POLITIK. I veckans krönika reflekterar Lars Thulin över hur hat och drev kommit att bli ett hot mot demokratin.

Hat föder hat

Hat mot någon beror ofta på rädsla. Att man fruktar att personen ska skada en själv. Den man fruktar blir ett hot. För att försvara sig uppbådas hat för att samla kraft och motivation att möta hotet.

I dag är det enklare än någonsin att uttrycka hat. Sociala medier är oändliga, alltid öppna och övervakningen av dem i bästa fall minimal, i de flesta fall obefintlig. Hat föder hat. På nätet finns likasinnade och att hata tillsammans fördjupar och förstärker.

Följden blir att allt fler tvekar att bli politiker och allt fler hoppar av uppdraget med hatet som främsta skäl. Måhända är det de politiker vi behöver bäst: de eftertänksamma och lyssnande som kan respektera dem som tänker olika. Men i gengäld kräver respekt tillbaka. De tystnar i det offentliga samtalet. Då besannas Martin Luther Kings tes: det farliga är inte de ondas ondska utan de godas tystnad.

Hatet mot Palme

Låt oss se på tre hatkampanjer i Sverige. En mot Olof Palme, (1927-1986) socialdemokratisk statsminister i elva år och ledare för partiet i 17 år. Hans stil kan beskrivas som konfrontativ och retoriskt mycket skicklig. Under hans tid var Socialdemokraterna långt mer vänster än i dag och därför ett hot mot högern och den ekonomiska makten. Hatet kom även ur det faktum att han kom från en ytterst högborgerlig miljö. Av många i högern och den ekonomiska eliten betraktades han som en förrädare.

Hatet tog många former. En var nidbilder av honom i stil med de karikatyrer som nazisterna använde för att beskriva judar. I andra fall var han mål på en pricktavla eller ett ansikte i ett kikarsikte. Eller en docka som misshandlades.

Det påstods att han behandlades för mental sjukdom eftersom han setts på Beckomberga Sjukhus. Orsaken var dock att han besökte sin mor som ibland vistades där. Värst var den urspårade, ärekränkande och hatiska kampanjen från läkaren Alf Enerström och hans kvinna skådespelerskan Gio Petré. Den drevs i åratal via annonsplatser i pressen. Vilka som plockade upp de notorna är oklart. Enerström dömdes senare för försök till dråp på en polis. Påföljden blev rättspsykiatrisk vård.

På en moderat fest för en tid sedan, där företrädare för regeringen deltog, kom en riksdagsledamot i t-tröja med Hata-Palme-motiv. Hatet fortsatte alltså nästan 40 år efter att han mördats.

Hatet mot Annie Lööf

Annie Lööf, tidigare näringsminister, riksdagsledamot i 17 år och ledare för C i tolv år, utsattes för en lång och väl orkestrerad hatkampanj, främst från Sverigedemokraterna. Orsaken var inte att hon svikit löften. Utan tvärtom. För till skillnad från de borgerliga partiledarkollegorna höll hon löftet att inte samarbeta med Sverigedemokraterna. Hon valde därmed samarbete med S 2018. Hon blev ett hot mot borgarna.

I SD:s värld är ett löfte som hålls lika vidrigt som ett som bryts. Tv-kanalen Riks som tidigare ingick i SD, men nu får bara har starka kopplingar till partiet, publicerade 180 inslag med hat och hån Annie Lööf. Bland annat kallades hon Sharia-Anne, beskrevs ha ögon som en sociopat och “skulle bort från världen”. Extremhögern, bortom SD, drog på med att Annie Lööf var landsförrädare och folkfiende. Det var anledningen till att Thedodor Engström, som mördade överläkaren Ing-Marie Wieselgren i Almedalen 2022, hade Lööf som primär måltavla.

SD:s chefsideolog Mattias Karlsson sade senare i en SVT-intervju att man “gått för hårt åt Annie Lööf.” Orsaken var att andra minsann varit elaka mot SD, så då blev det så. Trovärdigheten i detta är för mig lika liten som när han och Jimmie Åkesson i Almedalen förra året plötsligt yrvaket insåg att judarna i Sverige kanske känt sig hotade av SD. Det var ju inte bra och SD bad om ursäkt. Därmed vann partiet priset för decenniets största lögn/hyckleri.

