ESSÄ. För att motverka pågående nedmontering av svensk demokrati behöver det klassiska bildningsidealet återupprättas. Det anser Fredrik von Malmborg, docent och forskare i statsvetenskap vid Linköpings universitet.

Bildning har stor betydelse för samhällets vitalitet. Författaren och idéhistorikern Sven-Eric Liedman skrev nyligen (DN, 19/2) att kulturminister Parisa Liljestrands och utbildningsminister Johan Pehrsons syn på bildning är ”futtig”. De reducerar bildning till utbildning – ”ett stadium dit man en gång nått, kanske med möda, men som man nu lugnt kunde slå sig till ro i”. Denna syn rimmar enligt Liedman illa med den klassiska och moderna tanken om bildning och lärande som en livslång process genom vilken en människa ”bildas av kunskaper och erfarenheter på samma sätt som en växt bildas av jordens näringsämnen”. Bildning är en aktiv process där människan själv skapar sin kunskapsvärld. 

Jag delar Liedmans bildningsideal. Som människor går vi i skolan för att lära oss om världen och förbereda oss för vidare lärande och livet i stort. En del studerar vidare på gymnasium, universitet, högskola eller kanske folkhögskola.

I arbetslivet talas om livslångt lärande för att utveckla kompetens i en föränderlig värld. Men människor behöver inte bara fort- och vidareutbildning för att tillskansa sig färdigheter som gör oss attraktiva på arbetsmarknaden. Bildning har inte nödvändigtvis ett instrumentellt syfte. Folkhögskolor, bildningsförbund, studiecirklar med mera har varit och är centrala för att genom folkbildning ge människor ett rikare liv; kulturellt, emotionellt, intellektuellt, ekonomiskt och politiskt. 

Men, hävdar jag, bildning rör inte bara människor som individer, utan även organisationer och politiken – ja hela samhället. Bildning på individnivå påverkar även de sociala, kulturella och institutionella sammanhang vi är en del av.

Förutsättningslös bildning genom livslångt lärande är en grund för utveckling av ett demokratiskt samhälle där människor enskilt och i grupp utvecklar och argumenterar för idéer i diskussioner med andra människor och grupper.

Hur skulle samhället se ut om inte även företag, fackförbund, statliga myndigheter, skolor, hälso- och sjukvårdsorganisationer, kommuner, civilsamhällesorganisationer, politiska partier och institutioner lär och bildar sig? Kulturministerns och utbildningsministerns likställande av bildning med utbildning följer ett populistiskt narrativ om människor som ”folket” och är problematiskt ur ett demokratiskt perspektiv. 

Lärande i politiken

Peter Senge gjorde med boken Den Femte Disciplinen (1990) frågan om lärande organisationer populär i breda kretsar. Bildning och lärande finns och är viktigt även i politiken. Precis som med lärande organisationer handlar lärande i politiken om bildning på kollektiv nivå – i en grupp av människor eller i en grupp av organisationer.

Frågan började studeras vetenskapligt på 1970-talet och handlade om vad som låg bakom förändring av politikers och politiska partiers övertygelser. Sedan dess har forskningen utvecklats och fokuserar idag på lärande som grund för politisk förändring.

Studier av politiskt lärande syftar till att förstå och förklara processen för och faktorer som påverkar kollektivt lärande, samt resultaten därav i form av förändrade övertygelser, förändrat beteende och förändrad politik. Det ska understrykas att politik kan förändras utan politiskt lärande. 

En grupp politiska aktörer – i ett parti, en intresseorganisation, en politisk institution eller ett politiskt system – kan lära sig på olika sätt. I epistemiskt lärande lär sig ett kollektiv med gemensamma övertygelser av individuella medlemmars erfarenheter.

Missnöje med ett styrmedels eller en politisk inriktnings oförmåga att hantera ett visst problem kan få dess förespråkare och anhängare att genom lärande ompröva sin övertygelse om styrmedlet/politiken (kognitiv förändring). Därefter kan de lägga fram förslag till ändrat eller nytt styrmedel eller politisk inriktning (beteendeförändring).

Epistemiskt lärande leder bara ibland till politisk beteendeförändring i stort. I en liberal demokrati finns oftast olika grupper med motstridiga övertygelser och förslag till styrmedel och politik, att förhålla sig till i processen från idé till beslut. 

Genom reflexivt lärande kan sådana motstridiga övertygelser hanteras. Det innebär att medlemmar i en grupp genom reflexiv dialog med en eller andra grupper omvandlar information, kunskap eller övertygelser från andra grupper till nya, ändrade övertygelser i den egna gruppen.

