SOCIALT LIV. I årets sista krönika skriver Lars Thulin om fenomenet sunkpubar och förklarar varför dessa kan vara så givande att besöka.

Sunkpubar, ja så kallas de pubar där enkelheten står i centrum. Lokalerna är enkelt inredda, menyerna enkla och korta, och det öl som tappas upp är nästan bara storbryggeriernas enklare varianter: Norrlands Guld, Fat 21, Falcon. Flertalet gäster är sådana som kan kallas enkla människor.

Sålunda medborgare som inte alltid vandrat på den soliga sidan av livets gata. Många har lämnat yrkeslivet, andra har några år kvar. Jobben de haft, eller har, är ofta den typ av arbete som aldrig kan skötas hemifrån.

Under pandemin uppmanade grötmyndigt de styrande oss alla att jobba från köksbordet via våra datorer. De som inte kunde göra det höll dock samhället igång under denna dystra period: de i sjukvård och omsorg, renhållningsarbetare, chaufförer, skolpersonal, lagerarbetare, anställda i handeln med flera. Yrkesgrupper som gick till jobbet när andra hukade i villor och bostadsrätter och var sura för att avokadon de fått levererad till den egna dörren, inte var riktigt ätmogen.

Om dessa anställda som inte jobbade hemifrån i stället valt att stanna hemma så hade samhället kraschat på ett par dagar, medan det hade tagit veckor innan vi saknat key-account managers, HR-ansvariga, skattejurister och influencers.

I mitt grannskap finns det sunkpubar. Jag älskar att besöka dem, sitta ensam vid ett bord och lyssna på samtalen som pågår runtomkring. Dessa samtal är oftast ärliga och utan choser och attityder. Om någon gör sig märkvärdig tas denne ofta hårt men hjärtligt ner av övriga i gänget. På sunkpubar pågår livet, ett liv som kanske inte alla känner till. Kanske inte vill känna till. Men vågar man ta till sig av detta blir besöken både givande och lärorika.

Sunkpubar ‒ tre exempel

Här tre exempel från Stockholmsområden nära mig. Med namn som Hägerstensåsen, Midsommarkransen och Södermalm. I folkmun heter de Åsen, Kransen och Söder.

En servering i Kransen

Vad brukar diskuteras på en pub? Jobbet, relationer, tv-serier, fotboll? Kanske, men på en servering i Kransen satt fem personer och debatterade upprört att priserna för vård och medicin skulle höjas märkbart. Hur skulle Nisse och Maja fixa det, som båda drogs med ohälsa? För en av dem var fattigpensionär och den andra hade nyss förlorat jobbet? Fast cheferna hämtade självklart ut sina feta jävla bonusar. Så följde analyser av samhället och politiken: förenklade, förbittrade och förbannade – visst. Men knappast mer osanna än de ordmassor som folkvalda hasplar ur sig när de blir trängda.

Drama på sunkpuben

På ett hak på Söder utspelades ett drama. En diskussion mellan en man och en kvinna i en relation. Det hela blev högljutt och måhända för personligt. Anklagelser om oförrätter och svikna löften bollades över en fläckig bordsskiva med halvfulla vin- och ölglas. Då ingrep personalen. Inte för att tysta ned dem. Nej, de betydligt yngre damerna som staplade glas bakom disken ställde sig på kvinnans sida och skällde helt sonika ut mannen. För de hade hört hans patetiska skitsnack så ofta att de tröttnat. Nu fick han väl för fan ändå ta sig samman.

Inte bara mina öron spetsades i lokalen. Här pågick en scen som tagen från Netflix i levande livet. Eller, om man så vill, en scen som kunde vara upptakten i en Lars Norén-pjäs. Utan avgift för åskådarna. Det slutade med att mannen tömde sin öl, muttrade något och gick ut.

Puben på Åsen

Så en av förra årets mellandagar på puben på Åsen, ett ställe med stammisar där nykomna gäster ofta möts med glada hej från dem som sitter där. Frågor om hur det är, möts av svar som ärligt beskriver hur det verkligen är. Och frågeställaren orkar lyssna och ta del av svaren. Vid ett bord vid ett fönster satt två män i det som kallas övre medelåldern. Framför sig varsin Falcon i halvlitersflaska. Ämnet för dagen var den stundande nyårshelgen.

En av dem pratade lite för högt och lite för snabbt, som om det han sade inte kom spontant utan var något han tränat på att säga. Budskapet var mycket klart

– Du vet, nyårsafton är amatörernas afton. Så töntig. Jag har köpt en fin fläskfilé på Lidl, den räcker till tre middagar för mig. Sedan kollar jag på någon film, men struntar i att dricka bubbel och massa sådan skit. Lägger mig före tolvslaget. Va fan, det är väl bara en kväll som alla andra, varför sitta uppe?

Det behövdes ingen examen i psykologi för att inse att detta var ett exempel på det som kallas livslögn. Mannen ville med stor säkerhet slippa sitta ensam ännu en storhelg, och kanske skämmas för det. Han önskade att få dela den med några. Att bli sedd, ihågkommen och inbjuden. Men för att skydda sig mot smärtan i att denna längtan var fåfäng, utmålade han sin stundande nyårsafton som paradiset.

Om scenen utspelats i en Hollywoodfilm, hade jag bjudit mannen till min nyårsfest två dagar senare. Vid tolvslaget hade vi kikat på fyrverkerier samt lätt berusade och med fuktiga ögon kramats och sagt att detta måste bli tradition. Pianoklink, bjällerklang och barnkörer hade därefter tonats upp och eftertexterna börjat rulla.

Fast det var inte Hollywood. Utan Åsen en gråkall eftermiddag. Jag nöjde mig med att hemifrån swisha en tvåhundring till en av organisationerna som hjälper till att dämpa ensamhet och ångest vid långhelger.

God Jul och Gott Nytt År på er! Precis som mina barnbarn tar jag nu jullov. Tack för i år och hoppas vi hörs 2026.