Greta utsatt för hat och hån

En tredje person som utsatts för hat och hån är miljöaktivisten Greta Thunberg. Hatet mot henne kan delas upp i tre delar. För det första kommer hon från en kändisfamilj, (mamma är operasångerskan Malena Ernman). För det andra var hon mycket ung när hon började sin kamp och kan därför upplevas som näsvis och brådmogen. Det tredje skälet består i att hon drev frågan som högerpopulister hatar och förnekar mest – att vårt sätt att leva skulle hota miljön. Allt hat och hån mot henne i kommentarsfälten på sociala medier är vidrigt, speciellt som det riktas mot en ung kvinna utan någon formell makt. Jag har följt en del av fälten och bedömer att 90 procent av hatarna är medelålders vita män.

Hennes engagemang och stil har också gjort att hon älskats av en del av världens befolkning. Hon har blivit kändis, talat i FN och träffat värdsledare. Vilket gör att hon avskys än mer av hatarna.

En stor del av hatet, hånet och misstron mot henne beror nog på att hon av många upplevs som hotfull. Hon ger oss dåligt samvete för det sätt vi lever på, att vi inte tar ansvar för det och skärper oss. Hur avvärjs detta hot? Jo, genom att skjuta budbäraren, alltså Greta Thunberg. Hennes åsikter i miljöfrågan är dock inte extrema. Egentligen går hennes budskap ut på att vi måste lyssna på experterna.

För många upplevs det som oerhört farligt att följa det rådet. Därför är det fritt fram att hata och håna Greta. Från en trygg plats vid ett anonymt tangentbord.

The post Hat och drev utgör hot mot demokratin first appeared on Opulens.

TWITTER. De folkvalda som aktivt och frikostigt börjar blocka sociala mediekonton med främlingsfientlig agenda ska inte ses som fiender till tolerans och åsiktspluralism. De har tvärtom förmodligen valt den bästa strategin för att gynna det offentliga samtalet i sociala medier, skriver Mattias Svensson.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det var förstås smickrande att få en artikel jag skrivit omnämnd och rekommenderad av Centerledaren Annie Lööf på Twitter häromveckan. Lika rolig var inte fortsättningen. De närmaste dagarna var mitt twitterflöde fullt av mer eller mindre oförblommerad främlingsfientlighet. För konton som ägnar sig åt sådant är Annie Lööf en vanlig måltavla, och nästan oavsett i vilket ämne hon postar utgör deras respons den sedvanliga smörjan om hur invandring förstört Sverige och att varenda brott någon mörkhyad person begår är Lööfs fel.

Min första tanke är att Annie Lööf är väldigt tuff som står ut med allt hat hon översköljs med i sociala medier. Framför allt är jag glad att hon framhärdar i att finnas i dessa kanaler trots detta, för alla oss andra som också finns där.

Men efter att ha tänkt efter lite till vill jag råda Annie Lööf och andra politiker att börja rensa i sina egna medieflöden genom att aktivt blocka den här sortens konton och kommentarer.

En anledning är kvalitativ. Det är svårt och föga lustfyllt att interagera med Lööfs eget konto när så många andra bryter sig in och kapar trådar och samtal. De hatiska och samtalsförstörande kommentarerna driver därmed bort möjligheterna till goda samtal och kontakter.

Någon vill kanske invända att väljare bör kunna ställa folkvalda till svars och kritisera dem i alla möjliga tonlägen. Så är det absolut. Men det finns ingen skyldighet från de folkvaldas sida att fortsätta att erbjuda kanaler för direktkontakt till väljare som missbrukar denna genom att vräka ovett över personer eller förstöra pågående samtal. Skulle någon ringa upp en folkvald och skrika okvädingsord i örat på dem har de all anledning att lägga på och inte svara igen nästa gång samma nummer ringer. Alla har yttrandefrihet och rätt att säga vad de vill både i telefonluren och i sociala medier, men ingen har skyldighet att lyssna eller erbjuda möjlighet att låta en individ utan hyfs mala på. Genom att inte blocka den sortens aktörer är risken stor att dessa istället tar över och förstör för andra.

