PROSA. I dag kan vi presentera ett utdrag ur vår medarbetare Robert Myhrelds bok ”Ibland är det alltid samma sak.” Boken handlar om bipolär sjukdom och skildrar en allmänpsykiatrisk klinik från insidan.

Akut inlagd på psyket börjar den bipoläre Robert Myhreld skriva dagbok på sociala medier. Följarskaran växer, texterna fördjupas och normalitetens gränser suddas så sakta ut. Efter utskrivningen har Robert sammanställt boken Ibland är det alltid samma sak som publiceras av Widegrens förlag. Opulens kan i dag publicera ett utdrag ur boken.

Men först en kort presentation:

När tankarna skenar och Robert börjar fundera på att köra brödkniven genom underarmen, ja då vet han: det är hög tid att åka in till psykakuten.

Ibland är det alltid samma sak tar oss med innanför dörrarna, till psykets vindlande korridorer och medpatienternas trassliga, trasiga tankegångar. Myhreld öppnar upp sig själv, institutionslivet och sjukdomen. Han berättar samtidigt något väsentligt om livet ”där ute”, om det ”normala” – och den flortunna gränsen däremellan. Roberts text varvar mörker och desperation med humor och stark människokärlek. Han suffleras och tröstas av litterära följeslagare som Emilia Fogelklou, Max Blecher, Gustaf Fröding och E.M. Cioran.

– Jag har fått höra från många med liknande problematik att de är väldigt tacksamma att få läsa, igenkännandet är som en lisa för själen, säger Robert om boken. Men även personer utan erfarenhet av psykisk ohälsa hör av sig med uppskattande ord, att de får en inblick i det här nästan förbjudna reservatet, psyket – i dubbel bemärkelse.

Robert kallar själv verket för ”ett dårhjons marginalanteckningar”, vilket verkligen sätter fingret på berättelsens karaktär: här finns djup sorg, ja rent vansinne, men också en sorts anakronistisk, surrealistisk livsglädje och cynisk humor. Det är en rakt igenom ärlig text.

Roberts hemsida hittar du här: Marginalanteckningar

Ibland är det alltid samma sak är, som tidigare nämnts, utgiven på Widegrens förlag.

Ett dårhjons marginalanteckningar

Föreliggande text är sammanförda anteckningar som först såg dagens ljus i form av en följetong på sociala medier. Lite är putsat, somligt har tagits bort, annat lagts till. På det stora hela är det här sex veckor marginalanteckningar i kronologisk ordning från en allmänpsykiatrisk vårdenhet. Att jag hamnade där kom närmast som en chock eftersom jag faktiskt hade försökt ta mig i kragen och tänka positivt.

Om du som läser detta själv befinner dig i mörkret kan delar av boken vara tunga att läsa. Kom ihåg att det finns hjälp att få om du går i tankar att skada dig själv på något vis. Försök att finna styrka att be om hjälp, för den finns att få. Att det här över huvud taget skrivs bär vittne om det.

»Ljus finns ändå.«
– Emilia Fogelklou

Inskrivning

Efter fyra läkarutlåtanden, en klok och tråddragande psykolog samt sju timmar på psykakuten leds jag av en vänlig vårdare till avdelningen för personer med bipolär sjukdom. Inte första gången jag är här. Även nu utan tvång. Får rum nummer fem. Det är ett singelrum, men där står också en reservsäng med ett blått och lätt transparent plastöverdrag. En bår?

Duschen är slanglös, draperi finns det inget och överlag krävs en del fantasi för att ta livet av sig här. Något jag ändå inte ämnar göra. Det är hur som helst alltid för sent för det, som E.M. Cioran konstaterat, även om jag inte riktigt förstår vad han menar.

Fem minuter in på vistelsen

På en avdelning får man både se och höra somt man inte ser eller hör någon annanstans. Inte i denna koncentration. Jag överhör två patienter:

»Jag skulle till psykiatrin för att få tillåtelse att åka på semester. I stället fick jag tvångsvård.«

Så kan det gå.

Ett brutet ben är ett brutet ben är ett brutet ben, medan en rämnande själ är metafysik som måste kategoriseras. Den här semestern kan ändå bli något. Strax över hundralappen för logi, kost, sällsynt sällskap och fria mediciner.

❦

Han är kvar i personalstyrkan, den numer sju år äldre herren som var här när jag kom hit första gången och sa att allt skulle bli bra.