The post På sunkpubar pågår det verkliga livet first appeared on Opulens.

ARBETSLIVET. Den här veckans Lars Thulin-krönika är av det lättsammare slaget. Den handlar om några oumbärliga följeslagare i arbetslivet.

Mina fina gamla arbetskamrater

Det här handlar om svunna vänner. Men inte om dem som gått ur tiden. Utan om fem arbetskamrater i form av verktyg och hjälpmedel som följt mig genom yrkeslivet. Jag antar att ni läsare kan göra era egna listor.

Trogna följeslagaren Macbook

1. Bilden visar en skada på mellanslagstangenten på min Macbook. Jag hade använt den så mycket att det till sist gick hål på den tangenten. Men så har den datorn troget följt mig i över tio år, genom yrkesliv och pensionärstillvaro. Helt utan krångel till för ett par veckor sedan. Sju böcker, otaliga mejl, artiklar och andra texter har skrivits på den och den har nyttjats för oändligt surfande. Den har varit med från Melbourne i Australien till Riksgränsen i Lappland.

Lite gnällig blev den dock på slutet. Operativsystem över 10.15 var inget den ville kännas vid. Vilket var jobbigt. då vissa program tjatade om behov av versioner på minst 13.0. Fast jag lämnade ändå inte min vän. Men så började den stänga av sig oprovocerat, gång på gång. Killen på verkstaden sade att det kunde hända ”sådant där gammalt”. Han gjorde klart att han inte tänkte göra något åt problemet, för datorn hade ”gjort sitt”.

En arvtagare har därför flyttat in. Nu får min gamle kompis leva som reserv högst upp i en garderob. Att skrota den klarar jag inte.

Blodsockerhöjaren 

2. Under ett yrkesliv med ibland obekväma arbetstider och snäva deadlines blev riktiga måltider då och då lågt prioriterade. Men kroppen går inte att lura. Kravet på hyfsad nivå på blodsockret är icke förhandlingsbart, speciellt om man ska tänka klart.

Så tidigt blev Cloettas kexchoklad min vän. Den började tillverkas 1921 under annat namn. 1930 föddes varumärket Kexchoklad. 40 år senare blev den landets mest sålda chokladkaka och är så än i dag. Nu säljs 65 miljoner per år, vilket motsvarar 367 per minut. Mängder med smulor från den spröda mjölkchokladen har genom åren regnat över mina tangentbord, kläder och bilsäten.

När jag var kringflackande lokalreporter stördes fästmön på min Folka-bubbla. Hon hävdade att den inte var en bil utan en rullande papperskorg. För på golv och säten låg just många gulröda omslag till kexchoklad. Samt tidningar, kallelser till presskonferenser, påsar från Sibyllakiosken, pappmuggar, bananskal, tomma Puckoflaskor och filmkartonger.

Den oumbärliga typometern

3. Nu blir det lite journalist-nörderi. Detta som ser ut som en enkel plåtlinjal är något mycket mer. En typometer. Tjänstevapnet för redigerare och det har använts på alla redaktioner. Enkelt uttryckt innehåller den skalor för att beräkna hur lång en text blir när den sätts på en spalts bredd. En gång i tiden ett livsviktigt verktyg när tidning layoutas. Nu har datorn tagit över typometerns jobb.

Typometern blev en kär och personlig vän. De flesta redigerare, även jag, tog med sin typometer när de bytte jobb. Tecknet på erfarenhet i branschen mättes knappast efter årtal i ett cv. Utan efter hur sliten den personliga typometern var. För efter flitig användning suddades färgen bort och mässingen kom i dagen. Men strecken var präglade i metallen och fanns kvar. Verktyget hade även två andra användningsområden: ryggkliare samt omrörare i kaffekoppen.

Den ovärderliga studiekamraten

4. Under mina första år på Stockholms universitet gjorde miniräknarna sitt intåg. I begynnelsen var räknarna dyra, stöldbegärliga och viktiga för imagen. Att ha en häftig var en statusmarkör, visade vem man var och hur mycket pengar man hade kvar av det magra studielånet. Värstingen, i alla fall för oss samhällsvetare, hette Texas TI-30. Den klarade mer än vi behövde för ekonomistudier. Ändå – det var den man skulle ha. Men på 70-talet hade den ett pris som motsvarar närmare 3 000 kronor i dag. En summa som gjorde rejält hål i studentkassan.

Jag åkte hem till mamma och hjälpte till med både det ena och det andra i hennes hem. Berättade sedan om oron för att misslyckas med studierna eftersom jag inte hade rätt hjälpmedel. Hon plirade en stund på mig över sina glasögon, men öppnade sedan den stora handväskan och skrev ut en check. Minns förresten någon det betalsystemet? En Texas TI-30 var min påföljande dag.

Servitörens bästa vän

5. Jobb på restaurang, ofta som servitör, var min födkrok efter gymnasiet samt under studier på högskolan. Även under perioder då jag tog paus från pluggandet. Ett utmärkt arbete om man gillar människor och trevliga arbetskamrater. Systemet med dricks hjälpte upp en rätt dålig grundlön. Och jobb sena kvällar och helger gjorde att det kunde kombineras med studier på dagtid.

För en servitör finns det oumbärliga tjänstevapen ‒ korkskruv och kapsylöppnare. Att vid bordet kunna öppna buteljer på ett snyggt och smidigt vis har betydelse för gästernas trivsel, krogens rykte samt även för dricksens storlek.

Erfarna kämpar i servisen övertalade mig om att det enkla ofta är att föredra. Klumpiga saker med stora vingar var jobbiga att ha i fickan, konstruktioner med lösa delar blev långsamma och besvärliga. Varianten med allt i ett: kapsylöppnare, korkskruv, liten hävarm samt kort kniv för att avlägsna flaskans försegling, var bäst.

En vis person följer goda råd så jag valde den första variant som krogens ägare erbjöd mig. Faktiskt råkade jag aldrig ut för pinsamheten med en kork som gick av på mitten eller smulades sönder. Så att inte välja det enklaste var väl helt enkelt – korkat.

