HUVUDSTAD. Håkan Sandell begrundar hur huvudstäder har flyttats under historiens gång. Och kommer med ett drastiskt förslag. Gör Malmö till Sveriges huvudstad!

Jag läser ”Papyrus”, Irene Vallejos bredfamnande genomgång av skrivmaterialets historia. Särskilt stort utrymme ägnas Alexander den stores och hans efterföljare Ptolemaios I Soters grundande av det antika Alexandria som ny huvudstad i ett grekisktalande rike. Idén hade visat sig för Alexander i en dröm. Huvudstaden flyttades medvetet till den enda större egyptiska stad som aldrig varit ett historiskt centrum, i avsikt att forma en ny eklektisk kultur. Här utropades ett mångreligiöst, mångkulturellt samhälle som blickade framåt. Alexandrias berömda bibliotek blev till och det rymde litteratur på alla de då kända språken. Hellenismen föddes, en kosmopolitisk bildningskultur med en delad symbolvärld grundad i tidens klassiker.

Även Karl den store lät, under 790-talet, flytta huvudstaden för det gamla Frankerriket till vad som dittills bara varit en kurort: Aachen. Här utvecklades en ambitiös kultur med statsreform, skolreform och alfabetiseringskampanjer, en omsorgsfullt styrd ny samhällsanda baserad på personligt ansvar och transparens. Ja, också Sverige har gjort ett besläktat försök. Efter det motbjudande Skånska krigets avslutning flyttade Sverige 1680 flottans huvudkvarter till det isfria Karlskrona, med rykten om en ny huvudstad under Karl XI. Staden gavs en internationell prägel, med inflyttning, och utfördes i den nya tidens smak, barockens.

Nyligen, vid mitt första besök på fem år, i Malmö tycktes mig staden stick i stäv med alla rapporter vara överraskande välmående. Pulserande kring den täta förbindelsen med Köpenhamn. Tanken slog mig, först på lek, varför inte följa Alexanders exempel och flytta den svenska huvudstaden till Malmö? Stockholm kunde gärna behålla en del av ämbetsverken, men varför inte en flytt av det politiska, kulturella centret till Malmö? Malmö skulle passa som det europeiska Sveriges huvudstad och komma att hysa en ny expansiv kultur, kunskapsinriktad, utbytesbaserad. Nybyggnationen är redan slående, det finns ett utvecklat universitet och en rik teknikinnovativ ryggrad.

Ett verkligt försök att föra de svenska och danska huvudstäderna närmare varandra gjordes när Gustav IV Adolf 1806-1807 beslutade att flytta sitt hov till Malmö, dels på grund av ryskt krigshot mot Stockholm, dels för att komma närmare kontinenten. Låt oss följa de stora historiska exemplen och göra Malmö till den nya svenska huvudstaden, en spjutspets söderut, ut mot världen! Därigenom kan det utskämda Sverige på nytt bli det ledande nordiska landet. Ny och gammal kultur kommer att blandas, motsättningar undergrävas. Med huvudstaden flyttad till landets södra ände finns den naturliga utgångspunkten för ett nytt medborgarkontrakt, innefattande alla.

HÅKAN SANDELL

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Flytta Sveriges huvudstad! first appeared on Opulens.

TRILOGI. ”Likt all stor litteratur är Rubicon Issos Troja undanglidande, uppfordrande och fullkomligt oavvislig,” skriver Erik Bovin som läst trilogin ”Rubicon Issos Troja” av Lotta Lotass.

Rubicon Issos Troja av Lotta Lotass
Ekphrasis

Lotta Lotass befinner sig på många sätt utanför sin tid. När många författare skriver för att bli sedda och omtyckta väljer hon periferin. Väljer, ja, för visst borde en hyllad författare och före detta akademiledamot ha tillräckligt med understöd för att hennes böcker ska kunna tryckas i större upplagor än vad som – sedan en tid – är fallet?

Essäboken Nattvakten (2020) gav hon själv ut i ynka femtio exemplar. När många av hennes kvinnliga generationskamrater förläst sig på Hélène Cixous och främst skriver böcker om kvinnliga erfarenheter väljer hon en stereotypt maskulint kodad väg; en oändlig raksträcka där antiken, marmorn och krönta män med svärd i handen passerar revy bara för att återkomma i liknande skepnad, om och om igen. Brottet mot samtiden utmärker sig emellertid som mest i hennes språk – arkaiskt, späckat med ord så ålderdomliga att man får gå till ordboken.

I uppmärksamhetsekonomins tidevarv är det lätt att betrakta Lotass som en del av ett utdöende släkte. Jag är dock av uppfattningen att vi mer än någonsin tidigare behöver författare av hennes art och dignitet.

Rubicon Issos Troja är som titeln avslöjar en trilogi om krig. Alea iacta est (tärningen är kastad) sägs Julius Caesar ha utropat i det point of no return-ögonblick som uppstod när han beslöt sig för att korsa floden Rubicon med sina legioner. Med slaget vid Issos segrade Alexander den store över den persiske kungen Dareios III. Medan volymens avslutande långdikt ”Landskapen i Troja” (separat publicerad 2023) utgår från det mytologiska kriget i Homeros epos Illiaden.

Lotass estetik kan ses som problematisk på samma grunder som en annan bokaktuell före detta akademiledamot. Både Lotass och Sara Stridsberg skriver så vackert om det allra mest fasansfulla att det gränsar till romantisering. Julius Caesar och Alexander den store framstår inte alls som de makthungriga män med blod på händerna de onekligen var. Trots att kriget alltjämt närvarar i Lotass trilogi tycks lidandet passera obemärkt förbi.

Anti-antropocentrisk dikt

Värt att beakta dock: trilogins allvetande berättare ger inte heller människorna någon framskjuten plats i hierarkin. Fåglarna, stenarna och vattnet besjungs med lika stor omsorg. Detta är anti-antropocentrisk dikt. Även en kejsare är således en flugskit i universum. All litteratur som tar ned människan från hennes hemsnickrade piedestal är angelägen – inte minst i dag.

Lätt modfälld blir jag när Lotass i ”Landskapen i Troja” skriver om kejsaren ridande på sin vita häst med krigslust i bröstet. En känsla som förstärks av greppet att skifta tempus i samma mening: ”där slaget ägt rum, skall äga rum, äger rum”. Även en pacifist inser radernas giltighet. Även om en gyllene global fredstid någon gång blir verklighet kan inte skadan göras ogjord. Det är för sent. Alltför många människoliv har spillts i krig. Årtusenden av krig och konflikter går inte att skaka av sig.

Det är som romanförfattare och essäist Lotass gjort sig ett namn men likafullt diktar hon som om hon inte gjort annat. Den som kan sin Lotass lär känna igen sig. Siktet är även denna gång inställt på evigheten. En evighet som kanske inte existerar i någon objektiv mening men är helt central i den poetiska tradition i vilken hon ingår. Hölderin är en given anförvant, i synnerhet i denna trilogi.

Lotta Lotass diktar diaboliskt underskönt

När Victor Malm (Expressen) recenserar en annan gigant, Bruno K Öijer, liknar han dennes poetiska excellens vid häxkonst. Tanken är lockande: att en stor diktare behöver besöka eller åtminstone närma sig andra dimensioner än den värdsliga. Jag tror banne mig även Lotass hämtat kraft ur förbjudna källor; hennes poesi är diaboliskt underskön och utsökt.

