FOTOAKTIVISM. Bildmuseet i Umeå presenterar utställningen ​​Zanele Muholi, om fotografens arbete med konst som aktivism för hbtqia+ personer i hemlandet Sydafrika.

Den 27 november öppnar den stora utställningen av fotografen Zanele Muholi på Umeås bildmuseum. Dokumenterande och konstnärliga fotografier blandas med långa, välskrivna texter och skildrar tillsammans livet för svarta hbtqia+ personer i Sydafrika.

– Det här är en otroligt drabbande och vacker utställning som jag tror kommer att bli mycket uppskattad, säger Brita Täljedal, museiintendent, Bildmuseet.

Zanele Muholi kallar sig inte för konstnär utan är i första hand en visuell aktivist som drivs av visionen att, som hen själv uttrycker, “skriva en ny visuell historia om svart queer och trans i Sydafrika, så att världen ska känna till vårt motstånd och vår existens när hatbrotten ökar”.

– Det intressanta är att Sydafrika var ganska tidiga med lagstiftning för hbtqia+ personers rättigheter. Men det är en stor diskrepans mellan lagstiftning och hur det sociala livet ser ut i Sydafrika, särskilt för de svarta, och det är det hen vill berätta med den här utställningen, säger Täljedal.

Utställningen består av hundra fotografier uppdelade i åtta teman. I Only half of the picture – Bara halva bilden, blandas kärlek och intimitet med porträtt av offer för hatbrott och diskriminering. I Being – att vara, porträtteras samkönade par i Sydafrika i nära och inkännande fotografier. Porträttserien Faces and phases – Ansikten och faser, påbörjades 2016 och var den som gjorde Muholi internationellt känd.

– Porträtten har otroligt intressant blickar, ansikten och fysionomier, det är mycket berörande, säger Täljedal.

(Foton: © Zanele Muholi)

Somnyama Ngonyama –Hylla den mörka lejoninnan, är en pågående serie som Muholi har jobbat med sedan 2012 där hen fotograferar sig själv på olika platser i världen. Fotona har en kulturell koppling med referenser till den koloniala tiden och apartheids historia i Sydafrika fram till nutidens rasism. Muholi har använt bruksföremål och upphittat material och gjort om till rekvisita i porträtten.

– Det är väldigt subtilt, vid första anblick ser porträttbilderna bara ut som tjusiga modefotografier, men tittar man närmare upptäcker man detaljerna som kan vara klädnypor, dammsugarslangar, cykeldäck eller svinto skurborstar som bildar en krona på ett huvud, berättar Täljedal.

Community – Gemenskap, består av små färgfotografier tagna vid bland annat begravningar och minnesstunder för lesbiska personer som blivit utsatta för korrigerade våldtäkter och mord.

– Jag tror inte att vi i Sverige har förstått vilka svåra förhållanden hbtqia+ personer lever under i Sydafrika, det här är en informativ utställning som jag lär mig någonting nytt av, avslutar Täljedal.

Hon hoppas på en bred publik till utställningen, som har vernissage på Bildmuseet den 27 november kl. 14.00. Curatorn Yasufumi Nakamori från Tate Modern i London, där utställningen är producerad, gästar invigningen.

The post Fotoutställning skildrar hbtqia+ i Sydafrika first appeared on Opulens.

APARTHEID. Ikväll är det premiär för dansföreställningen YEBO YES! på Dansens Hus i Stockholm. Den energiska stilen pantsula blev ett politiskt uttryck bland kåkstäderna i Sydafrikas apartheid.

YEBO YES! är en energisk dansföreställning med stilen pantsula, som kom till under 50- och 60-talet i kåkstäderna som ett sätt att göra uppror mot apartheid.

– De tar del av varandras danskulturer och dess glädje och energi. Sedan känns det alltid fantastiskt att få presentera en purfärsk föreställning, säger Malin Lundstedt, producent på Dansnät Sverige.

Pantsula känns igen på det rytmiska fotarbetet, som skulle gestalta styrka och frihet hos de svarta sydafrikanerna som dansade dansen i Johannesburg när Sydafrika färgades av en rasåtskillnadspolitik som utgjorde ett hot mot mänskliga rättigheter. Stilen var också ett sätt att sprida kunskap om det politiska läget.

