ARBETSPLATSROMAN. Jesper Nordström läser Kurt Salomonsons arbetsplatsroman “Sveket” från 1959 och funderar över dess relevans idag när S och SD kämpar om arbetarväljarnas gunst.

Finns det någon gemensam nämnare för den svenska arbetarlitteraturens författare, mer än att skriva just arbetarlitteratur? En dum fråga såklart då den tar bort den litterära särarten och kvaliteten hos så många fina författarskap. Men jag vågar ändå lova att den svenska arbetarlitteraturen ofta inte bara skildrar umbäranden utan också hyllar arbetet. Dess mustighet och fakticitet. Släggan svingas, älven susar och snapsen värmer gott.

Även om Harry Martinsons ”Vägen till Klockrike” inte är en direkt sådan roman är ändå förlusten av arbetsglädjen och hantverket en anledning till att Bolle lämnar fabriken. När cigarettmaskinen ersätter det manuella cigarettrullandet har kneget mist sin själ.

Här framställs järnverkets knegare som liknöjda, slöa och rent ut sagt lata.

Bristen på själ och en stor portion irriterande slöhet och brist på arbetsglädje är just vad som gör Kurt Salomonsons roman ”Sveket” (1959) till en så udda fågel. Det är inte en renodlad arbetarroman, snarare en arbetsplatsroman och det finns en likhet med Sven Delblancs Hedebysvit, eftersom det saknas tydliga frontlinjer mellan gott och ont.

Fabriksägarna är inga diaboliska kapitalister och arbetarna inga offer. Sympatierna böljar fram och tillbaka och nu aktar jag mig för klyschan att det är “komplext”. Det är snarare jämngrått.

Här framställs järnverkets knegare som liknöjda, slöa och rent ut sagt lata. Mellanchefer och fackföreningsmän målas upp som lismande opportunister. Det som arbetsgivaren faktiskt genomför som förbättringar möts av en slags stor kollektiv axelryckning. Åren går och inget lyfter.

Det finns en sorglustig humor i att en av romangestalterna frågar sig själv vad han egentligen är för jäkla arbetare om han inte ens kan supa ordentligt, utan bara sitta och småsippa på öl. Romanen utspelar sig under socialdemokratins guldålder och förutsättningarna för en hyfsad arbetsplats verkar så självklar, men icke. Inget duger.

Fabriken upplät arbetarbostäder och mellan raderna förstår man ju att detta var tänkt som en övergång. Du flyttar till orten och bor i företagets lägenhetslänga en tid tills du etablerat dig. Sedan följer eget boende. Men så står en letargisk odugling där och skall pensioneras och då stipulerar kontraktet att han mister rätten att bo kvar. Hur lång tid har han haft på sig att hitta eget boende, frågar man sig som läsare.

Enligt min åsikt är dock nyckelscenen den om arbetaren som på grund av fylleri på jobbet skapat ett maskinhaveri men segdrar fallet via facket på ett rätt fegt sätt. Han gömmer sig bakom facket. Till slut dundrar ledningen att om han bara varit karl nog att erkänna hade det inte resulterat i mer än en utskällning och sedan hade det dragits ett streck över incidenten.

Fegheten, letargin och lismandet är det som gör denna bok till sådant sprängstoff. Här gullas det inte med mentaliteten i ett brukssamhälle.

Hade de varit SD-röstande LO-anslutna om det rörde sig om samtiden?

Samtidsrelevansen är att vi möter ett persongalleri som inte verkar vara nöjda med den rent ekonomiska och den arbetsrättsliga tryggheten som folkhemmet och socialdemokratin lyckades få igenom. Så vad krävs mer?  Det sägs inte. Handlar det kanske till och med om det som numera kallas kulturkrig, där värderingar är viktigare än det pekuniära? Men i så fall vilka värderingar?

Persongalleriet framstår som en grupp irriterande suckande tonåringar där allt bara är “trist och kasst” Hade de varit SD-röstande LO-anslutna om det rörde sig om samtiden? Tanken förespeglar mig efter läsningen av denna rätt märkliga roman som framstår som ett yxhugg från insidan av efterkrigstidens välfärdssamhälle.