The post Oumbärliga följeslagare i arbetslivet first appeared on Opulens.

NOVELL. Idag har vi glädjen att presentera ett brottstycke ur en opublicerad novell, med titeln Bert, av Ingvar Hellsing Lundqvist.

Ingvar Hellsing Lundqvist är författare och numera pensionerad lärare. Han har tidigare publicerats i olika sammanhang, bland annat noveller som översatts till engelska och tyska i utländska antologier och magasin. Romanen Wie man ein Genie tötet – om den österrikiske tonsättaren Hans Rott kom i tysk översättning på Picus Verlag i Wien 2019 och fick ett mycket positivt mottagande i Centraleuropa. Den svenska utgåvan (Att döda ett geni) utkom i slutet på 2020.

Nu har vi glädjen att presentera ett brottstycke ur en längre opublicerad novell med namnet Bert. När vi lär känna den olycksalige Bert är det när han arbetar på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Killen med emaljögat som drömde om att bli ambulansförare men kuggades i alla tester. Killen som ville från underjorden upp i ljuset. Det mesta i berättelsen är enligt Hellsing Lundqvist en ganska sann och rätt exakt beskrivning av vad som tilldrog sig på Sahlgrenska sjukhuset under det sena 60-talet när han var student och körde truck med smutstvätt i underjordiska gångar.

CAROLINA THELIN

Bert

Jävla Ville!

Nu satt han därinne och blandade.

Och Christer!

Bara för att han gått i läroverk ett enda år och läste bättre behövde han ju inte göra sig märkvärdig. Och så höll de ihop Christer och Ville.

Ville var från Finland och hade en jättelik svart skinnjacka med stora fickor.

Ville var en svår fan.

Och så var det visst nån olycka han stuckit ifrån. Hade kört ihjäl frun och ungen eller vad det var och kommit hit med fickorna fulla av brännvin.

Och nu satt de därinne och blandade i kaffet. Och det var så varmt för hela rummet låg inklämt bland heta rör så att skåpen var som ugnar och man kunde knappt andas.

Men de hade det ganska bra ändå. Fick vara ifred. För Carlsson, förmannen, kom aldrig och bråkade. Och han hade för fan inget att bråka om för han var likadan och satt i andra ändan av sjukhuset och blandade han med.

Han tänkte att det var ett jävla ställe.

Att det var ett jävla ställe och att han skulle därifrån. Upp i ljuset. Han skulle klara proven och så skulle han fan ta mig upp i ljuset och sitta i den där fina ambulansen.

Det kom som en kylig värk över pannan när han tänkte på ljuset och proven. Så han fick svepa till med handen över luggen och snett nedåt mot örat.

Han märkte att tummen snuddade örsnibben i samma ögonblick han sköt upp den svarta, repade dörren.

– Tjänare Bert.

Det var Ville som sluddrade och grinade mot honom och han var på väg ut.

– Morsning Bert.

Christer hängde över bordet, hängde över den vita muggen och plirade upp mot honom med vattniga och trötta blå ögon.

– Bert är sen idag. Det är fullt på ettan. Du får raska dig som fan så inte säckjävlarna täpper till dörrn. Va?

Han svarade inte utan nickade, drog upp dörren till skåpet och slet ut de gråa kläderna. Började dra dem på.

Det var kvalmigt och tjockt och han kände sig redan klibbig.

När han stängde skåpsdörren skymtade han sina papper på hyllan. Det var urklipp och bilder som han var rädd om och sparade. Mest ambulanser och så var det om några kurser han skulle gå också. Han såg att de börjat korva sig pappren och krulla i hörnen och hela vägen runtom.

Förbannade fukt!

Han klämde sig förbi Christer vid bordet. Christer satte just muggen till munnen och drack ur. Det låg som en unken rök tyckte han av all sprit under det gråsolkiga taket och han skyndade sig ut.

Han skulle för fan hålla sig klar.

Han tänkte att han skulle hålla sig klar när han vred om nyckeln och stampade iväg trucken mot ettan.

När han rundade hörnet vid caféet mötte han två vitklädda kvinnor. Han stirrade på dem, svängde undan de slamrande vagnarna, satte handen styvt mot örat.

Han satt fortfarande och tänkte att han skulle hålla sig klar och handen stod fortfarande spikrakt vid örat långt bort bland de matta lamporna i gången.

Det blev eftermiddag och det blev den tredje rundan och han var på ettan. Slängde upp den sista blytunga säcken på vagnen.

Sedan skulle det vara klart, tänkte han.

Och han tänkte att han var så less på dessa förbannade säckar.

Och så var det ju inte klart heller kom han på för sedan var det tvåan och därinne låg en hel jävla hoper till. Och sedan var det inte klart ändå för då var det trean och så skulle det upp där alltihop till det berget vid tvätten. Det var som en tuggande och fradgad jättekäft däruppe, dreglande av ånga.

Ett hungrigt helvetesgap och vägen ditupp ett svart och ändlöst rör och han matade på och matade på därinne och det ville aldrig ta slut.

Men när trean var lastad, tänkte han.

Om bara trean var lastad.

Då skulle det ju för fan vara klart.

Och han satte sig på trucken och rullade upp genom det lutande och krängande röret mot gapet däruppe men så visste han ju när han såg berget torna upp sig därframme att det inte var klart iallafall.

Inte förrän han var uppe i ljuset, tänkte han.

Då skulle det vara klart, sade han sig själv och han hade hunnit en bit in i det glupande gapet.

The post Prosa: Bert first appeared on Opulens.

GIGEKONOMINS TIDERÄKNING. “Pizzan skulle ha varit här 17:50”, säger barnens mamma så där förtvivlat som hon ofta gör när saker inte går som det var tänkt. “Vad skrev dom för tid på Foodora?” undrar jag. “Fyrtiofem minuter”, svarar hon. Tjugofem minuter försent får hon av en slump syn på pizzabudet genom fönstret: han springer utav helvete. “Vad springer han för?” undrar jag, och fortsätter: “Vi svälter ju inte”.