– Man började dansa för att kommunicera med varandra, berättar Lundstedt.

Hon poängterar att dansen inte nödvändigtvis har samma handling eller budskap som exempelvis en teater. Hon vill hellre kalla YEBO YES! för ett kulturellt möte med en smittande glädje.

YEBO YES! dansas av fem dansare, Gugulethu Mofokeng, David Mokale och Sibusiso Mthembu från Sydafrika och Joanna Holewa Chrona och Theresa Gustavsson från Sverige, som har samarbetat med varandra. Föreställningen skulle egentligen haft premiär hösten 2020 men har skjutits upp flera gånger på grund av pandemin. Lundstedt hoppas att YEBO YES! kan orsaka en ny pandemi, av glädje.

– Föreställningen är en riktig glädjeinjektion, avslutar hon.

The post De dansar pantsula som ett uttryck mot apartheid first appeared on Opulens.

APARTHEID. William Kentridge, en av Sydafrikas största konstnärer, är på Sverigebesök. Mest känd är han för sina melankoliska kolteckningsanimationer. På Dramaten spelas nu en sydafrikansk musikföreställning där han är både konstnär och regissör.

I sina svartvita stop-motion-filmer har William Kentridge kommenterat apartheid och samhällsproblemen i sitt hemland men också månfärder och filosofiska frågeställningar kring tid och rum.

Men han sätter även upp operor där den animerade kol- och tuschpoesin blir en del av uttrycket. Redan ett halvår före pandemin skapade han, tillsammans med de medverkande sångarna och dansarna, en helt ny föreställning, “Waiting for the Sibyl”, med passande teman som döden och ödet.

– När man ser den nu relaterar man till där vi har varit de senaste 18 månaderna, men det är tillfälligheter snarare än något planerat, förklarar han.

“Waiting for the Sibyl” kan beskrivas som ett musikverk med audiovisuella projektioner där William Kentridge står för de senare. Även om han är både regissör och initiativtagare framhåller han att alla medverkande också är kreatörer. Kentridge handplockade dem från “Center for the less good idea”, ett kulturcenter som han grundade för fem år sedan i hemstaden Johannesburg. Han älskar det kollektiva skapandet.

– Det här känns väldigt mycket som en Johannesburg-uppsättning, genom rösterna, danserna och harmonierna som kommer väldigt mycket från de kyrkliga traditionerna och körsångerna. Inte för att det inte finns andra platser med häpnadsväckande bilder och grupper av människor, men jag aldrig varit på en som liknar Johannesburg.

TT: Varför?

– Kanske för att jag inte rest så långt, svarar Kentridge skämtsamt.

Hämtad från kyrkan

Även om han regisserat “Trollflöjten” på Metropolitan i New York och ställt ut i princip överallt är det bara i hemstaden Johannesburg som han har upplevt den blandning av öppenhet och energi som han tycker präglat tillkomsten av “The Sibyl”. I den sydafrikanska musiktraditionen ingår att röra sig samtidigt som man sjunger, även det hämtat från kyrkan, framhåller han.

Sången framförs a cappella. Det som för svenska öron lätt uppfattas som traditionell afrikansk musik började med improvisationer där man först kopierade den tyske kompositören Karlheinz Stockhausens verk “Stimmung”.

Viktig polyglott

“The Sibyl” syftar på sibyllan, ett orakel i antikens Grekland, som också gestaltas i föreställningen. Hennes spådomar framförs i William Kentridges projektioner och är hämtade från olika poeter, däribland den sydafrikanske författaren och polyglotten Sol Plaatje som levde i början av 1900-talet. Hans bok med afrikanska ordspråk har alltid varit viktig för Kentridge. Även titeln på det kulturella centret, “Center of the less good idea” är hämtad från Sol Plaatje.

– Han är viktig för att förstå Sydafrikas bana genom historien, och hur marken togs från afrikaner 1913 och tidigare. Men han var också den första att översätta Shakespeares verk till tswana, till ett afrikanskt språk, och att göra en ordbok.

TT: Nutidens sibylla då, vem är hon?

