ARBETSFÖRMEDLING. Avskrädet ska bli guld i förmedlarens kista. ”Arbeit macht frei.” för att använda en tysk eufemism. Jobb till varje pris och till vilken lön som helst för jobbsökande, tänker förmedlaren och gnuggar girigt händer. Kanske är begrepp som ekonomisk nazism för hårt, men rätt symptomatiskt för vår tid, skriver Iodine Jupiter. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Försjunken i ett romantiskt drömtillstånd rusar jag upp från divanen till den gamla skrivmaskinen, gör några noteringar för att sedan återgå till den vinröda sammetsdivanen, fundera en stund, ta några bloss ur pipan, åter springa upp för att skriva något – om Arbetsförmedlingen.

Arbetsförmedlingen läggs ned. Ska jag gråta? Inspirationen från Stasi och det forna Östtysklands metoder för kontroll av medborgare som inte jobbar ska avyttras. Försäkringskassan och AF har sedan länge haft i uppdrag att övervaka att folk inte skrattar och mår bra i onödan, utan att göra nytta. Den planerade myndigheten för ekonomisk tortyr kräver friare modeller.

Idén har under senare år inte handlat om att nån ska få ett jobb eller inte. Den rör essensen av borgerlig strävan. Optimismen över att kullkasta gamla värderingar av idealistiska skäl. Man förespråkar en tuffare linje där arbete är större än Gud.

Att arbeta nästan gratis är en dygd för osvenskar och förtjänar tacksamhet – inte gentemot Gud eller hyresvärden, men mot arbetsgivaren. Minimilönerna räcker inte till lägenhetshyra utanför gettot. Genialiskt, smart, låter som en plan.

Att skruva upp skylten idag, ovanför ingången till Den Nya Arbetsmyndigheten, är för vissa ett sundhetstecken i synen på vår arbetsideologi –  “Åt var och en det han förtjänar.”

Nya käcka arbetsförmedlare ska in på arenan. Det blir jättefint. Arbetslösa med potential att få jobb blir vinstgivande för den nya förmedlaren. Att ta sig an arbetssökande med goda framtidsutsikter är melodin. Att slippa arbetssökande med problem är en annan melodi. De kan staten ta. De privata aktörerna kommer att slåss om de begåvade arbetslösa, de between jobs.

Avskrädet ska bli guld i förmedlarens kista. ”Arbeit macht frei.” för att använda en tysk eufemism. Jobb till varje pris och till vilken lön som helst för jobbsökande, tänker förmedlaren och gnuggar girigt händer. Kanske är begrepp som ekonomisk nazism för hårt, men rätt symptomatiskt för vår tid. De lyckade ska få bättre service, fler möjligheter att bli framgångsrika. De mindre lyckade får klara sig själva under skylten: ”Arbete ger frihet”. Frihet för vem borde vara en källkritisk reflektion för vilken skolelev som helst. Redan då parollen hängdes upp ovanför tyska koncentrationsläger.

Att skruva upp skylten idag, ovanför ingången till Den Nya Arbetsmyndigheten, är för vissa ett sundhetstecken i synen på vår arbetsideologi –  “Åt var och en det han förtjänar.”

Att vara arbetslös är som att vara ett använt toalettpapper ingen vill ta i. Om pappret glimmar, visar styrka och kraft kan nåt företag säkert visa barmhärtighet och ta det rakt in i framtiden. Annars spolas det bort från alla chanser till jobbmatchning.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Statlig förnedring av medborgarna svarar mot tidens behov av social underhållning. Biggest loser är inte bara tv. Hela arbetssituationen är en sorts sadomasochism mellan herre och tjänstehjon. Att få hjälp blir en möjlighet för den som tillkännager sin vilja gentemot det heliga tretalet – jobb, banklån, bostad. Men har inte AF alltid varit en kanal för att få människor att rätta sig i ledet, att bli del av sjuk hänförd entusiasm.

”Bra, grabben! Du är på rätt bana. Kom tillbaka kl 8 i morgon.” Och nästa dag och nästa … “Här är katalogen! Tusen sökande på varje arbete. Lycka till!”

När fyra tusen jobb försvinner på Arbetsförmedlingen vill staten samtidigt motverka utanförskap och förbättra integration. Det gör man genom att arbetsgivaren kan sänka lönerna, hyresvärden höja hyrorna för att säkerställa att ingen någonsin ska kunna lämna gettot. Om den arbetslösa är aktiv i sitt sökande och får rätt insatser finns det möjlighet till jobbmatchning. De arbetslösa från Arbetsförmedlingen blir arbetssökande hos sina fiender, de som berövat dem jobben. En märklig dans där rivalen bjuder upp.

The post Arbeit macht frei first appeared on Opulens.