Minnet av något min mamma sa någon gång passerar i revy: “Jag tar den tid jag behöver, dom får väl sparka mig då”. Hon jobbade då på ett äldreboende och vände sin uppskruvade chef ryggen. De byter ändå chef oftare än hon gör som de säger.

“Varför är dom inte realistiska istället och sätter två timmar på en gång?” säger jag till barnens mamma. I tystnaden som följer slår mig två saker: 1. Nästa gång går jag direkt till pizzerian och 2. min mamma är en hjältinna.

Christoffer Andersson

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Det försenade pizzabudet first appeared on Opulens.

ESSÄ. Rädslan att göra fel ekar i berättelser jag hör från även andras arbetsliv i offentlig sektor. Initiativ som skulle kunna leda till förbättringar i människors vardag stupar regelmässigt på paragrafer och direktiv, även tvetydiga sådana, skriver Peder Palmstierna.

Det är skönare lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge – så skaldade Verner von Heidenstam. I teorin instämmer nog de flesta i att det är bättre att våga ta ett nytt steg och misslyckas, än att avstå från att våga klivet av rädsla för att misslyckas. Men hur blir det om man försöker omsätta det i praktiken? I tidningar kan vi läsa framgångssagor som bygger på djärvt risktagande, människor som följt sina drömmar och kommit långt. Berättelser som uppmuntrar folk att våga. Men hur ofta får vi läsa om dem vars strängar brast? Vad blir egentligen konsekvensen av ett misslyckande för den som följer sina drömmar? Vad är det vi är rädda för när vi lägger ner bågen ospänd och backar tillbaka till det beprövade, riskfria?

De reella konsekvenserna kan förstås variera kraftigt, allt från ett pinsamt ögonblick till ett liv i spillror, beroende på vad vågspelet går ut på. Den som säger upp sig från ett tryggt jobb för att starta ett eget företag lägger sin personliga ekonomi i vågskålen – ett mer drastiskt risktagande i länder med mindre väl fungerande skyddsnät än vårt, men ändå ett som man kan förstå avskräcker många.

Något som kanske är svårare att begripa är varför det för så många elever i skolan är ett skräckinjagande vågspel att räcka upp handen för att svara på en fråga, för tänk om de säger fel? Som lärare i årskurs 7-9 stöter jag på denna svårighet i stort sett dagligen. Det kan tyckas banalt, men faktum är att konsekvenserna för den som svarar fel kan vara nog så allvarliga för en identitetsskör pubertetsungdom. Alltför ofta följer skratt eller pikar från kamraterna, vilket kan upplevas som så förödande att elever hellre väljer att hålla handen nere.

Förvirring och missuppfattningar är vägen till kunskap.

Lärare har en viktig uppgift i att fostra eleverna till att inte bara ha överseende med sina kamraters och sin egen okunskap, utan att omhulda den som grunden för allt lärande. Om de redan visste alla rätta svar, vad skulle de då i skolan att göra? När felaktiga uppfattningar kring sakförhållanden​ kommer i dagen så är det ett gyllene tillfälle att lära sig hur det egentligen är. Förvirring och missuppfattningar är vägen till kunskap.

Som lärare har jag också anledning att fundera över hur samhällsandan av idag påverkar mina förutsättningar att klara denna uppgift. Jag är ju inte den ende som har inflytande över elevernas åsikter och beteenden – de ser hur framgångsrika vuxna i omvärlden beter sig och imiterar. Med tanke på läraryrkets status är det inte säkert att läraren uppfattas som särskilt framgångsrik, så eleverna kanske hellre följer andra exempel. Inte nödvändigtvis sådana exempel som ställer sig uppmuntrande eller förlåtande till den som gör misstag.

Låt oss ställa oss själva två frågor: för det första, hur ser vi på folk som har fel eller begår misstag? För det andra, hur påverkar den synen våra medmänniskors vilja att våga?

Tonen på sociala medier och i offentlig debatt kan vara förskräckande. Meningsmotståndare tycks alltför ofta slå dövörat till för den andra sidans argument och helst ägna sig åt att lyfta fram sina egna, samt mer eller mindre avsiktligt vantolka motargumenten så att de ska framstå som fullkomligt felaktiga och idiotiska. Till och med vetenskapliga belägg avfärdas.

Att man själv kan ha fel tycks oacceptabelt. Den som i slutändan tvingas inse att den haft fel måste “krypa till korset”, förödmjukad. Den som trumfar igenom sin åsikt, oavsett metod, kan slå sig för bröstet och utropa sig till vinnare.

Är det så att vi, mer eller mindre omedvetet, betraktar den som har fel som en mindre vetande förlorare? Är det därför vissa tycks göra vad som helst för att slippa erkänna att man haft fel? Om den som har fel eller begår misstag ses som en förlorare, och om förlorare är det värsta man kan vara – blir då inte insatsen orimligt hög för den som har något att säga, vill ta ett nytt steg, men är osäker?

Lundaprofessorn Mats Alvesson har givit oss begreppet “funktionell dumhet” och skriver så här: “Vi har skapat en ångestdriven offentlig verksamhet där auktoritet, professionalitet och ansvarstagande har fått ge vika för formalism och felminimering.”​ Som lärare kan jag också intyga att en betydande del av min arbetstid går åt till att se till att jag har dokumentation som visar att jag följer läroplanen, utifall att några föräldrar skulle anmäla mig till skolinspektionen för att de anser att jag satt fel betyg eller liknande. Rädslan att göra fel ekar också i berättelser jag hör från andras arbetsliv i offentlig sektor. Initiativ som skulle kunna leda till förbättringar i människors vardag stupar regelmässigt på paragrafer och direktiv, även tvetydiga sådana som egentligen borde ge mer spelrum. De flesta tjänstepersoner verkar bäva inför att fatta beslut som inte är sanktionerade från högsta ort, gärna med juridiskt klartecken också.