Poesin går på i ett musikaliskt suggestivt flöde med upprepningar och små variationer. Aningen påminner det om de återkommande slingorna i Philip Glass kompositioner där lyssnarens koncentration bibehålls trots en repetitiv struktur, exempelvis genom att enstaka toner byts ut.

Sällan har språkets förföriska och performativa sida framträtt så här tydligt. Hur språket kan skapa något som inte finns (evighet) eller likt svart magi aktivera det som legat latent men dolt och passivt. Förgängligt är det mesta i vår värld, dessvärre. Lotass får dock oss läsare, som den magiker hon är, att tro på motsatsen, för en stund. Likt all stor litteratur är Rubicon Issos Troja undanglidande, uppfordrande och fullkomligt oavvislig.

The post Lotta Lotass nya trilogi är stor litteratur first appeared on Opulens.

HISTORIA. ”Som i all bra historieskrivning balanserar Mary Beard det allmänmänskliga som vi kan relatera till med det genuint främmande att uppröras av,” skriver Jesper Nordström som läst det digra verket ”Roms kejsare” av Mary Beard.

Roms kejsare av Mary Beard
Översättare: Thomas Engström
Norstedts

Ett stående skämt i meme-sfären och sociala medier är hur ofta män egentligen tänker på romarriket? Bortom det banala i detta finns kanske ändå en typisk samhällstendens som ligger i fas med bittra akterseglade män som röstar på Trump. När man är maktlös ligger det nära till hands att drömma om den absoluta makten.

Tänk att som Caligula eller Nero bara knäppa med fingrarna så avrättas ens fiender eller till och med de som bara betett sig tölpigt på middagsbjudningen. Den romerska kejsaren är och förblir sinnebilden av den absoluta makten och i omsmidd populärkulturell form återkommer han ju som Darth Vader, alla tolvåringars idol. Tänk när mamma tjatar om läggdags och tandborstning att bara avvärja det med ”the force”.

Jag vågar lova att fascinationen för romarriket inte bara bygger på denna kult av starka män utan dess stora komplexitet av å ena sidan makaber blodtörst och dekadens och å andra sidan så enormt moderna företeelser och teknik.

Professor Mary Beard tar fasta på denna dubbelhet och i en enormt faktaspäckad bok med titeln ”Roms kejsare” diskuterar och problematiserar hon den bild vi lekmän har av de romerska kejsarna.

Nero har väl alltid setts som urtypen för den galna, impulsiva psykopatiska kejsaren, men mellan raderna verkar det som om hon menar att han sedd i sitt sammanhang inte var mycket värre än genomsnittkejsaren. Neros regeringsperiod var extra turbulent och krävde hårda tag.

För låt oss vara allvarliga, det fanns inga goda kejsare, inga av den tidens motsvarighet till velourpappor nådde så här långt. Ur vår tillbakablickande synvinkel var de alla maktgalna och machiavelliska härskare.

Boken är en faktaspäckad tegelsten så det är bara till att lyfta upp några passager som jag personligen finner mest intressanta, det finns ingen tes eller tråd i boken att förhålla sig till.

Med samtiden som lins fastnar jag för hur kejsarporträtten påminner om hur politiker i nutiden vill framställa sig och positionera sig emot varandra. Republikens era innan Caesar och Augustus gjorde imperiet till envåldsvälde framhävde det sammanbitna och rynkiga, den hårt arbetande kraftkarlen så att säga.

Under kejsartiden blev porträtten mer sensuellt marmorsvala och idealiserade. Som om man först skildrade en regent som var tvungen att vara framåtlutad och hårt arbetande men senare mer gudomligt trygg och bekväm, med resultatet av en mer upphöjd distans.

Sen kommer Vespasianus och låter sig igen porträtteras som en sliten gubbe, ja närmast som en lantbrukare med väderbiten hy, typiskt nog efter Nero.

En djärv modern parallell kommer för mig; det är som när Lyndon B Johnson framhävde och nästan red på sin bakgrund som hästuppfödare i Texas som motsats till John F Kennedys status som ”cocktailpresident”.

Nå, moderna paralleller i all ära, men vad är det då som är så frapperande annorlunda? Det slår mig att det inte handlade om en liten kader världsfrånvända goddagspiltar som ärvde sin makt. Snarare var de romerska kejsarna del i en stenhård intrigant meritokrati som innebar ett evigt nätverkande och knytande av kontakter. Det rörde sig definitivt inte om kungliga släkter som satt i samma palats århundrade efter århundrade och det avspeglar sig i arkitekturen. Du kan helt enkelt inte som turist i Rom fråga ”Var ligger slottet”?

Det var snarare stora labyrintiska villakomplex och det ständiga springandet mellan rum samt resor till provinser och sommarpalats hit och dit speglar det som Mary Beard kallar för det reaktiva i stället för aktiva ledarskapet; Kejsaren hade helt enkelt mycket träigt förvaltande arbete att utföra; en roande scen hon nämner är när det uppstår irritation på Colosseum när Julius Caesar inte kan lägga ifrån sig sin lilla bärbara lertavla med siffror.

Det påminner närmast om mellanchefen som inte kan lägga ifrån sig mobilen. Kejsararketypen blir snarare en skicklig förhandlare, administratör och diplomat, det senare i ett imperium så stort och oöverskådligt att provinser riskerar vända sig emot Rom.

Palatskuppen med dolkstöten eller giftmordet verkar snarast varit mer regel än undantag. Inga krångliga successionsordningar där inte.

Det finns hur mycket som helst att belysa och expansivt diskutera i denna faktaspäckade tegelsten och för att använda en klyscha värdig en stadsfestival finns här ”någonting för alla.”

Den torrt teknikhistoriskt intresserade kan fascineras av Caligulas segelskepp som redan då hade varmvatten, gym och bastu. Den med smak för politik och samtidsparalleller kan fundera på det som Mary Beard kallar ”Gyllene bur” och fråga sig om Putin känner sig nöjd och njuter av livet med sin förföljelsemani i sitt labyrintiska Kreml?

Som i all bra historieskrivning balanserar Mary Beard det allmänmänskliga som vi kan relatera till med det genuint främmande att uppröras av.

The post Utmärkt verk av Mary Beard om romarriket first appeared on Opulens.

DEMOKRATIN. ”Så folket har själva skapat Donald Trump och hans likar,” skriver Lars Thulin som varnar för den populism som sprider sig över världen och utgör ett mycket allvarligt hot mot demokratin.

En nationell ledare som hävdar att covid-19 nog kan botas genom att rengöringsmedel injiceras i lungorna. Som sedan vägrar acceptera en valförlust och uppmanar en valansvarig i en delstat att ”hitta” 11 780 röster för att förändra resultatet. Och grovt hotar personen om denna inte lyder. Som därefter hetsar sina anhängare till ett försök till statskupp, får dem att storma parlamentet, bland annat med syfte att hänga nationens vicepresident.

I ett fungerande land hade denne person blivit ett fall för säkerhetspolisen alternativt psykvården. Vi vet att det inte är så utan att personen är på fri fot, har en stor del av folkets stöd och är på väg att åter bli president. Och hotar med blodbad i hela landet om han inte får makten.

Detta händer inte i en militärdiktatur i en undanskymd och outvecklad del av världen. Utan i landet som med rätta kallar sig världens första moderna demokrati samt är klotets i särklass mäktigaste. Mannen heter Donald J Trump och landet Amerikas Förenta Stater, USA. Hur är detta möjligt? Har en stor del av landets 333 miljoner invånare blivit galna? Eller befinner sig demokratin i dödsryckningar? Kommer detta i så fall sprida sig över världen? Som så mycket från USA har gjort?

