FILMFESTIVAL. Malmö blir åter centrum för nordisk arbetarfilm när Arbetarfilmfestivalen arrangeras i helgen. Under tre dagar samlas filmer, samtal och workshops om arbete, rättvisa och förändring på Glokala folkhögskolan.

Åttonde upplagan av filmfestivalen

Malmö står åter i centrum för nordisk arbetarfilm när den åttonde upplagan av Nordiska arbetarfilmfestivalen går av stapeln i helgen, den 14–16 november 2025.

Under tre dagar fylls Glokala folkhögskolan i Malmö av filmer, samtal och workshops som tar sig an några av samtidens mest brännande frågor om arbete, rättvisa och förändring. En bred festival med fokus.

– Festivalen riktar sig till alla som är intresserade av solidaritet och arbetarrörelsen, särskilt arbetare, aktivister och studenter, säger Talat Bhat, en av arrangörerna.

Festivalen, som sedan 2017 har etablerat sig som Nordens enda filmfestival med fokus på arbetarfilm, samlar filmskapare, fackföreningar och engagerade samhällsmedborgare i ett möte mellan kultur och politik. Målet är att skapa en arena där film blir ett verktyg för reflektion, organisering och samhällsförändring.

– Vi hoppas att besökarna lämnar festivalen inspirerade, med nya perspektiv på kollektiv organisering och en starkare känsla av gemenskap.

Klimat, digitalisering och global rörlighet

Årets tema kretsar kring arbetarrörelsens roll i en snabbt föränderlig värld. Bland de ämnen som står i fokus finns klimaträttvisa, digitaliseringens påverkan på arbetslivet och den växande globala rörligheten av arbetskraft. Genom filmvisningar, panelsamtal och interaktiva workshops vill festivalen väcka samtal om hur en modern arbetarrörelse kan se ut – och vilka utmaningar som väntar i framtiden.

Efter de digitala upplagorna under pandemin fortsätter festivalen att kombinera lokalt och digitalt deltagande. Förutom visningarna i Malmö planeras digitala programinslag som gör det möjligt för publik över hela Norden och världen att ta del av evenemanget.

Dessutom arrangeras lokala visningar i samarbete med fackföreningar och kulturorganisationer runtom i regionen.

En mötesplats för fler röster

Arbetarfilmfestivalen vill utmana bilden av vem som räknas som arbetare och vad arbete egentligen betyder i dag. Genom att öppna upp för olika perspektiv hoppas arrangörerna skapa en mötesplats för både veteraner inom arbetarrörelsen och nya generationer som söker social rättvisa i en globaliserad värld.

Festivalen arrangeras av filmkollektivet RåFILM i samarbete med ABF, Byggnads Skåne, Elektrikerförbundet och Folkets Bio Panora. Den stöds av Arbetarrörelsens Kulturfond och flera fackliga organisationer.

Med sitt fokus på både historia och framtid vill Arbetarfilmfestivalen i Malmö visa att arbetarfilmen fortfarande har mycket att säga – kanske mer än någonsin.

– Missa inte filmvisningarna, debatterna och möjligheten att nätverka med likasinnade under festivalens tre dagar, säger Talat Bhat.

REDAKTIONEN

The post Filmfestival lyfter framtidens arbetsliv och klimaträttvisa first appeared on Opulens.

MÖTE. Mats Barrdunge berättar om ett möte mellan en rumän, en mexikan och en svensk. Mötet utmynnar i vänskap,  en slutsats och handlingskraft.

En rumän, en mexikan och en svensk möttes en kall decembernatt i hörnet vid Döbelnsgatan/Rådmansgatan i Stockholm. Rumänen, som var 39 år, kom från en stad i östra Rumänien och hade arbetat i en textilfabrik men fått ryggproblem. Han reste till Sverige och Göteborg där han arbetade på ett företag som senare gick i konkurs. Han flyttade då till Stockholm och blev hemlös, sov på centralstationen och samlade pantflaskor på nätterna.