– Den samtida sibyllan är algoritmen, som är en fruktansvärd sak. Vi har en sekvens som vi kallar för “svält algoritmen”, det är också en politisk position. Vi borde svälta den, men i stället göder vi den hela tiden. Förr tittade man upp på molnen och fåglarna för att se vilket vädret skulle bli. Nu tittar vi på telefonen. Hur länge kommer jag att leva? Nu är det statistiken som ger en prognos.

The post Sydafrikansk konstgigant intar Dramaten first appeared on Opulens.

JOZI BOOK FAIR. Dissidentpoeten James Matthews, som med pennan som vapen tog strid mot apartheidregimens skräck och inspirerade många sociala rörelser, var en av gästerna på Jozi Book Fair i Johannesburg. Opulens utsände bjöd den nu 90-årige författaren på hans favoritdryck, varm choklad med grädde, och fick en pratstund med honom på hans hotellrum.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det var när han i tidiga tonåren skrev en skoluppsats om en vit hobo, som måste flytta runt för att hitta jobb, som han upptäckte sin författartalang. Läraren blev imponerad av berättelsen, minns han. Ändå skulle han snart tvingas hoppa av skolan för att börja arbeta som springpojke.

Familjen bodde i den fattiga stadsdelen Bo-Kaap i Kapstaden. Pappa Douglas, som kallades Jimmy, var stuveriarbetare och mamma Maria var hemhjälp åt vita kvinnor. James, som var äldst i syskonskaran, hade fyra bröder och två systrar.

I övre tonåren frilansade James Matthews för Kapstadens lokala upplaga av dagstidningen Golden City Post. Arbetet bestod i att formulera om artiklar som redan varit publicerade i Johannesburgupplagan. Efter två år blev han anställd som reporter på Golden City Post i Kapstaden. Tillsammans med en fotograf gjorde han flera reportage om våldet och intervjuade anhöriga till dem som blivit ihjälskjutna. Han letade reda på adresserna till de anhöriga och sedan åkte han ut och intervjuade dem.

Störst genomslag fick han för reportaget om ett lesbiskt par. Läsarna kände inte till begreppet lesbisk. Därför skrev han istället att det var en flicka som hade en flickvän. När han började arbeta för det rikstäckande magasinet Drum hamnade han i en konflikt med arbetsgivaren. Det var orättvist, ansåg James, att en mellanhand i form av en vit journalist fick mer än halva lönen för att gå igenom hans artiklar. De pengarna hade kunnat gå direkt till honom själv istället, menade James. Att den vita journalisten fick så mycket betalt för ett onödigt arbete såg James som en del av apartheidsystemets exploatering. Han valde därför att säga upp sig, berättar han.

Muslim News, som hade sin redaktion i förorten Athlone, blev nästa arbetsplats. James skrev om politik. Trots att det var förbjudet åkte han in i områden där de svarta bodde och skildrade kampen mot apartheid. Att tidningen, trots sitt kontroversiella innehåll, inte blev förbjuden förklarar James själv med att den stod i förbindelse med arabländerna, som Sydafrika gjorde oljeaffärer med. James skulle emellertid själv komma att råka illa ut på grund av sin journalistiska verksamhet. När han var ute på uppdrag greps han av statens säkerhetsstyrkor och blev inspärrad sex månader på Victor Verster-fängelset utanför Kapstaden.

Några år senare, i början av sjuttiotalet, debuterade James Matthews som författare med diktsamlingen Cry Rage, som gavs ut på Raven Press i Johannesburg. Boken, som riktade sig mot den rasistiska regimen, blev föremål för debatt i parlamentet och förbjöds bara två veckor efter utgivningen. Dikterna i Cry Rage skulle ändå nå ut till en stor publik.

—Boken blev berömd för sitt budskap, för att jag var ute och läste mina dikter och för att jag levde som jag lärde, säger James Matthews när vi träffas på hans hotellrum under bokmässan Jozi Book Fair.

De efterföljande diktsamlingarna skulle också komma att förbjudas och James fråntogs under många år sitt pass för att hindras från att resa.

Redan i debutboken gör han i en av dikterna ett slags programförklaring som dissidentpoet: “The meaning is now clear/ I shall not write a poem about beauty of dawn/ I am a dissident poet/ who does not write art for art sake”.