Det främsta skälet att frikostigt blocka är dock att det här för det mesta inte handlar om frifräsande kufar som råkar uttrycka sig lite klumpigt eller ilsket, utan om en flock med en målmedveten ideologisk agenda. Det handlar inte om att rynka på näsan inför annat än ”god ton”, utan om att motarbeta en ideologisk mobilisering som sker just på nätet och via en svärm inte nödvändigtvis är representativa eller populära men mycket aktiva och enfrågecentrerade konton.

Mobiliseringen kring just främlingsfientlighet och invandringsmotstånd sker nämligen på precis detta sätt: genom att ständigt hamra in allt dåligt man menar att invandrare/muslimer ligger bakom, samt genom att utse tydliga fiender bland folk med en annan politisk uppfattning, företrädesvis kvinnor.

Det dröjde exempelvis inte länge förrän någon bland de kommenterande påtalade att både jag och Lööf skulle passa oss för vad som ska hända när Sverigedemokraterna blir största parti, och andra fyllde i med att vi då borde straffas för att ha stött eller fört en annan politik än den de vill se. Partiet Sverigedemokraterna är förstås smarta nog att inte ha med den sortens anonyma konton att göra, det intressanta här är den ideologiska föreställningsvärld som frodas i den här sortens nätkretsar: en vanlig föreställning är att politiska meningsmotståndare i efterhand ska dömas eller helt enkelt mördas för att gottgöra någon inbillad skuld för att ha fört en annan politik än den som invandringsmotståndaren vill se.

Det är detta tänkande som gör att auktoritära agendor frodas kring just invandringsmotståndet som politisk fråga och som gör att partier som driver den inte blir som alla andra. Sådana partier får ett mandat att, och förväntas, gå längre än andra partier i det direkta syftet att jävlas med meningsmotståndare och misshagliga grupper. Detta skådespel är vad som gör dem populära bland dem som gett upp egna ambitioner, revanschismen är en stor del av ideologin.

Det är också detta tänkande som får terrorister att gå från ord till handling. Vi har sett ett flertal mord och attentat riktade dels mot invandrade grupper, men också mot politiker som blivit symboler för en flyktingvänlig och allmänt livsstilstolerant agenda, påfallande ofta kvinnor. I Storbritannien, Tyskland och Polen har politiker mördats av främlingsfientliga aktivister som tagit kommentarsfältens slentrianretorik till handling.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Den missriktade tolerans som gör att hatare, rasister och insnöade invandringskritiker kan fortsätta att kommentera exempelvis folkvaldas konton har inte minst i detta ljus varit naiv och måste få ett slut.

Så länge de inte hotar någon har de förvisso rätt att uttrycka sig som alla andra — men det finns ingen anledning att ha tålamod med hur den här gruppen, vare sig de är anonyma eller riktiga personer, tar över folkvaldas egna samtalsplattformar och kommunikationskanaler i sociala medier. Får de hållas driver de bara jargongen längre och hetsar varandra, medan de sällan är intresserade av interaktion och meningsutbyte med den måltavla de valt eller hens publik.

Självklart ska asyl och migration kunna diskuteras som andra politiska frågor och med respekt för den som tycker annorlunda — invändningar och motargument eller ens sarkastiska syrligheter är varken hat eller eller vilja att tysta någon, vilket de ofta framställs som.

Men de folkvalda som aktivt och frikostigt börjar blocka sociala mediekonton med främlingsfientlig agenda ska inte ses som fiender till tolerans och åsiktspluralism. De har tvärtom förmodligen valt den bästa strategin för att gynna det offentliga samtalet i sociala medier, även om det också har sina risker.

Trots frågans allvar bör en sådan strategi ske ihop med en omvärdering av blockeringen som instrument. Blockerandet av ett konto är med nödvändighet ett klumpigt och subjektivt instrument och den som ger sig på att börja rensa kommer att landa i godtycke. Lika felaktigt som att avstå från att blocka i tron att man därmed är tolerant vore tron att man denna väg kan utforma en perfekt strategi att mota främlingsfientlighet och auktoritär ideologi. Tvärtom behöver en block i det enskilda fallet ses mindre som en dom över personens agerande och mer som ett konstaterade av att den här interaktionen inte funkade eller saknar utsikter att funka.