Många har ställt sig frågan. Här följer ett försök att besvara den.

Måhända för att detta styrelseskick, som skänkt världen sådan framgång och välstånd, segrat ihjäl sig.

Att ett folk i en rik nation med fri tillgång till information och med en fri debatt, plötsligt skulle förlora förståndet är knappast möjligt. Såvida inte ett virus som påverkar hjärnans högre funktioner härjar. Det är inte troligt.

Så håller demokratin på att dö? Ja, kanske. Måhända för att detta styrelseskick, som skänkt världen sådan framgång och sådant välstånd, segrat ihjäl sig. Många tar den för given och därmed tråkig och osexig. Och vill pröva något annat, något mer spännande. Då uppstår ett vakuum och in i detta flyttar starka och mörka krafter med dolda agendor. Krafter som ljuger och förför och som bortskämda, missnöjda och lata medborgare gärna tar till sig.

Problemet finns inbyggt i ordet demokrati. Som kommer från demos, som betyder folk, och krati, som ungefär betyder styra. Folket ska styra över sig själva. Inte kungar eller kejsare, inte militärer, inte präster. Det låter självklart och enkelt. Men är i verkligheten krävande. För att styra innebär arbete och ansvar.

I antikens Grekland och i de första försöken till demokrati i vårt hörn av världen samlades medborgarna till en speciell plats för att diskutera och bestämma. I moderna demokratier väljer vi ombud som diskuterar och beslutar åt oss. Om de inte sköter sig avsätter vi dem. Och vi har delat upp makten i en beslutande, en verkställande och en dömande del som ska bevaka varandra.

Men därmed kan vi inte slå oss till ro. Utan måste inse att vi, folket, fortfarande styr. Att ombuden bara är ombud, sålunda våra tjänare och inte tvärtom. Så fortfarande är det vi som måste stå för de viktiga diskussionerna och att driva fram de rätta besluten. I dag, då teknologin gett gemene man en unik och i princip gratis tillgång till information borde vi kunna göra detta långt bättre än någonsin i världshistorien.

Så vad händer? Folket tycks abdikera. Genom att bara se ombuden som några som ska ge oss personlig lycka, utan en tanke på det allmänna. Och hävda att de är korrumperade om de inte gör det som passar just våra egna agendor. Men många bryr sig inte om att söka alternativ, utan tar för givet att allt ändå ska fungera så att de kan ägna sig åt evighetslång och meningslös underhållning om drömda världar och följa influencers som bedyrar att fotcremen av märket XY samt resan till Rhodos är lyckan. 

Därmed har vi lämnat ifrån oss makten och övergett spelplanen. In kommer populismen. Den använder manus och terminologi från de drömda världar vi följer på skärmar och den erbjuder oerhört enkla lösningar på komplicerade problem. Lösningar som påstås kunna genomföras utan att vi anstränger oss. Men populismen har en annan agenda, att upphäva demokratin. Och ersätta förleden demo, folket, med ordet auto, som betyder själv. Autokrati handlar om självutnämnda ledare som enbart driver nationen för sina egna intressen.

Demos, folket, förstår inte detta förrän det är för sent. För dessa ledare kan avskaffa demokratin med dess egna medel. Det är styrelseskickets nackdel, det kallas den demokratiska paradoxen. När det skett är vägen tillbaka lång och ofta blodig.

Så folket har själva skapat Donald Trump och hans likar. Han är en galjonsfigur och inte särskilt smart, vilket framgår av hans tal. Samma ingredienser skapade Brexit i Storbritannien. Något smartare var Adolf Hitler som använde identiska verktyg. Vår egen historia på området inleddes med Ny Demokrati då en greve och en skivbolagsdirektör hävdade att de kunde lösa alla våra problem utan att vi behövde anstränga oss. Idag lovar en akademiker utan någon examen samma sak. Han heter Jimmie Åkesson.

Många svenskar tar tacksamt emot och slår sedan över till en ny tv-serie i åtta säsonger. För det gamla ordspråket gäller fortfarande: ett land med demokrati har de politiker det förtjänar.

The post Trump och hans likar hotar demokratin first appeared on Opulens.

OROSTIDER. “Vad gäller dagens USA har demokratin börjat urholkats på samma sätt som Aten fick uppleva under 400-talet f Kr.” Det skriver Philippe Boström som befarar att historien kan upprepa sig.

Efter att Nazityskland besegrats under andra världskriget, bildades Atlantpakten Nato år 1949 som blev USA:s främsta redskap i uppdämningspolitiken mot Sovjet, som efter andra världskriget betraktades som det huvudsakliga hotet mot freden i Europa. Nato fullgjorde sin uppgift i 40 år med odiskutabel framgång fram till Sovjetunionens kollaps år 1991.

Trots att Sovjet inte längre utgjorde ett hot mot freden i Europa fortsatte Nato sin expansion och inkluderade nya medlemsstater som angränsade mot den nybildade Ryska federationen. Man skulle kunna argumentera och hävda att Nato hade ingen funktion om man inte kunde hävda att Ryssland var västs ärkefiende som skulle erövra hela Europa om inte Nato existerade.

Historien upprepar sig ofta

Historien upprepar sig ofta och efter att grekerna besegrat perserna vid sjöslaget vid Salamis år 480 f Kr bildade Aten sin maritima försvarsallians, som kallades det deliska sjöförbundet dit alla de joniska städerna och öarna tillhörde och i vilken Aten både hade den militära och politiska ledningen.

I takt med att persiska krigsfartyg inte längre skymtades på det Egeiska havet ändrades det deliska sjöförbundet från en defensiv till expansiv organisation. Förbundsflottan användes för at genomföra militära operationer längs hela Medelhavet med vars hjälp Aten kunde monopolisera kornhandeln samtidigt som man kunde bygga ett imperium. Många stater försökte lämna förbundsalliansen men tvingades tillbaka med militära påtryckningar.

Vad blev resultatet av Atens expansiva utrikespolitik under 400-talet f Kr och finns det några lärdomar att hämta från historien till vår tid? Låt oss återvända till början.

Efter grekernas seger vid slaget om Marathon som stod en sensommardag år 490 f Kr och som blivit känd för berättelsen om yrkeslöparen Feidippides som skickades till Aten för att berätta om segern och sprang de 42 195 meter på rekordtid, som idag är sträckan för ett maratonlopp vid moderna olympiska spel, fruktade många greker att perserna skulle återvända med en ny större invasionshär.

Den ledande politikern vid den här tiden hette Themistokles, en framsynt politiker som argumenterade för att hotet i öst skulle mötas med en offensiv försvarspolitik som utgjordes av en stark flotta som kunde förhindra en persisk invasion. Han ville modernisera den atenska krigsflottan genom att rusta den med triremer, ett högteknologiskt krigsskepp med tre rader av roddarbänkar som hade plats för 170 åror.

Denna flotta med 200 krigsskepp låg färdig att tas i bruk sommaren 480 f Kr, då perserkonungen Xerxes inledde sitt fälttåg västerut. Det avgörande slaget stod vid det trånga sundet Salamis utanför Aten. Genom taktisk list lyckades atenarna besegra den numerärt överlägsna persiska flottan som inte kunde manövrera fritt i det trånga sundet som korkades igen av krigsfartygen som strömmade in och kolliderade med varandra. Följande år besegrades den persiska lanthären i slaget vid Plataiai år 479 f Kr.