Programförklaringen för tankarna till Bertolt Brecht som i dikten ”Till kommande släkten” skriver att ett samtal om träd nästan är ett brott då det innebär tystnad om så många grymheter.

— Jag gjorde ett ställningstagande som dissidentpoet. Rollen som dissidentpoet var att strida mot apartheidregimens skräck. Jag sa inte att andra skulle följa mitt ställningstagande. Det var ett personligt ställningstagande. Alla poeter har rätt att uttrycka sina känslor.

Som poet valde James Matthews medvetet att stå utanför ANC och andra politiska organisationer.

— Poesin måste vara fri från alla former av förtryck. Om ideologin är en ideologi av förtryckande karaktär måste poesin attackera den. Poängen är att de flesta ideologier är av förtryckande karaktär.

— Jag gick aldrig med i ANC. För det första för att jag är svart och arg. Jag ville inte bli dikterad av något politiskt parti. Jag ville vara fri. Jag tror på att vara en ensamvarg. Jag föredrar att inte vara med i någon organisation.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Även om James Matthews inte var medlem i någon organisation stod han i förbindelse med många olika sociala rörelser och många av dem hämtade inspiration från hans dikter, som deklamerades på olika politiska möten, exempelvis på fackföreningsmöten och vid gatuprotester med Black Consciousness, en rörelse för svart medvetenhet.

— I många av mina dikter skriver jag om att svarta människor är starka. Black Consciousness handlade om att vara stolt över att vara svart och den rörelsen förstod vad jag skrev och använde mina dikter i olika sammanhang.

Vid begravningen av den politiska aktivisten Mapetla Mohapi – som hade blivit mördad — träffade James Matthews en av centralgestalterna inom Black Consciousness, nämligen Steve Biko. Bara ett år senare dog även Biko efter att ha blivit torterad i en fängelsecell.

— Huvuddelen av vårt samtal handlade om Black Consciousness. Jag sa att jag trodde på Black Consciousness, men när vi vunnit striden mot apartheid ska hudfärg inte längre vara viktigt.

På senare år har James Matthews mottagit flera priser. Förutom utmärkelser från kulturdepartementet har han också blivit utsedd till hedersmedborgare i Kapstaden.

— När man når en viss ålder blir man en ikon, säger han och nämner samtidigt att han inte kan betala sina räkningar med hedersbetygelserna. Pensionen uppgår till sextonhundra rand i månaden, vilket motsvarar ungefär tusen svenska kronor. Han bor i ett hus i Silvertown Athlone, som han beskriver som en lugnare förort till Kapstaden.

— Jag klarar mig precis. Jag äger huset så boendet kostar mig nästan ingenting. Telefonräkningen är den största kostnaden för mig. Ibland kommer min dotter, som bor i en förort en halvtimme bort, på besök och har med sig varm choklad till mig. Vi står varandra väldigt nära.

I flera år har hälsoproblem hindrat James Matthews från att skriva poesi. Mitt under Jozi Book Fair, där han gör många firade framträdanden, återvinner han, i alla fall tillfälligt, skaparförmågan. Under intervjun inne på hotellrummet visar James upp en papperslapp där han tidigare på dagen skrivit sina första diktrader på länge.

Ett litet utdrag: “In the erodicity of the soil (that my mind is being plagued) I have planted a few seeds that hopefully will turn into word, blossoming into phrases, poems (…) The seeds that had blossom declares that it ease erection that I am a poet”.

— Mitt huvud har varit eroderad jord, men nu idag upptäckte jag att något börjat gro inom mig, och jag var så lycklig, jag skriver ord! Det här är väldigt hoppfullt, kanske är jag kapabel att börja skriva politisk poesi igen. Men jag måste hitta ett sätt att göra det. Jag ska inte skriva om ANC som ideologi, utan jag ska attackera skurkarna som finns inuti ANC. Och Jacob Zuma är chef över dessa skurkar.

The post Möte med sydafrikansk dissidentpoet first appeared on Opulens.