ARBETSLINJEN. ”Arbetslinjen är viktigast” löd rubriken på en av veckans mest spridda artiklar. En debattartikel av Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson i Dagens industri i söndags. Men är det inte dags att skrota begreppet, liksom själva idén om, ”arbetslinjen”, undrar Stefan Bergmark.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Livspusslet är ett annat slitet ord i den svenska debatten. Ett visserligen reellt problem som de olika politiska partierna brottas med utan att ha uppnått någon generell effekt av högre grad. Rut-avdraget i Sverige är här den kanske mest omfattande reformen som implementerats men har med rätta kritiserats för att vara en klassbunden lösning. Vill vi minska stressen för de många så handlar det nog inte i första hand om hemmet utan om jobbet. Om att vi måste börja ifrågasätta det heliga lönearbetet, pusselbiten som aldrig kommer att passa.

The post Lönearbetet är pusselbiten som aldrig kommer passa first appeared on Opulens.

KLASS. Den styrande klassen vet att en lycklig och produktiv befolkning med en massa fritid är farlig, så den som inte villigt binder sig till arbetsdisciplinen ses som värdelös, inte värd att ha det lugnt och bekvämt — och högern mässar sitt ”arbete ska löna sig”, skriver Anna Jörgensdotter.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Jag ser på displayen att det är försäkringskassan som ringer, blir kallsvettig och pallar inte svara — fast jag vet att det är ekonomiskt avgörande. De kommer att ställa frågor om arbete och utbrändhet som jag inte kommer att kunna svara rätt på.

Ibland måste jag till exempel tvinga mig att jobba fast det snurrar i huvudet. Som nu när jag skriver den här texten, bokstäverna på dataskärmen flimrar. Jag arbetar inte tydligt halvtid enligt dom, kan inte säga när jag kommer att må bättre. Jag lider, som så många andra, av myndighetsfobi. Minns den gången som soc ville att jag skulle göra mig av med mina katter för att de kostade i matpengar. Och genom åren har jag samlat många exempel från migrationsverket och gränspolisen. Det tycks som om dessa myndigheter existerar för att sparka på de som redan ligger. För att inympa skuld och skam i de kroppar som inte klarar arbete, inte är inne i systemet, onyttiga.

I Veckans fråga i tidningen ETC diskuteras stress och hur den kan leda till hjärt- och kärlsjukdomar, och därmed för tidig död. ”Det är den ihållande stressen som man inte får någon återhämtning ifrån som är skadlig”. Stressen påverkar bildningen av ateroskleros, det vill säga åderförkalkning. Detta är ju inget som myndigheter eller arbetsköpare skyltar med, att de bygger mordvapen.

Jag har svartjobbande vänner som slitit ut sig, blivit deprimerade, men eftersom inga alternativ för överlevnad funnits (och det inte gått att vända sig till någon) har de fortsatt jobba. En ung kille berättar om ett jobb som han sa upp sig ifrån, där han fick ryggproblem och inte kunde sova och ändå inte kunde betala sina räkningar. ”De tog så mycket mer än jag fick tillbaka, och så kan väl en människa inte leva?”

I Arbetssamhället: Hur arbetet överlevde teknologin frågar Roland Paulsen varför vi inte jobbar fyra timmar om dagen när det finns bevis på att den tiden räcker för att det som behövs göras ska bli gjort. Förut arbetade vi för tillväxt men nu ska jobb skapas av tillväxten. Och ingen ifrågasätter arbetslinjen.

I boken Bullshit jobs skriver David Graeber att i början av 1900-talet räknade människor med att teknologin skulle göra att vi bara behövde arbeta femton timmar i veckan, men istället för att arbetet minskat har det ökat drastiskt. I den utvecklade världen är en tredjedel av alla jobb inom tjänster, finanser och administration. Det rör sig om jobb som inte tycks bidra med något alls till samhället. Det sociala värdet är intimt sammankopplat med det ekonomiska värdet, och arbetet har blivit ett mål i sig. Primärt utvecklat till att vara en form för disciplin och självuppoffring. De produktiva jobben har automatiserats bort, som inom omvårdnad eller lantbruk. Men, skriver Graeber, istället för att minska antalet arbetstimmar för att frigöra tid för egna projekt, nöjen, visioner, idéer, så blomstrar den administrativa sektorn.

Graeber frågar vad det säger om ett samhälle, att det till exempel inte genererar fler kreativa ”yrken”, och menar att utvecklingen inte kan ses ekonomiskt motiverad, utan moraliskt och politiskt (och hit hör förstås inskränkningar i strejkrätt, arbetsrätt, och Socialdemokraternas slut som arbetarparti).

Den styrande klassen vet att en lycklig och produktiv befolkning med en massa fritid är farlig, så den som inte villigt binder sig till arbetsdisciplinen/linjen ses som värdelös, inte värd att ha det lugnt och bekvämt — och högern mässar sitt ”arbete ska löna sig.”

