LYRIK. ”Somaya El Sousis ’En flöjt av mörker’ är en av dessa böcker som manar till omläsning och dessutom håller sitt löfte – man berikas,” skriver Erik Bovin.

En flöjt av mörker av Somaya El Sousi 
Översättare: Anna Jansson, Hanna Hallgren, Jenny Tunedal
Ellerströms

Den palestinska poeten, från Gaza, Somaya El Sousi (f. 1974) har svenska läsare tidigare kunnat bekanta sig med genom de dikter och artiklar som publicerats i bland annat Aftonbladet och Lyrikvännen.

Hon debuterade 1998 med The First Sip of the Sea’s Chest och har hittills gett ut fem diktsamlingar.

Sedan 2019 är Somaya El Sousi bosatt i Norge där hon verkat som fristadsförfattare. I dag arbetar hon på ett bibliotekscafé. Med En flöjt av mörker introduceras hon nu på allvar i Sverige.

En resa i att finna sig själv

I samlingens sjutton dikter återfinns ordet: berättelse, i olika böjningsformer, mer än tio gånger. Poeten beskriver själv sitt verk, i ett av bokens två efterord, som en resa i att finna sig själv. Men – vill jag invända: livet är ingen berättelse. Ändå kan vi inte låta bli att ”narratologisera” över livet. I synnerhet när livet trasslat till sig, vill vi, som El Sousi skriver ”hålla i garnets början” och ”sortera trådarna igen”.

De hängande dikterna

En dikt bär titeln ”Hängande berättelser”. Först tolkar jag det som att det är ofullständiga berättelser som avses, berättelser som hänger i luften eller kanske hänger som garnet från en hand. Titeln alluderar emellertid också på ett stort litterärt verk från förislamisk tid – Mu’allaqat. Mu’allaqat kan nämligen översättas till: de hängande dikterna.

Dessa dikter sägs vara skrivna i äkta guld på tygstycken som hängdes i Mekkas välkända helgedom Kaba. Sägs, ja – för detta har forskningen inte kunnat styrka. Vad vi vet traderades verkets sju dikter muntligt och nedtecknades inte förrän på sjuhundratalet.

Ett tacknämligt initiativ

Arabisk poesi är likt persisk poesi, omvittnat svåröversatt. En eloge till poeterna Jenny Tunedal, Hanna Hallgren och översättaren Anna Jansson som sett till att Somaya El Sousis verk nu finns i svensk språkdräkt.

Som Hallgren nämner i sitt efterord är detta resultatet av ett projekt som sträcker sig över ett decennium, och mer än en gång satts på paus. Ett tacknämligt initiativ med tanke på hur lite arabisk poesi som översätts till svenska. Det exempel som först dyker upp i mitt huvud är antologin Alkemins blå eld (1991), i urval och översättning av Saleh Oweini och Nina Burton. En utmärkt ingång till modern arabisk poesi.

Influerad av klassisk arabisk och persisk poesi

El Sousi är uppenbart influerad av en klassisk arabisk och persisk poesi med rötter i sufismen. Den som är förtrogen med denna tradition och dess rikliga bruk av troper, abstraktioner, paradoxer och hyperboler lär ha lätt att tillägna sig hennes poesi. Själv kan jag tycka att hon emellanåt lutar sig väl mycket mot traditionen. I samlingens sämsta stunder präglas bildspråket av slitna och högtravande troper. Dessa stunder är få till antalet, tack och lov.

Det sufiska symbolspråket

Översättaren och författaren Bo Gustavsson skriver i tidskriften Karavan (1/2012) att ”det sufiska symbolspråket utgår från värdslig kärleksdiktning, vilket innebär att den erotiska attraktionen får symbolisera gudslängtan, den älskades ansiktsdrag Guds attribut och vinet den mystiska extasen”.