❦

Sällan erfar jag en så stark kärlek till Människan som här. Det är i svagheten vi framträder som tydligast. Alla runt mig har varit barn. Alla här har lidit orimligt mycket. Många som försökt men inte lyckats komma in här har dött för egen hand. Likaså personer som varit här innan mig. Kanske kommer någon som är här just nu bära hand på sig själv i framtiden. Det finns för få sängar.

❦

Från ett av rummen hörs resignerad skrikgråt från en patient vars liv inte leker. Någon annan förbannar i telefonen de ungdomar som rökt hasch i hennes trappuppgång. Ordagrant:

»Jag punkt är punkt så punkt jävla punkt arg utropstecken.«

Hörlurarna kommer att frälsa mig. Det luktar sur yoghurt i uppehållsrummet.

❦

Fick ett visitkort av en medpatient. Hon handlar med fina drycker, främst import.

❦

Ivan Karamazov hade ändå perspektiv på tillvaron, en viss levnadskunskap:

Vet du vad, jag satt just här och sade till mig själv: även om jag inte tror på livet, även om jag gett upp hoppet om en kär kvinna, gett upp hoppet om en tingens ordning och istället blivit övertygad om att allting bara är ett förvirrat, fördömt och kanske rent satanistiskt kaos och även om jag kommer att få uppleva alla tänkbara fasansfulla besvikelser, som kan drabba en människa – kommer jag ändå att vilja leva, och när jag nu en gång fått smak för den här bägaren, tänker jag inte låta mig ryckas från den, förrän jag tömt den i botten.

Jag får nöja mig med en kaffe med mjölk, fetthalt 3,5 procent, den röda.

❦

Inget stör läslusten lika mycket som ett ej tidsbestämt läkarsamtal.

»De vill berätta om medicinjusteringen.«

Bestämd form. Spännande. Det finns saker jag kommer motsätta mig. Hur ska man säga det utan att framstå som alltför motspänstig, omedgörlig? Maktskillnaden mellan Vetenskapens verkställare och Dårhjonet med sin egen lilla upplevelse. Vi får se vad de tänkt ut. Relationen mellan patient och läkare, en livlina som patienten måste vårda ömt. Undvika att trampa läkaren på tårna, väga orden på pillervåg, anbringa rätt ansiktsuttryck, ha lagom mycket tryck i handslaget.

(Det blev inte så blodigt. Knappast någon mirakelkur, men vem behöver det. En skvätt urin på elden för att få den att fräsa till räcker.)

❦

Hört: »Rostad majs! Vad är det för något?«

❦

Erfarenheten från tidigare besök fick mig att ta med en mycket kort och därmed harmlös USB-sladd och en powerbank. Nu behöver jag inte be personalen om att få telefonen laddad i ett rum särskilt avsatt för ändamålet.

❦

Avdelningen för bipolära är för tillfället rätt lugn. Inga scener, inte en endaste skandal – än så länge ska tilläggas. Tror att en ylande psykos från någon krake hade livat upp.

❦

Så in i vassen skönt att man inte förväntas småprata.

❦

Malou i bakgrunden skapar ju inte direkt grogrund för ett »tillfrisknande«. Citationstecken på grund av att man inte blir frisk i den mening man kanske tänker vid sjukdomstillstånd. Bipolär sjukdom är en trogen vapendragare, från insjuknande till graven. Ofta välkomnar graven en tidigare än genomsnittsbefolkningen. Tjugo procent för att vara mer exakt. En av tre med bipolär sjukdom försöker minst en gång under sitt liv på jorden att för egen hand hamna under den.

Ny dag

Nu studsade en maniker fram ur något skrymsle. Äntligen. Min bedömning är att X (vi kallar henne X framöver) borde ha fått tyngre sängkläder. Inte något att skriva hem om egentligen, personen är mycket energisk, pratar mest hela tiden, frågar alla i personalen om hon kan få en macka — innan frukost! Hur vågar hon!  Om X kommer hit ska jag be henne ta lite valium. Nu står X och knackar på en dörr jättelänge.

Ni förstår min belägenhet!

X vill plötsligt ha ett tjockt skrivblock. Krav! Mina förslag? Bältning och psykokirurgi. Jag skojar. Nu vill X inte ha det längre. Vill ha den där mackan egentligen. X berättar för personalen vad de gör för fel, vilket visar sig vara allt. X ombeds att sätta sig i soffan i stället. Mycket bra. Nu börjar X prata i telefonen. Det här kommer bli en eldstorm.