Denna funktionella dumhet kan förstås som en överlevnadsmekanism. För vad händer med den som fattat ett beslut som får negativa konsekvenser? Givetvis måste rimligt ansvar kunna utkrävas av dem som utövar myndighet. Men att ställas till svars är inte detsamma som att ställas mot väggen eller vid skampålen. Den tjänsteperson som fattar ett beslut som i efterhand visar sig olyckligt, eller som bara formulerar sig ogenomtänkt i ett mejl som begärs ut, kan lätt få både avgångskrav och demonisering riktade mot sig i sociala media. Att sätta igång ett drev och dra en medmänniska i smutsen är en barnlek om tillräckligt många av oss ser det som förkastligt att fela och som föredömligt att fördöma.

Inte för att förlåta uppenbara illgärningar, utan för att acceptera att vi alla är människor.

Så om tjänstepersoner fördöms om de inte följer lagen till punkt och pricka, även i de fall där lagens punkter och prickar ger utrymme för tolkning, då är det föga förvånande om många drar sig för att göra det de tror är rätt av rädsla för att det kan bli fel. Den funktionella dumheten skyddar mot drev.

För att återvända till mina elever, så lever dessa i samma drevens och fördömandenas samhälle som tjänstepersonerna. De lär sig vad som händer med den som säger “fel”, gör “fel”, är “fel”. De lär sig att antingen huka och foga sig för att slippa bli sågade, eller att såga för att genom att dominera, “få rätt”, framstå som vinnare. De tar med sig dessa lärdomar ut i livet.

Vad skulle hända om de gamla orden ​errare humanum est ​fick en renässans – att fela är mänskligt? Om deras fortsättning, i​gnoscere divinum – ​att förlåta gudomligt – blev ett rådande ideal? Det “gudomliga” i förlåtandet, ej att betrakta som bortom mänsklig förmåga, utan som ett ideal att sträva efter. Inte för att förlåta uppenbara illgärningar, utan för att acceptera att vi alla är människor, att ofelbarhet inte är något man har rätt att utkräva, vare sig av myndighetsutövare, debattörer eller skolelever.

När du nästa gång hör eller läser om någon som har sagt eller gjort något som inte var så genomtänkt, eller som kanske var genomtänkt men inte gick riktigt som det var meningen – blir din kommentar då: “Hur i h-e kan man vara så korkad?” Eller blir den: “Ja ja, det är mänskligt att fela, det kan hända mig också”? Betänk då att ditt val bidrar till att forma din och dina medmänniskors värld.

En värld där man kanske, kanske inte lär sig att spänna en båge.

PEDER PALMSTIERNA
info@opulens.se

The post Konsten att spänna en båge first appeared on Opulens.

SATIR. Iodine Jupiter begrundar tävlings- och lekmentaliteten i dagens samhälle. “Den sociala sällskapsleken pågår dygnet runt, överallt, samtidigt,” skriver han.

Vad som sägs på företagskonferensen är aldrig huvudsyfte. Det är lunchen man väntar på.

Riksdagsdebatten är säkert angelägen, men det är middagen tjänstemännen väntar på.

Uppstartsmötet hoppar vi helt över och tar fikat direkt. Skål, ta mig tusan!

Hur ofta händer det att någon av maktens män omges av en oskön kvinna i det offentliga rummet? Hela poängen med manlig makt är just erektionen, kittlingen, tillgången till pussy.

Samhälle har inte råd med osnygga människor. En utsökt kvinna står ofta misstänkt nära politikern. Rockstjärnor, tv-kändisar består av idel vackra ansikten. Intill dem mer eller mindre kända groupies.

Att ge människor nåt att drömma om är utmärkt reklam för samhällsmodellen, hierarkin, den sociala sällskapsleken.

”Ska vi dricka så här gammalt vin?” undrar den nyanställda. ”Nej, du är värd bättre, något modernt”, svarar chefen med en blinkning. Humor är vapnet för positionering. Med bakomliggande allvar.

Samhället kan liknas vid en social sport, en tävling. Leken handlar om rollbesättning. Mästare och novis, arbetsgivare och löntagare, herre och slav. Det gäller att veta sin plats i hägnet.

Hur folk minglar på jobbet, hur man söker andras blickar på restaurang är lek. Forskare träffas för att diskutera miljöförstörelse på seminarier, konferenser, middagar och hotell. De gluffar miljöfrågor, besöker fackanslutna bordeller och umgås med lön. Alltsammans är lek.

Kontorschefen ska anställa en ny sekreterare. Två kvinnor väljs ut till intervju. Den ena mycket kompetent. Den andra attraktiv. Den mindre duktiga får jobbet. I chefens ögon verkar hon ”flexibel.” Hon skänker honom erotiska fantasier. Och det vill han betala extra för. ”Spänningen. Det oväntade är en krydda i tillvaron”, motiverar han för sig själv. ”Tänk om jag får ligga efter kontorstid?”

Och så lekte vi.

Vi leker att vi jobbar, låtsas, skruvar duktigt på kontorsstolen, flyttar några siffror på skärmen. Genidraget ska öka vinsten. Ingen producerar något eget. Alla distribuerar det stora Varumärket. Du vill naturligtvis ha det alla andra har. Sociala bevis. Vissa livnär sig på skvaller med sugrör för att få ökad lekstatus.

Överbefälhavaren visar en pojkes entusiasm då han får leka krig. Realisera barndomens drömmar i vuxenversion. Dirigera trupper. Nazister mot Gustav Vasas folk. Kräva mer pengar av regeringen för tuffare leksaker. Dyrare middagar, snyggare hus, sexigare fru. Livscirkusen är uttryck för samma sak − den sociala sällskapsleken. ”Pang du är död.” ”Nä, jag dog inte.”

På 1960-talet var TV:n den moderna tidens lägereld. Idag samlas vi kring laptop-skärmen. Den ger oss något att prata om när det tryckta ordet förlorat sitt värde. Ju enklare och apigare desto större framgångsfaktor. Tillbaka till stenåldern.

