KAMP. För ett år sedan limmade konstnären Ella Tillema fast sig på Växjö flygplats landningsbana i en klimatprotest mot statliga subventioner till inrikesflyg. Nu har dom kommit och Elin Stadenberg fick en pratstund med Tillema om bland annat det orimliga med fängelsestraff för civil olydnad, nödvändigheten av antikapitalism, och om att förstå sin omvärld genom konsten.

The post Helgporträttet: “Jag går runt och letar efter ett vapen som fungerar” first appeared on Opulens.

BALANS. Vi borde prata mer om vad som ger energi, och vad vi längtar efter som människor, för att verkligen känna oss som människor. Själv kan jag mest bara tänka: hav, kramar, katter och ett utvidgat antifascistiskt nätverk i Gävle. Stillhet och direkta aktioner i en bra balans, skriver Anna Jörgensdotter.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Med jämna mellanrum efterlyses peppiga nyheter, istället för all världens bedrövelser. Om vi kan sammanfatta världens bedrövelser — klimatförändringar, fattigdom, krig, rasism, kvinnoförtryck — med ett ord, så torde det objektivt sett bli med ordet kapitalism. Några äger mycket, många äger inget. Några dikterar villkoren, många känner sig maktlösa. Om vi ska kunna hitta något positivt så torde det handla om platser dit kapitalismen inte når. Eller om vi säger marknaden istället. Om vi med marknaden menar platser där vi känner oss, eller behandlas som, varor, och där vi håller på att stressa ihjäl oss för att producera och leverera mer näring åt kapitalismen. Den växer sig starkare, medan vi känner oss svagare, men vi tvingas in i den för att kunna överleva: betala hyror, köpa mat till våra eventuella barn, och så vidare. Frizoner är de platser som inte dikteras av marknaden, och där vi varken konsumerar eller konsumeras. Ju fler såna platser vi identifierar, desto mer energi kan vi få för att kämpa emot marknadens krav på och behov av våra kroppar.

I Latinamerika har formerats en väldig feministisk våg. Den grundar sig på platt organisering, inga hierarkier. Den stöttar kvinnor som utsatts för övergrepp, och inspireras bland annat av den honduranska miljöaktivisten Berta Cáceres som mördades 2016. Mordet hade uppenbara kopplingar till ett dammprojekt som Cáceres protesterade mot (byggprojektet skulle ha lett till översvämning av Lencafolkets marker). Hon försvarade urinvånarnas land, och naturen som en frizon. Under de tre år som gått sedan hon sköts ihjäl i sitt sovrum har åtskilliga miljö- och människorättskämpar mördats. Cáceres, som själv tillhörde Lencafolket, sa att så länge det finns kapitalism på den här planeten kommer den aldrig att bli räddad, eftersom kapitalismen är motsatsen till liv, ekologi, människor — och då särskilt kvinnor som alltid har haft svårare att försörja sig och hävda sin rätt.

På podden Season of the Bitch pratar författaren Kristen Ghodsee om sin bok Why women have better sex under socialism i vilken hon konstaterar att ökad jämställdhet och ökade rättigheter för kvinnor innebär att människor får ett bättre, friare, sexliv. (Hon understryker att eftersom hon forskat främst om östländer tidigare i historien så är det cispersoner som kommit i fokus). Ytterligare en frizon: möten mellan människor som inte handlar om status och makt. Ghodsee påminner oss om att se det emotionella arbete vi gör varje gång vi finns där för någon annan. När vi umgås med de vi är nära eller de vi vill komma närmare. Hon vrider på begreppet att ta hand om sig själv, som inte måste handla om att vända omvärlden ryggen, utan att vända marknaden ryggen.

Jag tänker att vi är många kvinnor som hatar våra kroppar på grund av vad kvinnokroppen är och tvingas vara i ett patriarkat. Jag har på olika sätt genom mitt liv försökt få bort min kropp, istället för att se också den som en frizon; en källa till njutningar, kraft, och en behållare av viktiga erfarenheter, kunskaper och minnen.