»Var är min penna?« frågar X.

X går fram till en patient och bedyrar sin kärlek. Så vackert att jag nästan trillar ur soffan.

Okej, nu går X fram till mig.

Herre i min arma själ, så här mycket har jag aldrig någonsin hört någon få ur sig på så kort tid. Detta kan vi fastslå:

X älskar mig.

X initierade en tävling som gick ut på att vara tyst och ha tråkigt. Fem sekunder krävdes för mig att ro hem segern.

X kallar mig för Pruttis. Först var det Hampus.

X sparkade mig i ändalykten när jag hämtade kaffe för att X var sur på mig till följd av min vinst.

X kastade i tristess bort boken jag läste. Också en typ av recension antar jag.

X pratade om att »ha tid« (för något). Jag undrade vad tid är. X blev måttligt road av frågan.

X säger att vi inte är något. Gillar tanken. Jag berättade att jag tänker att vi är en parentes av härsket piss.

X säger att vi inte är sjuka, men att vi ska skriva upp alla sjukdomar i världen på ett papper.

Jag säger att jag ska gå och vila. X blir sur, även om det mest är ett poserande, och ropar »fuck you!« efter mig. Det tackade och bockade jag för, såklart.

Summa summarum: jag fick väl vad jag bad om häromdagen.

Uppdatering: sov lite, gick ut och satte mig. X gick förbi och slet mig i håret. Jag är ju inte en sämre pedagog än att jag sa »så får man inte göra«. Sen gick X in i en annan persons rum. Tror att X fick på nöten. Personalen har fullt sjå.

Ny dag

»Vet ni var alla bipolära brukar hänga?«

»Från taket.«

❦

En sufisk mystiker, minns inte namnet, svarade på frågan:

»Nej men tjena, länge sen, hur är läget?«

»Hur står det till med folk, som äro uppå hafvet, och skeppet har förlist, och hvar och en af folket på en planka? Fasansvärdt! Sådan är min belägenhet.«

❦

»Vad jobbar du med?«

»Socialpedagog på ett psykiatriboende.«

En stunds tystnad.

❦

Ur Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget av Jaroslav Hasek:

När Švejk senare beskrev livet på dårhuset gjorde han det i ovanligt lovprisande ordalag:

            ”Jag vet verkligen inte varför dårarna är arga för att dom hålls inspärrade där. Man kan krypa omkring naken på golvet och tjuta som en schakal och väsnas och bitas. Om man gjorde så ute på stan skulle folk bli förvånade, men där är det hur vanligt som helst. Det finns en frihet där som inte ens socialisterna nånsin har kunnat drömma om. Där kan man till och med ge sig ut för att var Gud fader eller jungfru Maria eller påven eller kungen av England eller hans majestät kejsaren eller den helige Václav … Allra mest från vettet var en herre som gav sig ut för att vara sextonde delen av ”Ottos konversationslexikon” och bad alla att dom skulle slå upp honom och leta rätt på ordet ‘kartonghäftmaskin’, annars var han förlorad. Han lugnade sig inte förrän dom satte tvångströjan på honom. Då var han nöjd för att han trodde att han hade kommit i bokbindarpressen och bad dom skära till honom modernt.

Ny dag

Vid pass två i natt sprang en ung person runt på avdelningen och skrek. Mitt tålamod som jag övat upp med arbete inom kundtjänst, på en camping, som pedagog i skolmiljö, inom psykiatrin och i allmänhet genom oturen av att ha fötts, prövas nu till det yttersta.

Nu är klockan halv fyra, hon verkar nöjd för denna gång. Hon är rätt sjuk. Vi är några som visar oss ute på det slagfält som är avdelningen. Vi vill ha yoghurt med müsli. En vill ha melatonin men verkar inte få det eftersom det inte står på ordinationslistan från läkaren. Jag förstår frustrationen, det är mig veterligen en hyfsat harmlös sömnmedicin, men papper är hårda.

En annan vill ha min telefon för att ringa ett samtal. Hon gömmer sig bakom ett munskydd och lirkar in ett par Mariannehårdingar. Jag lämnar inte ut den, behöver den själv. Misstänker att hon kom till avdelningen medan jag sov.

Få är imponerade över sakernas tillstånd just nu.

❦

Jag behöver sömn. Brist på sömn ger förr eller senare under dagen onödigt mycket trötthetskryddad ångest och då vill jag mest lämna jordelivet.

