ALBUMSLÄPP. I morgon släpps Annika Norlins nya album Mentor. Det är det första album artisten ger ut under det egna namnet.

Norlin, som tidigare gett ut album under namnen Hello Saferide när hon sjunger på engelska och Säkert! när hon sjunger på svenska, släppte i höstas de två singlarna “Pengar” och “Hydra”. Den ena låten skriven på svenska, den andra på engelska, och upplägget att blanda låtar på olika språk kommer vara genomgående på albumet Mentor. 

– Att det blev hälften på svenska och hälften på engelska beror mest på att jag nog skrev texter på bägge språken till de flesta låtarna, sedan tog jag det jag tyckte blev bäst, sa Annika Norlin i ett pressmeddelande i samband med höstens singelsläpp.

– Tidigare har jag varit idédriven: “Nu ska jag göra en sådan här skiva.” Den här gången fanns ingen övergripande tanke, snarare en låt för låt-känsla, lite som ett blandband.”

Annika Norlin är född i Östersund 1977, och har sedan albumdebuten Introducing… Hello Saferide 2005 blivit en av Sveriges mest hyllade singer-songwriters, flerfaldigt grammisbelönad och 2018 års mottagare av Evert Taube-stipendiet. Hon debuterade även som skönlitterär författare 2020 med novellsamlingen Jag ser allt du gör, vilken nominerades till såväl Augustpriset som Borås Tidnings debutantpris.

Mentor släpps fredagen den 21 januari.

Anna Brynhildsen

The post Nytt album av Annika Norlin first appeared on Opulens.

BOYE-PRIS. Artisten, låtkrivaren och författaren Annika Norlin får Karin Boyes litterära pris. Priset ges till en författare som gett ut ett verk “i Karin Boyes anda”.

I ett pressmeddelande säger sig Annika Norlin vara stolt över att ens ha blivit påtänkt till priset:

“Jag har ingen aning om hur mycket det märks för andra, men jag själv vet hur mycket Karin Boye har betytt för mig som skribent. Sextonåriga Annika med sin tummade Karin Boye-samling och Boye-citat på väggarna hade exploderat av glädje om hon vetat detta.”

I fjol debuterade Annika Norlin med novellsamlingen “Jag ser allt du gör” som blev nominerad till Augustpriset.

Karin Boyes litterära pris är på 25 000 kronor.

TT NYHETSBYRÅN

The post Annika Norlin hade Boye-citat på väggarna first appeared on Opulens.

ALBUMSLÄPP. Leonard Cohens kulturmansliv på ön Hydra är en inspiration. Pengar är en annan när Annika Norlin släpper ny musik.

– Det är en lyx att ha åsikten att “man inte ska prata om pengar”, säger hon.

Artistnamnen Hello Saferide och Säkert! får vila. Den här gången är det Annika Norlin som gäller. Först ut är låtarna “Hydra” och “Pengar”.

Miranda Sigander/TT

The post Annika Norlin släpper nytt – som sig själv first appeared on Opulens.

NY BOK. Camilla Carnmo har läst en novellsamling som handlar om att vara barn och ha föräldrar som är som de borde, eller inte alls. Den handlar om terapi, om konst, om skapande, om sex. Om små orter, om leda, om liv, om död och om smärta och lust. Om att försöka förstå sig själv, världen och andra.

Jag ser allt du gör av Annika Norlin

Weyler förlag

Annika Norlin. I många år har hon som Säkert! och Hello Saferide berättat för oss om livet. Hon utbildade sig samtidigt till psykolog och förra året vann hon P1:s novelltävling med Rummet. Nu har hon släppt en hel bok med sina mycket egna texter. Hon har, med viss hjälp av Monika Fagerholms “hemliga” skrivarskola, gått från från tonsatt lyrik till noveller. Jag ser allt du gör heter boken och titeln antyder berättelser i jagform, med jagkaraktärer med öppna ögon som ser mycket, kanske för mycket och som kan sätta ord på det. I alla fall kan författaren sätta ord på sina karaktärers upplevelser – och som hon kan det.