I antologin Pleasure activism skriver adrienne maree brown om hur vi kan utnyttja våra emotionella och erotiska önskningar till att organisera mot förtryck. Vi borde prata mer om vad som ger energi, och vad vi längtar efter som människor, för att verkligen känna oss som människor. Själv kan jag mest bara tänka: hav, kramar, katter och ett utvidgat antifascistiskt nätverk i Gävle. Stillhet och direkta aktioner i en bra balans.

På podden 99% invisible berättar en sociolog om bibliotek som uppenbara frizoner, där människor från alla håll kan mötas. Han berättar om två grannområden i Chicago, där den ena sidan hade höga dödstal och den andra låga. Den välmående sidan hade en utvecklad social infrastruktur, med breda trottoarer, parker och bibliotek, som människor skötte kollektivt. Han pratar om social infrastruktur som varande utanför marknaden, samtidigt är det ekonomiska förhållanden som möjliggör många av de zoner vi önskar utvidga — men långt ifrån alla.

När vi kämpar för ökad frihet måste vi också få sörja den frihet vi inte har. I ett öppet brev från Zapatistkvinnor till systrar och kamrater berättas hur de förlorat striden för att skydda områden och naturresurser från att tas i kommersiell besittning. Brevet är fyllt av sorg och vrede och handlar om att kämpa för alla de platser där vi känner oss fria: ”Kapitalisterna och regeringen som lyder under dem tror att vi vill ha pengar. De förstår inte att vi vill ha frihet, att det lilla vi har uppnått har varit genom egen kamp /…/ De vill att vi ska vara slavar i vårt eget land, acceptera småpengar i betalning mot att de förstör vår ’community’” Det är skrivet från sydöstra Mexikos berg men går att översätta till vilken plats som helst. Håll i ljuset, uppmanas i brevet, och minns de strider mot kapitalismen som utkämpas varje dag runt hela världen.

The post Vi måste hitta platser dit kapitalismen inte når first appeared on Opulens.

#METOO “Slavoj Zizek menar att kvinnor utnyttjas sexuellt knappast är någon nyhet, däremot är det nytt att kvinnor nu exponerar skuggsidan av det officella talet om jämställdhet och ömsesidig respekt. I grund och botten samma skuggsida som Vanja Hermeles bok In som ett lamm, ut som en tigrinna blottlägger.” Clemens Altgård menar att #metoo-rörelsen nu måste kopplas till kampen mot kapitalismen och rasismen.

Visst är det märkligt att så många i Stockholms kulturetablissemang säger sig ha varit ovetande om den så kallade ”Kulturprofilens” framfart. När 18 kvinnor vittnar om mannens övergrepp i ett briljant DN-reportage av Matilda Gustavsson så blir effekten massiv. Eftersom det handlar om en man med direkta kopplingar till Svenska Akademien så skulle jag tro att det kommer att ta mycket lång tid för denna gamla feodala inrättning att reparera skadeverkningarna. Vad som avslöjas är inte bara en skumraskfigur i de fina salongerna utan en hel maktstruktur som det anses opassande att tala om i klarspråk.

Men på tal om maktstrukturer så gäller det att kunna skilja på yta och skuggsida. För fem år sedan utkom genusvetaren Vanja Hermeles roman In som ett lamm, ut som en tigrinna. Den hade föregåtts av en rad rapporter som hon skrivit angående jämställdhet i kulturlivet. Bland annat hade hon undersökt filmbranschen, konstlivet och scenkonsten. Samtliga rapporter visade att mycket återstod att göra för att uppnå jämställdhetsmålen. I boken In som ett lamm, ut som en tigrinna, vars titel hämtats från en instruktion hon fick av sin körskollärare i samband med rondellkörning, har delar av undersökningsmaterialet fått en skönlitterär form. Hermele har också tagit med korta scener från sin uppväxt, vilket blir bitar i den större bild som tonar fram när utskrifterna av intervjuer med kulturella makthavare, mestadels män, utkristalliseras i ett mönster.

