OFFENTLIGA SAMTALET. “Nästintill tvångsmässigt spyr vi idag ut elakheter mot varandra, särskilt i sociala medier. För mig är det inte nytt. Det gradvisa höjandet av smärttröskeln för vilket beteende som kan anses försvarbart är precis vad som föregick våldsamma krig i forna Jugoslavien”, skriver Haris Agic.

Sverige mår bra. Bättre än på många år. Enligt senaste World Happines Report är vi bland de tio lyckligaste av världens alla länder. Men dessa mätningar måste ha missat något för under ytan verkar vi inte alls må så bra. Den neoliberala koloniseringen av framtiden på den globala arenan har under de senaste två decennierna satt sina spår och banat vägen för den stegrande högerextrema vågen i hela västvärlden – inklusive vårt fina land. Igen! Ökade klass- och kunskapsklyftor, social exkludering, främlingsfientlighet, alternativa fakta, högerextrem terror åtföljd av en alltmer hätsk offentlig debatt och barn som dör för varandras hand är resultatet. 

Mitt i det spända politiska klimatets epicentrum kan vi se hur vårt sätt att prata med varandra förändras. Ribban för vad vi tillåter oss att säga till varandra har höjts. Folk tar sig ton. Blir uppspelta och ilskna. Stubiner är korta! Vi debatterar. Gärna! Men de flesta av oss tycks bli allt sämre på det. Man skulle kunna tro att övning ger färdighet. Men inte i det här fallet. Reptilhjärnans dominans verkar stark.

Meningsmotståndare, även bland familj och vänner, drabbar samman i brutala verbala strider. Vi söker slå hål i varandras föreställningsvärldar genom aktiv misstolkning, svartmålning, travestering och förlöjligande. Eventuell sympati för välgrundade argument och reson anses vara mossigt – utdaterat PK-flum som bara står i vägen för folks sunda förnuft.

Historiskt sett har människan varit rätt usel på att vara en god medmänniska

Nästintill tvångsmässigt spyr vi ut elakheter och är oförskämda mot varandra på ett sätt som inte riktigt har varit så vanligt tidigare. Särskilt vanligt är det på olika former av online fora, sociala medier och dylikt. Men för mig är det inte nytt. Jag har sett detta förut. Det gradvisa höjandet av smärttröskeln för vilket beteende som kan anses försvarbart är precis vad som föregick våldsamma krig i forna Jugoslavien. Grannar, bröder, systrar, kollegor och vänner stod plötsligt där – till en början på motliggande sidor i debatten, därefter på motliggande sidor av slagfältet. Det började med att folk tog sig ton. Slutade med att de tog livet av varandra.

När det offentliga samtalet görs om till hatpropagandans arena frigörs en särskild typ av ondska vars kraft ingalunda bör underskattas! Den är kolossal, effektiv och hänsynslös. Och väl igång är den svår att stoppa. Att vädja till förstånd och reson kanske kan få en att lätt framstå som en mossig moraliserande domedagsprofet. Men det är en risk vi måste våga ta. För mänskligheten har begått liknande misstag så många gånger förut.

Historiskt sett har människan varit rätt usel på att vara just en god medmänniska. Olika trosbekännelser, etniciteter, hudfärger, nationaliteter, kön, sexuell läggning, vilken musik vi lyssnar på och vilka böcker vi läser – eller inte läser – hur vi klär oss, vad vi dricker och äter och vilket fotbollslag vi hejar på har alltför ofta kantats av allt från olika typer av grann-, släkt-, klan- och ättfejder till våldsbejakande extremism, nationalism och även imperialism. Vår oändligt innovativa förmåga att omvandla varje liten olikhet till grund för hat och våld – spontant till vardags likväl som strukturerat och systematiskt – är lika outgrundlig som skräckinjagande.