❦

Morgon: de lät mig sova lite längre. Vaknade av mig själv halv nio och trodde frukosttiden var förbi. Ni anar paniken. Det är en tradition jag vill upprätthålla när jag befinner mig här: torkade plommon i yoghurten. Vore i sanning ytterst försmädligt om något patrask fulat ut sig till den grad att personalen vetat varken upp eller ner och glömt att väcka folk.

❦

Hon som ville låna min telefon sitter i soffan och pratar för sig själv. I brist på telefon gissar jag.

❦

Tjuvlyssnade på ett lågmält samtal mellan två skötare angående en patient. En gnutta oprofessionellt och säkert ett sekretessbrott, men vafan – tack för det! Jag förstår dem fullständigt. Hur som helst: de dividerade om huruvida en av de nyanlända hade hoppat från tredje eller fjärde våningen. Petitesser. Jag och hon taltes vid lite senare och när hon såg Putin på teven rullade hon i väg med sin rullstol och undrade vad fan som är fel med världen. Föredömligt.

❦

Alla gör vi misstag i livet. Mitt var att bli kliniskt galen.

❦

En gång i tiden föraktade jag touchscreen. Jag fick panik av att använda de icketaktila tangenterna på min iPod. Om man nu använder ordet taktil så — gör man? Nu är de oumbärliga för mitt skriv- och visabehov.

❦

Ur journalen:

Patienten blev inlagd inom slutenvård p g a svår depression episod med suicidala tankar och planer. Hög ångest som hindrar patienten från att fullfölja vardagliga rutiner. Uppgivenhet. Försämrad sömn. Fortsatt inneliggande för stabilisering.

The post Robert Myhreld ‒ Ur ”Ibland är det alltid samma sak” first appeared on Opulens.

TANKEBOK. En del formuleringar kan lyftas ut ur betraktelserna och avnjutas som aforismer. Dessa har cynisk charm och pregnans och blir den egendomliga bokens behållning, skriver Lars Krumlinde som tagit del av Per Wästbergs anteckningar. 

Förlupna ord. Ur de svarta anteckningsböckerna av Per Wästberg Wahlström & Widstrand

August Strindberg skrev sina blåa böcker, som lästes med både hån och beundran. Och nu har Per Wästberg gett ut sina svarta…

Det rör sig om verk i ungefär samma genre: subjektiva prat- och tankeböcker om allt och ingenting. I sådana skrifter brukar författaren ha en suverän kontroll över sitt material. Infallen kan följa honom som trogna husdjur i ett inte alltför stramt koppel. Men så är det dessvärre inte här. Strindberg var en naturkraft: ovettig och vettlös, och kanhända i vissa avseenden inte riktigt klok. Det var en del av Strindbergs styrka – men infallen blir hos den arme efterföljaren en ödesdiger svaghet.

Per Wästberg är en alldeles för balanserad och sympatisk skribent för att med framgång kunna följa titanen i dennes spår. Hans betraktelser blir alltför korta – och ändå i mångordigaste laget – hans liknelser för långsökta, och hans humor inte sällan en aning för tillgjord.

En del formuleringar kan lyftas ut ur betraktelserna och avnjutas som aforismer. Dessa har cynisk charm och pregnans och blir den egendomliga bokens behållning.

The post En osäker efterföljare first appeared on Opulens.

LÄSVÄRD BOK. Guldåldern av Carl-Johan Malmberg är en samling reflexioner och anteckningar av varierande längd. Ivo Holmqvist har läst den med stor behållning. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Guldåldern av Carl-Johan Malmberg. 
Wahlström & Widstrand.

Carl-Johan Malmberg som är en av våra skickligaste och mest läsvärda essäister syns ofta på Svenska Dagbladets kultursida. Hans artikelsamlingar Sällskap, Sår och M hör till sådant jag gärna återvänder till, liksom hans skarpsinniga studier om Gustaf Mahler, William Blake och nu senast William Butler Yeats, en överdådig bok. Guldåldern som utkommit på Wahlström & Widstrand är en samling reflexioner och anteckningar av varierande längd, från en enstaka rad till ett par sidor. De sträcker sig i tid över drygt ett år, fram till begynnande kontroverser i Svenska Akademien mot slutet av 2017.