The post Litterära klassiker: “Sveket” av Kurt Salomonson first appeared on Opulens.

SAMTIDSROMAN. Debutromanen Posten av Ludvig Köhler, hade mått bättre av att skalas av till hälften och endast vara den fantastiska samtida arbetsplatsskildring den är initialt, anser vår recensent Carolina Thelin. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Posten av Ludvig Köhler
It-lit förlag

På det stora hela är Posten en högst intressant, underfundig och lärorik läsning. En arbetplatsskildring i dagboksform av den unga studenten Ludvig Köhlers alter ego som tagit ett halvtidsjobb på posten på terminalen i Årsta. Vi får följa honom från 2013 fram till sommaren 2017 i det vardagliga arbetet som postis och när han funderar kring stort och smått. Om världsläget och vad han köper till middag. Det är spännande att få rapporter från insidan när Posten blev PostNord. När den trygga blågula loggan byttes ut till en ljusblå och allt blev till det sämre.

Köhler pendlar mellan att vara petigt realistisk i sin redogörelse av en brevbärares vardag och sväva ut i dagdrömmar om ett mer äventyrligt brevbärarliv. Han är som bäst i sina tillgivna porträtt av både kollegor och människor han levererar post till. De udda och de ordinära. Bakom alla namn finns en historia. Han funderar på alla namn som han sorterar. ”Namn som är som en resa i sig, de tar mig till platser jag aldrig varit på förut”. Vissa är så självklara att han knappt lägger märke till dem, andra namn är så absurda att de får honom att vilja skratta högt. ”Börjar man fundera för mycket på namnen så ändrar de sig och kan kännas främmande . Nästan lite obehagliga.”

Han är en outsider på tillfälligt besök men blir så småningom varm i kläderna, sitter med de äldre brevbärarna som han beundrar och ser lite nedlåtande på nykomlingarna. Han hoppas på att få växla nummer med en äldre brevbärare som äger en snygg uniform från förr. En som på den gamla goda tiden arbetade efter beting, vilket innebar att när man delat ut sin post var man klar och kunde gå hem. Ja, det var bättre förr.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Tack vare betinget har väl många postisar från förr varit något bohemiska till sin läggning. Ett jobb kulturarbetare kunnat försörja sig på för att samtidigt hinna med att på sin fritid syssla med något annat, något som kanske inte alltid innebär lön. På sätt och vis är Köhlers alter ego en sån typ. Han känner sig inte hemma i arbetarklassen utan snarare i det han kallar “kulturklassen”. Utan att för den skull agera överlägset, nej han är en av dem på golvet, ett slags wallraffare utan falsk identitet.

Boken är uppdelad i tre delar: ”Brevbärarkontoret”, ”Allmän visstidsanställning med möjlighet till förlängning” och ”Slakthusområdet”. Under tredje delen tar fritiden — späckad med poesiuppläsningar, events och möten med olika kulturnissar — över. Som om Köhler tröttnat på, eller blivit “färdig” med sitt arbetarliv och istället fokuserar på den värld han egentligen tillhör. Hans idoga inköpsnoteringar blir fler. Inte en sparris kommer undan. Jag förstår konceptet: Köhler har fört noggrann dagbok under dessa år och vill göra något av sina anteckningar. Han lyckas nästan men till slut blir det alldeles för tjatigt. Det är i och för sig spännande som Malmöbo att få en inblick i vad som sker i Stockholms unga kulturliv.

Köhlers alter ego är en komplicerad människa. Han går med syndikalisterna och anarkisterna på första maj och konstaterar att han nog är mest vänster. Samtidigt som han gör anti-pk-inlägg på sociala medier, går dagligen in på Lars Vilks blogg och Flashback och har en mamma som skriver för Nyheter idag. Vem är han egentligen? Kanske Köhler inte själv vet. Vad jag vet är i alla fall att Posten hade mått bättre av att skalas av till hälften och endast vara den fantastiska arbetsplatsskildring den är initialt.

Alla artiklar av Carolina Thelin

The post Bra arbetsplatsskildring men splittrat helhetsintryck first appeared on Opulens.