Den smarta telefonen är betydande för umgängessporten. Den får oss stå ut med våra liv och arbetsuppgifter. Att kunna ta upp den och när som helst och få sig till livs lite skvaller, shoppingtips och dejting är guld. Och har man inget att säga i fikarummet tar man fram den lilla apparaten och pekar på skärmen: “Herre Gud, titta på det här!”

Den sociala sällskapsleken pågår dygnet runt, överallt, samtidigt. Vi vill ha snabba kickar, inte tråkigt en sekund. Några djupare reflektioner genom att ingå en stunds tystnad är nog inte möjlig.

Och så lekte vi.

The post Det sociala spelet är en lek first appeared on Opulens.

FILM. Kanske är det ett tecken i tiden att den globala ekonomin nu börjar slå knut på sig själv, skriver Karolina Bergström, som går igenom hur arbetslivet skildrats och skildras i filmens värld.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

En av sjuttiotalets allra starkaste filmscener återfinns i det Oscarsbelönade fabriksarbetardramat Norma Rae från 1979. Här kämpar textilarbeterskan Norma Rae, lysande porträtterad av Sally Field, mot arbetsförhållanden som är så usla att hennes egen pappa fått betala med sitt liv då han avlidit i en hjärtattack på grund av nekad rast. När Norma Rae under arbetstid samlar bevis på att arbetsgivaren försöker splittra de anställda och sinka ett potentiellt beslut om facklig anslutning, ger ledningen henne sparken på stående fot och ringer polisen. Sammanbiten tecknar Norma Rae snabbt ner ordet ”union” (engelska för fackförbund) på ett papper och ställer sig på ett bord med det improviserade plakatet högt i luften för alla att se. Den monumentala tystnad som uppstår i fabriken skär stålskarpt genom allt fabriksdunk, och när hennes forna kollegor en efter en stänger av sina maskiner som en solidarisk handling blir tystnaden i sig öronbedövande.

Det krävs ett hjärta av stål – eller ett hjärta till höger – för att inte få ren och skär gåshud av Norma Raes handfasta protestaktion. Men hennes fackföreningsbetonade kamp speglar ett arbetsliv som i dag, fyra decennier senare, domineras av helt andra förutsättningar. I den nya gigekonomin, vars kafkaartade villkor skildras i mästerregissören Ken Loachs bioaktuella film Sorry we missed you, finns i regel vare sig fackliga eller tidsmässiga möjligheter till att förbättra arbetsförhållanden (även om en nystartad Uber-fackförening i Japan och försök att organisera Foodora-utkörare i Toronto inger förhoppningar inför framtiden). I Sorry we missed you ser den arbetslöse familjefadern Ricky sin chans att jobba ihop till handpenningen på ett eget hus när han börjar som franchisetagare på en budfirma.

I filmens inledning får Ricky sig serverat grundförutsättningarna från arbetsledaren Maloney, som för övrigt gestaltas genialt av en före detta polis och amatörskådespelare – Ricky får för att kunna utföra sitt arbete antingen hyra en budbil från företaget för 65 pund per dag eller köpa en egen och dra på sin skuldtyngda ekonomi ytterligare lån, han förväntas som egenföretagare stå till tjänst fjorton timmar per dag, och om han av någon anledning inte kan arbeta en dag är det upp till honom själv att fixa en ersättare. Dessutom, betonar Maloney, så jobbar Ricky inte för firman – ”du jobbar med oss”.

Sorry we missed you, vars titel syftar på meddelandet på den lapp som budutkörarna lämnar då någon inte varit hemma för att ta emot ett paket, är inte bara en av årets hittills bästa filmer utan också ett slag i magen-tungt bevis på arbetarklassens förändrade arbetsmarknad. Visst finns tunga industrier likt den i Norma Rae kvar, även om en majoritet flyttat till låglöneländer. Men för den som är utan erfarenhet, utbildning eller uppehållstillstånd återstår i princip bara osäkra anställningar eller, som i Ken Loachs film, ”valet” att bli egenföretagare och därmed betydligt mer ekonomiskt sårbar. Det arbetsmarknadsmässiga skiftet innebär i sin tur att filmhistoriens arbetslivsrelaterade skildringar är i behov av ett brutalt ansiktslyft. Det handlar inte längre om att likt Chaplin i Moderna tider springa efter kugghjul eller som de hunsade kontoristerna i 9 till 5 tvingas kidnappa sin chef för att få bättre arbetsförhållanden. Det handlar om att tvingas jobba mer än någonsin för mindre pengar än någonsin, Det rör sig om att likt Ricky inte ens hinna träffa de egna barnen trots att arbetet utförs för deras skull. Det kan vara fråga om att tvingas pissa i en platsflaska i bilen för att inte sinka sin rutt. Lägg till det en teknologisk utveckling som gör fler och fler arbetsuppgifter onödiga, och det står klart att framtidens filmiska arbetsskildringar kommer att stöpas i helt andra former.

Ironiskt nog släppte Netflix tidigare i år den Obama-producerade dokumentärfilmen Made in USA – En fabrik i Ohio, där en kinesisk multimiljonär övertar en tidigare stängd bilglasfabrik i Ohio och skapar tusentals nya jobb, samtidigt som de nyanställda amerikanerna förbjuds av sina kinesiska chefer att organisera sig fackligt. Kanske är det ett tecken i tiden att den globala ekonomin nu börjar slå knut på sig själv. Helt säkert kommer strömningar likt dessa att generera ännu fler skildringar av det arbetsmarknadstwistade tidevarv vi lever i.

The post Nya villkor för filmiskt arbetsliv first appeared on Opulens.

