UNIK RÖST. Med Mamma är galen och pappa är full bevisar Fredrik Sjöberg återigen att han som essäist spelar i en helt egen liga, enligt vår recensent Michael Larsson.  

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Mamma är galen och pappa är full av Fredrik Sjöberg
Albert Bonniers förlag, 2018

“Eva är nyckeln. Det såg jag tidigt”. Så inleds ett kapitel i Fredrik Sjöbergs nya roman med den slagkraftiga titeln Mamma är galen och pappa är full. Exakt vad nyckeln öppnar eller vad som döljer sig bakom låset är länge oklart; en djungel av sidospår, utvikningar, bakgrundsberättelser och botaniska anekdoter signerade biologen Fredrik Sjöberg skymmer sikten för själva berättelsen, tills man inser att det är just i detta labyrintiska virrvarr vi finner berättelsens kärna. Sakta men säkert breder också en omfångsrik och komplicerad historia ut sig, en historia om 1900-talets drömmar och neuroser, om målarkonst, familjeband och den förgängliga jakten på odödlighet och berömmelse.

Nyckeln, Eva, syftar på Eva Adler, fru och sedermera änka till den populäre svenske målaren och bilderboksförfattaren Ivar Arosenius, senare fru och så småningom änka igen till den betydligt mer okända danska målaren Anton Dich. Ämnet för denna bok är den senare, men kanske skulle man lika gärna kunna hävda att som föremål betraktat är målaren och människan Anton Dich endast ett svepskäl, en gravitationspunkt kring vilken Sjöberg låter sitt egentliga utforskningsintresse kretsa.

Liksom den förra romanen, den tematiskt besläktade Ge upp idag — imorgon kan det vara för sent, handlar denna roman dels om det nordiska konstlivet kring förra sekelskiftet, dels om samlandet och sökandet efter det som i historieböckerna av olika anledningar kasserats och glömts bort. För författaren/jaget Fredrik Sjöberg väcks intresset för Dich en novembernatt 2014. Hans efternamn har tidigare dykt upp i förbindelse med ett brev signerat samma Olof Ågren som Sjöberg utforskade i Ge upp idag, men nu upptäcker han att en tavla av Dich ligger ute till försäljning på en nätauktion. Men vem är då denna mystiska Anton Dich som dyker upp lite här och var i utkanten av alltihop; som hela tiden tycks befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt i alla de viktigaste konstnärliga miljöerna under det tidiga 1900-talet; som tycks ha haft en vidunderlig om än oslipad talang, men som inte ens konstforskarna i Danmark hört talas om? “Jag känner igen en bra historia när jag ser den”, skriver Sjöberg och kastar sig ut i ett sökande som ofta ter sig mer som en jakt efter ett spöke ur det förflutna än en konsthistorisk upprättelse. Spåren leder till så skilda platser som Göteborg, Lviv, Köpenhamn och Paris, från de svenska kohagarna till den soldränkta franska Rivieran. Förgreningarna tycks aldrig upphöra, nya utflöden dyker ständigt upp och måste utforskas.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Samlarglädjen är ett bärande fundament och något Sjöberg återkommer till i sina personliga utvikningar, författarens samlande av frimärken som liten och insekter som vuxen, ett sätt att bringa lite ordning i tillvaron och ge verkligheten en illusion av överblickbarhet som den ju annars saknar. Sjöberg själv antyder att den här metoden att extrahera romanstoff ur bortglömda människoöden, att, ja, samla på historiska fakta, är ett resultat av en inre kris, kanske skräcken över att en dag själv glömmas bort i framtidens utsållningar. Om så nu är fallet är det knappast något som märks av på ett negativt vis, snarare bidrar det med en existentiell udd i texten: en dag är vi inte längre här, vem talar om oss då? Det är en olustig fråga som även den förgrenar sig in i frågor om skapandets motiv och villkor, eller för att parafrasera titeln på en av Sjöbergs tidigare essäsamlingar: Varför håller man på?