Två stora maktsystem

Segern över perserna gjorde Aten till en stormakt vid sidan av Sparta. Det militära befälet av grekernas gemensamma försvar övergick till Aten som begagnade tillfället att bygga upp sin maritima militära försvarsorganisation som kallades det deliska sjöförbundet dit alla de joniska städerna och öarna tillhörde och i vilken Aten både hade den militära och politiska ledningen. Förbundsstaterna fick bevara sin självständighet men skulle bidra med pengar eller krigsskepp till Aten.

På likande sätt, efter andra världskrigets slut verkade det som att världens öde skulle bestämmas av två stora men i grunden mycket olika maktsystem, det ena grundat på vad som varit Ryssland och det andra på Amerikas förenta stater. Tyskland styckades upp mellan väst med USA i spetsen och öst med det kommunistiska nationsblocket med Sovjetunionen vilket resulterade i att två stora internationella militära organisationer bildats för att upprätthålla världsfreden: Nato (Atlantpakten) år 1949 och Warszawapakten år 1955.

Precis som det deliska sjöförbundet under Atens ledning skulle stoppa en ny persisk invasion blev den Nordatlantiska försvarsorganisationen (Nato) som hade bildats på initiativ av USA den 4 april 1949, västs främsta redskap i uppdämningspolitiken mot Sovjet, som efter andra världskriget betraktades som det huvudsakliga hotet mot freden i Europa.

Kallt krig

Rivaliteten utlöste ett ”kallt krig” där maktblocken riktade högteknologiskt spionage, ekonomiska och diplomatiska sanktioner samt sina kärnvapenbärande missiler mot varandra medan deras medborgare nervöst hoppades att dessa aldrig skulle avfyras.

Tillbaka till 400-talets Aten där den atenska generalen Kimon nu stod i spetsen för Atens politik. Kimon hade varit delaktig i bildandet av det deliska sjörfbundet och genomförde nu en alltmer expansiv upprustningspolitik som resulterade i att man slutade med att välja laggivare eller oratorer som politiska ledare utan istället valde generaler, så kallade strategoi. Dessa tio strateger, som valdes ur adelsfamiljerna och fick med tiden stort inflytande över Atens utrikespolitik. Atens demokrati urholkades och alltmer makt koncentredes till Atens elit där Areopagen, (den lagstiftande domstolen) befogenheter ökades och kunde underkänna folkets beslut.

Vad gäller dagens USA har demokratin börjat urholkats på samma sätt som Aten fick uppleva under 400-talet f Kr. Medborgarnas missnöje växer och många anser att USA företräder en bakåtsträvande politik. Många ställer sig frågan om deras röst verkligen räknas eftersom den kan underkännas av den amerikanska Högsta domstolen. Som Maria Ressa, journalist och vinnare av Nobels fredspris 2021 utryckte det: ”I slutet av 2024 vet vi om demokratin överlever eller dör”.

För att kunna upprätthålla sin starka militära position i Medelhavet tvingades Aten snart att föra krig mot andra grekiska stater. Aten tvingade andra städer och öar träda in sjöförbundet med hjälp av militära påtryckningar medan andra, såsom Naxos, förbjöds att lämna alliansen trots sin önskan..

På samma sätt har Nato upplevt kiv och gräl bland sina medlemsnationer. Medan länderna som tillhörde Nato och Warszawapakten riktade sina olycksbådande kärnvapenbärande missiler mot varandra, var FN invecklat i debatter om vem som skall klandras för kapprustningen.

Expansion och påtryckningar

På senare tid har presidentkandidaten Donald Trump anklagat Natos medlemsländer för att inte betala tillräckligt för att få åtnjuta militärt beskydd av USA och hotat med att uteblivna betalningar kommer få militära konsekvenser. Påtryckningarna påminner om de påtryckningar Aten utsatte sina allierade för under 400-talet f Kr som förvandlades till skatteskyldiga lydstater. Det atenska sjöförbundet fortsatte att hänsynslöst driva in pengar trots att man inte skymtat persiska fartyg på Egeiska havet på årtionden.

Atens expansiva politik slutade i rena erövringskampanjer. När Aten stod på höjden av sin makt innefattades 150 öar och kuststäder i hennes imperium. Atenska krigsfartyg patrullerade till Svarta havets kust i norr, Israels kust i öst, längs Siciliens kust i väst och i det egyptiska Nildeltat i söder.

Efter andra världskrigets slut har USA på liknande sätt startat en mängd konflikter i världen, såsom Koreakriget, Vietnamkriget, Afghanistankriget och Irakkriget. USA har idag cirka 800 militära baser i världen.

Den gemensamma krigskassan i Aten började användes till kommunala ändamål i staden Aten och för byggnadsverken på Akropolis vilkas kan beundras än idag. På kritiken som uppstod svarade Atens nu starke man, Perikles, att Aten inte hade någon redovisningsplikt så länge man fullgjorde försvarsplikterna.

Kritiken tystande inte och Perikles ansattes i folkförsamlingen och av komediförfattarna vilket resulterade i berömd anekdot. Där Perikles vände sig till folket och frågade om för mycket pengar hade spenderats på byggnadsverken i Aten varav folket svarade i kör att man ansåg det. ”Då”, svarade Perikles. ”Må kostnaderna inte stå för er räkning utan min; och må mitt namn huggas in på byggnaderna”. Atenarna som sägs varit missunnsamma gav därefter snabbt Perikles förtroendevotum.

På ett sätt var det deliska sjöförbundet en framgång eftersom de stoppade perserna från att försökte invadera Grekland igen och på samma sätt förhindrade Nato Sovjetunionen från att attackera Europa och kan sägas ha fullbordat sitt uppdrag när Sovjet kollapsade år 1991.

Men Nato, till skillnad från Warszawapakten, som helt avskaffades år 1991, har fortsatt att flytta fram sina positioner efter “kalla kriget” och inkluderat nya medlemsländer som Bulgarien, Estland, Litauen, Rumänien, Slovakien, Slovenien där flertalet angränsar till Ryssland.

Både USA och antikens Aten hävdade att de militära försvarsallianserna behövdes för att bekämpa hotet från öst trots att det är öppet för diskussion i båda fallen om försvarsallianserna verkligen behövdes när hotet minskat markant. Detta kan tyckas ännu mer märkligt med tanke på att “80 procent av Ryssland är en del av Europa” som USA:s förre utrikesminister Henry Kissinger uttryckte det 2022 under ett toppmöte organiserat av Financial Times.

Aten lyckades aldrig återhämta sig

När det gäller Aten ledde exploateringen av deras allierade till allmänt missnöje vilket resulterade i att de lämnade sjöförbundet och övergick till Sparta som startade ett öppet krig mot Aten. Inbördeskriget, som kallas för det Peloponnesiska kriget (431–404 f.Kr.) har fått sitt namn efter det peloponnesiska förbund som var en allians av löst sammanfogade stater som hade som krigsmål att lösa upp Atenarnas imperium. Det peloponnesiska förbundet samarbetade med Persien och lyckades åstadkomma en fullständig blockad av den för Aten livsviktiga kornhandel med Svarta havet. Kostnaden för det 26 år långa Peloponnesiska resulterade i den första förfalskningen i den monetära historien. ”Den Atenska ugglan”, den antika världens reservvaluta reducerades från silver till bronsprägling. Fredsvillkoren blev hårda för Aten. Atens imperium löstes upp och deras krigsmakt begränsades till tolv krigsfartyg. Aten lyckades aldrig återhämta sig.