Reflexivt lärande sker i huvudsak i demokratier med deliberativa inslag, där det politiska samtalet och förhandlingar handlar om att genom utbyte av välgrundade och transparenta argument komma överens om för alla inblandade parter acceptabla lösningar på allmänna problem. Däremot inte i mer polariserade samtal och förhandlingar, där utgångspunkten hos en eller flera parter är att vinna över motståndaren.

Från individuellt till kollektivt lärande

Lärande och bildning är primärt en individuell process. Erfarenheter, ny information eller för den delen desinformation, och ny kunskap påverkar människors sinnen och kan orsaka en förändring av politiska aktörers kognition och i förlängningen deras beteende. Men politik är en kollektiv process.

Såväl epistemiskt som reflexivt lärande omfattar processer för att förvärva, översätta och sprida information, kunskap, erfarenheter, idéer och övertygelser från en eller flera individer till andra individer inom gruppen, men även mellan grupper av aktörer. Förändringar i individers kognition påverkar kollektivets övertygelser och beteende. 

Information, kunskap, erfarenheter, idéer och övertygelser som förvärvas, översätts och sprids i eller mellan kollektiv av politiska aktörer kan komma inifrån gruppen, men även utifrån gruppen. I det senare fallet ofta genom politiskt påverkansarbete, policyentreprenörskap, från till exempel en myndighet, en regering, politiska partier, forskare, intressegrupper eller ett nätverk av organisationer, alla med sin särskilda syn på vad som är ett viktigt allmänt problem och hur det bör hanteras politiskt. 

Ovan nämnda kopplar politiskt lärande till politisk förändring i enskilda sakfrågor. Men då vi lever i en snabbt föränderlig värld behöver politiken lära kontinuerligt av erfarenheter och ny kunskap. Statsvetenskaplig forskning pekar på vikten av att skapa förutsättningar för livslång politiskt lärande.

Faktorer som påverkar politiskt lärande

Forskningen visar att politiskt lärande påverkas av individ- och grupprelaterade faktorer som:

• begränsar individers kognitiva förmåga att söka, ta till sig och tolka information, 
• påverkar individers förmåga att sprida information till andra individer och grupper, liksom mottagarnas förmåga att ta till sig och tolka information, samt 
• påverkar individers och gruppers sociala interaktion, institutionella strukturer och sakfrågans natur. 

Dessa interna faktorer påverkas i sin tur av externa faktorer, till exempel ökad frekvens av stormar, översvämningar och skogsbränder, krig i omvärlden, inflation, politiska strömningar och amerikanska presidentval. Olika faktorer som begränsar individers kognitiva förmåga kan samverka och förstärka varandra. På motsvarande sätt påverkas och påverkar institutionella strukturer de kognitiva begränsningarna. 

Till följd av kognitiva begränsningar och negativ inverkan från externa faktorer händer det att individer och grupper inte lär sig av ny information och kunskap.

Några individer i en grupp kan lära sig, men om nyckelpersoner, till exempel mellanchefer, på grund av kognitiv bias inte kan eller vill lära sig blockeras informationsflödet och lärandet i gruppen avbryts.

Jag har i min forskning visat hur individuellt lärande hos enskilda handläggare på en svensk myndighet blev startskott för kollektivt lärande i först Regeringskansliet, därefter regeringen, andra EU-länder och hela EU:s ministerråd, men att icke-lärande hos nyckelpersoner i ett av Europeiska kommissionens generaldirektorat blockerade lärande i kommissionen och vidare på EU-nivå. Detta försenade en viktig ändring av EU-lagstiftning med fem år. 

Förutsättningarna för reflexivt lärande i politiken påverkas även av sakfrågans natur. En fråga som är politiskt och medialt uppmärksammad och där olika grupper och deras politiska problembeskrivningar och lösningar är starkt polariserade minskar möjligheten för reflexivt lärande.

Min forskning visar även att entreprenöriellt ledarskap i en organisation, till exempel Sveriges regering, kan minska tjänstepersoners kognitiva begränsningar och underlätta kollektivt lärande. Sådant ledarskap behövs även för att sätta enskilda individers lärande i en politisk kontext och att lyftas från kognitiv förändring till beteendeförändring.