JOZI BOOK FAIR. ”Jag har haft ett liv som hjälpt mig att förstå hur kapitalistklassen kan styra och ha makt över en enormt stor majoritet av arbetare”, säger den prisbelönta författaren Lindsey Collen som växte upp under den sydafrikanska apartheidregimen. Magnus Gustafson har besökt sydafrikanska bokmässan Jozi Book Fair vars tema i år var “Literature and Working People”.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Samma år som Lindsey Collen föddes i staden Mqanduli i Östra Kapprovinsen vann boerna och nationalistpartiet valet på frågan om rassegregation. Lindseys pappa, Donald, hade redan innan apartheid infördes tillträtt tjänsten som kommissionär, ett arbete som innebar att han ansvarade för folkbokföring och arbetsmarknad samt agerade domare i sitt distrikt. Systemet med kommissionärer var en del av det koloniala Sydafrika, och apartheidideologin kan i sin tur ses som en fortsättning på det koloniala projektet.

Barbara, Lindseys mamma, var hemmafru, men hade tidigare arbetat som ekonom. Lindsey hade också två yngre bröder, Gordon och John.

Pappa Douglas bytte ofta distrikt som kommissionär och när Lindsey var ett år flyttade familjen till Pretoria.

– Jag har några av mina första minnen i Pretoria. Jag minns att vi var i en lägenhet, min mamma och jag. Jag minns att mamma var tvungen att bära mig, barnvagn och matkassar uppför trapporna.

I Bochum, i norra Sydafrika, där Lindsey bodde från hon var två till fem år, fick hon börja tolka åt sin mamma. Lindsey var nämligen den enda i familjen som kunde tala engelska, afrikaans och tswana. Hon översatte från afrikaans till engelska när mamman talade med grannfamiljen och från tswana till engelska när mamman talade med tjänstefolket: trädgårdsmästaren, städerskan, kocken och barnpigan. Lindsey blev också inkallad för att tolka från tswana till afrikaans när grannfamiljen skulle tala med sina anställda. Pappan i grannfamiljen arbetade som polis under Lindseys pappa Douglas. I hela distriktet Bochum fanns endast två vita familjer, och det var dessa två, som dessutom var grannar.

– Mina föräldrar var emot apartheidsystemet. Men samtidigt innebar min pappas jobb att han implementerade apartheidsystemet. Han försökte att inte genomföra apartheidreglerna. En svart person skulle bli nekad att driva en affär. Men min pappa försökte undvika att ta beslutet. Det är ett exempel som jag minns.

När Lindsey började skolan och skrev sina första berättelser hade familjen flyttat till Xala i Östra Kapprovinsen. Efter att ha fått ett litet tryckeri, som bestod av bokstäver i gummi samt bläck, i födelsedagspresent av sin mamma, kunde hon även trycka egna böcker. De tidigaste berättelserna handlade om djur. När hon som elvaåring författade en 200 sidor lång encyklopedi samt en illustrerad mystisk berättelse bodde Lindsey i Pietermaritzburg i Natal. Samma år debuterade hon också som aktivist när hon deltog i de vita kvinnornas protestkampanj mot Nationalistpartiet och premiärminister Hendrik Verwoerd. Kampanjen gick ut på att Verwoerd inte var välkommen till Pietermaritzburg.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Tre år senare, när apartheidstaten konsoliderades genom att Sydafrika övergick från union till republik, studerade Lindsey på en internatskola i Qumbu i Östra Kapprovinsen. I samband med skolans nationaldagsfirande skar Lindsey och fem andra elever sönder sina flaggor med kniv. Därefter brände de flaggorna och begravde askan.

– Jag hade en viss politisk medvetenhet redan då. Jag visste att apartheidregimen och flaggan var fel.

Ryktet om elevernas protest spred sig och dagen därpå blev Lindsey inkallad till rektorn.

– Hon sa: ”Din lilla kommunist. Om du hade varit min dotter hade jag piskat dig.”