Kärnvapenhotet

När det gäller USA och Nato:s inringning av Ryssland med militära baser i flertalet tidigare sovjetrepubliker som Kirgizistan, Tadjikistan, Uzbekistan, Georgien och Azerbajdzjan, i Kosovo men också i Turkiet, Litauen, Estland och Lettland samt missilbaser i Polen, Rumänien och Bulgarien har USA:s och Nato:s expansion skapat misstänksamhet hos Ryssland.

USA:s och EU:s närmande till Ukraina och ambition att föra in landet i västs gemenskap har möts av rädsla och paranoia av Ryssland som fruktar att nästa steg skulle blir att Ukraina går med i Nato. Detta var en av anledningarna som ledde till annekteringen av den suveräna staten Ukraina år 2014. Samma år varnade Henry Kissinger Ukraina i en artikel som publicerades i Washington Post år 2014 där han uppmanade Ukraina att ”undvika institutionell fientlighet mot Ryssland”.

Dessvärre invaderade Ryssland den suveräna staten Ukraina 2022 och sedan dess har Sverige och Finland anslutit sig till Nato. Till följd av kriget plågas världen av inflation och ekonomisk osäkerhet. Världsmakterna har återigen vänt sin arsenal av kärnvapen mot varandra och världens medborgare är återigen hemsökta av hotet från en eldstorm orsakad av kärnvapen. Frågan man kan ställa sig är om USA kommer återupprepa historien och begå samma misstag som ledde till Atens undergång? Den västtyska syntpopgruppen Alphavilles låttext Forever Young ekar återigen i våra öron :

”Heaven can wait, we are only watching the skies. Hoping for the best but expecting the worst, are you going to drop the bomb or not?”.

The post Kommer historien att upprepa sig? first appeared on Opulens.

HISTORIA. Nyligen uppstod en trend på sociala medier där kvinnor frågar män hur ofta de tänker på romarriket. Svaret är ofta ”hela tiden”. Men det finns även kvinnor som tänker mycket på romarriket. Lis Lovén har med stor behållning läst  ”Romarrikets kvinnor” av Eva Queckfeldt.

Romarrikets kvinnor
Makt, mord och moderskap
av Eva Queckfeldt
Historiska Media 

Hur många namn på kvinnor i Antikens Rom kan ni räkna upp så där rakt upp och ner? Jag vet, det finns inte så mycket historiskt material att tillgå. Men vad sägs om dessa: Tullia, Lavinia, Dido, Rhea Silvia, Livia, Fulvia, Lesbia, Cynthia och några till. Kvinnor, slavar och barn tillhörde förstås underordningen. Och de flesta män som dokumenterades var ju elitens män. Senatsmedlemmar, militärer, författare.

Hur kan nu författaren till denna bok ”Romarrikets kvinnor” – Eva Queckfeldt hålla intresset levande? I början berättar hon om hur Rom uppstod som myt på grund av våldtäkt och bortrövandet av sabinskorna. Så Rom har organiserats som kungadöme sedan republik och sist kejsardöme.

Det finns ju skulpturer från antiken och därifrån kan vi dra slutsatser om hur kvinnor såg ut och hur de gick klädda. Rom var en bonde- och krigarkultur. Och det är klart, det var en manskultur. Familjens överhuvud, fadern, hade rätt att döda familjemedlemmar om de bröt mot koderna.

Problemet som jag ser det är närliggande. Vi har, de flesta av oss, vuxit upp i en familj i en eller annan form. Det är kvinnorna som oftast stått för hushållet. Men i Rom var alltså fadern den som fastställde de flesta koder. Kvinnan behövdes likväl som en hjälpande hand i de yrken mannen hade. Äktenskapet var kodat förstås. Och juridiken skapades av männen.

Eftersom kvinnor inte tillhörde militärmakten så kunde de inte få tillgång till politiska institutioner. Kvinnan skulle förstås vara som en sann och dygdig romarinna och hon måste veta sin plats. Men Eva Queckfeldt har levandegjort många kvinnliga omständigheter.

Jag kan tänka mig att det har varit svårt att gräva i det magra materialet. Och det naturliga är ju att det är elitens kvinnor som det finns mest historier kring. Här får vi läsa om giftmörderskor och otrogna hustrur, utsvävande döttrar till kejsaren. Vad är skvaller och vad är verklighet? Är det på grund av de restriktioner som fanns kring kvinnors liv som gjorde att de blev illa beryktade för att de i vissa fall gick bortom normen?

Att läsa om skvallret kring elitens kvinnor har varit kul och intressant. Samtidigt är det inte bara kvinnornas bok. Jag har även lärt mig en hel del om Romarriket som sådant. Det har varit fascinerande i sig.

The post Fascinerande läsning om romarrikets kvinnor first appeared on Opulens.

DATORSPEL. Teamet bakom datorspelet Assassin’s Creed har tillfört pedagogiska kvaliteter som visar vilket viktigt undervisningsverktyg även ett datorspel kan vara.

Vissa datorspel påminner om tv-serier. Assassin’s Creed är ett sådant, det svenskutvecklade Battlefield ett annat. De återkommer säsong efter säsong med nya spel. Till dags dato är Assassin’s Creed uppe i tolv huvudspel och ändå flera spinoff-spel. Det första spelet kom 2007 och la an en ton som varit genomgående för alla efterföljande: ”Detta spel är inspirerat av historiska händelser och personer”. Men samtidigt sätts dessa händelser och personer in i en konspiratorisk kontext med varierande utgångspunkter som tempelriddare, katolska kyrkan, engelskt frimureri, egyptisk mytologi osv.

Ett annat bärande tema är ordensmystiken, både när det gäller fienderna och att du som spelare ingår i ett hemligt brödraskap. I det första spelet tillhör du en gren av lönnmördarsekten assassinerna i Syrien, som spelade en inte obetydlig roll i det tredje korståget och korsriddarnas krig med Saladin. Du förflyttar dig mellan de historiska städerna Damaskus, Acre och Jerusalem och med musik, röster och ljud förmedlar spelet en känsla av orientalisk mystik i en historiskt trovärdig stadsmiljö.   

I de efterföljande spelen förflyttas du till andra länder och kontinenter som renässansens Italien, 1700-talets Karibien, Amerikas förenta staters frihetskrig och revolutionens Frankrike för att i det tionde spelet Assassin’s Creed Origins hamna i Egypten under de stormiga åren då Kleopatra återtog makten med hjälp av Ceasars armé.

Som en fiktiv person spelar du huvudrollen i ett historiskt drama där du tillsammans med faktiska historiska gestalter som Kleopatra och Ceasar är med och skapar världshistoria.

Det spel som jag uppskattat mest och brukar ligga i topp i rankinglistor över de bästa Assassin’s Creed spelen är Assassin’s Creed IV: Black Flag. Här hamnar du som en skeppsbruten engelsk sjöman i piraternas laglösa tillvaro tillsammans med alla legendariska pirater och i den tid då engelska pirater hade en bas på Nassau, Bahamas och i början av 1700-talet bildade den lösa konfederationen: The Republic of Pirates.