KVÄLLSGIG. Jag har ett gig på lördag. Jag ska cykla med en tårta till Miatorp. Sen efter det ska jag skjutsa ett par till en middag och hålla tal i mannens ställe eftersom han är blyg. Hustrun har visat sig särskilt intresserad av mig så henne får jag väl hålla sällskap under kvällen. På Ekonomiekot Extra hörde jag att framtidens arbetsliv kommer att bli mer marknadsdrivet. I den nya Gig-ekonomin är vi inte längre anställda. Vi får betalt per uppdrag eller gig. Man kan gigga vid sidan om sin vanliga anställning för att höja lönen eller så blir man artist fullt ut och kör sitt eget race. Det blir viktigare för oss som jobbar att driva vårt eget personliga varumärke. Jag har skaffat en BMX med pakethållare fram och bak, och skapat en egen hemsida. Skoptag.se. Månadens scoop har jag skrivit som rubrik och fingerat en artikel. “Jag cyklar. Du bestämmer vart.” Jag har min BMX, jag har en t-tröja med tryck: “Giga-bike – ett knapptryck bort!” och webbadressen på ryggen. Jag kan cykla, dansa, sjunga. Jag passar din hund. Nattar era barn. Jag kan gå på era barns föräldramöte. Inget jobb är för litet. Du är centrum. Jag din körbana. Ta vägen via mig för att nå dina drömmar.

Skopan (Text: Andreas Svanberg, Teckning: Tony Bergvall).

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Kvällens gig first appeared on Opulens.

KLASS. Genom att intervjua sina föräldrar försöker konstnären Maria Johansson undersöka sin egen klassbakgrund. Först ut är intervjun med mamman och Maria berättar även lite om sig själv. Imorgon publicerar vi den avslutande andra delen, där pappan intervjuas. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Jag sökte mig till konstskolor tidigt och har sedan dess umgåtts och levt bland medel- och övre medelklass för det är ju så konstvärlden ser ut. Trots en arbetarklassbakgrund som sträcker sig generationer bakåt. Det skulle dröja till 40-årsåldern innan jag insåg fullt ut att jag lever i ett klassamhälle som ger olika förutsättningar. Innan dess ville jag, med fötterna stadigt i 70-talets vänsterrörelse, tro att att alla hade samma möjligheter.

Jag började då söka efter vad som gjort mig till den jag är, efter den värld som format mig. Intervjuade mina föräldrar och upptäckte att deras livsöden var fascinerande på många sätt. De skapade sina vuxna liv under den tid folkhemmet och välfärden växte fram och samhället gick igenom stora förändringar. Det är svårt att ge en bild av vad det innebär att ha en arbetarklassuppväxt. Jag vill därför använda mina föräldrars berättelser som en spegel istället för att med egna ord förklara. Mycket i intervjuerna har fått strykas på grund av platsbrist, vill jag ha med allt får jag skriva en bok, men det har också betytt att bilden av att leva i 50- och 60-talets arbetarklass liv i Sverige hamnat än mer i fokus.

Per Albin Hansson menade att Sverige borde bli som ett hem för hela folket präglat av samförstånd och jämlikhet. 1935 kom lagen om folkpension, 1938 lagstadgades rätten till två veckors semester, 1955 kom allmänna sjukpenningen. Det skulle dröja till 1974 innan föräldrapenningen kom. Första förskolelagen kom 1975. Folk slutade gå i kyrkan parallellt med att folkhemmet växte sig starkt. Samhället sekulariserades och bilden av världen vidgades samtidigt som den enskilda individens valmöjligheter blev fler.

Varför valde jag att bli konstnär, hur kom jag på den idén? Vi var en stor familj och ofta bodde släkt eller någon av mina föräldrars vänner, som tillfälligtvis inte hade någonstans att bo, hemma hos oss. Det var kul och socialt men kunde emellanåt bli stökigt och tidigt fick jag behov av att söka en egen vrå. Vi var fem systrar och jag fanns i mitten. Mina äldre systrar tog rollerna som mammas hjälpredor medan jag fick höra att jag var duktig på att måla och jag förstod av de vuxnas ord att konst var något fantastiskt. Det blev min grej. Jag drog mig undan och målade, funderade och fantiserade. Som mellanbarn har man inte ögonen på sig på samma sätt som äldre och yngre syskon och det gav på gott och ont ett friare spelrum. Suzanne Brøgger talade i en intervju om epigenetik, att vi via generna även ärver starka upplevelser och känslor. Kanske hamnade uttrycksbehovet från generationer bakåt just i min uppsättning av gener. Eller har det tidigare inte varit möjligt att bli konstnär av just klassskäl?

Här följer min intervju med mamma, Birgit Johansson, uppväxt i en smedfamilj i Stora Herresta på Österlen 1934.

Vilken relation hade man till arbete under din uppväxt?
— Livet var egentligen aldrig något annat än arbete.

Vilka förhoppningar fanns om vad arbetet skulle ge dig? Vad hade du för drömmar om framtiden under uppväxten?
— Ekonomisk trygghet, men inget utöver kost och logi. När jag har slutat skolan ska jag ha vår- och höstkappa när jag går till jobbet, så tänkte jag. Det var min dröm.

Hur såg morfar och mormor på sitt arbete?
— Man talade inte om sånt, man bara jobbade.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Hur ser du på dina föräldrars yrkesliv?
— De hade det som alla andra på den tiden. De steg upp när det blev ljust och lade sig när det blev mörkt och var tacksamma varje kväll de hade fått ihop till mat för dagen. De hade det som alla andra men lite fattigare vilket beror på att far råkade ut för en olycka, blev överkörd över händerna och fick lämna jobbet som smed för han kunde inte använda händerna på samma sätt. I stället köpte familjen en bondgård, det var alltid fattigt.

Hur började ditt yrkesliv?
— Som hembiträde hos en åkeriägarfamilj när jag var 14 och jag fick bo på vinden i ett kyffe som var avskärmat med ett tyg för ett lager med bildäck och skrot. De hade alla sina vuxna barn med familjer hemma så jag skulle laga mat till alla. Jag trivdes inte, stannade en vecka och sedan hjälpte far mig att komma till en köttaffär i Tomelilla istället. Till Herta Mårtensson. Och hon har lärt mig allt jag kan. Jag hade mest hjälpt till ute på gården, vi hade så lite mat hemma att man inte kunde inte laga mat även om man ville. Så allt var nytt för mig med olika köttbitars namn och användningsområde. Hon förstod att jag inte var dum utan bara okunnig.

