DEL 8. Socialdemokratiska partier har tappat mark under nästan två decennier men lösningen ligger inte i att efterapa högerpopulistiska idéer om invandring, menar Cas Mudde. Varje måndag under sommaren publicerar Opulens en ny del av den nederländska statsvetarens åtta delar långa essä. Detta är den sista.Vill du läsa tidigare delar söker du på ”Cas Mudde” i sökrutan här ovan.

Det är viktigt att betona att det som vi står inför nu är socialdemokraternas kris och inte de socialdemokratiska idealens kris. Det kan framstå som bedrägligt att säga detta i en tid då valnederlagen för socialdemokratiska partier tycks avlösa varandra i en oändlig rad. Men de socialdemokratiska idéerna lever och har hälsan. Faktum är att jag inte kan minnas någon annan period i mitt vuxna liv när det funnits en lika dynamisk debatt om socialdemokratins framtid. Men det ska förstås sägas att denna debatt ironiskt nog är i det närmaste exklusivt baserad i USA och att idéerna där diskuteras under det något missvisande begreppet ”demokratisk socialism”. Men debattens vågor går höga även utanför de traditionella progressiva salongerna.

Många traditionella socialdemokratiska politiska idéer stöds av majoriteten av befolkningarna i Europa och Nordamerika. Till exempel fastslog en nyligen gjord OECD-studie att majoriteten i de 21 medlemsländerna stödjer en högre beskattning av de rika till förmån för de fattiga. Mer än hälften av befolkningarna vill att deras regeringar ska garantera folket bättre pensioner (54%), medan nästan hälften känner detsamma rörande en bättre sjukvård (48%). Mer än en tredjedel (37%) stödjer även idén om en garanterad basinkomst i form av medborgarlön.

Likväl är det så att de socialdemokratiska partierna fortsätter att förlora väljarstöd och att välfärdsstaten, detta institutionella uttryck för så många socialdemokratiska idéer, konstant är under avveckling. Detta beror på att den politik som innebär högre beskattning av de rika och en starkare välfärdsstat är grundad i den socialdemokratiska ideologi som sedan 1980-talet har förlorat sin ideologiska hegemoni till nyliberalismen.

Nyliberalismen är inte bara ett ekonomiskt system utan även en ideologi som fundamentalt har förändrat hur människor ser på politiken. Faktum är att man skulle kunna säga att nyliberalismen har varit mer framgångsrik som ett ideologiskt projekt än som ekonomiskt program. Aktiva medborgare har blivit passiva konsumenter som anser att den offentliga sektorn är ett ineffektivt alternativ till den privata sektorn och tycker att konkurrensen mellan såväl företag som individer är den bästa modellen för ett idealsamhälle.

Konsekvensen av detta är att det inte kan bli någon opinionsmässig återfödelse av de socialdemokratiska partierna förrän socialdemokratiska politiker börjar utmana det nyliberala samhället och återetablerar sina egna idéer om jämlikhet och solidaritet som något självklart, det vill säga ett nytt sunt förnuft. Som den italienske marxisten Antonio Gramsci förklarade för hundra år sedan är politisk framgång endast möjlig efter att en kulturell hegemoni har etablerats. Bara när människor stödjer de underliggande värderingarna hos socialdemokratin kan partierna bedriva en framgångsrik valkampanj på basis av socialdemokratiska värderingar.

Projektet med att återetablera den kulturella hegemonin av de socialdemokratiska idéerna kommer att kräva mobilisering av människor utanför de existerade politiska partierna, inklusive de socialdemokratiska. I de flesta länder är dessa partier hur som helst styrda av människor som gick med under tredje vägens höjdpunkt som de felaktigt anser vara ”den äkta” socialdemokratins höjdpunkt. På ett liknande sätt borde den ideologiska förnyelsen ske i ett självständigt samarbete med de gröna och ”radikala vänsterpartierna” som har överlappande men fundamentalt olika ideologiska projekt.

Socialdemokratins förnyelse kommer att kräva en ny kulturell och politisk infrastruktur inledningsvis förlagd utanför de parlamentariska ramarna. Den borde inkludera fackföreningarna som trots försvagat medlemskap och förlorat inflytande fortfarande har bättre kontakt med arbetarklassen. Det borde också inkludera progressiva minoritetsorganisationer, särskilt de som fokuserar på socioekonomiska problem samt nya gräsrotsorganisationer som är baserade på lokala gemenskaper.

Kort sagt, att återuppliva socialdemokratin kommer att kräva en ny socialdemokratisk rörelse som är större, djärvare och mer dynamisk än de nu existerande partierna.

The post Sommaressän: Vänstern måste stå emot högerpopulismen 8 first appeared on Opulens.