Det som fängslade mig mest var att få kliva in i en miljö som man kände så litet till om och att får vara en i piratgänget tillsammans med Edward Thatch, alias kapten Svartskägg, John Rackham, Charles Vane, Anne Bonny och Mary Read. Assassin’s Creed IV: Black Flag är inte bara ett mycket underhållande spel utan fördjupade mina kunskaper om denna historiska period. Jag bläddrade mig igenom ett stort antal Wikipedia-sidor och förstod att pirater alltid har funnits, men att vi särskilt fascinerats av de karibiska piraterna och deras äventyrliga, fria och rebelliska livsstil, kanske som en motbild till vårt hårt reglerade och anpassade liv i ett europeiskt civiliserat samhälle.

Spelutvecklarna bakom Assassin’s Creed skapar inte bara starka berättelser kring kända historiska företeelser utan i det tionde spelet Assassin’s Creed Origins har man vidareutvecklat den historiska bakgrunden med en Discovery Tour. Under ledning av en speakerröst följer man Ptolemaios på vandring till viktiga platser i det forna Egypten och fördjupar och breddar spelarens historiska kunskaper. Du guidas genom Alexandria, till pyramiderna och sfinxen i Giza (som är färglagd), du besöker Memphis, Cyrene och Siwa, där spelet tar sin början. Alla känner ju till Memphis, Thebe, Gize och Alexandria men vem har hört talas om Siwa?

Siwa var en oas i västra Egypten, på gränsen till dagens Libyen, och har en historia med inslag av både egyptisk och grekisk kultur. Ett egyptiskt tempel till Amons ära anlades i Siwa på 500-talet f Kr, men platsen besöktes även av greker från Cyrene och påverkade den egyptiska kulten i riktning mot grekisk mytologi och skapade hybriden Amon-Zeus.  

Siwa träder in i världshistorien i samband med att Alexander den store besöker oasens orakel, känt för att vara det mest berömda oraklet i den östra delen av Medelhavet. Det mötet ska ha haft ett avgörande inflytande på Alexander den stores självbild i och med att oraklet berättade för honom att han var den rättmätige härskaren av Egypten och son till Amon. Det finns vittnesbörd om att Alexander förändrades efter mötet och blev oberäknelig och despotisk, men betydelsen av detta möte är fortfarande föremål för diskussion.

En annan fascinerande bekantskap i detta spel är den grekiska staden Cyrene som grundades på 600-talet f Kr. Staden hade ett akropolis, flera olika tempel, amfiteater, gladiatorarena, badinrättningar osv. och enligt Unescos World Heritage-lista räknas Cyrene som en av de mest bortglömda och hotade historiska platserna i medelhavsområdet.

En intressant detalj om Cyrene man får veta är att hela dess välstånd byggde enbart på exporten av endast en växt, Silphium. Den användes som preventivmedel, afrodisiakum, medicin mot allehanda åkommor och i matlagningen och var mycket eftertraktad av greker och romare. Den var så värdefull för Cyrene att man hade den avbildad på sina mynt. Silphium förekom endast i vilt tillstånd och bara i trakten kring Cyrene, men efter några förödande jordbävningar på 200- och 300-talet övergavs staden och växten försvann för alltid. Ända tills för några år sedan när en turkisk professor i farmakognosi hävdade att han påträffat den på ett berg i Anatolien och lyckats kultivera växten. Men om denna växt verkligen är identisk med den historiska växten Silphium är ännu inte helt klarlagt.  

Det mest fascinerande med spelets Discovery Tour för den som är intresserad av antikens kultur- och idéhistoria är det virtuella guidade besöket i Alexandria. När jag klev in i det mytomspunna biblioteket i Alexandria och fick se Euklides stå och undervisa sina elever i geometri fick jag en wow-VR-upplevelse som gav en ytterligare dimension till alla bokuppgifter om denna person och detta bibliotek.

Man skall inte underskatta betydelsen av det tankestöd som en bild eller i det här fallet en rörlig 3D-upplevelse kan ge. Att kunna knyta bokliga kunskaper till rörliga 3D-upplevelser hjälper minnet att lagra fragment från platser, av personer, perioder och händelser, om den är realistisk och historiskt trovärdig. Här kan dataspel fylla en viktig bildningsuppgift i en alltmer digitaliserad värld och för alla som tycker att det är tråkigt att läsa en bok.

Den virtuella återgivningen av biblioteket i Alexandria är givetvis inte någon exakt kopia av hur det faktiskt såg ut. Fick jag en korrekt upplevelse av dess storlek, verkade det inte lite för välpolerat och dammfritt? Men produktionsbolaget har samarbetat med historisk expertis och gett en hyggligt realistisk återgivning av hur detta bibliotek kan ha sett ut, för idag är det bara en grushög. Att detta bibliotek förstördes i samband med farao Ptolemaios belägring av Alexandria då Ceasar satte den egyptiska flottan i brand varpå lågorna spred sig till biblioteket är något som numera ifrågasätts av historiker.

Man antar av bevarade skrifter att en stor mängd skrifter förstördes under branden men att biblioteket restaurerades och att verksamheten fortsatte som förut. Speakerrösten förmedlar också detta och lägger till att biblioteket förstördes under konflikter mellan hedningar och kristna i slutet av 300-talet. Men frågan kompliceras av att det fanns två bibliotek i Alexandria, ett huvudbibliotek och ett annat som var placerat i Serapis-templet.

Serapis-templet med dess bibliotek förstördes på order av kejsaren Theodosius med ett dekret 391 e Kr. att förstöra alla monument och helgedomar relaterade till hednisk kultur. Kristna fanatiker under ledning av biskopen i Alexandria stormade templet där den berömda matematikern och nyplatonikern Hypatia (cirka 350/370–415 e Kr.) bedrev undervisning i matematik, astronomi och filosofi. I samband med detta förstördes inte bara återstoden av Alexandrias bibliotek utan även Hypatia mördades på det allra grymmaste vis. Det ger en mindre smickrande bild av en period ur den tidiga kristna historien som också filmdramatiserats av Alejandro Amenábar i Agora (2009), med Rachel Weisz i huvudrollen som Hypatia.

Med Discovery Tour har teamet bakom Assassin’s Creed tillfört pedagogiska kvaliteter som visar vilket viktigt undervisningsverktyg ett datorspel kan vara.

The post Helgessän: Assassin’s Creed i bildningens tjänst first appeared on Opulens.

LATIN. Jesper Nordström har läst en bok där över 70 citat på latin, hämtade ur seriealbumen med Asterix och Obelix, förklaras och sätts in i en historisk kontext. Han finner den både roande och upplysande.

Asterix. Latinska sentenser med förklaringar av Bernard-Pierre Molin    
Översättning: Per A.J. Andersson
Cobolt förlag.

Har vi inte läst lite väl mycket om Putin och elpriser nu? Vem orkar i längden följa det konstanta flödet av oroande nyheter?

Jag märker att jag ändrat rutinerna för min typiska akademikerbokmalssöndag genom att inte läsa papperstidningar eller lyssna på ”Godmorgon världen” längre. Jag vet vad som står och sägs, med ett slags trött irritation. Som om inte drygt två års covid19-dränkt massmedierapportering var nog dessutom.

Men vad göra i stället då? Att sjunka ner i ett flöde av hämtpizza och TV3 är inte ett värdigt alternativ. Så mycket skall inte en reptilhjärna kittlas minsann. Ryggraden och romardygderna måste bevaras.

Så kommer då lämpligt Bernard-Pierre Molins ”Asterix. Latinska sentenser med förklaringar” på Cobolt förlag. Här verkas det sannerligen i Horatius anda att ”roa och upplysa”.

Sentenserna sätts in i en historisk kontext och det är som att Molin verkar lite i den stil som är humorn i denna klassiska serie; att riva ner det marmorsvalt pretentiösa från sockeln och ge det samtidens knorr.