The post Annie Lööf borde börja blocka first appeared on Opulens.

ALLIANSENS SEPARATION. “Det vore tragiskt om Moderaterna, som i en internationell jämförelse är ett väldigt liberalt mittenhögerparti, får en dragning mot det mer nationalistiska och auktoritära”, skriver Sofia Nerbrand.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Alliansen har inte bara spruckit. Skilsmässan lär bli svår. Det som var vi-mot-resten-av-världen” (läs mot Socialdemokraternas oändliga maktinnehav) och gemensamma värderingar, drömmar och mål (läs gemensamma valmanifest och bra samtal) har förbytts till missämja och bråk.

Såren ligger öppna och risken finns att de varar, snarare än läker ihop utan större ärr. Misstänksamheten, sorgen och ilskan ligger utanpå kroppen.

Centerledaren Annie Lööf och hennes liberala kollega Jan Björklund valde att förhandla fram ett politiskt avtal med 73 punkter för att få igenom ett antal viktiga reformer — mot att S och MP kan regera vidare. Det var inte en optimal lösning. Den satt långt inne. Inga inblandade fick sin önskeregering. Men det som blev var den bästa lösningen — givet hur svenska folket lagt sina röster. Anser C och L, men inte M och KD.

Ulf Kristersson kommenterar med att ”efter femton års äktenskap gör man inte slut på telefon 27 minuter innan man förlovar sig med någon annan.” Han menar att Alliansen är död och visar inget större intresse för att bygga upp det borgerliga samarbetet igen.

Annie Lööf och Jan Björklund hävdar att de valde att inte ingå i regeringen med S och MP delvis för att Alliansen ska kunna gå till val tillsammans 2022. Men så länge det nuvarande regeringssamarbetet pågår är detta ingen framkomlig väg, säger moderatledaren. Han tänker inte påstå att Alliansen är något annat än död — likt papegojan i Monty Pythons legendariska sketch.

Och så fortsätter det om vems fel det är att äktenskapet inom borgerligheten gick sönder.

Grundorsaken är djupa åsiktsskillnader om en utomstående part: Sverigedemokraterna. M och KD är inte främmande inför att ha SD som regeringsunderlag. För C och L är det otänkbart. Det har att göra med djupt liggande värderingar: för en liberal är det omöjligt att släppa fram antiliberala nationalister — även om det kostar en den direkta regeringsmakten. För en liberal är inte en moderat light — hur mycket man än är överens om marknadsekonomi, sänkta skatter, frihandel, valfrihet i välfärden och så vidare.

Här går avgrunden mellan liberaler och liberalkonservativa/konservativa. Och det lär bli svårt att bygga en stabil bro dem emellan om de samtidigt skjuter giftpilar mot varandra. Frågan är bara i vilken famn de till slut kommer att hamna. S, MP, C och L vs KD, M och SD. Eller kommer de tidigare allianspartierna att hitta tillbaka till varandra?

I en mysig romantisk komedi skulle Alliansens kärlek åter blomma, men verkligheten är sällan lika enkel. Inte desto mindre drömmer jag om det. Om inte annat för att det vore tragiskt om Moderaterna, som i en internationell jämförelse är ett väldigt liberalt mittenhögerparti, får en dragning mot det mer nationalistiska och auktoritära och på sikt ingår ett resonemangsäktenskap med SD.

Det vore ett sorgespel.

Alla artiklar av Sofia Nerbrand

The post Resonemangsäktenskap med SD eller hitta tillbaka till varandra? first appeared on Opulens.

FIASKO.  Det misslyckade moderata statsministerförsöket kommenteras idag av Erik Cardelús, som också intresserar sig för Ulf Kristerssons språkbruk. Vad är det egentligen för ”vi” som moderatledaren talar om?