Graeber menar att det är psykologiskt våld att de arbeten som vi själva finner meningsfulla och som kan ha verklig betydelse för andra människor knappt värderas som yrken. Hur kan man ens prata om arbetsstolthet då? Hur kan det inte leda till ilska och motvilja (eller utbrändhet)? Vad säger att de sysslor vi gör — som faktiskt är givande — inte skulle kunna utföras, delas, bytas, utan att involvera ett kränkande system av hierarkier och lönegap? Varför ser vi lönearbete som självklart?

I sin fabriksdagbok från 1934-35 konstaterar Simone Weil: ”När du har turen att få ett arbete måste du lägga manken till, göra mer än ditt bästa”. Hon beskriver plågan att återvända till arbetet på måndag morgon när du varit en fri varelse i tjugofyra timmar. Hon äcklas av att köra slut på sig själv och ändå bli utskälld för att inte arbeta tillräckligt snabbt. Hennes anteckningar — där det monotona och utmattande går hand i hand, huvud och muskler värker, och hon förstår inte riktigt vad det är hon gör — kommunicerar med en text skriven åttiofyra år senare och finns med i Föreningen Arbetarskrivares antologi Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar.

Texten, skriven under pseudonymen Statstjänstekvinnor på gränsen till sammanbrott, heter En ovanligt kort dag i statens tjänst och beskriver varje meningslöst, tråkigt och stressande moment i ett öppet kontorslandskap: ”Ingen vågar ta beslut. Ingen vet vem som har mandat. Resultatet är att folk blir disciplinerade, traumatiserade — men inte effektiva. Tvärtom.” Karin Råghall skriver: ”måndag/ sökte anvisat jobb/ skämdes över slösad tid/ för samtliga/ inblandade parter.” Och: ”Vi försörjer andras vinst/ vi är själva insatsen.”

Antologin gestaltar — bränner in — utnyttjandet, utslitna kroppar och hjärnor, hetsen, byråkratin, absurditeten, oron, vreden, och kampen för att drömmar, kärlek, vänner, verkligt liv ska få det utrymme som krävs för att vi ska känna oss som människor.

The post Den våldsamma arbetslinjen first appeared on Opulens.

“Det geniala, det som genererar den vassaste komiken i denna skildring, är att Hermansson ligger vägg i vägg med verkligheten och bara avviker i några små graders extra uppskruvade galenskaper”, Benny Holmberg recenserar en absurd satir. 

Avanti! En satir om en utvecklingsdirektör och en kommun i sönderfall av Christer Hermansson 
Bokförlaget Mormor (2017)

När kommunens utvecklingsdirektör Leonard Lundberg ska ha en föredragning för sina medarbetare om målstyrning i arbetet för att öka effektiviteten och trivseln i kommunen – iscensatt inom ramen för projektet Avanti – inleder han med att beskriva projektets grundläggande värderingar, moraliska bäring, målsättningar och praktiska utformning. Det nya projektet står för allt det goda, deklarerar Lundberg. Värdegrundande begrepp från de flesta av marknadens aktuella feel good- och manegementteorier ingår. Det hela är grundat i NPM (New Public Management, en politisk reformideologi) och har därtill ett stänk av mindfullnessteorier, lite tillskott av HR (så kallade Human Resource-teorier) samt en liten krydda av kristen kärleksretorik. Utvecklingsdirektör Lundberg öser på med att projektet kommer att utveckla personalens ödmjukhet, kreativitet, delaktighet och nytänkande, detta med otraditionella lösningar, oändlig flexibilitet och med kommunens värdegrund som bas. Så galant ska detta arbete implementeras i medarbetarnas dagliga verksamhet. Och inte nog med detta, de ska dessutom vara tydliga, utvecklingsinriktade, proaktiva, inkluderande.

Med andra ord skall, bör och kommer naturligtvis resultatet i slutändan för kommunen att bli att ”allt ska bli bättre för alla”. 

Christer Hermansson går i klinch med de verbala floskelmaskiner som genereras ur allehanda managementteorier, vars uppfinningsrikedom angående målinriktning och resurshushållning för kommunal verksamhet och personalpolitik tycks outsinliga och överträffar det mesta i sina ordorgier.

Den grundläggande “underverksteorin” om arbetet i denna av voluminösa teoribildningar snart briserande kommun är NPM, ”en politisk reformideologi, en strategi för att omvandla offentliga verksamheter, baserad på en företagsekonomisk styrningsmodell som syftar till ständig rationalisering av drift och organisation för att göra det hela mer kostnadseffektivt.” New Public Management ska vara verksamhetsoberoende, det vill säga applicerbar på alla verksamheter.

