåtgående social rörlighet har gett oss biskopar, statsministrar och Nobelpristagare. Numera är soldattorp och backstugor museiföremål.

Framsteget har också ett pris. Idag betalar vi det på socialbudgeten genom massinvandringen. Vårt samhälle är rikare än någonsin; vi torde ha råd. USA ansåg sig inte ha det i början av det glada tjugotalet, när invandringsstopp infördes. Då styrde italienska mafiosos lokalpolitiken i flera amerikanska städer; rusdrycksförbudet gynnade dem. I Sverige är vi nu rädda för klanvälde och gängkriminalitet. Gamla strukturer hotar att ta överhanden i en av världens mest utvecklade ekonomier.

Med globaliseringen, som fick ett tillfälligt motorstopp genom coronan, tvingas den moderna människan att leva i parallella världar. Om det rör sig om ett nytt världshistoriskt stadium har diskuterats. Klimatkrisen förefaller kunna sätta gränser för framsteget, men man bör nog inte glömma det gamla talesättet att nöden är uppfinningarnas moder. Digerdöden förbättrade böndernas villkor.

Slaveriet var en gång en social uppfinning. Det tedde sig oförnuftigt att utrota arbetsföra individer, bara för att de förlorat ett slag. Nazismen och andra typer av herrefolkssystem var irrationella, när de mördade lönsam arbetskraft och gjorde sig av med yrkeskunnande i stor skala. Sådana bakslag är förvisso reella, men de rubbar knappast tron på processer – eller stadier – som medför civilisatorisk mognad.

The post En gång var också slaveriet en social uppfinning first appeared on Opulens.

KRIG & KLASS. Jesper Nordström recenserar Joseph Roths klassiker Radetzkymarschen, som nyligen kommit i svensk nyutgåva.

Radetzkymarschen av Joseph Roth
Övers. Hugo Hultenberg
Lind & Co (2018)

Mellankrigstidens roman var det verkliga kvantumsprånget för modernismen. En splittrad orolig tid gestaltades i splittrad fragmenterad text. En numera klassisk sågning är formuleringen om James Joyce att han var ”schizofren och ilitterat”. Vi vet hur historien sedan dömde hans författarskap.

Inom den tyskspråkiga litteraturen bar denna nya fragmenterade form upp en allvarligare berättelse om desperation, hyperinflation och prekariatets situation. Form som betydelse, inte bara just formexperiment. Bland dessa raggiga gatukatter är nyutgivna Joseph Roths Radetzkymarschen något av en adlig anakronistisk hermelin, elegant och något queer i överförd bemärkelse. Den tecknar bilden av en adel på fallrepet inom den österrikisk-ungerska monarkin, och temat får väl sägas vara hur en klass känner sig sitta alltmer löst i sadeln och därmed klamrar sig alltmer krampaktigt fast vid formen och protokollet.

Skulle detta vara queer? Tja, i sitt alltmer fixerade duttande med just det cigarettetuiet och just det likörglaset visar den österrikiska adeln alltmer traditionellt feminina egenskaper, och i den höstmelankoliska dager som råder i texten finns det stor ömsint humor, hur de mest barska mustaschprydda officerare tappar färgen och koncepterna, och när det gäller åldrandets och den begynnande demensens psykologi är det bland det bästa jag läst.

Som historisk skildring av denna lågadel är det träffande och intressant. Roth låter hela tiden personernas släktpåbrå som forna storlantbrukare skina igenom. Här har vi en kader militärer som bara några generationer tillbaka brukade jorden, och det ger texten en märkligt fascinerande balans mellan det robusta och eleganta. Likören och överklassvanorna blandas med lukten av jord och gödsel, och som överklasskildring har den mer friktion och must än Prousts På spaning efter den tid som flytt. Till och med kejsaren själv känner ett styng av vemod och längtan att själv få hålla på med hästar och komma ut i fält, trött på det alltför ceremoniella.

Nu är detta ju en vacker svanesång över en epok på väg att vittra bort, men skriven 1930–1932 kan den också ses som en förklaring till första världskrigets utbrott. Roth gestaltar ett slags understimulans och frustration hos officerare och soldater som bara får göra manövrer och sitta och bli försupna på marketenteriet, och det är väl beforskat att många såg kriget då det utbröt 1914 som ett slags förlösande renande kraft.

Det här är långt ifrån en politiskt roman, snarare en litteraturhistorisk anakronism som mitt i 1930-talet blickar tillbaka och vill visa på något som gått förlorat, ett slags kontinentens svar på Evelyn Vaughs Brideshead Revisited, på svenska En förlorad värld.

Roth var från början socialdemokrat, men blev med tiden alltmer politiskt desillusionerad. Detta var hans försök att ge en flytande bild av klasser, ett å ena sidan, å andra sidan. Vid närmare eftertanke är det kanske därför han inte blev kommunist, utan höll sig i den politiska mittfåran. Litterärt är han däremot mycket särpräglad, med en närmast unik förmåga att genom detaljer skapa psykologiskt trovärdiga gestalter.

The post En anakronistisk hermelin first appeared on Opulens.