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det bidde ingen “vuxen i rummet.” I alla fall inte nu. Statsministerförsöket slog i kaklet och det blir ingen borgerlig regering ledd av Moderaterna, flankerade av de andra borgerliga partierna och med Sverigedemokraterna som en blåbrun gädda i vassen.

På onsdagens presskonferens sparade inte Ulf Kristersson på besvikelsekrutet och menade att det var den största händelsen inom borgerlig politik på 40 år. ”Centern och Liberalerna kunde ha avstått, men röstade nej till en borgerlig regering, vi noterar det,” sade Kristersson på den efterföljande presskonferensen.

”Ända in i kaklet”, ”vuxen i rummet” och nu detta ”vi noterar det.” Vilket ”vi” Kristersson syftade på är oklart, men nog liknar det ganska mycket ett kungligt pluralis, om man nu ska blanda in historien. Eller ett åkallande av flocken, för att tillåta sig att bli lite biologistisk. Eller bara ett politiskt ”vi” i en historiskt rörig tid.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Annars påminner frasen ganska mycket om den som brukar uttalas med väsande mörk stämma på andra sidan av det sociala spektrumet: ”Vi vet var du bor.” Även här har vi att göra med ett ”vi”, även här oftast uttalat av en enda person i skarpt läge.

Glansig träningsoverall och bling-bling på en dunkel bakgata eller sober marinblå kostym och välknuten slips på en välupplyst presskonferens — det finns många sätt att uttala ett ”vi”. Frågan är närmast vad som blir nästa ”vi”? Vilket blir Annie Lööfs ”vi”. Följer vi den politiska såpoperan får vi veta.

The post Ingen vuxen i rummet first appeared on Opulens.

RUTTEN  PRODUKT. Om falska nyheter och propaganda kan ses som ruttna och illasmakande produkter baserade på osanningar är falsk intellektualism, om möjligt, ännu värre, skriver Vladan Lausevic apropå Jordan B Petersons popularitet.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

”Jordan Peterson destroys Annie Lööf!” och ”Annie förnekar biologiska skillnader mellan män och kvinnor”. Efter att den kanadensiske psykologen och professorn Jordan B Peterson hade gästat Skavlan, samtidigt som centerpartiledaren Annie Lööf, skrevs sådana kommentarer av Petersons fans. Men Peterson är inte enbart känd för sitt intellektuella arbete utan också för att det går att påvisa stora brister i detsamma.

I vår tid upplever sig många politiskt deprimerade. Därför söker vi intellektuell stimulans, mening och svar på våra existentiella behov. Vi kan göra individuella val av idéer och finner tröst hos olika bloggare och ”influencers”. I grunden är det positivt att Jordan B Peterson medverkade i Skavlan så att hans argumentation kunde höras och bemötas i frågor om könsmakt och genus. Man ska ge människor rätt när deras argument stämmer och är faktabaserade.

Det är finns biologiska skillnader mellan mäns och kvinnors beteenden. Detta bekräftas av tester med apor som visar att aphannarna föredrar att leka med leksaksbilar medan honaporna föredrar dockor. Dessa apor kan knappast påstås vara kulturellt påverkade i sina val.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Att en del feminister hävdat att skillnader inte finns gör att Petersons åsikter är populära hos de som ser sig som feminismens motståndare. Men samtidigt väljer dessa då att inte ifrågasätta uppenbara brister i Petersons resonemang.

Biologiska fakta säger inget om hur samhället bör vara organiserat. Att Centerpartiets ledare Annie Lööf vill se ett samhälle med färre skillnader mellan könen är ingen vetenskap utan hennes åsikter om framtidens utveckling. Den som inte håller med Lööf bör därför kunna presentera alternativ, såvida man inte tycker att könsrollerna ska vara som på 1800-talet. Petersons fans, främst män, menar i vissa fall att han är den främste intellektuelle i dagens värld. Men en sådan inställning måste ses som problematisk och intellektuellt begränsande. Om Peterson verkligen är den bästa världen kan skåda idag så ser inte framtiden ljus ut.