Boken har hämtat sin titel från Buñuels klassiska film L´age d´or (Malmberg har ett förflutet som filmforskare och filmföreläsare) men Guldåldern kan nog också tydas som en ironisk grimas inför annalkande ålderdom, kroppsliga krämpor, och en lång rad vänner som hinner dö innan året är till ända. Järnålder skulle kanske passat bättre eftersom noteringarna inleds i trötthetens och uppgivelsens tecken, inte olikt Gyllenstens begrepp acedia: ”Fast aldrig har någon bok jag velat skriva verkat omöjligare än denna” skriver Malmberg den 8 oktober 2016.

Acedia är alltså ”ett tillstånd av djup leda, tanklig trötthet och likgiltighet, närmast apati” (enligt definitionen på Wikipedia — tanklig är ett bra adjektiv). Om det trötthetstillståndet skrev Lars Gyllensten för nu länge sedan ett par intressanta artiklar i Dagens Nyheter, senare omtryckta i en av hans många böcker. Men det hindrade honom förstås inte från att vara fortsatt lika produktiv som alltid. (Hur flitig han var ser man lättast i Thure Stenströms mycket gedigna studie Den glömde Gyllensten vars titel dessbättre inte är helt sann.)

Och tre dagar senare skriver så Carl-Johan Malmberg: ”Men en stor, stor trötthet har gripit tag i mig, livskraften ebbar alltmer ut ur mig. Modlösheten tar överhanden.” Men Malmberg framhärdar, och läsaren lockas med av hans snabbt nedkastade infall lika väl som av hans associationsrika utläggningar om liv och läsning (för att låna en boktitel från Bo Bergman), och om böcker och vandringar (med en från Vilhelm Ekelund, fast här är det mera tillgängligt) som försiggår framför allt i Stockholm. Av Paris och Rom, London och New York, de fyra världsstäder där han känner sig hemma, märks inte mycket. Namns nämns, oftast med bara en lätt genomskådad initial för efternamnet.

Mycket handlar om föräldrarna som ses i vackert ljus, milt kring fadern, mera motsägelsefullt kring modern, men bilden av familjen kompliceras av ett avslöjande brev om morfar som aldrig blev avsänt. I andra stycken är han kanske lite väl närgången. Om jag hade varit hans förlagsredaktör hade jag nog rått honom att stryka notiserna om en vänskap i det förflutna som gått över till något annat i nutiden, med namnet utsatt och konstaterandet att den det handlar om fortfarande är i livet. Det är intressant fast det snuddar vid det äreröriga.

Mot slutet tar han upp sin tidiga medverkan i tidskriften Kris (Horace Engdahl finns förstås med) och sitt enstaka framträdande på källarlokalen Forum där han talade om en av Nabokovs romaner. Hans milda kritik av ett förord som kulturprofilens hustru skrivit väckte vrede: till den källaren blev han inte inbjuden fler gånger. Vidare listas andra memoarförfattare, ett par av dem betydligt mångordigare än han själv (Knausgård och Norén). Och han skriver medryckande om konst (Van Gogh) och musik (Mahler och Saint-Saëns), och Kathleen Ferriers undersköna sång.

Där är det lätt att dela hans entusiasm. Jag är mera kallsinnig när han kommer in på viner som han tydligen vet mycket om, och jag är kanske inte riktigt så imponerad som jag borde när han med förbundna ögon kan identifiera en Château Léoville-Poyferré 1982. Det är betydligt intressantare när han över en lunch på Sturehof diskuterar bildning med förläggaren Per Gedin som ”tar som exempel på obildning att ingen längre vet vem Stefan George var.” Nå, det är en sanning med modifikation, den som läst Ingvar Holms del av Bonniers allmänna litteraturhistoria vet en hel del om denne tyske skönande och hans krets (och man minns bilden på den vitlockige diktarfursten med den bestämda hakan, på omslaget till Sven Stolpes Stefan George och andra studier).

Det skulle vara intressant att veta om de båda lunchätarnas bildning sträcker sig så långt att de också känner till hans främste epigon Karl Wolfskehl och var han slutade sina dagar…

Hursomhelst, Carl-Johan Malmberg som tidigare funderat på skillnaden mellan viktigt och väsentligt replikerar klokt och självklart: ”Jag invänder att vet man inte varför poesi är viktig — och är beredd att försvara poesin som mänskligt uttryck — är det oviktigt om man vet vem Stefan George var. Med andra ord: bildning måste ha ett djup, detta djup handlar om förmågan att välja vad som är väsentligt i förhållande till vad som bara är viktigt och sådana val sker utifrån värden. Och värden har med personlig hängivenhet att göra.”

The post Associationsrika anteckningar och reflexioner first appeared on Opulens.