FÖRLORARE. När Löfven nu förhandlat fram vad som ser ut att bli den mest mittenorienterade socialdemokratiska regeringen någonsin finns anledning att betänka om man därmed vunnit slaget men förlorat kriget, skriver Johannes Rex, som läst Till vänsterpopulismens försvar av Chantal Mouffe.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Till vänsterpopulismens försvar av Chantal Mouffe
Översättning: Oskar Söderlind
Tankekraft förlag

Trots att en växande populism ofta betraktas som en anomali värd att bekämpa i ett för övrigt fungerande politiskt system har försvar för populismen som politisk strategi börjat höras i svensk samhällsdebatt. I ledet efter Göran Greiders och Åsa Linderborgs populistiska manifest som publicerades förra året inrättar sig den belgiske statsvetaren Chantal Mouffes bok Till vänsterpopulismens försvar som nyligen utkommit i svensk översättning. Här är populismen snarare ett symptom på en latent sjuka i ett politiskt system vars höger-vänster-opposition inskränkt sig för snävt till den politiska mitten, än en åkomma i sig.

En rådande konsensus kring vikten av sänkta marginalskatter, nedpressad inflation och finansiell åtstramningspolitik är några av de saker som med Mouffes terminologi, lånad från den italienska marxisten Antonio Gramsci, betecknar den marknadsliberala politikens nu rådande hegemoni. Enligt Mouffe, som ser  politik som kampens och konfliktens medium, är det just oförmågan att utmana denna hegemoni som gjort att socialdemokratiska partier dukat under i land efter land i Europa. I dess ställe är det på den populistiska högerkanten som motståndet mot den etablerade politiska inriktningen börjat växa.

Högerpopulismens uppsving beror enligt Mouffe alltså inte på någon plötslig aversion mot invandring som fötts i de breda folklagren. Snarare är det missnöjet med växande ekonomiska klyftor och de utsuddade konflikternas mittenpolitik som förklarar utvecklingen. Vad vi hör är ljudet av den marknadsliberala hegemonin som knakar i fogarna. Vid ett sådant nu stundande ”populistiskt ögonblick” som Mouffe kallar det, är det endast ett populistiskt vänsteralternativ som kan rädda en krisande liberal demokrati från att falla i händerna på högerpopulismen.

För Mouffe är populismbegreppet inte laddat med någon specifik ideologisk mening. Snarare utgör det för henne en tom form, blott en strukturell opposition mellan folket och eliten, som politiken har till uppgift att fylla med ideologiskt innehåll. Ett annars så metafysiskt betungat begrepp som folket, betecknar därför i Mouffes bok endast en grupp människor som förenas i en politisk kamp mot det rådande systemets profitörer. Om det sedan är frågor om höjda kapitalskatter eller minskad invandring som definierar folkviljan är öppet för politisk opinionsbildning.

Vad som konstituerar folket är därmed aldrig förutbestämt, utan den politiska kampens fråga par excellence. Genom att konsolidera olika kamper mot förtryck i en bred folklig rörelse som ämnar fördjupa snarare än att bryta med den liberala demokratins ideal om jämlikhet och folklig suveränitet hoppas Mouffe att det är vänstern som kan locka de stora massorna.

Men så mycket tydligare beskrivna än så blir hennes vänsterpopulistiska visioner dessvärre inte.

För som så ofta när den marknadsliberala hegemonin utmanas från vänster är alternativet endast utstakat genom löst skisserade horisonter. Mouffe ägnar mer tid att peka på spanska Podemos och grekiska Syriza som förebud om att nyliberalismens klocka klämtar, än att visualisera det vänsteralternativ som ska ersätta den.

Av alla strategiska vägvisare lägger hon dock lite oväntat mest tid på Margaret Thatcher.

Thatcher lyckades uppamma ett brett stöd för sitt politiska projekt genom att tilldela en överbyråkratiserad stat, högt skattetryck och fackförbundens allmakt ansvaret för försvagade statliga finanser och växande arbetslöshet. Att den svenska borgerligheten vid samma tid snarare fortsatte förstatligandet under Fälldins ledning vittnar om hur stark den socialdemokratiska hegemonin kommit att bli i slutet av sjuttiotalet. Det var först Reinfeldt som lyckades bryta den. Genom att måla upp en konflikt mellan ett missbrukat bidragssystem, finansierat med höga skatter på arbete, och hederliga arbetande människors intressen lyckades den borgerliga alliansen undergräva socialdemokratins dittills ohotade ställning som arbetarklassens företrädare.

I ljuset av Mouffes bok uppenbaras den svenska högerledarens grepp som ingenting annat än en populistisk manöver. Och en mycket lyckad sådan.

Sedan dess har socialdemokratin varit ovillig att återuppta konkurrensen om arbetarröster. Den politiska dragkampen har snarare gällt mittenväljare i storstäderna. Och när Löfven nu förhandlat fram vad som ser ut att bli den mest mittenorienterade socialdemokratiska regeringen någonsin finns all anledning att betänka om man därmed vunnit slaget men förlorat kriget.

The post Brist på vänsterpopulistiska visioner first appeared on Opulens.