Mexikanen som var i 60-års åldern började sin emigrationsresa först i USA där han studerade på ett universitet och flyttade senare till Sverige där han tillsammans med en landsman öppnade Sveriges första tacorestaurang på Birger Jarlsgatan. Den gick omkull efter några år och därefter arbetade han som tidningsbud och avancerade till filialföreståndare tills han fick problem med sina knän, som senare fick opereras.

Svensken var högt studerad men föga framgångsrik och skröt om att han var en av Sveriges första rappare. Han hade som agiterande filosof i bandet Ras 1 medverkat i Sveriges Television ett flertal gånger på 1980-talet. Sitt första tv-framträdande i ett direktsänt program 1985 inledde han med raderna ”Jag vill ha makt, men bara över mitt eget liv”.

Hans anarkistiska texter, rebelliska approach och en extrem frisyr ledde däremot inte till någon andlig revolution.

Det sällsamma med detta oväntade möte mellan tre så vitt skilda personer var inte att de alla delade varsin beskärda del av livets motgångar utan att alla tre utstrålade varsitt slag av positiv energi. Det gemensamma glada humöret gav också var och en del av dess förstärkande effekt.

Men allt var inte längre som vanligt i Sverige. Lågavlönade och framförallt invandrande arbetare kämpade mot både snabba prisökningar och svåra arbetsvillkor. Svensken och mexikanen bestämde sig därför att starta projektet: Rör inte min arbetskompis!

The post Tre vänner i en svår tid first appeared on Opulens.

ANDRA BERÄTTELSER. “Kommer lagerarbetaren med 30 år i yrket och söndervärkta axlar till tals? Eller lastbilschauffören med diskbråck efter många tusen mil vid ratten?” Lars Thulin menar att det idag står klent till med litterära skildringar av arbetarklassens miljöer och lyfter fram de matställen som fortfarande finns kvar för skiftarbetare och yrkeschaufförer.

Som ung hade jag ett favoritkafé. Fiket i korsningen Hägerstensvägen-Manhemsgatan i Aspudden i Stockholm. Det öppnade 05.30 och stängde 14.00. På morgonen gällde frukost: havregrynsgröt, kokt ägg, råghalva med tjock skiva leverpastej och inlagd gurka. Och så mycket kaffe som magen och blåsan tålde. Allt serverat av moderliga kvinnor, bastanta och lite kärva som bara sådana damer kan vara. Maten landade snabbt på bordet, serverat på benvitt porslin. Det var nylagat, det var gott. Det var billigt.

Här började jobbdagen för dem som inte orkade fixa frukost själv. Och avslutades för dem som jobbat natt.

Fiket är ersatt av en vietnamesisk restaurang, inget fel med den. Men den bevisar tidens gång och gentrifieringen av Stockholms närförorter. Nu lagas områdets frukostar i dyrt renoverade kök där blanka espressomaskiner fräsande spottar fram det livgivande kaffet. Och det som hälls i drycken kommer från havre eller soja. Inte kossor.

Det är inte bara mitt fik som dött. Andra med samma affärsidé har gått i graven. Vem fixar nu motsvarande frukostar? Förmodligen nattöppna mackar och hamburgerhak.

Därinne sover förarna efter nattliga färder mot Stockholm.

När jag som pensionär far runt i närområdet besöker jag ofta en annan servering med samma känsla. Årsta Kök på Brunnbyvägen i Årsta Partihallar. Detta handelsområde, några stenkast sydväst om innerstaden, kallas Stockholms skafferi. Här trängs livsmedelsgrossister med firmor som säljer kött, fisk, frukt och grönt samt blommor till återförsäljare och storkök i huvudstaden. Längs gatorna står släpen. Texten på skåpen berättar om ursprung i hela Sverige samt länder i norra Europa. I dragbilarnas hytter är gardiner ofta fördragna. Därinne sover förarna efter nattliga färder mot Stockholm. I partihallarna börjar arbetsdagen för många före klockan fem på morgonen. Kanske med att en svinkall måndagsmorgon lasta ur en holländsk långtradare fylld med snittblommor och krukväxter.