I mitten av sextiotalet hade pappa Douglas blivit kommissionär för Alexandra township i Johannesburg och Lindsey kunde återigen bo hemma hos familjen när hon började studera på Witsuniversitetet i nämnda stad. Vid sidan om studierna i juridik och litteraturvetenskap blev hon allt mer politiskt engagerad. Vid flera av gatudemonstrationerna i Johannesburg under vänstervågen 1968 var hon huvudtalare. Lindsey och flera andra studenter greps av polis när de delade ut flygblad mot apartheid vid en järnvägsstation. Enligt både antiterroristlagen och antikommunistlagen kunde den som bröt mot någon lag i samband med att den opponerade sig mot apartheid få livstidsstraff eller bli hängd. Med hjälp av skickliga advokater lyckades Lindsey och hennes kamrater bli frikända från anklagelsen om att ha distribuerat litteratur utan tillstånd på stationsområdet.

I sitt vuxna liv skulle Lindsey Collen komma att bli författare och aktivist i Mauritius, då maken Ram Seegobin, som hon träffade under en resa till London, kommer därifrån. Hon är alltjämt aktiv inom kvinnorörelsen, arbetarrörelsen och de hemlösas rörelse i Mauritius. I början av nittiotalet debuterade Lindsey som författare med romanen There is a tide, som utspelar sig på en rad olika industriarbetsplatser i Mauritius. Sedan dess har hon gett ut ytterligare sex böcker, och blivit översatt till flera språk, bland annat danska och svenska. Alla hennes böcker utspelar sig i Mauritius.

Uppväxten under den sydafrikanska apartheidregimen har format Lindsey Collen som politisk aktivist och gett henne insikter om hur det kapitalistiska systemet fungerar. Hon talar om hur apartheidsystemet präglades av hyckleri. Det hette att människor av olika ras skulle leva åtskilda. Men de svarta behövdes som billig arbetskraft i de vitas gruvor. Den vita minoriteten tog nittio procent av landet och utlokaliserade den svarta majoriteten till reservat utanför städerna. De svarta var ålagda att betala skatt och behövde jobb. För att lämna reservaten behövde de respass. Om de protesterade mot arbetsförhållandena i gruvorna blev de av med sina respass. Samtidigt skulle reservaten själva stå för kostnader för skola, vård och omsorg. Systemet besparade staten kostnader och erbjöd företagen billig arbetskraft. De svarta var arbetsmigranter med tillfälliga uppehållstillstånd i sitt eget land. Faktum är att apartheidsystemet är som en miniatyr och föregångare till dagens globala kapitalism, där fattiga länder utgör ett slags arbetskraftsreservat med hög arbetslöshet och förser de rika länderna med arbetskraft. Skillnaden är att i Sydafrika skapade de styrande reservaten själva. Ett undantag från den här principen var lantarbetarna, som fick bo kvar på de vitas gårdar. Gårdsägarna såg en fara i att samla arbetarna i stora township eftersom det skulle underlätta för dem att organisera sig. Det visar återigen att apartheid inte var en enhetlig ideologi, det centrala var istället att systemet skulle ge vinst till företagsägarna.

– Jag har haft ett liv som hjälpt mig att förstå hur kapitalistklassen kan styra och ha makt över en enormt stor majoritet av arbetare. Jag lärde mig det särskilt när jag såg kapitalistklassen, som tidigare varit gömd för mig, i Johannesburg. Då förstod jag hur det koloniala projektet fungerade, säger Lindsey Collen.

The post Opulens träffade Lindsey Collen på sydafrikansk bokmässa first appeared on Opulens.

FOTOGRAFISKT. Centre Pompidou i Paris visar denna vårvinter tre prisade aktuella fotografer: David Goldblatt, Adam Broomberg och Oliver Chanarin. Anne Edelstam har varit där.

David Goldblatt, född 1930, är en av världens mest prisade nu levande fotografer. Han är av judiskt/lettiskt/litauiskt ursprung men född i Sydafrika, dit familjen flydde undan pogromerna. Tidigt blev han varse ojämlikheten i sitt hemland, även om han själv inte upplevde den.  Han kallar sig själv ”dokumenterande realist” och anser sig varken vara konstnär eller intresserad av konst. ”Konst är vad vi anser vara konst”, fotografi är ”att göra konst av arbete snarare än arbete till konst”. Men hans öga för det ”osynliga” gör honom till specialist i sitt ämne – så pass att han fått både Hasselbladspriset (2006) och Henri Cartier-Bressons pris (2011).