Påståenden om att Peterson är en intellektuell kung baseras på sådant som att han har tjugo år av arbete bakom sig, miljontals sökningar på YouTube och tusentals citeringar på Google Scholar. Men att vara professor är inget meriterande i sig om ens argument visar sig vara dåligt underbyggda. Historien kan uppvisa en lång rad akademiker som med tiden visat sig ha fel eller ha gett sitt stöd till olika extrema och totalitära aktörer som fascister och leninister. Alla referenser på Google Scholar är inte nödvändigtvis positiva i sig. Inte heller blir bokillustrationer vetenskapliga bara för att de är coola.

Inom akademien råder principen att professorer också kan fela. Mycket av det som Peterson säger är redan känt sedan tidigare. Eller banalt. Som att man ”ska städa sitt rum” och ”vara en god lyssnare”. I andra fall är Petersons resonemang så abstrakta och flummiga att man antingen inte förstår vad han menar eller kan tolka in vad som helst i budskapet.

”Han säger det man tycker” sa Rikard Sivard, medlem i JBP- sällskapet. Det är snararast ett exempel på att man inte har tänkt tillräckligt och lägger mer fokus på sina känslor. Exempelvis menar Peterson att miljöaktivister är naturdyrkande antihumanistiska ateister och att Gud har det högsta värdet i värderingshierarkin. Men vad betyder det och hur rimliga är dessa påståenden?

Politiskt presenterar sig Peterson som klassiskt liberal men han ser också på samhället som en organisk enhet och hans individualism är anti-vänster. Petersons ideologi är knuten till äldre former av konservatism vilket även förklarar att många liberaler har en negativ inställning till eller ifrågasätter Petersons intellektuella och politiska agenda.

Man kan säga att Peterson i första hand är anti-vänster, vilket förklarar varför många borgerliga sympatisörer i Sverige tycker om hans arbete då dessa ogillar feminister och ekologister. På frågan om han stödjer samkönade äktenskap svarar Peterson att det är en ”tuff fråga” för honom, bland annat eftersom samkönade äktenskap stöttas av ”kulturmarxister”. Peterson drar alla sina motståndare över en kam genom stämpla dem som anti-västerländska postmodernister och kulturmarxister trots att postmodernism och marxism är europeiska och västerländska idéer.

Det är också absurt att hävda att Black Lives Matters aktivism kan “leda till Sovjetunionen”. Inte heller finns det stöd för att den kanadensiska lagen om mänskliga rättigheter för transpersoner vore en katastrof för frihet och demokratin, något som Peterson blev känd genom att hävda. Peterson har dessutom uttalat sig klimatförnekande och ovetenskapligt eftersom han inte ser klimatförändringar som människoskapade.

En del av förklaringen till Petersons popularitet beror på att europeisk och amerikansk konservatism befinner sig i en idékris då den utmanas av högerpopulismen vilket gör att högerorienterade individer hittar stöd hos aktörer som benämns som Intellectual Dark Web. Populariteten hos Peterson bygger till stor del på att han agerar mer som en livsstilscoach än som intellektuell och akademiker. Hans målgrupp är män som ofta mår dåligt, upplever vilsenhet och brist på förebilder och känner sig missgynnade av feministiska strömningar.

Det demokratiska samtalet och den globala samhällsutvecklingen är beroende av ”idéernas marknad” där intellektuella konkurrerar med varandra och får återkoppling av sina konsumenter. Om falska nyheter och propaganda kan ses som ruttna och illasmakande produkter baserade på osanningar är falsk intellektualism, om möjligt, ännu värre.

Enkla och flummiga budskap är just bara förenklade verklighetsbeskrivningar där vi kan finna tröst, men de leder inte till bättre lösningar på de problem vi har. Även om vi som män och kvinnor i vissa avseenden skiljer oss åt biologiskt och fysiologiskt är det inget som säger att vi måste eller ens bör organisera samhället efter stereotypa könsroller. Vi har alltid möjlighet att forma samhällslivet genom rationella argument. Vi behöver inte köpa ”falsk intellektualism”, utan kan att istället välja mer meningsfulla och förnuftigare idéprodukter.

Alla artiklar av Vladan Lausevic

The post Jordan B Petersons lurendrejeri värre än fake news first appeared on Opulens.