Som kulturchef i Strängnäs kommun och tidigare verksam som bibliotikarie är författaren Christer Hermansson en man som befinner sig mitt i alla de olika teoribildande farornas riktningar om man talar om verbala floskelfarsoter. Med andra ord är han strategiskt placerad i lejonets kula för att auktoritativt och initierat kunna uttala sig om saker och ting. Tidigare har Hermansson glatt sina läsare med skildringar såsom Ich bin ein Bibliothekar! från 2001, där vardagen i det kommunala biblioteket har dragit i väg i det managementska floskelträsket så det står härliga till och smetats ut i kvasipsykologiska personalomsorgsorgier där verklighetens otroligheter snart blir övermäktiga och någon sorts kommunal kulturfiktion tar vid för personalen där man, antingen man vill det eller ej, tvingas ”äga” den och “göra den till sin” och själv börja ”tänka kund”, “tänka sälja”, “tänka helhet”.

I romanen Det är väl inget jävla bibliotek heller! från 2015 tog Christer Hermansson nytt tag i debatten om folkbiblioteken och gjorde ytterligare djupdykningar i det verbala kaos som enligt Hermansson tycksgärda inte bara folkbiblioteksestetiken utan hela kultursektorn ute i kommunerna och som tycks ge så generöst utrymme för alla dessa oändliga tirader av teorier med verksamhetsmjukvara vad gäller arbetsorganisations- och personalpolitiska frågor, med floskelansamlingar utan dess like, där alla managementsutsagor och publicserviceorgier samsas i en hejdlös röra, allt detta genererat i en närmast transcendental åsiktsbildning.

I den nya romanen Avanti! är det NPM som gäller. Här skildrar Hermansson verksamheten i en kommun drabbad av denna marknadsbaserade ”reformideologi” som ska göra så att ”allt blir bättre för alla i kommunen”!

Till sin hjälp har Leonard Lundberg kommunens ekonom Aniela (som vurmar för mindfullness och har en kritisk poet därhemma i maken Erik), kommunhusets safetycontroller Niklas (som är religiös åt det maniskt citerande hållet) och till sist den ivriga HR-specialisten Emma (titeln motsvarar det som “förr i tiden” benämndes som beteendevetare och personaladministratör).

Om man får tro Hermansson finns det idag inom kommunernas förvaltningar en förhäxad tro på undergörande för att inte säga saliggörande managementteorier med grandiost övergripande projektbeskrivningar som ska åstadkomma underverk i kommuners verksamhet.

I denna skildring är det utvecklingsdirektören Leonard Lundberg som går i bräschen, han som av sina anställda i de kommunala korridorerna går under öknamnet Musse, en anspelning på Mussolini, och som lever upp till detta smeknamn i sin roll som ledare för det förnyelsearbete som går under namnet Avanti.

Projektutvecklingen tar fart i en flerstegsraket som regisseras av Leonard Lundberg, som lägger in pretentiösa anspelningar än hit och än dit när han beskriver hur allting skall bli i slutändan.

Det blir uppstartsmöte, fotografering av hela gänget iförda löjliga – enligt Lundström säljande – one-piecedresser, sedan dialogmöte och naturligtvis ett påföljande uppföljningsmöte.

Det geniala, det som genererar den vassaste komiken i denna skildring, är att Hermansson ligger vägg i vägg med verkligheten och bara avviker i några små graders extra uppskruvade galenskaper. Detta nära-verkligheten-läge får en sådan tung humoristisk effekt att man skrattar sig viktlös av hämningslösheten i skildringen och snart inte längre är säker på vad som egentligen är verklighet där ute i kommunerna. Det är en alldeles lysande skildring och en kraftfull kritik av denna verbala floskelmentalitet, där man lider med denna stackars kommun, som drabbats av alla dessa kolliderande teoribildningar, från det övergripande NPM över mindfulness via HR till minsta kristna må-gott-citat i oefterhärmlig geggamoja av teoribildande sörja.

Nu är det ju så att personskildringarna snarare blir bärare av olika teoribildningar än “köttiga” gestaltningar, då de underordnas Hermanssons övergripande målsättning att “synliggöra” dessa vansinnesverksamheter och göra dem “transparenta” för oss läsare. Det godtages helt och fullt!

Med den grandiosa målsättningen att “allt skall bli bättre för alla!” kan kommunen absolut inte misslyckas, om man får tro den åsiktsbemängde, tungt och gediget beslutsvillige utvecklingsdirektören Leonard Lundberg, en av dessa kraftfulla maktmänniskor som är så välbekanta i Hermanssons skönlitterära skildringar av kommunal verksamhet i allmänhet och dess bliblioteka ärenden i synnerhet.

The post Allt skall bli bättre för alla! first appeared on Opulens.