Vilka valmöjligheter såg du?
— Jag ville in till Malmö och hade tänkt läsa på NKI brevskola till sekreterare men hade inte råd. Flyttade i alla fall till Malmö som 16-åring och fick bo hos min syster o jobbade som kallskänksbiträde på Hotel Fenix. Jag fick sedan jobb på Maby-Mya där de hade arbetsplatsbostäder som jag fick bo i. Sedan rullade livet på. Jag fick barn tidigt.

Hur har din uppväxt påverkat vad du sedan valt att arbeta med?
— Säkert väldigt mycket. Hade man vetat mer om världen och vågat mer hade det nog sett annorlunda ut. Jag visste så lite och man pratade aldrig om sådant. Då fanns varken radio eller tv.

Känns det som att du valt själv? Har du styrt själv eller anpassat dig till vad som dykt upp?
— Det har alltid handlat om slumpen. Och att jag fick barn så tidigt. När vi flyttade till Blekinge o barnen var lite större ville jag utbilda mig till laboratorieassistent eller något liknande. Men fick i stället ett barn till. Sedan hade jag fem barn och ett hus att sköta. Och jag sydde mina kläder själv. Barnens också.

Hur var stämningen på arbetsplatserna?
— Mobbning fanns inte vad jag kan minnas. Stämningen var som jag minns oftast kamratlig.

Hur såg relationen till arbetsgivaren ut?
— På syfabriken var ju alla anställda och det var lika lön för alla. Facket kom ju in då på den tiden och styrde upp lönerna. Men man hade respekt för arbetsgivaren, det gällde att sköta sig. De kunde dra av på lönen om man inte skötte sig. Behövde arbetsgivaren att man jobbade extra var man skyldig att göra det. Men facket gjorde att allt sådant blev bättre. Det blev hela tiden bättre och bättre.

Hur såg relationen till facket ut och vad betydde facket för dig som anställd?
— Man var inte tvungen att vara med men det var en solidarisk anslutning. Det mest betydelsefulla var att de förhandlade upp lönerna men också att de förhandlade fram semester, i början bara några dagar sedan fler och fler.

Vad har socialdemokratin betytt för din situation som arbetare?
— De hjälpte vanliga människor att få rättigheter och ta för sig. Palme talade mycket om vilka rättigheter arbetarna hade. Numera tycker jag mest att de pratar om makt och pengar. Men socialdemokraterna då förändrade hela samhället.

Hur var livet som hemmafru?
— Jag var nöjd med det men jobbade så fort jag hade chans. Jag hade ofta kvällsjobb för att tjäna lite extra och för att komma ut. Det fanns inga daghem och det var helt otänkbart att papporna skulle vara hemma. Vi hemmafruar fikade hos varandra varje dag men oftast hade man mycket att göra hemma och hann sitta ganska lite. Man passade varandras barn och hjälpte varandra när man kunde. Ibland gick jag och grannfrun in till stan på kvällen och tittade i skyltfönster.

Minns att vi ofta var med på pappas jobb under sommaren och bodde i husvagn i närheten av det jobb de gjorde. Hur upplevde du det?
— Det var trevlig avkoppling att vara i naturen. men det var jobbigt, jag tvättade till sex personer i plasthinkar och fick gå varje dag flera km för att köpa mjölk. Det fanns inget kylskåp i husvagnen.

Om du nu efteråt tänker på om det är något du tyckte skulle kunna fungerat annorlunda, i samband med arbetet, vad skulle det vara?
— Hade jag gått kontoristkursen och flyttat till Stockholm som jag tänkt, och då ville jag också byta förnamn till mitt andranamn Margareta och efternamn till Ovesson efter morfars förnamn. Då kanske livet sett annorlunda ut. Kanske hade jag då fått bättre självförtroende? Men det vet man inte.

Vilka är dina olika arbetslivserfarenheter?
— Efter Maby-Mya började jag på Fogstedts kappfabrik och sydde kappor på löpande band. Därefter gick jag över till Helge Hansons kappfabrik. Efter andra barnet fötts hade jag hemarbete. Då sydde jag krypbyxor till barn och gjorde lampskärmar och en del annat. Jag tog betor ibland för att få extrapengar till något som behövdes just då. Sedan jobbade jag på televerket på somrarna och Lilla-Birgit passade er. Därefter började jag jobba på en strumpfabrik på kvällarna. När du var 5-6 år började jag i Leikels speceriaffär. Då kunde man lämna barnen på något som hette barnparkering. Vi flyttade till Blekinge från Malmö den 3 mars 1967. Egon åkte på jobb i Iggesund i maj och femte barnet föddes 17 augusti. Han kom hem en dag i juli och sedan i slutet av augusti. Tiden däremellan var jag själv i nya huset med barnen.

— Jag började jobba på café sommaren efter. Sedan åkte jag och en grannfru med våra barn till tivoli där vi sålde biljetter till karusellerna. Och vi åkte runt till marknader för att baka våfflor. En rad olika småjobb passerade. Det blev mycket trappstädning, lottförsäljning på torget och en tid som städare kvällstid på Lagerblads boktryckeri. Därefter började jag jobba i köket på Norje motell och sedan köpte vi Norje Boke barservering med dans- och golfbanor som vi drev under sommartid. Där arbetade hela familjen. Därefter jobbade jag i affär. Först i en väskaffär och sedan i en skoaffär i över 10 år. När skoaffären la ner började jag jobba i vården. Senare började jag på Samhall där jag först vävde mattor och sedan hade hand om en tvättinrättning. Sedan blev det pension. Som pensionär jobbade jag som tentavakt tills jag var 72 år.

— Jag har lägsta pensionen men nu när huset, som jag delar med min sambo Fredrik, är betalat har jag låga utgifter och klarar mig hyggligt.

The post Spaning efter klassrötter — Mamman intervjuas first appeared on Opulens.