När jag har läst alla novellerna, och sedan de flesta en gång till, funderar jag på vad jag har varit med om. Vad det påminner om. Jo. Det är samma känsla som efter en filmfestival. Jag har, under en begränsad tid, befunnit mig i många vitt skilda världar. Ett kraftigt koncentrat av upplevelser, berättade av väsensskilda röster. För visst känner man igen Annika Norlins tonfall, ordval och språk i alla noveller – och det är ju bra det! Men samtidigt är varje novell helt sin egen. (Utom två som hänger lite ihop.) Därför denna filmfestivalkänsla. Åtta unika berättelser, alla autentiskt trogna sig själva, sitt eget unika universum.

Det är en debut som inte känns som en debut – och räknas det ens som en sådan när författaren vunnit en novelltävling och skrivit låtar i många år? Det spelar ingen roll. Förresten, det där med filmfestival. Annika Norlins texter är filmiska, mitt huvud fylls av starka bilder när jag läser. Bilder av platser. Personer. Miljöer. Och lika mycket, nej ännu mer, av känslor. Stämningar. Förnimmelser. Skam. Kärlek. Längtan. Mycket längtan. Oförlösta känslor. Ja, åh! Så mycket som sticks och gör ont och som svider när man vill bli vuxen, vill bli älskad, vill bli förstådd och bekräftad, vill få göra sin grej, vill vara sin egen, vem nu det är, och vill få ligga. Det är också så mycket som kittlar och bultar och som får finnas och vara fint. Precis som man drömt om.

Annika Norlin ger oss varm, insiktsfull mellanmänsklig psykologi och skarpögda iakttagelser, ödmjukt och stilsäkert förpackade. Mitt i detta ryms delar som är något av det roligaste jag läst. Någonsin. Ni vet klichéen “hon skrattade så tårarna sprutade”. Jag gjorde det. Bokstavligt talat. Jag kiknade. Tårarna sprutade. Jag drog efter andan. Annika Norlin skulle för övrigt aldrig använda ett så språkligt slött uttryck. Språket är hela tiden vaket, betydelsebärande, nyanserat. Det är en omsorgsfullt skriven bok, medveten om nyanser i språk och beteende.

Men vad handlar novellerna om? Jo, de handlar om att vara ung. Och äldre. De handlar om att spela i ett okänt band och om att åka i en svettig buss genom Europa för att spela på någon app-miljonärs fyrtioårsfest. Den handlar om att vara barn och ha föräldrar som är som de borde, eller inte alls. Den handlar om terapi, om konst, om skapande, om sex. Om små orter, om leda, om liv, om död och smärta och lust. Om att försöka förstå sig själv, världen och andra.

The post Tungt mörker och lättaste lust i Norlins noveller first appeared on Opulens.

LITTERATURFESTIVAL. “Det är som en poetisk slow motion-effekt, där skapandets egen elastiska tidsrymd för ett ögonblick nästan blir möjlig att töja mellan fingrarna.” Annelie Bränström-Öhman har besökt Littfest i helgen.

Det myllrar av röster, kroppar, ord i sinnet efter en helg på Littfest – Umeås årliga litteraturfestival. Även om festivalen generöst livestreamar de flesta av föredragen och samtalen är det något med det där myllret som är oersättligt. Den mänskliga faktorn, med allt vad den för med sig av fnissiga oneliners innan dörrarna öppnas för Björn Ranelid, irritation över silverrävarnas fiffiga tricks för att tjyvhålla platser åt varandra – och möjligheten att bli starstrucked i toalettkön.