Här finns också lunchkrogen Årsta Kök. Utanför står rader av felparkerade och dubbelparkerade bilar. Stockholms Stad skulle rejält förbättra sin ekonomi om lapplisorna vågade sig hit. Vilket de nog inte gör. Här inne är det tätt med huvtröjor, overaller med företagsloggor och kepsar, både framåt- och bakåtvända. Svenskan inte alltid perfekt. Maten enkel, vällagad och god: skeppargryta på torsk, tomat och fänkål, dragonstekt kycklingfilé med klyftpotatis och bea.

Stämningen här inne är densamma som ute på gatan. Effektiv, invand, trygg. Samt här även en vänlig och lågmäld respekt, både från personal och gäster.

Varför gillar jag dessa ställen? För mig är de porten in i en verklighet, kanske verkligare än den jag lever i och har försörjt mig av nästan hela mitt liv. Vilket inte betyder att min är onödig. Brittiske premiärministern Winston Churchill lär under andra världskriget fått frågan varför budgeten i detta läge satsade så mycket på kultur. Han ska ha svarat: “Om vi inte har någon kultur, vad är det då för land vi ska försvara?”

Tänkbara ord. Fast återigen, min yrkesbana och säkert den för de flesta av Opulens läsare handlar om inte omedelbar överlevnad eller mättnad.

Men de flesta av dem som fikade i gryningen på Hägerstensvägen och de som mumsar tidig lunch i Årsta Partihallar har de jobben. I de livsviktiga branscherna. För mig blir besöken där ett sätt att nollställa min egen verklighet, min gärning och min betydelse.

Det märkliga är att vi med intellektuella yrken ofta sysslar med att beskriva, bedöma och analysera verkligheten. För att hjälpa andra att förstå den. Men hur många av oss har förutsättningslöst och med respekt synat grunden i verkligheten? Tagit oss tid att titta och lyssna? Kanske är det inte tillräckligt många. I synnerhet inte professionella tyckare i media och politiker och tjänstemän i beslutande ställning.

Arbetarlitteraturen under förra århundrandet gjorde det och skildrade på ett enkelt och begripligt sätt den verkligheten. På 70-talet kom wallraffande med den tyska journalisten och författaren Günther Wallraff, som tog sig in i dessa miljöer och beskrev dem. Hans reportage skakade ett samhälle som egentligen inte ville veta av det han upplevt.

Finns det arvtagare i Sverige idag? Ja och nej. Mitt intryck att de som är arbetarförfattare idag är unga personer som sliter i vårdyrken eller industrijobb. Men de är gäster i verkligheten. De tar enkla jobb, som de flesta av oss gjort i vår ungdom. När vi pluggade eller helt allmänt försökte att för stunden klara uppehället. Men de är där tillfälligt, de är på väg, de ha siktet inställt på något annat. Och kommer säkert dit. De är intellektuella turister och ser tillvaron med sådana glasögon.

Men kommer lagerarbetaren med 30 år i yrket och söndervärkta axlar till tals? Eller lastbilschauffören med diskbråck efter många tusen mil vid ratten?

Vill man kika in i den verkligheten ska dessa matställen besökas. Så skriver jag detta för att nedvärdera min egen typ av yrke? Verkligen inte. Men kanske för att uppvärdera andra delar av vår ekonomi.

The post Knegarnas fik – porten ut i verkligheten first appeared on Opulens.

FACKLIG KAMP. Den 12-14 november arrangerar filmkollektivet RåFilm Arbetar Filmfestivalen i Malmö. Ett internationellt samarbete som lyfter facklig kamp genom filmvisning, workshops och samtal. 

Arbetar Filmfestivalen (Nordic Labour Film Festival – NLFF) arrangeras årligen sedan 2017 i Malmö av filmkollektivet RåFilm och den 12-14 november är det dags igen. Under helgen visas filmer som på något sätt belyser facklig kamp eller en arbetsplatskamp. Det primära syftet är att mötas, organisera och inspireras av varandra för att tillsammans kunna skapa en bättre framtida värld.