Mönstret visar tydligt att det hos de reella beslutsfattarna inom konst, scenkonst och film i Sverige finns en ambivalens inför detta att sträva efter jämställdhet mellan könen. Eftersom Hermele spelat in samtal på band och sedan skrivit ut dessa ordagrant uppenbaras hyckleriet och dubbelmoralen, i förekommande fall, med plågsam tydlighet .

Till det bästa med Hermeles bok hör hennes känsla för nyanser och detaljer samt förmågan att formulera rätt frågor för att uppdaga en makthavares egentliga värderingar under flosklernas eller den inlärda läxans ytskikt.

När boken kom funderade jag åtskilligt över om det var bra eller dåligt att Hermele valt att anonymisera de intervjuade. Hon anger endast deras yrkesroll och kön. Kanske var det bra, med tanke på att det är en patriarkal struktur som ska blottläggas, men den massmediala genomslagskraften blev måhända försvagad. Några större effekter fick boken inte. Den recenserades, fick överlag bra kritik, men sedan blev det tyst.

Vad som nu framkommer i #metoo-vågen som sveper fram både i mainstreammedier och på sociala medier är således knappast något som överraskar den som läst Hermeles bok eller tagit del av hennes rapporter. Det centrala är att en manlig dominans i praktiken kan upprätthållas under en täckmantel av vackra fraser och goda föresatser.

Lisa Bjurwald skrev igår i Opulens att det behövs ett #metoo som inkluderar etniska minoriteter, lågavlönade och alla de kvinnor som har lågstatusyrken “för att verkligen innebära en revolution för jämställdheten och inte bara bli en stadsbaserad elitrörelse”.

Det är en tanke som på ett nödvändigt vis vidgar perspektiven. Det finns förvisso en risk att vi som arbetar med kultur och media fastnar i vår egen bubbla. Som man bör jag dock vara ödmjuk i det här sammanhanget och inte lägga mig i för mycket. Jag konstaterar bara att alla kvinnors upplevelser av förtryck förstås måste ses som relevanta, oavsett klasstillhörighet.

I danska tidningen Information läste jag i förrgår ett debattinlägg om #metoo av den vänsterradikale slovenske filosofen och sociologen Slavoj Zizek, känd bland annat för sina tillämpningar av psykoanalytikern Jacques Lacans teorier.

Han inleder där med ett resonemang om hur den kapitalistiska dynamiken tenderar att ersätta heteronormativa värderingar med skiftande identiteter och konstaterar att den dominerande majoritetspositionen i dagens västerländska kapitalistiska samhälle är att hylla och berömma minoriteter och marginaliserade. Lite ironiskt säger han att även alt-right-typerna som klagar över politisk korrekthet gärna poserar som en hotad minoritet. Men det är inte det som är huvudsaken i hans text. Istället tar Zizek fram en gammal favorit: Skuggsidan. Han menar att kvinnor utnyttjas sexuellt knappast är någon nyhet, däremot är det nytt att kvinnor nu exponerar skuggsidan av det officella talet om jämställdhet och ömsesidig respekt. I grund och botten samma skuggsida som Hermeles bok In som ett lamm, ut som en tigrinna blottlägger.

Zizek tangerar egentligen Bjurwalds text på det viset att han varnar för att #metoo-rörelsen ska stanna vid “subjektets offerstatus”. Vad han hävdar är att nästa steg måste bli att rörelsen kopplas till kampen mot den globala kapitalismen, mot rasismen och för en fördjupad demokrati. Det är onekligen en intressant tanke med närmast revolutionär sprängkraft.

Alla artiklar av Clemens Altgård

The post När skuggsidan blottläggs first appeared on Opulens.