Genom ett öppet, nyfiket och inkluderande förhållningssätt kan vi berikas av våra möten med varandra inte bara trots våra kulturella olikheter utan snarare just på grund av dem. En generellt bristande förmåga att se ett värde i olikheterna, utan att på något sätt döma enligt det egna perspektivet som måttstock, försvårar kommunikationen och bäddar för krockar. Men krockar på grund av olikheterna är ingen naturlag utan är snarare ett resultat av de val vi gör.

Det är inte olikheterna i sig som är problematiska utan hur vi hanterar dem. Olikheter är ett faktum. Hur vi hanterar dem är ett val. För ofta är det lönlöst – och inte heller särskilt önskvärt – att söka jämna ut olikheter genom att kräva förändring från andra. Däremot, det var och en av oss har direkt makt över är det egna förhållningssättet till våra olikheter.

För människan har också varit duktig på att vara just en god medmänniska. Filantropiska och demokratiska krafter och rörelser samt allt det osjälviska ideella arbete som har gjorts genom historien och som också görs varje dag runtom i världen är ett kvitto på detta. Låt oss var och en nyttja denna inbyggda godhet till att också göra gott gentemot och för varandra.

The post Olikheter är ett faktum – hur vi hanterar dem är ett val first appeared on Opulens.

RETORIK. . I det konsensussökande Sverige är vi närmast uppfödda att se på politiska sanningsanspråk som något kränkande men tvärtom borde de, också sådana som vi inte håller med om, uppvärderas skriver Mattias Svensson.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Två relaterade saker har slagit mig i organisationer och beslutssammanhang. Den första är hur saker jag tyckt varit riktigt viktiga ofta kan stöta på patrull. Den andra är att saker jag bara slängt ur mig, som jag egentligen sett som ovidkommande, tagits som ovillkorliga sanningar och implementerats utan ytterligare frågor.

Nyligen slog det mig varför det ligger till så. När jag anser att något är viktigt så har jag vanligtvis flera skäl, och kommer antagligen att rada upp både två och tre olika argument. Detta syftar förstås till att övertyga, men fungerar också som en ringklocka som väcker lyssnarens kritiska sinnelag. I takt med argumentet föds invändningar och tvivel. Saken verkar komplicerad och ju längre argumentationskedjan blir, desto större chans att invändningar dyker upp.

När jag tvärtom bara vräker ur mig någonting låter det i förstone som om jag är riktigt säker på min sak. Så säker att ingen argumentation behövs, tänker mottagaren. Ett kort konstaterande är också svårare att ifrågasätta, eftersom den som vill invända själv måste formulera de skäl och argument jag inte givit för att sedan visa varför de är fel. Alltså är det lätt att det slinker igenom.

Denna fundering fick ny aktualitet av Lena Anderssons nyutkomna Om falsk och äkta liberalism (Liberal Idédebatt nr 4 2019). Boken lär kritiseras för att hon hävdar sig ha rätt och menar att andra har fel. I det konsensussökande och rättspositivistiska Sverige är vi närmast uppfödda att se på sådana politiska sanningsanspråk som något kränkande, farligt och totalitärt. Den människa som är så förmäten att hen menar sig ha rätt enbart utifrån sitt eget omdöme och tänkande, har per definition fel.

Jag menar att det är kritikerna som har fel. Sanningsanspråk är som mina viktiga påståenden ovan. De kräver ordentlig underbyggnad. Argumenten för individens självägande och att det som följer av detta är yttrandefrihet, föreningsfrihet, trosfrihet, äganderätt, näringsfrihet, en begränsad statsmakt för att upprätthålla dessa rättigheter och ett stort utrymme för kapitalistisk marknadsekonomi och civilsamhälle, är många och kräver resonemang i flera led. Det är en tydligt formulerad tes byggd på argument och analyser som kan ifrågasättas och modifieras.