Sociala faktorer, inte minst förtroende och tillit, är viktiga för reflexivt lärande i och mellan grupper. I ovan nämnda fall främjade dåvarande regering politiskt lärande i Sverige och EU, även om kommissionen motverkade det. I fråga om Tidöpartiernas klimatpolitik, som går emot samlad vetenskap såväl som opinion, har regeringen motverkat reflexivt lärande utom möjligen inom Tidöpartierna som lärt sig epistemiskt baserat på desinformation.

Högerpopulismen skyr bildning

Jag skrev i inledningen att kulturministerns och utbildningsministerns ”futtiga” syn på bildning är problematisk ur ett demokratiskt perspektiv. Om inte människor bildas genom livslångt lärande, hur ska organisationer, politiken och ytterst samhället kunna göra det? Vilket samhälle lägger det grunden för? Och vilken syn på människor, politik och demokrati vittnar det om?

Tidöpartiernas politik är högerpopulistisk. Mångårig internationell forskning är enig om att populism bygger på en polarisering mellan ”vi” och ”dem”, med känslomässiga vädjanden till ”folket” och exkludering av ”eliten”, som görs till syndabockar för allehanda påstådda missförhållanden.

Katastrofnarrativ som hotar ”folkets” världsbild är centrala för högerpopulisters framgång. Men dessa hänvisar till en fiktiv fantasi om en konstant kris orsakad av ”eliten”, en konspirationsteori, snarare än en faktisk kris för nationen.

Tydliga exempel är Donald Trumps uppsjö av konspirationsteorier om bland annat jämställdhet, och SD:s hänvisning till ”folkutbytet” och spridning av desinformation genom sin trollfabrik. I ljuset av dessa fiktiva katastrofer framhäver populistiska ledare sig själva som nationens och ”folkets” räddare, medan ”eliten” bör straffas för sina brott mot ”folket”.

Även om populistiska ledare ibland talar ”folkets” språk, är de inte särskilt mottagliga för befolkningens vilja. Populisternas ideologi bygger på en icke-pluralistisk vision av samhällets allmänintresse, där de ser sig själva som rättmätiga uttolkare av vad som ligger i det allmännas intresse – en förmodad vilja hos ”folket”. Populister agerar efter eget huvud och bjuder in sin publik att identifiera sig med dem. Se bara på svensk klimatpolitik där nästan 70 procent av svenskarna anser att politikerna behöver gör mer för att minska risken för klimatförändringar!

I ljuset av detta kan Tidöpartierna sägas ha en instrumentell människosyn. Människor ska utbildas för att jobba och tjäna pengar, men de ska inte bilda och lära sig för livet. Gudbevars om ”folket” bildar sig intellektuellt och kulturellt, lär sig om Sverige och världen på riktigt, ser igenom lögnerna och reser sig mot ”folkets” ledare.

Tidöpartierna utnyttjar demokratin för att i snabb takt montera ned den liberala demokratin, men inte lika snabbt som det vi nu ser hända i USA.

Liedmans bildningsideal skapar grunden för ett pluralistiskt samhälle. Men populister i Sverige precis som i USA, är auktoritära och ideologiskt starkt negativa till pluralism. Det hotar deras självpåtagna roll som berättigade uttolkare av den ”enda sanningen” och det ”ultimata målet”. 

Den utveckling vi nu ser i Sverige följer enligt svenska demokratiforskare ett mönster av autokratisering. Tidöpartierna utnyttjar demokratin för att i snabb takt montera ned den liberala demokratin, men inte lika snabbt som det vi nu ser hända i USA. De kidnappar begrepp som legitimitet, rättvisa och bildning och förvränger deras innebörd för att framstå som legitima, rättvisa och bildade demokrater, men agerar i själva verket antidemokratiskt. 

Angrepp mot bildning

Demokratiforskningen betonar ett starkt civilsamhälle och folkbildning som ett viktigt försvar för den liberala demokratin. Det är därför allvarligt att det svenska systemet för stöd till folkbildning förändrats radikalt på kort tid, och dessutom utan konsekvensanalys och diskussion.

Det statliga stödet till studieförbund och folkhögskolor, som har en viktig roll i folkbildningen och för en utvecklad demokrati, dras medvetet ner. Tidöpartiernas angrepp på folkbildningen och civilsamhällets organisationer, däribland människorättsorganisationer och klimaträttviserörelsen, är en viktig organiserande princip för en systematisk kulturell samhällsomvandling. Det samma gäller systematiska hatangrepp och reella hot mot granskande journalister, engagerade forskare och statligt anställda, samt ingrepp i forskningens frihet.

Dessa angrepp minskar civilsamhällets och därmed människors utrymme i det politiska samtalet och motverkar pluralism och i grunden den liberala och deliberativa demokratin. 