– Vi vill skapa en plats där personer som har olika konflikter på sin arbetsplats, som är aktiva i olika fackförbund eller nyfikna på organisering kan komma samman och lära av varandra, säger Alex Veitch, del av RåFilm och en av grundarna till Arbetar Filmfestivalen.

RåFilm är ett filmkollektiv som kombinerar film med aktivism genom att jobba med filmproduktion som berör samhällsfrågor och ifrågasätter normer. Arbetar Filmfestivalen är den största i Norden i sitt slag och del av ett större nätverk av arbetarfilmfestivaler runtom i världen. Det började när Talat Bhat, del av RåFilm och medgrundare till Arbetar Filmfestivalen, träffade Anna Burton från London Labour Film Festival i England.

– Nu har vi funnits i 20 år och har en lång historia bakom oss. Det vi gör är någonting helt nytt, säger Talat Bhat.

Helgens program består av filmvisningar, samtal och workshops. Festivalen öppnar med filmen Flickorna i Dagenhem om Rita O’Grady som drog igång strejken i Fords bilfabrik 1968, som blev starten på lagen om lika lön för lika arbete. Filmen Extremvåld bryter tystnaden om polismord på svarta i Storbritannien och i dokumentären Italiens affärer skildras Italiens ekonomiska politik under den första oljekrisen 1977.

– Vi tänker att film gör det möjligt att hamna på andra platser och att ta del av andras erfarenheter på olika ställen på jorden, berättar Veitch.

Många av årets programpunkter berör organisering i olika former och ett annat fokus ligger på klimatet och fackföreningens roll i att stoppa klimatförändringarna. Det blir workshop i social permakultur och Afrikagruppernas medlemmar kommer och pratar om matsuveränitet och bygger vidare på sin fotoutställning The Future is Female Farming. Ett tredje aktuellt ämne under Arbetar Filmfestivalen är vården.

– Vi har ju sett de brister som fackföreningsrörelsen länge har vetat om men som i och med pandemin har kommit till offentlighetens kännedom, säger Veitch.

Till temat kommer människor som deltog i den trettio dagar långa sjukhusstrejken i Berlin 2020-2021. Panelsamtalet Knegarpension handlar om hur pensionssystemet drabbar de lågavlönade, kopplat till rapporten Knegarpension: fyra förslag för ett nytt pensionssystem. Det och mycket mer står på programmet inför helgen.

Arbetar Filmfestivalen vill vara en del i att överbrygga hur fackföreningsrörelsernas verksamhet ser ut i förhållande till migranters situation på arbetsmarknaden.

– Vi ser situationer som liknar feodala system där man är helt utsatt till sin arbetsgivare utifrån sin arbetsplats och sin migrationsstatus.

Förhoppningen med filmfestivalen är även att öka det fackliga engagemanget, både i de befintliga fackförbunden och på arbetsplatsen.

– Och självklart att Malmö ska vara en plats för arbetarfilm och filmskapare som jobbar med radikal film, avslutar Veitch.

The post Arbetar Filmfestivalen i Malmö lyfter facklig kamp first appeared on Opulens.

ARBETE. Litteraturens relation till arbetet undersöks på Textival Litteraturfestival i Göteborg den 7-10 oktober, där alienation, utbrändhet och klass är heta samtalsämnen. Var i helvete är mina pengar? ska uppmärksamma arbetare och främja litteraturen.

Den 7–10 oktober pågår Textival Litteraturfestival – Var i helvete är mina pengar? i Göteborg. Årets tema är arbete i vid bemärkelse, allt från omsorgsarbete till fysiskt arbete, i relation till människor och litteraturen. Tanken är att uppmärksamma arbetarna, men också att sprida litteracitet och bidra till att främja litteraturen generellt.

– Framför allt vill vi lyfta de röster kopplade till arbete som kanske annars inte hörs, uppmärksamma att det finns olika former av arbete och hur det tar sig i uttryck i just litteratur och andra medier, säger Anna Karlsson, producent och verksamhetsutvecklare på Textival.