I Asterixuniversumet talar också romarna själva latin bara när de vill framstå som …sig själva, det vill säga i betänksamma och vittra stunder. Julius Caesar tillåts citera sig själv. Med tissel och tassel bakom ryggen på honom sägs att ”hans ordspråk höll bättre klass förr”.

I efterkrigstiden framstod latinet mer och mer som det lekmän ansåg angående det, att det var ett dammigt anakronistiskt språk som mest akterseglade adjunkter i nopprig brun kostym brydde sig om. Detta red Asterix manusförfattare René Goscinny på och gjorde därför satir riktad mot bildningspetimetrar. Men Molins bok går också in på epoker när latinet var högstatusspråk, inte bara på det där kultursnobbiga viset, som fick Gustav III att prata franska privat, utan även när det förväntades att akademiska texter skrevs på latin i samma anda som medfört att det nu är engelska som gäller.

Om våra högstadielärare kanske snarast suckar ett ”OMG!” när elevmaterialet framstår som osedvanligt trögarbetat så muttrades det kanske ett ”O tempora, o mores” på 1940-talet. Varje epok har sitt andraspråk som är högstatus och både fungerar som distanserande och en känsloventil.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Själv är jag såld på Asterix sedan barnsben så den här boken behöver inte anstränga sig för att imponera på mig. Det faktum att att jag kan läsa gamla nummer fortfarande med en stark myskänsla beror på dubbelkodningen. Det är fikonspråk för vad H C Andersen var först med; att ge både humor åt barnen och djupare saker åt de vuxna. Så att båda kategorierna därmed fick ut något av högläsningen.

Vad Bernard-Pierre Molin gör är att diskutera sentensernas kontext, men även dess betydelseförskjutning. Det som framstod som moget och stoiskt då kan vara dagens torra ironi. Så lär exempelvis Pär Nuder ha sagt att tärningen är kastad när han förstod att personkemin med Göran Persson inte var den bästa och han inom kort var rökt i kabinettet.

Den här boken är något för alla och envar närmast, men speciellt för den som faktiskt vill känna sig som en bildad stofil i chesterfieldfåtöljen och för en stund slippa trassligt tragglande, om sådant som regeringsbildningen, och sedan kunna haspla ur sig något lagombittert vittert. Till exempel: ”Sic transit gloria mundi”.

Verklighetens Julius Caesar var för övrigt inte en virrig mysfarbror som blev arg över att hans tretton rätt på tipset sprack för att Kartago fallit. Men det är en annan historia som jag skrivit om nyligen. 

The post Underhållande och allmänbildande om latinska citat first appeared on Opulens.

TEATER. Domen är hård mot de “hjältar” som återvänder, vare sig det handlar om Odysseus på Ithaka eller ryssarna i Ukraina, skriver Lena S Karlsson som har sett Penelope på Teater Galeasen.

Penelope av Py Huss-Wallin och Nils Granberg efter Homeros Odysséen
Regi: Py Huss-Wallin.
Teater Galeasen, Stockholm

Odysséen har allt sedan sin tillkomst varit en ständig inspirationskälla för tragöder, författare, dramatiker, filmregissörer och bildkonstnärer. Verket skrevs ungefär 700 f.Kr och omfattar omkring 12 000 verser på daktylisk hexameter. Verket handlar om de irrfärder som Odysseus tvangs att göra på vägen från krigets Troja till ön Ithaka där hans hustru befanns sig tillsammans med sonen Telemakos.

Här härskar Penelope över ett hov där de 108 friarna och 12 slavinnor rör sig hemvant. Efter ryktet att  Odysseus dödats under kriget, är palatset belägrat av friare som vill äkta den åtråvärda “änkan” och överöser henne med sin mer eller mindre smickrande uppvaktning. Det finns ett aber.  Penelope är övertygad om Odysseus lever och dragit ut på beslutet att gifta om sig genom att varje dag riva upp den väv som sysselsätter henne, det är den gamle Laertes svepning. När väven är klar ska hon gifta sig med någon av friarna, så är det beslutat.

Penelope är ett beställningsverk av Py Huss-Wallin och Nils Granberg för Teater Galeasen. I denna version har man valt dramats kulmen i 23 sånger när en av våldet traumatiserad, skitig och trasig Odysseus, märkt av kriget återvänder till Ithaka och sin trogna hustru Penelope, magnifikt tolkad av Annika Hallin som i Staffan Göthes suggestive Odysseus får en värdig motspelare.

I fonden finns ett par stora ögon som iakttar allt.  Liksom Penelope försöker göra, när hon med olika infall och list dribblar bort och manipulerar friarna. Scenrummet är enkelt och antikiserande element finns som ger tidsfärg, annars är det draperingar och ljussättningen som ger effekt liksom Jenny Wilsons effektiva musik och Ossi Niskalas kongeniala koreografi.

Penelope är en kvinna som gör allt för behålla någon slags värdighet i det kaos som omger henne. Vid hennes sida står slavinnan Melantho sexuellt utnyttjad av friarna – hon är gravid med en livsfrukt som hon inte önskar, utsatt för samma våld som hennes härskarinna och som slav dubbelt förtryckt av det patriarkala systemet. Hovet är dekadent, fester avlöser varandra, friarna vräker i sig läckerheter och vin, det är grisigt och kladdigt, utan all konungslig stil. Alltigenom hela dramat pågår en maktkamp och övergrepp, som genomsyrar såväl friarnas uppvaktning och Penelopes skickliga motdrag.

Zardasht Rad, Nils Granberg, Patrik Kumpulainen spelar de alltmer fräcka friarna, som vill göra Telemakos till en av dem. Dramat intensifieras när en nästan oigenkännlig Odysseus gör entré förklädd i lump och trasor som en tiggare, mästerligt tolkad av Staffan Göthe.

När Odysseus inkognito avslöjas av Penelope och makarna möts på nytt flammar den gamla passionen upp. Men mötet är infekterat, friarna och de tolv tjänarinnorna måste dödas utanför palatsets portar. De bränns och röken med stank av bränt kött stiger mot skyn. Odysseus har omvandlats till en brutal mördare efter det trojanska kriget och Penelope följer än en gång sin make, men försöker hålla sonen Telemakos utanför.

I dessa dagar är det omöjligt att inte se brutaliteten och de förödande konsekvenserna av krigets vansinne med tanke på vad som sker i Ukraina. Kriget brutaliserar och förvandlar människor – och domen är hård mot de “hjältar” som återvänder, vare sig det handlar om Odysseus på Ithaka eller ryssarna i Ukraina.

The post Stark pjäs om följderna av krigets vanvett first appeared on Opulens.

ASTROLOGI. “Fantasi finns i magasinet men tycks inte få tillräckligt utlopp.” Opulens fyller fem år. Vår medarbetare Lis Lovén har ställt ett horoskop för magasinet.

Magasinet Opulens föddes den 6 februari 2017, i vädurens zodiak således. Det innebär också att solen står i vattumannens tecken, vilket är att på ett sätt gå med tiden, men lika gärna gå emot den. Planeten Uranus är i väduren: Den inre andemeningen hos magasinet får hjälp av det nyskapande genom den vågade Uranus inflytande. Magasinet vågar ta plats. Väduren vill gå först, leda!