Politiskt lärande för demokratins skull

Tidöpartiernas syn på människors bildning spiller över på deras syn på lärande i politiken. Snarare än epistemiskt lärande baserat på erfarenheter och forskning spelar kunskapsförakt och konspirationsteorier en central roll för deras politik. Detta är tydligt inte minst på klimatområdet. Som motståndare till pluralism är de inte heller intresserade av reflexivt lärande. För att skapa en ”folkligt legitim” politik diskrimineras vissa aktörer systematiskt från att delta i det politiska samtalet. De demoniseras och avhumaniseras genom hat- och hotretorik för att förmås tystna i det offentliga samtalet. De som får delta, t.ex. stora delar av näringslivet, tas inte på allvar utan blir förda bakom ljuset.

För att motverka pågående nedmontering av svensk demokrati behöver det klassiska bildningsidealet återupprättas och människors och organisationers lärande stärkas. Därigenom kan även det politiska lärandet stärkas och polariseringen minska. 

The post Antidemokratisk bildning och kollektivt lärande first appeared on Opulens.

SD. ”Varför pekar SD ut journalistik som sin huvudfiende? Är det inte bara trams från ett stressat parti? Nej, det klargör att SD nu inte längre gör någon hemlighet av att man kör för fullt i den disciplin som utmärker alla populistiska partier som vill utrota den demokratin,” skriver Lars Thulin.

I EU-valet steg SD över en ny röd linje. För i inlägg på Facebook och i mass-SMS till delar av Stockholm, utmålade SD tevekanalen TV4 som sin huvudmotståndare. Och kallade ett av dras program för en gigantisk påverkansoperation. Väljarna uppmanades att rösta på SD för att partiet skulle vinna över TV4. Det verkar som väljarna inte uppskattade uppmaningen. Jämfört med riksdagsvalet 2022 tappade SD nästan var tredje väljare

Logiken i uppmaningen är obefintlig. Den enda givna frågan är självklart – ställer TV4 upp i EU-valet? Inte ens Jimmie Åkesson eller Joakim Wallerstein, partiets motsvarighet till de tyska nazisternas propagandaminister Joseph Goebbels, kan nog svara ja på den frågan.

Nästa fråga i en granskning av SD:s logik blir: är inte detta att skjuta budbäraren? För vad är partiet egentliga arga på? Ett hederligt journalistiskt arbete av TV4? Eller på att avslöjas för något man inte vill stå för? Men som man sedan var stolt för. Fast som man därefter lovade att sluta med. Men som man ännu senare inte skulle sluta med.

Så varför är SD:s utpekande av journalistik som sin huvudfiende farligt? Är det inte bara trams från ett stressat parti?

Nej, för det gör klart att SD nu inte längre gör någon hemlighet av att man kör för fullt i den disciplin som utmärker alla populistiska antidemokratiska partier som vill utrota den parlamentariska demokratin: att håna, hata, hota, och till sist tysta en fri press.

I länder som Kina, Ryssland, Ungern och Turkiet har man redan gjort det. I Hitlers Tyskland gjorde man det tydligt. Donald Trump i USA ville tysta en fri press genom att få folket att hata den. I sina tal i kampanjerna 2016 och 2020 utmålade han de journalister som närvarade på hans möten som avskum och folkets fiender. Han uppmanade publiken att bua och skända reportrarna på plats.

SD har kört motsvarande linje. Linus Bylund SD:s mediaexpert uppmanade efter valet till journalistrugby – alltså att fysiskt ge igen på pressen nu när SD äntligen styrde Sverige. Han har också suttit i styrelsen för bolaget som äger public service. Där krävde han att journalister på public service som rapporterade saker som politiken ansågs partiska, skulle få en månads löneavdrag.

Nu går man till frontalangrepp. I västerländsk demokrati ska ett parti i sin politiska propaganda framhäva sina fördelar samt peka på det man anser vara andra partiers nackdelar. Detta är spelplanen. Men SD utmålar ett rikstäckande media som en huvudmotståndare. Därmed står det klart att SD:s ambitioner går långt utanför den parlamentariska demokratins spelplan. SD får inte granskas och kritiseras. Punkt slut.

SD:s hat mot journalistik har länge riktat in sig på public service. Där finns ändå spår av logik, eftersom public service ägs av skattebetalarna och har som uppdrag att vara opartiska. Därmed har alla rätt att hävda att kravet på opartiskhet inte är uppfyllt.