Helgens programpunkter undersöker en förändrad och alltmer osäker arbetsmarknad, med ökade inkomstgap och en försämrad psykisk hälsa kopplad till arbetsrelaterad stress. Men också en förändrad syn på oavlönat arbete, i hemmet eller i konstnärliga och kulturella verksamheter.

Det blir författarsamtal och uppläsningar om arbete och klass med bland andra Elise Karlsson, författare till Gränsen (2018), som skildrar arbetets ideologi som ett verktyg att kontrollera individen. Jenny Högström, översättare till boken Burn out (2020), kommer för att prata om arbetslöshet, ekonomisk stress och skam, och Johan Alfonsson håller föreläsning utifrån sin avhandling Alienation och arbete: unga behovsanställdas villkor i den exibla kapitalismen. Det blir även en screening med Freya Sif Hestnes med hennes videoinstallation To the reader (2017), och mycket mer.

Litteraturfestivalen inleds med en promenad i Mollaryd med berättelser från byns arbetshistoria och både fredagen och lördagen avslutas med en liveakt på jazzklubben Sonja. De inbjudna gästerna kommer både från Tyskland, Norge, Danmark och Sverige.

– Vi försöker utifrån ett normmedvetet sätt att välja ut vilka röster som får höras i det litterära landskapet och få in nya röster, så länge vi jobbar utifrån vår tematik, berättar Karlsson.

Textival arbetar nomadiskt och helgens aktiviteter kommer att äga rum på olika platser, på Glasets Hus i Limmared, Mollaryd station och i Göteborgs Litteraturhus och Kulturhuset Oceanen i Göteborg.

– Vi har ingen fast plats utan rör oss gärna till nya platser och områden som vi kan aktivera så att vi kan sprida litteracitet runt om i regionen.

Textival är en litterär aktör som funnits sedan 2007, och som ordnar litterära program och residensverksamhet i Götalandsregionen. Litteraturfestivalen hålls en gång om året, men på grund av pandemin har den som många andra evenemang haft ett ofrivilligt uppehåll.

– Äntligen får vi ha Litteraturfestivalen, det ska bli otroligt fint att ta emot våra medverkande och få uppleva en fantastisk litteraturhelg ihop, säger Karlsson.

The post Arbetares röster höjs på litteraturfestival first appeared on Opulens.

ARBETSAMT. “Den litterära kvaliteten är hög. Dessutom är boken politiskt värdefull.” Föreningen Arbetarskrivare har utkommit med en antologi. Eftersom Opulens krönikör Anna Jörgensdotter är en av redaktörerna bad vi Magnus Nilsson, professor i litteraturvetenskap, att recensera.

Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar
Redaktörer: Anna Jörgensdotter och Henrik Johansson
Föreningen Arbetarskrivare

Föreningen Arbetarskrivare ger ut antologier vartannat år. Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar är den elfte i ordningen och den bästa hittills.

Föreningens medlemstal har växt till kraftigt under de senaste åren, vilket skapat ett större underlag för antologierna. Därför är lägstanivån nu högre än tidigare. Mångfalden bland de medverkande verkar också ha blivit större. Liksom tidigare samsas etablerade författare (exempelvis Maria Hamberg, Henrik Bromander och Helene Rådberg) med sådana som ännu väntar på sina genombrott, eller som kanske mest skriver för sitt höga nöjes skull. Denna ökade mångfald har resulterat i att fler erfarenheter av olika slag utgör underlag för skrivandet. För första gången är exempelvis en majoritet av de medverkande kvinnor (deras andel har länge varit stigande).

Även vad gäller texttyperna har mångfalden tilltagit. Det främsta uttrycket för det är att serier och skämtteckningar nu samsas med prosa och poesi. Detta är glädjande. Serier är en konstform med starka kopplingar till arbetarklassen, men har hittills inte riktigt räknats till arbetarlitteraturen. Bland annat publiceras ett utdrag ur Mats Källblads Lång väg tillbaka, som enligt min uppfattning är ett av de absolut bästa seriealbum som någonsin getts ut i Sverige, och en serie av Tommy Sundvall om hur det är att arbeta i call center, som visar att arbetarlitteratur – tvärtemot vad många tror – faktiskt kan vara rolig.