Ett sådant resonemang väcker samtliga våra kritiska sinnen, och det är helt i sin ordning. Sanningsanspråk ska prövas och kritiseras. Just denna respons menar jag är ett skäl att avfärda tesen att sanningsanspråk är farliga för politiken. Falska teorier kan avfärdas för att de är ologiska, orimliga eller bygger på felaktiga premisser eller slutsatser. De kan och bör prövas mot verkligheten. Att de är teorier eller sanningsanspråk är däremot inte i sig motargument.

Det vi skulle behöva i samhällsdebatten är snarare samma vaksamhet mot andra slags påståenden.

Tvivel är exempelvis ett pregnant retoriskt vapen. Hur många debatter har man inte varit med om där den ena parten resonerat kring förslag om hur problem kan åtgärdas eller i alla fall mildras för att enkelt skjutas ner med en tvivlande fras av typen: ”Jag tror inte att det där löser hela problemet.” Vips är hela bevisbördan och mer än så överskjuten på personen som i alla fall försökte vara konstruktiv, medan den tvivlande framstår som klok utan att egentligen ha bidragit med någonting alls till samtalet. Tvärtom. Ju större emfas på person — ”jag tvivlar” — och ju mindre på de objektiva skälen till detta tvivel, desto mer djupsinnigt låter det och desto svårare blir påståendet att bemöta i sak.

En mer aggressiv metod är att ifrågasätta så gott som varje premiss eller ordval. Vanligt eftersom det är så enkelt att precis alla kan praktisera det. Man kan ifrågasätta någons källor, person, ordval, motiv med att alls ta upp frågan. Den sortens tvivel kan dessutom varieras i det oändliga och kan på så sätt förstöra varje uppriktigt samtal. Att vädra tvivel utan goda skäl för dessa tvivel är den intellektuella motsvarigheten till att släppa väder.

Precis som tvivel kan osäkerhet vara uppriktigt och viktigt, en känsla som föregår en färdig tanke eller ett utforskat sakområde och för vilken man har sina, låt vara inkompletta, skäl som kan redovisas. Osäkerhet och tvivel visar i sådana fall att man inte tänkt färdigt och lämnat arbetet åt andra. Det jag vänder mig emot är främst att sådan ofullständighet ofta skattas högre än att redovisa hela sitt tankearbete för kritik och invändningar.

Då kan också osäkerheten utnyttjas. Den som exempelvis avstår från slutsatser och rekommendationer och berömmer sig för att inte vilja ”skriva folk på näsan” fiskar inte sällan medhåll från så många som möjligt — också de med helt andra anledningar att hålla med eller som drar slutsatser som avsändaren inte vågar stå för — och undviker samtidigt smidigt kritik och invändningar mot de slutsatser som aldrig dras.

Ett annat vanligt grepp är att inta rollen som domare, en förment neutral och kommenterande roll. Sedan utser man den part i en debatt som man håller med till ”vinnare” genom berömmande och inställsamma superlativer och andra smakomdömen. Både bekvämare att formulera och till skillnad från sakargument dessutom invändningsfria. Smaken är ju som baken.

Smartast för att samla lojala följare torde vara att helt enkelt slå fast ett antal teser. Alla som vill hålla med kommer att tolka vagheter välvilligt. Neutrala åhörare kommer att imponeras av avsändarens tvärsäkerhet som inte ens tar stöd av argument och underbyggnad, och utgå ifrån att det ligger mycket tankemöda bakom. Den som vill invända måste tvärtom både uttyda vad som förmodligen menas för att sedan kunna invända mot detta (och sannolikt möta en flämtande indignation över hur feltolkad avsändaren känner sig).

Det är sådana retoriska finter vi behöver bli bättre på att värdera och genomskåda. Uppriktiga och underbyggda sanningsanspråk borde tvärtom uppvärderas, också sådana som vi inte håller med om.

The post Sanningsanspråk är inte förtryck first appeared on Opulens.