I jämförelse med exempelvis Bokmässan i Göteborg är den kommersiella faktorn extremt låg. Andrum finns, med andra ord. Myllret får ta plats, följa sin egen snabbrörliga kollektiva logik. Men också den särskilda art av långsamhet som kan uppstå i de samtal som förs, när frågorna sliter sig fria från bokförlagens förtryckta informationsblad. Det är som en poetisk slow motion-effekt, där skapandets egen elastiska tidsrymd för ett ögonblick nästan blir möjlig att töja mellan fingrarna.

Det är det som händer när den mexikanska poeten Gloria Gervitz tar mått på den tidsrymd av dryga fyrtio år som hon ägnat åt att skriva och skriva om sitt poetiska mästerverk Migrationer – och ännu i förundran begrundar möjligheten att dikten nu kanske, kanske börjar närma sig sin slutliga version. Och ändå vetskapen om att frågan kvarstår – den som Gervitz så enkelt och drabbande formulerar: ”Vem kan utsäga sitt eget liv?”

När jag lyssnar på Gloria Gervitz förnimmer jag för ett ögonblick svindeln av samma långsamma virvlande, som en snöflinga mot ett öppet vatten. Det är så den känns, insikten om att migrationerna i denna inre, poetiska mening inbegriper oss alla. Inte bara de av oss som av olika skäl tvingats på flykt eller valt att gå i exil. Livet igenom är vi stadda i rörelse. I fritt fall genom de minnen som förtöjer oss vid det förflutna. Gervitz igen: ”Och hon som är jag erbjuder sig att förlåta den jag var”.

Något liknande händer i mötet mellan hemmafrun Siri Johanssons dagböcker, postumt utgivna av sonen Sven Teglund under titeln Ensamheten värst, och Kristina Sandbergs romaner om hemmafrun Maj – ömsint sammanfösta av Annika Norlin. Hur ska man alls kunna komma i närheten av att förstå värdet med hemmafruarnas flit och blankade diskbänkar? Vad gör man med ett morsarv bestående av en trave dagböcker och en låda virkade dukar?

Långsamheten blir nyckeln. Konstnären Teglund bestämmer sig för att göra akvarellmålningar av de virkade dukarna, maska för maska. Han håller på i två år innan han behärskar uppgiften. Med jämbördigt tålamod skriver Kristina Sandberg in småkakor, fiskrens och blöjkok i böckerna om Maj. Vardagarnas specifika vikt är, nu som förr, litteraturens stora erövring.

Samtalet vecklas ut till ett sådant oförmodat möte som surrealisterna en gång försökte göra program av, medelst paraply, symaskin och operationsbord. Men den här marslördagen i Umeå är verktygen utbytta till virknål, pensel och diskbänk. Effekten är lågmält storslagen. En inre rörelse, en förnimmelse av ett bortilande mirakel. Pennan faller ur fru Siri Johanssons hand när stroken kommer. Annika Norlin läser för oss, orden som skulle bli Siris allra sista: ”Vila hos mig hos mig hos/ Vila hos mig”.

I det lilla mellanrum av tystnad som uppstår innan applåderna bryter ut, tycker jag mig höra viskningen av ett eko ur Norlins egna rader, från senaste Säkert!-albumet: ”snooza med mig/ snooza med mig”.

Och kanske är det just där hoppet bor – att våga dröja i de små rörelserna; i våra inre migrationers oavbrutna myller? Att det handlar just om modet att vila, ”i den tillit som skapar världen”, som Karin Boye skrev en gång. Alldeles oavsett om vilan som för Siri finns i Jesus, eller som för Norlin i ett sömnvarmt armveck.

Eller, för att låna ett replikskifte ur Torgny Lindgrens Pölsan, där som en ’n Manfreds hustru ställer störstfrågan: ”Borde man inte kunna begripa människorna? – Jo, sade han. Det vore det allra bästa.”

I väntan därpå räcker myllret på en litteraturfestival rätt långt.

Alla artiklar av Annelie Bränström-Öhman

The post Långsamhetens lov first appeared on Opulens.