De viktigaste genrerna är dock, liksom i föreningens tidigare antologier, lyrik och kortprosa.

Vad gäller kortprosan kan man konstatera att realismen, som ju av många anses vara arbetarlitteraturens paradgren, står stark. Men oftare än tidigare präglas den av en uppmärksamhet på det språkliga uttrycket som annars är vanligare i poesin. Så här inleds exempelvis Mija Åhlanders novell ”Hon ser i backspegeln att hon överlevt”, som hör till antologins bästa:

Efter skilsmässan kunde det inte bli något annat än en hyreslägenhet. Som studerande, ensamstående till två, var hyreslägenhet inte ett alternativ. Alternativ betyder ju att man har något annat att välja på. Det hade hon inte.

En annan mycket bra kortprosatext är Helena Gillingers ”Arbetsplatsen”. Den utgörs av ett kollage av realistiska scener som sammantaget ger en perspektiv- och nyansrik bild av något så komplext som just en arbetsplats.

Flera av de lyriska bidragen håller mycket hög kvalitet. Som exempel kan man nämna Marie Hållanders ”Arkivet, listan”, som handlar om sökandet efter en arbetarkvinnas historia och slutar i en rörelse bort från arkiv och utredningar mot det levande nuet:

Jag har listan
jag har namnet: Edith

Jag ger mitt barn ditt namn
eftersom de runt omkring mig
minns dig
som om du var deras
moder

Även Jonas Bengt Svenssons utdrag ur diktsviten ”En annan natt är möjlig” hör till antologins höjdpunkter. Det gäller inte minst epilogen, där det universella och existentiella på ett imponerande sätt skrivs samman med det lokala och konkreta. Så här kan det exempelvis låta:

Du var med mig på Håkanstorpsvägen
när jag mumlade: om natten är vi bara kött
instängda i maskiner och övervakade av viskningar.
Du var med mig på Södra Sturupsvägen
när de blinkande ljusen från ett inkommande flygplan
reflekterades först i mitt ansikte och sedan i ditt.

Men det allra starkaste lyriska bidraget står nog ändå Anna Arvidsdotter för. Hennes reflektioner om samhället och världen med utgångspunkt i ett diktjag som vant sig vid att hennes arbete som brevbärare leder till att hennes ben täcks med blåmärken uttrycker en känsla för komposition, rytm och välljud som är både sällsynt och imponerande. Läs dikten högt så kommer ni att förstå vad jag menar.

Den litterära kvaliteten i Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar är alltså hög. Dessutom är boken politiskt värdefull. Sådant som lätt blir tomma fraser i den politiska debatten – flexibilitet på arbetsmarknaden, effektiviseringar i välfärdssektorn, inflytande på arbetsplatsen – framträder här på ett helt annat sätt: som frågor av största betydelse för våra liv.

Författarna överger också de protokoll som reglerar de flesta av samtidens politiska samtal. Inte minst skriver de om klass, ofta på ett prövande och undersökande sätt. Pseudonymen Statstjänstekvinnor på gränsen till sammanbrott ifrågasätter exempelvis, med utgångspunkt i skildringen av ett kontorslandskapsinferno, om det är meningsfullt att föreställa sig tjänstemän som en privilegierad grupp i dagens samhälle. Och i Gillingers tidigare omnämnda novell visas att gränserna mellan arbete i offentlig förvaltning och i privat näringsliv nuförtiden inte är särskilt stabila.

Det mest utmärkande draget i arbetarskrivarnas klasskildringar är dock ett fokus på någonting väldigt traditionellt: det faktum att arbete kan vara slitsamt för just kroppen. För trots allt tal om digitalisering och robotisering är det fortfarande många som kroppsarbetar i Sverige. Arbetarlitteraturen är en av få platser där detta uppmärksammas. Och i Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar uppmärksammas det med en imponerande litterär styrka.

The post Flera höjdpunkter i arbetarlitterär antologi first appeared on Opulens.

