FILM. ”Ingen av Borglis filmer är något finstämt psykologiskt drama. De är alla svarta satirer, som drar mot överdrifter och absurditeter,” skriver Charlotte Wiberg. Det handlar om cancelkultur och uppmärksamhetsekonomi.

I Sverige brukar vi ju bli alldeles förstörda varje gång en intressant dansk film eller serie kommer ut, och fråga oss vad vi gör för fel eftersom Danmark tydligen är så mycket bättre. Men frågan är om inte Norge är det intressantare grannlandet i dag. De har ingen Dogma- eller någon annan spännande avantgardistisk rörelse, men gör en hyfsat strid ström av framför allt intressanta psykologiska dramer.

Norsk filmvåg

Det är en händelse som ser ut som en tanke att den mest kände norske regissören i dag liksom danske Lars von också heter Trier i efternamn, men de har inte särskilt mycket gemensamt.

Förutom Joachim Trier (Oslo 31 augusti, Världens värsta människa) finns Eskil Vogt, manusförfattare till Trier som också regisserat, bland annat den glänsande skräckfilmen De oskyldiga där barn är huvudpersonerna, eller Dag Johan Haugerud som även han gjort ett thrilleraktigt drama där barn är centrala, och det heter helt enkelt Barn. Jag tycker även att Thea Hvistendahls debutfilm Hanteringen av odöda, en bearbetning av Ajvide Lindqvists bok, är väldigt lyckad – och sen finns också Kristoffer Borgli, med tre starka filmer bakom sig.

Skildrar dagens uppmärksamhetsekonomi

Borgli debuterade med en dramadokumentär, Drib, 2017. Där spelar en av hans vänner huvudrollen i ett återskapande av ett misslyckat försök till hemligt marknadsföringsprojekt av en energidryck med hjälp av just denne vän, Amir, som gjort sig till ett namn på Youtube genom fejkade våldsattacker där han ser ut att tigga och få stryk av random personer på gatan.

Det är ett skeende där olika viljor försöker manipulera varandra, Amir och reklambolaget sinsemellan men även Amir och filmskaparen själv. Även den uppföljande filmen Sick of myself, som är en ren spelfilm, handlar om att manipulera omgivningen för att skapa uppmärksamhet i dagens uppmärksamhetsekonomi.

Den narcissistiska unga kvinnan Signe står inte ut med att hennes pojkvän, som är konstnär, får så mycket uppmärksamhet och är bokstavligen beredd till allt för att stå i centrum. Båda filmerna är svarta komedier om en kultur som lever av och alstrar narcissism, där nätet och sociala medier fungerar som arenor för att försöka manipulera omvärlden.

Drömscenario och cancelkultur

Borglis senaste film Dream Scenario har just gått sin runda på svenska biografer och kommer när som helst dyka upp som VOD eller på någon streamingtjänst. Den är producerad av Ari Aster och lika surrealistisk som Asters senaste egna alster, Beau is afraid.

Nicolas Cage spelar huvudrollen. Filmen är alltså amerikansk men också en klar Borgli-produktion där han skrivit manus, regisserat och klippt. Förutom Aster själv påminner Dream Scenario mycket om Charlie Kaufmann och filmer som Adaptation och I huvudet på John Malkovich. I synnerhet Adaptation där Nicolas Cage gör en lika töntig roll som här. Där är han ett manusförfattande tvillingpar, här är han en grå universitetslärare som livet gått förbi.

Här är uppmärksamheten Cage får i rollen som Paul Matthews helt oönskad – han börjar helt enkelt dyka upp i folks drömmar. Först blir han en omhuldad celebritet men sedan byter drömmarna karaktär och han blir utan egen förskyllan en mardrömsgestalt som ingen längre vill ha att göra med.

Paul är helt maktlös inför den offentliga bilden av honom och här kommer filmen in på fenomen som cancel culture och idén om ”trygga rum”, där studenter (och andra) förutsätts inte behöva utsättas för någonting som kan trigga negativa känslor och reaktioner.

Jag vet inte riktigt i vad mån fenomen som cancel culture och ”trygga rum” verkligen är reella hot mot en öppen, intellektuell miljö och i vilken mån de blåsts upp. Men det intressanta i filmen är huvudpersonens totala hjälplöshet inför att plötsligt ha blivit en meme som går direkt in i människors hjärnor.

Hans försök att använda sitt kändisskap för att sälja in en seriös bok om sin forskning är fruktlösa. I stället sugs han upp av kapitalet som vill att han ska göra reklam för Sprite (jfr Amir i Drib).

Borgli skapar svarta satirer

Ingen av Borglis filmer är något finstämt psykologiskt drama. De är alla svarta satirer, som drar mot överdrifter och absurditeter även när det gäller dokumentären Drib. De innehåller också alla en hel del blod och våld. Den svartaste och också, tycker jag, roligaste av de tre filmerna är Sick of myself, som ligger på SVT Play till slutet av maj. Huvudpersonen i den filmen gör bokstavligen sig själv sjuk för att få stå i centrum och åtnjuta omvärldens uppmärksamhet, och filmen är på så sätt en moralitet.

Men hon tar nästan kål på sig själv samtidigt. I grunden är filmernas tre huvudpersoner ganska maktlösa. De kan inte styra omgivningen i den riktning de vill, men de försöker. Som mycket små sprattlande figurer på en alldeles för stor scen.

The post Vass filmsatir om cancelkultur och uppmärksamhetsekonomi first appeared on Opulens.