Solen har en harmonisk förbindelse med månen, vilket skapar lättsamt utbyte mellan tankar, för både sol och måne är lufttecken. Men månen får tidningen att väga många idéer för och emot för att hitta balans och jämvikt. Och idéerna i magasinet tar steg för steg, ständigt stadigt framåt på karriärvägen genom Merkurius i stenbocken, karriärstecknet framför andra.

De två könsplaneterna Venus och Mars skapar grogrund för jämvikt mellan man/kvinna, samtidigt som en revolution pågår: framåtanda i könets tecken! Båda kön befinner sig i väduren…

Jupiter är en gång i aspekt till vattumannens sol, så magasinet vill expandera, men måste lära sig att inte gå for fort fram. Expansion (=Jupiter) och balans (=våg) kan ta ut varandra.

Bakom tidningsbygget finns Saturnus (en fadersgestalt) som försöker tona ner det allt för påstridiga. Ändå är disciplinen, som är typiskt för en Saturnus, den läxa som tidningen lär sig stadigt och sakta. Håll igen lite! Säger Saturnus!

Neptunus, planeten för fantasi, dagdrömmar, illusion befinner sig i fiskarnas eget tecken. Fantasi finns i magasinet men tycks inte få tillräckligt utlopp.

Pluto sedan. Denna starka planet har sprängverkan, men även här hittar vi ett men. Den sprängkraft som finns i magasinet tycks inte riktigt vara i fas med sin inre avsikt. Pluto vill omförvandla, från var?

Just för att norra månnoden finns i jungfrun har det funnits andra önskemål (från läsarna eller?) att det konstnärliga borde fått mer uttryck. Nu tror jag många läsare tycker att jungfrun är för småsint i sitt dividerande och sitt analytiska småjobb. För vem sätter sig och ser det övergripande syftet med tidningen? Opulens borde uppåt lite!

Och den kommande tiden? Om ett tag skulle magasinet kunna få ytterligare lyft från någon konstnärlig instans, var vet jag inte. Till hösten och framöver kommer mycket spännande hända på tidningen. Venus (ett lyft för värderingar, samt kvinnlig makt) är på gång. Merkurius ger avtryck (idéerna). Men Mars (manlighetens planet) kommer i släptåg i efterhand och försöker hänga med på tåget.

The post Opulens horoskop first appeared on Opulens.

PROSA. Stilen är lärd, sparsmakad och sinnrik, långt bortom dagens rådande autofiktiva stilideal, anser Erik Cardelús som läst Stewe Claesons bok om Seneca den yngre.

Antydningarnas tid: Samtal under en förintelse
av Stewe Claeson
Norstedts förlag
Bland döda vita män som skrivit om döden, har Seneca en given ledartröja. Seneca den yngre (född år 4 f kr, död 65 e kr) var romare, men bördig från Córdoba i spanska Andalusien. På visitkortet skulle han ha skrivit författare, filosof, politiker, lärare och finansman. Fast mest av allt stoiker.

Om Seneca har den prisbelönte svenske författare Stewe Claeson nu skrivit en föredömligt kort roman. Titeln är Antydningarnas tid: samtal under en förintelse. Handlingen utspelar sig år 64, mitt under den tid som i vetenskaplig litteratur brukar gå under beteckningen den romerska förintelsen eller mer alldagligt Neros skräckvälde. Det är också året innan Seneca tvingades till att begå självmord på uppdrag av Neros hantlangare.

I boken möter vi en åldrad Seneca, men mestadels under sitt vardagliga romerska namn Lucius Annaeus. Överviktig och trött ställs han inför den notoriskt grymme och storhetsvansinnige kejsaren Nero i öppningsscenen. Den tidigare läraren Seneca har länge sett hur lärjungen antagit det värsta av maktens galenskaper och det tycks bara bli värre. Nu har det blivit extra illa och Seneca förstår att hans dagar är räknade.

Nero är både ironisk och teatralisk; han driver med sin tidigare lärofader, en stukad stoisk filosof, anfäktad av tvivel och självförebråelser. Seneca har tummat på den egenskap som stoikerna höll högst: den mänskliga integriteten och fastheten, den inre befästningen som det benämns i stoisk litteratur.

Åldringen Seneca svettas och skaver sig igenom skildringen. Det är en tidsfråga innan Nero tar honom av daga. Efter att under åratal ha filosoferat om döden, har detta definitiva tillstånd nu blivit något som Seneca måste försona sig med på riktigt. Att Nero är mordisk råder det ingen tvekan om; bland offren finns hans mor och unga hustru.

Seneca har närt en blodtörstig tyrann vid sin barm. Hade han kunnat göra mer för sin lärjunge? Att vildsinta pojkar växer upp till grymma och våldsamma män är inget nytt, från romarriket till dagens utanförskapsområden. Frågan är vem som är beredd att stoppa dem, varken rädsla, tystnadskulturer eller flathet är något nytt. Människan väljer oftast att rädda sitt eget skinn, även om detta bygger dysfunktionella system, fulla av rädsla och röta.

Hos Stewe Claeson väcks och vidrörs stora och aktuella frågor, men det mesta stannar vid antydningar snarare än övertydligheter. Stilen är lärd, sparsmakad och sinnrik, långt bortom dagens rådande autofiktiva stilideal där allt tenderar att fläkas upp och göras till symptom på något. Så Stewe Claeson är inte Alex Schulman, Seneca är inte heller någon Jordan Peterson, även om de alla skriver och försöker gestalta och förklara mänskliga problem.

Att fascineras av Seneca är sannerligen inget nytt. I litteraturhistorien finns många gestaltningar och kommentarer. Senecas påtvingade självmord har porträtterats av flera av konstens stormästare, exempelvis en Rubens och en David. Senecas dramer sägs ha påverkat Shakespeare, även om Senecas filosofiska brev och betraktelser är det som bäst överlevt tidens tand. På hemmaplan har författaren Sven Delblanc och filosofen Ingemar Hedenius skrivit om Seneca. Båda tycks personligt engagerade, eller snarast förgrymmade. Hedenius allra mest, då han beskriver Seneca som en hycklande överklassnobb, vars vältaliga stoicism står i provocerande kontrast till den förljugna livsföringen. Men måste en författare leva som han lär? Rimligen borde det vara verket som räknas, även om dagens autofiktiva litteratur paradoxalt nog närmar sig en gammaldags litteratursyn där författaren ska likställas med sin text. Det ska vara ”äkta”, ett pseudo-personligt varumärke i marknadens skyltfönster.

Stewe Claessons roman vänder på detta; han låter Senecas framstå som en mångfacetterad människa. Här ges ett stort förtroende till läsaren, men också krav på koncentration. Eller som i romanen: ”Den som skriver är en ensam människa som skriver till en annan ensam människa. Tystnad. Man skriver tyst litteratur och den som läser lyssnar till texten, tyst.”

Kanske är det sorgligt, kanske är det bara livet. Ödet: att det sällan blir som vi hade tänkt oss. Att vi så sällan når fram. Att vi måste göra vårt bästa, men acceptera utfallet. Seneca: en lärare som tappat sin lärjunge, välgöraren som ofrivilligt närt en våldsman, filosofen som fjärmat sig från sina egna grundsatser, en stark man som åldrats och blivit svag. Nu återstår inte mycket; att med värdighet möta den död som han så många gånger skrivit om. Att försonas med den tragiska ironin i att ha verkat för en bättre värld, men åse hur en allt sämre värld breder ut sig.

The post Sinnrik roman om Seneca first appeared on Opulens.

The post Två delar på årets Katapultpris first appeared on Opulens.