ÄRLIGHET. “Just denna trivialitetens logik har som oavsedd effekt att den som följer politiska diskussioner via flödet i sociala medier lätt får intrycket att hens meningsmotståndare är korkade, ohederliga och farliga”, skriver Mattias Svensson.

”Marx Das Kapital är otvivelaktigt en viktig bok, en av 1800-talets viktigaste, som jag brukar säga för att irritera vänner som lutar åt det libertarianska och konservativa hållet. Men sedan säger jag till mina vänsterlutande vänner, för att irritera dem också, att Marx hade fel på så gott som varje punkt om ekonomi, historia och politik. Vilket förklarar att jag inte har så många vänner.”

Det slår mig när jag läser Deirdre McCloskeys text hur glad jag blir av att läsa någon som med gott humör och stor respekt tar sig an det bästa hos en meningsmotståndare. Texten handlar egentligen om Max Webers klassiker Den protestantiska etiken, men slutsatsen är densamma: Läs! Det är intressant och lärorikt, även om det är fel.

Jag hade bara på några dagar upplevt två försök att smutskasta offentliga personer genom att sprida lösryckta tweets som inbjuder till vantolkningar av vad de egentligen tycker – försök som fick stor spridning i kretsar som tycker illa om personerna i fråga. För det gör alltfler numera, tycker illa om sina meningsmotståndare. De anses inte bara ha fel i sak. De anses vara korkade, onda och farliga.

Jag tror att detta är en illusion som skapas och förstärks av sociala medier. Ta inte detta som någon svepande kritik. Jag älskar sociala medier för interaktiviteten just med meningsmotståndare; att man får feedback och mothugg, blir korrigerad när man har fel (och det har alla i dagens snabba nyhetsflöde, det som skiljer oss är hur man hanterar det) och bättre kan förstå hur andra tänker.

Samtidigt fastnar uppmärksamheten lätt på det som är enklast att bedöma – och ju dummare något är, desto enklare att förstå och markera sin överlägsenhet genom att dela med en kommentar. Alltså får en lösryckt tweet betydligt lättare vingar, än en längre text som ger sammanhang och reservationer. Av samma skäl delas de mest extrema och udda debattartiklarna av motståndare i betydligt högre utsträckning än tänkvärda och resonerande sådana. Det blir självförstärkande av att vi är sociala varelser, om något kommenteras och diskuteras vill vi också vara med.

Mönstret fanns långt före sociala medier – en av C Northcote Parkinsons klassiska lagar för byråkratin handlar om just trivialitetens dominans, exemplifierad av hur en kommitté för anslag till ett kärnkraftverk ägnade mest tid åt lättbegripliga, men perifera, frågor som materialval till skjulet för de anställdas cyklar.

Just denna trivialitetens logik har som oavsedd effekt att den som följer politiska diskussioner via flödet i sociala medier lätt får intrycket att hens meningsmotståndare är korkade, ohederliga och farliga. Inlägg med sådan innebörd får nämligen lättare spridning, eftersom de kräver mindre tankeverksamhet. Vi blir lurade av våra flöden och därmed korkade. Och farliga. Det bygger nämligen digital gemenskap att enas om att politiska motståndare är korkade, onda och farliga. Vilket är illa, för om någonting är farligare än korkade människor i grupp, så är det korkade människor i grupp med politiska motiv.

Att försöka leta upp och förhålla sig till människors bästa argument, att läsa meningsmotståndare som är tänkvärda fast de har fel, är alltså viktigare än någonsin. Deirdre McCloskey är i detta ett sant föredöme (not till meningsmotståndare: ja, hon är en mycket läsvärd liberal tänkare ).

Kan man för övrigt – särskilt i dessa tider av poserande antielitism – annat än att älska McCloskeys rekommendationen att läsa Webers bok för att den är ”en av mina topp 100 facklitterära böcker på 1900-talet”?

Alla artiklar av Mattias Svensson

The post Att andra är idioter är vår tids stora myt first appeared on Opulens.