KLASSAMHÄLLE. I förra veckan uttalade sig två professorer vid Princeton University om den ökande dödligheten hos den vita amerikanska arbetarklassen. Skillnaderna mellan dom och andra grupper pekar på allvarliga problem i samhället menar de.

Det handlar om huvudpersonerna i Bruce Springsteens sånger. De vita männen med basebollkeps och ett jobb utan krav på collegeutbildning. Och kvinnorna som serverar på diners eller är kassörskor på Walmart. Varför ökar dödligheten i den vita amerikanska arbetarklassen?

I Wall Street Journal den 20 november intervjuas de båda Princeton-professorerna och tillika äkta paret, ekonomerna Anne Case och Angus Deaton om sin forskning om förändringar i den amerikanska demografin. Paret väckte stor uppmärksamhet när de för två år sedan publicerade en rapport där de konstaterade att dödligheten hos den vita amerikanska arbetarklassen ökade, medan den minskade hos alla andra jämförbara grupper. Varför är det så och vad har hänt sedan dess?

Deaton och Case återkommer till termen ”The two Americas”. Ett uttryck som myntades 2004 av senator John Edwards för att beskriva de sociala och ekonomiska klyftorna i det amerikanska samhället. Sedan dess har uttrycket vunnit hävd och klyftorna har knappast minskat. Angus Deaton menar att skillnaderna i dödlighet mellan den vita amerikanska arbetarklassen och andra grupper pekar på allvarliga problem i samhället.

Man har sedan 1990 kunnat se en ökning i dödsfall genom självmord, överdoser av läkemedel eller narkotika och alkoholism bland människor med låg utbildning (i artikeln drar man gränsen mellan låg- och högutbildad vid en avslutad collegeutbildning.) Därtill har man kunnat se att kurvorna för andelen döda i hjärt-kärlsjukdomar planat ut i USA medan den sjunkit i de flesta andra jämförbara länder. Varför är det så? Deaton pekar på att amerikanska läkare skriver ut beroendeframkallande opiater, lugnande medel och annat, i betydligt högre utsträckning än andra.

Vad gäller den geografiska spridningen har man kunnat se att dödsfall genom självmord eller överdoser ökat från 1999 till 2015 i samtliga stater och att dödligheten genom alkoholrelaterade leversjukdomar ökat i alla delstater utom två.

Men varför skiljer sig siffrorna för just den vita arbetarklassen jämfört med afroamerikaner eller människor med latinamerikansk bakgrund? Case spekulerar i att de grundvalar som tidigare hållit tillvaron på plats för den vita arbetarklassen har börjat krakelera. En sådan grundval kan vara att ha ett jobb med förmåner och möjligheter till vidareutbildning. Ett jobb med en lön man kan försörja en familj på och därmed också bli mer attraktiv på äktenskapsmarknaden. Ja, det är i första hand de vita arbetarmännen som åsyftas.

I stället för äktenskap ingår de i dag i de flesta fall i mindre stabila samboförhållanden, enligt artikeln. Men det saknas också, enligt Case, den känsla av sammanhang, kontroll och möjlighet till politisk påverkan som medlemskap i en fackförening tidigare kunnat ge. I dag spelar inte facket den rollen längre, menar hon. Hon pekar också på att detta att höra till en religiös församling ofta spelar en viktigare roll för afroamerikaner och amerikaner med spanska som modersmål än för den engelsktalande vita arbetarklassen.

Så kanske hade den byggjobbande huvudpersonen i Springsteens hit från tidigt 80-tal The River inte kunnat fria till sin Mary om sången utspelat sig i dag. Han hade kanske i stället fått föreslå ett budgetalternativ, att hon flyttar in hos honom och hans föräldrar. Kanske hade han inte ens haft ett fast byggjobb och medlemskap i facket, utan fått hanka sig fram med tillfälliga arbeten.

Men finns det då någon lösning? Ja, att försöka återupprätta samhällskontraktet mellan arbetstagarna och de som sitter på pengarna, menar Anne Case. Om det inte lyckas blir det farligt för oss alla, avslutar hon artikeln.

The post Solen går ner över Springsteenland first appeared on Opulens.