Men TV4 är en kanal finansierad av annonsörer som reseföretag, bilfabriker och tillverkare av kattmat. Ägare är storkapitalet. Vem ger man sig på nästa gång: Aftonbladet, Dagens Nyheter, Opulens?

Den fria och granskande journalistiken är idag mer utsatt än på länge. Hoten kommer främst från tre håll.

Första hotet är att populistiska och antidemokratiska partier vinner mark. Främst de på högerkanten. Deras primära mål är alltid att knäcka fri press, fria högskolor och ett oberoende rättsväsende.

Det andra är att seriös journalistik med källkritik, att höra båda sidor, grävande efter fakta och inte minst kontroll och dubbelkontroll av fakta, nu trängs med propaganda, lögner och desinformation på nätet.

Det tredje, och mest väsentliga, är att pressens intäktskällor sinar. Den viktigaste är att annonsmarknaden till stor del flyttats till techjättar på Google, Instagram, Facebook, Tiktok. De tar hand om pengar som tidigare bekostade redaktionernas arbete. Men techjättarna struntar helt i journalistik.

Den andra stora inkomsten är prenumerationer. De minskar då nätet har lärt många att ”allt ska vara gratis”. Aftonbladet, som är den dagstidning som kanske har flest artiklar gratis, skälls ofta ut av sina gratisläsare, som hävdar att det som är viktigt ska vara gratis. Men hur var det förr? Gick folk till kiosken och stal tidningar med viktiga nyheter? Och går de till Coop och kräver gratis mat, det är ju viktigt att äta?

SD:s nya linje att angripa ett enskilt media och utse kanalen, och därmed journalistik i allmänhet, till sin huvudmotståndare visar att svenska politiken alltmer närmar sig det tyska 1930-talet.

Samtidigt ska vi kanske inte gnälla på SD. De har kastat all förklädnad och visar vad de vill med Sverige. Nu vet vi det. Istället ska vi minnas en av medborgarrättskämpen Martin Luther Kings teser – ”Det skrämmande är inte de ondas brutalitet utan de godas tystnad.”

KD, L och M borde var de goda i detta sammanhang. Men i så fall är de lika högljudda som en skogsmus med infektion på stämbanden. Deras tystnad kan bli det största sveket mot vårt demokratiska styrelseskick. Historien kommer döma dem hårt.

The post Svenskt 2020-tal alltmer likt tyskt 1930-tal first appeared on Opulens.

DEBATT. Anders Hermanssons artikel på Opulens om Islamakademin och Salahuddin Barakat  är problematisk och visar på djup okunnighet om religion och religiös extremism.

För några år sedan satt jag och åt en bit mat med en invandrad kristen och en invandrad muslimsk vän jag hade i Stockholm ”Varför är så många svenskar religiösa analfabeter”, frågade de? Det var inte ateism de hade problem med, de hade många goda vänner som var ateister. Det var okunskapen och oförståelsen om religiositet de reagerade på. De tog bägge bönen som exempel och hur de idiotförklarats av några på grund av att de bad.

Jag tänkte på den diskussionen när jag läste Anders Hermanssons artikel om Islamakademin. Han utmålar Islamakademin och Salahuddin Barakat som antidemokrater. Han antyder att en religiös extremist, dvs Barakat, sitter i ledningen för Malmös projekt mot extremism.

Men när man läser artikeln ser man inga belägg för påståendet om antidemokratiska idéer. Tvärtom. Hermansson länkar till en artikel där Barakat anser att det är viktigt att muslimer engagerar sig politiskt. Antidemokrater finns det många av bland religiösa extremister, till exempel det ökända Hizb Ut Tahrir, men de är mot att muslimer blir partipolitiskt aktiva. För de radikala islamisterna är sådana som Barakat, eller Yasri Khan som också nämns i artikeln, personer som föraktas och hatas för att de bland annat vill att muslimer ska engagera sig politiskt.

Hermansson går dessutom igenom en rad åsikter som han menar att Islamakademin och Barakat har. Det han skriver är oroande, för han tycks mena att om man har konservativa åsikter som de han nämner, ska man inte få samarbeta med det offentliga, eller Malmö stad.

Det väcker en viktig fråga. Hur gör vi med religiösa (eller icke religiösa) personer som har en konservativare syn på samhälle och relationer än samhällets gängse normer? Kan man föra en dialog med dessa eller är alla konservativt religiösa per definition radikala extremister och antidemokrater som bör utestängas från de demokratiska samtalen?