Drag av Rumi

Hennes bildspråk har troligen lånat drag från Rumi, 1200-talets stora sufiska skald. Men om Rumis poesi är vänd mot gud så är El Sousis dikter definitivt av profanare slag då de vänder sig till ett kärleksobjekt av kött och blod. Som Hallgren beskriver det, i sitt efterord, visar samlingen ”hur samkönad kärlek kan gestaltas i sammanhang där den är förbjuden”.

Den kärlek som skildras är fylld av längtan och smärta: ”Hon längtade bort efter någon som var henne närmare än själen, / och mycket längre bort än hon borde.”

Kärlek som ”fyrbåk och reskamrat”

El Sousi påminner även en aning om den libanesisk-amerikanska poeten och bildkonstnären Etel Adnan som var en av de första inom arabisk litteratur att dikta om kärlek mellan två kvinnor.

Det är en sanning som formuleras, vill jag påstå, när El Sousi skriver om hur kärlek kan upplevas som en ”fyrbåk och reskamrat”. Hon skriver också om ensamhet och saknad, som en rad lyder: ”En rännil där floderna en gång forsade heter förlust.”

Känslan vinner ofta över tanken

Flera dikter vill vara kontemplativa men ofta vinner känslan över tanken. Men vad gör det när dikterna allt som oftast vibrerar, nej – kokar – av liv och drabbar läsaren med sin intensitet. Dessutom en ytterst sinnlig poesi; dränkt i skuggan och doften av morgonens kaffekopp men framför allt doftar den av het luft, rökelse, honung, basilika och henna.

 Somaya El Sousis dikter berikar

Även om dikterna möter läsaren med ett inbjudande tilltal kräver dessa ofta långa, vindlande och betydelsemättade dikter läsarens fulla koncentration. Omläsning rekommenderas. Detsamma kan i och för sig sägas om all poesi. Långt ifrån alla diktböcker har man dock lust att återvända till. Somaya El Sousis En flöjt av mörker är en av dessa böcker som manar till omläsning och dessutom håller sitt löfte – man berikas.

The post Somaya El Sousi ‒ palestinsk poet vars dikter vibrerar av liv first appeared on Opulens.

MLYRIK. Lis Lovén läser Muhammad Afifi Matars dikter och finner en balansakt för läsaren.

En hyllning till den vilda mumien – fängelsedikter
Av Muhammad Afifi Matar
Tolkning från arabiska av Hesham Bahari i samarbete med Bo Gustavsson
Alhambra förlag
Jag ska inte förneka att Muhammad Afifi Matars bok är svår att läsa. ”En hyllning till den vilda mumien – fängelsedikter” är utgiven nu i vår på Alhambra förlag. Matar är född och uppvuxen i Egypten och för många svenskar är nog hans poetiska värld främmande.

Matar föddes i Nildeltat och flyttade senare till Kairo där han studerade filosofi på universitetet. Han gick med i socialistpartiet och fick problem med militärregimen, vilket fick honom att fly till Irak. Han har fått flera litterära utmärkelser, och anses som en av de svåraste poeterna. Men det behöver inte vara så svårt att läsa honom ändå, för hans bildspråk liknar i stort den västerländska modernismens.

Diktens konventioner kan byggas in i all text, och en bra diktare får denna tyngd att bli igenkännbar fast på ett förnyande sätt, nästan kusligt nära randen till en gammal vana. Och ändå tyngda med traditionens stoff som får läsaren att läsa in ett arv. I detta fallet ett modernistiskt arv, som en van diktläsare kan förstå. Så själv tycker jag han liknar många västerländska modernister.

För mig tillhör denna poesi 1900-talet, ett nytt sätt att tolka världen och hela existensen. Att på ett modernt sätt svälja allt och uppleva allt – och att ge detta nya universum ett eget språk. Jag känner igen detta hos främst spanskspråkiga poeter.