Fast det är rörigt och stundvis oöverskådligt med alla personnamn och datum som fladdrar förbi är det alltid lärorikt och känns endast sällan utdraget. Sjöberg har klokt frångått metoden att som i förra romanen Ge upp idag skriva korta och löst sammanhållna miniessäer och istället fokusera på en mer traditionell romanform, något som skänker tyngd och stabilitet åt en berättelse som är löst hängande som det är. Med sitt personliga tilltal är Sjöberg dock en mer än behjälplig ledsagare, och precis som en god vandringsled har parkbänkar man kan sätta sig och vila vid stannar berättelsen ofta upp för att låta ett moment landa eller för att sätta en detalj i ett belysande men oväntat perspektiv. Med Mamma är galen och pappa är full bevisar Sjöberg återigen att han som essäist spelar i en helt egen liga. Efter Torsten Ekboms bortgång i 2014 kan han till och med ses som närmast unik i dagens Sverige.

Alla artiklar av Michael Larsson

The post Roman med förgreningar first appeared on Opulens.

NYA TANKAR. Vid läsningen av Fredrik Sjöbergs bok Mamma är galen och pappa är full får vår recensent Bo Bjelvehammar egna associationer, nya tankar och uppslag. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Mamma är galen och pappa är full av Fredrik Sjöberg
Albert Bonniers förlag

Många berättelser har en röd tråd, en löplina, som läsaren kan följa, så är det inte i Fredrik Sjöbergs essä om slumpen. I den är det sidospåren och avvikelserna, som är det normala, det centrala. Det finns en trängsel av eleganta tankepiruetter, anekdotiskt vetande, snirkliga och ibland påfrestande associationer. Och ett myller av namn och öden; det är svårt att få in allt i huvudet, en lätt yrsel infinner sig, då och då.

På ett sätt finns huvudrätten redan på omslaget, det är en försvunnen målning, som dyker upp efter nästan hundra år. Den är gjord av en dansk konstnär Anton Dich, som föddes 1889 och dog, ensam och alkoholiserad 1935. Bilden förställer kusinerna Hanna och Lillan, deras mammor var systrar.

Lillan är känd från Kattresan, hennes far är Ivar Arosenius och hennes mor är Eva född Adler, Hannas mor är Evas syster Lisa.

Plötsligt blir jag som Fredrik Sjöberg, tänker på annat; går till bokhyllan, tar fram Karl Asplunds biografi över Ivar Arosenius, påminns om platserna Åby och Älvängen, ser länge på bilden av Ivar på en väg, omgiven av fjäderfä och grisar. Han går där med sin toppiga hatt, sin tunga överrock, med sin säregna gångstil, säkert präglad av den svåra sjukdomen, som han bar, blödarsjukan.

Fredrik Sjöberg fastnar för en annan bild, ett självporträtt med blomsterkrans och en dagslända, som fladdrar förbi och påminner om livets förgänglighet. Det finns märkligare insekter i boken, som jättetvestjärten på St Helena, författaren söker sällsyntheter.
Nu går vi vidare och följs av otur, slumpens hasardspel och tillfälligheter, ibland lyckliga, ingenting av detta låter sig styras och tyglas.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Anton Dich gifter sig med Ivar Arosenius änka, han blir styvfar till Lillan, som också hon hette Eva. De bor länge i Frankrike, deras vägar skiljs, Anton flyttar till Italien och Eva till Sverige. Källorna tiger om Anton Dich, trots Fredrik Sjöbergs ihärdighet; han talar med släktingar, reser till särskilda platser, läser böcker, magasin och brev.

Det är svårt att säga att Anton Dich är bortglömd, ingen har någonsin kommit ihåg honom, ingen är väl att ta i. Det lyser små glimtar, han skymtar förbi, i förbifarten. Fredrik Sjöberg ger nytt liv åt en bild, med entourage, han gör det på ett säreget sätt, tilltalande och elegant sätt.

Nu ska jag ta fram Bo Mossbergs Nordiska flora och studera näveväxter, i boken talas det om svedjenäva och dess väsen, jag kände bara till blodnäva och stinknäva. Så blir det vid läsningen, egna associationer ger nya tankar och uppslag, så är det även för Fredrik Sjöberg själv, i Mamma är galen och pappa är full finns självbiografiska inpass.

The post Associationsrik läsning first appeared on Opulens.