Det är den frågan vi ställs inför då vi läser det Hermansson skriver. För det han påstår är Islamakademins åsikter skiljer sig inte nämnvärt från hur katolska församlingarna i Malmö ser på världen, eller judiska församlingen, i synnerhet de ortodoxa judarna, kristna ortodoxa eller en rad frikyrkor.

Ta det missförstådda begreppet sharia till exempel. Hermansson gör en poäng av att man pratar om sharia i Islamakademin. Men sharia betyder inget annat än Guds lagar. Och även massor av kristna anser att guds lagar står över människans lagar. Judar pratar massor om Guds lag. Även Katolska kyrkan menar att samhället måste styras i enlighet med Gud. Betyder detta att katoliker är antidemokrater som vi bör sluta samarbeta med? Nej, för likt demokratiska muslimer erkänner de flesta katoliker att människans ofullkomlighet gör att man måste ”sträva efter sanningen” Detta görs i en respektfull dialog mellan människor med olika åsikter och med personer av andra religioner och utan religion.

Hermansson påstår att Islamakademin har en konservativ syn på homosexualitet och genusfrågor och skilsmässa också. På intet sätt skiljer åsikterna han beskriver från till exempel judiska ortodoxas syn eller katolikernas syn. Som bekant är till exempel också katoliker mot skilsmässor, och genustänkande och homosexualitet . (Det bör dock nämnas att Islamakademins tradition av Islam är mer positiv till genusfrågor och skilsmässor än till exempel Katolska kyrkan är.)

Jag är mot den konservativa synen på homosexualitet. Men jag ser en klar skillnad mellan konservatism och radikal, antidemokratisk extremism. Salahuddin Barakat har klart och tydligt uttalat sig mot homofobi, till exempel efter massmordet i Orlando, och det står i stadgarna till Islamakademin att alla oavsett sexuell läggning är välkomna.

Antidemokraterna bland muslimer vill kriminalisera homosexualitet och bannlysa homosexuella från sina samfund och pratar om att det ska vara rätt att döda dem i en ”islamsk stat”.

Kan vi ha en demokratisk dialog även med katoliker och konservativa muslimer trots eventuell konservatism? Eller ska vi förbjuda katoliker och konservativa muslimer att samarbeta med Malmö kommun eller ungdomar? Man kan kritisera att katolikerna inte har kvinnliga präster, men gör det dem till antidemokrater som man inte bör samarbeta med?

Det finns viktiga skillnader mellan riktiga antidemokratiska sekter inom Islam och konservativa muslimer. Samma skillnader finns bland katoliker där det finns sekter som de ”traditionella katolikerna ” (SSPX). Om man vill bekämpa dessa antidemokratiska sekter måste du kunna se skillnad mellan konservatism och radikalism.

Tro mig, sekterna skulle aldrig, likt Barakat, uppmana folk att rösta och bli politiskt aktiva. De skulle inte respektera andra människors åsikter. De vill påtvinga andra sin moral och sina åsikter. För dem är personer som Barakat ”bögmuslimer” och förhatliga ”diskomuslimer”, som respekterar personer av andra åsikter och är mot att tvinga andra att följa en viss moral.

Det är inget brott att vilja leva så kallat konservativt eller traditionellt. Det går bra ihop med idén om individens rättigheter. Så länge man inte vill tvinga andra att leva så.

Det betyder inte att de konservativa inte ska kritiseras. Jag har massor av kritik mot katolsk konservatism, mot judisk ortodoxi och konservativ islam. Men ska man kritisera dem ska man höra vad de anser först, framför allt om man skriver i en tidning. Det tillhör god journalistisk sed att om man ställer frågor till en person innan man skriver en artikel så publicerar man svaren i någon form. Jag undrar varför Hermansson ens brydde sig om att skriva till Barakat om han nu var totalt ointresserad av svaren.

Ska vi kunna bekämpa extremism och antidemokratiska åsikter måste vi först veta vad extremism och antidemokrati är. Annars hamnar vi helt fel. Där är den svenska okunskapen i religiösa frågor djupt problematisk. I amerikanska södern spelade kyrkorna, ofta djupt religiösa, konservativa, sådana, den viktigaste rollen i att bekämpa Ku Klux Klan och rasismen. Det är i moskeerna kampen mot IS kommer att vinnas, i de demokratiska moskeerna. Världen är inte en natt där alla katter är grå!

Torbjörn Jerlerup
Skribent, bloggare och aktivist mot radikal islamism.

The post Världen är inte en natt där alla katter är grå first appeared on Opulens.