Detta är Frankrikes första stora retrospektiv med Goldblatts verk. Besökaren får följa inte enbart hans fotografiska utveckling, utan också Sydafrikas historia från apartheidsystemet fram till landets nuvarande situation. Utställningen öppnar med en karta av landet och de olika regionerna, som var uppdelade mellan vita och svarta. Goldblatts tidiga bilder koncentrerar sig på vissa kroppsdelar fotograferade på nära håll, men snart övergår han till porträtt av människor som berör honom. Goldblatt tar tidigt med sin kamera till fattiga svarta områden samt till de tuffa gruvdistrikten där han fotograferar både vita och svarta gruvarbetare och deras chefer. Han visar på kontrasterna mellan deras bostäder – spartanska baracker å ena sidan och flotta villor å den andra. Han undviker dock pekfingrar och moraliserande och låter åskådaren stå för bedömningen. 

Aktuella fotografier i färg blandas med de äldre svartvita och visar hur landet har förändrats men ändå inte. Vi får till exempel se hur en svart man som går över en ramp på fel sida – de vitas – blir uppmanad av en polis att backa ner och gå över på de svartas sida. Ett nutida fotografi av samma övergångsramp finns med i utställningen liksom ett monument över vad som inte bör glömmas bort.

Jag fortsätter till den undre våningen i detta jättelika moderna museum för att bekanta mig med ett annat fotograferande: ett par av judisk härkomst som utnyttjar bildkonsten för att beröra och förskräcka.

Divine Violence (“Gudomligt våld”) heter Adam Broombergs (född 1970 i Johannesburg) och Oliver Chanarins (född 1971 i London) fotografiska installation. Här spelar fotografiet en vittnesroll, mer likt en voyeurs eller en förtryckares.

Konstnärerna har låtit sig inspireras av Bertolt Brechts kritiska verk. Författarens, poetens, pacifistens och marxistens Kriegsfibel utgör basen för fotografikollaget War Primer 2, där Broomberg och Chanarin klistrat över Brechts skräckbilder från andra världskriget (som han klippt ut från olika tidningar) med bilder de hittat på Internet och från George W. Bushs ”krig mot terrorismen”. De visar hur dessa scener är till för att förödmjuka ”den andre”, det vill säga fienden.

Den andra serien är inspirerad av den bibel man hittat bland Brechts tillhörigheter. Konstnärerna har använt en hel bibel – både gamla och nya testamentet – för att göra sina tavlor. De är uppväxta med bibelläsning och har utgått från den israeliska filosofen Adi Ophirs sarkastiska ord: ”Från början är nästan alla hans skapelser katastrofala … Katastrofen är hans sätt att verka, hans främsta verktyg.” “Det gudomliga våldet” förbinder två analoga system: det våld som beskrivs i Bibeln och det våld som vi ser i dagspressens bilder.

Konstnärerna har omsorgsfullt valt ut fotografier ur Londons arkiv (”Archive of Modern Conflict”). Varje tavla består av Bibelsidor som var och en utgör ett kapitel – vissa ord är understrukna i rött med moderna fotografier klistrade på respektive sida. Flera är ironiska och samtliga stöter sig med eller framhäver den bibliska texten. De ställer frågor om dagens visuella värld och om Bibelns katastrofhantering.

När jag frågar konstnärerna varför de inte valt kärleksbudskapet, som trots allt också finns i Bibeln, pekar de på en av tavlorna som skulle vara mer positiv, men även där har jag svårt att hitta några upplyftande bilder. Men som sagt: kärlek är inte skälet till deras prisade verk. De har ställt ut internationellt och deras samarbete bidrar till stor frihet: ”Genom våra olika kynnen blir vi nästan anonyma, för ingen av oss är verkens egentliga upphovsman.” 

Besökaren går inte oberörd från Centre Pompidou, varken från den sydafrikanske fotografens dokumentära skildring av ett land fjärran från oss och ändå nära oss i dagens alltmer polariserande värld eller från den andra utställningens våldsamma intrång på näthinnan. Kanske något att tänka på nästa gång vi tar fram vår smartphone för att ta ännu en bild som vi kan sprida på nätet?

The post Dokumenterande realism och vittnesroller på Centre Pompidou first appeared on Opulens.