Matars poesi är högtravande, metaforisk och går som språk utanför tid och rum, vilket betyder att en konkret handling egentligen inte visar sig… Hans smärta vidgar sig utåt mot kosmos, och här blir han universellt allmängiltig. Men ja, likväl svår, kanske för att man måste läsa in kosmos i hans värld. Jag tänker på Pablo Neruda när jag skriver detta. Men även att ”allt är allt är allt” finns i lika hög grad hos Walt Whitman.

Hos Whitman blir soldatens smärta hans egen smärta. Hos Matar blir hans egen smärta i fängelset i lika mån världens universella smärta. Detta är ett modernt universellt ställningstagande. Så mycket mer intressant att Matar är från Egypten. Botten i dig är botten i mig, för att tala med Ekelöf.

Jag kan höra Majakovskijs kompromisslöshet, fast mer andligt hos Matar. Och jag kan höra Apokalypsen, Bibelns sista bok i vålnadens röst hos Matar. Djupt och kosmiskt.

Även en nymornad diktläsare har här stoff att leta sig fram till, just för att Matars symboliska universum ekar tungt. Lyssna in dessa ord: ”– sovande händer –  erövrarnas arméer – dunklädda gryningen – sömnens korridorer – dödens karavan – arvets urkunder – nattens tiggare – symbolernas dimma – din dikt står i brand – namnens eviga lexikon!”

En van läsare kan tycka att orden är utslitna, men då måste jag själv bemöda mig om att läsa in något jag aldrig känt till tidigare. Matars eget arketypiska universum stiger fram, svårt, lätt, tyngt, allvarligt, blodigt, elchockartat! Bara detta sista blir så svårt att ta till sig, som om klipporna ropar poetens namn: Och hur förstår man detta annat än att låta ordens svärta komma nära, men inte för nära. Men kan man hålla upp en distans? Njae… Hur förstår man poesins eget djupaste mysterium om man saknar arketypisk kunskap, utan att våga öppna porten mot sitt djupaste inre? För det är in hit man måste våga sig för att låta Matars undermedvetna komma inpå läsaren.

Kan jag göra boken rättvisa, undrar jag? Jag kan försöka, men måste då greppa efter svar som tycks fyllda med ångest, ruelse, sår, blod. Poetiska ord som måste fyllas med innebörd för varje mening. Svårt, ja mycket svårt, men skönheten i ett universum kan man bara dela om man vågar erkänna sin egen ångest inför tillvaron…Ångest som transformeras till sköna verser!

Matar nämner fångvaktare, pseudofaraoner, poliser, angivare, skammen, döden. Ska han ge upp inför övermakten och kapa de grammatiska tecknen för att slita bort banden till dessa människor som plågar honom? Orden vävs in i smärtans snår. Han är mycket medveten om sitt poetiska hantverk och visar gärna upp detta. För ord som blöder måste tämjas, och paradoxalt nog måste ord rucka på invanda gränser. Språket kan bli sin egen gränspolis, det gäller att vant balansera verskonsten, vilket Matar gör.

Och just så här tänker jag man känner i djup kris, i dessa dagar så allmängiltigt:

Poeten som kastar sig i vimlet
– från vaggan till graven –
blir utfrågad av tingen.
I hans ansikte bär varje syn
domarens mantel.
I fasans tid blir varje yttrande
eller tystnad ett vittnesmål.

Det är som om Matar lite lågmält i denna strof gör oss som människor delaktiga. Tingen kan komma att avkräva oss svar. Så angelägen känns denne poet. Den poet som öppet talar möter sin dom. Hur många av oss bär vittnesmål? För tyngden i Matars ord är både bedövande och livssökande efter rättigheter.

Nog om språket i sig. Själva handlingen då? Jag läser sällan in konkret handling i verskonst, men läser in ett bortvänt ego ut mot existensens djup, där vardagens banalaste handling knappt får plats. Att se orden genom det undermedvetnas språkliga innehåll blir mer berättigat. Giltigt – men svårt! En balansakt för läsaren!

The post I fasans tid blir varje yttrande ett vittnesmål first appeared on Opulens.