PROSA. ”Annie Ernaux är mästerlig på att gestalta både förvandling, förlust och sorg.” Det skriver Bo Bjelvehammar som läst Nobelpristagarens bok om mammans sjukdom och död.

Jag har inte kommit ur min natt av Annie Ernaux
Översättning: Maria Björkman
Norstedts

Annie Ernaux är en av de viktigaste samtida franska författarna och fick 2022 Nobelpriset i litteratur.

När mamman drabbas av Alzheimers sjukdom börjar Annie Ernaux att skriva dagbok, att göra anteckningar efter sina besök, för att på ett sätt hålla kvar mammans liv. Det resulterar i boken ”Je ne suis pas sortie de ma nuit” som nu föreligger i svensk översättning av Maria Björkman. ”Jag har inte kommit ur min natt” är bokens svenska titel.

Läsaren tas med till 1980-talet. Det är korta intryck från besöken hos modern. Sällan tänker Annie på något särskilt. Nej, hon tänker egentligen inte på någonting vid dessa besök. Hon bara är hos sin mamma. Det är allt. Efteråt tänker hon och reflekterar över vad som hänt under just det aktuella besöket.

Och det innebär att iaktta en smärtsam förvandling, att se mammans förfall och uthärda den ständiga lukten eller stanken kring henne.

Förändringarna är ständigt pågående, mammans ansikte ser aldrig likadant ut, krafterna tas ifrån henne och hon måste koncentrera sig på ätandet. Det hela innebär att se en person blekna bort och bli genomskinlig i en obarmhärtig sjukdom.

Det sker även en förvandling på ett annat plan – mamman blir som ett barn och Annie Ernaux måste inta omsorgsrollen – en roll som hon varken klarar av eller vill ha. Det blir bara en katedral av otillräcklighet.

Svårt och smärtsamt, de svåraste orden att höra, är när Annie Ernaux lämnar sin mamma och mamman säger – ta med mig. Dagbokens titel är mammans sista ord. Hon får gå genom natten, ensam.

En måndag i april dör mamman, naturligtvis väntat – men ögonblicket kom ändå plötsligt – tårarna och sorgen och gråten, mycket gråt.

Annie Ernaux är mästerlig på att gestalta både förvandling, förlust och sorg. Hon skapar en närvaro och en delaktighet, som gör att du känner dig närvarande och med, särskilt i mammans rum.

The post Ernaux gestaltar på mästerligt vis first appeared on Opulens.

FAVORIT. När Carsten Palmer Schale i förra veckan listade sina tre favoriter bland Nobelpriskandidaterna så var Annie Ernaux en av dem. Nu står det klart att fransyskan blir årets pristagare och Carsten ger en utförlig presentation av hennes författarskap.

Jag har tidigare föreslagit irländaren Colm Tóibin som årets Nobelpristagare i litteratur. Men det finns ju naturligtvis många, många fler som kan komma ifråga. En av dem är självklart fransyskan Annie Ernaux. En kvinna som dock är knapphändigt utgiven på svenska, och ännu mindre på många andra språk (till exempel engelska). Hursomhelst! Detta är en litterär gigant! Som numera skriver i ett slags sociologiskt-biografisk stil. Hennes första bok kom ut 1974, men tycks vara bortglömd idag.

Annie Ernaux har publicerat ett tjugotal romaner på franska varav ett halvt dussin finns i svensk översättning. Flera romaner har dramatiserats i Frankrike och en roman har filmatiserats. Kritiken av hennes verk var blandad under de första årens författarskap men efter utgivningen av Les années (Åren) 2008 har den varit mera odelat positiv och renderat författaren ett flertal priser. Hon har med sitt författarskap utgjort förebild för yngre franska författare såsom Didier Eribon och (alltså) Édouard Louis med liknande klassbakgrund.

Och även om Ernaux länge har hyllats i Frankrike, var hon sålunda föga känd i den svenska och engelsktalande världen förrän för några få år sedan, då ett av hennes senaste självporträtt, Les années, nominerades till Booker International Prize. Så nu upptäcker plötsligt anglosaxiska läsare hennes tidigare verk, och hennes senaste bok, Mémoire de fille (En flickas memoarer) skrivs det om överallt.

Mémoire de fille var dock, kan man påstå, den bit som fattades i Ernauxs självbiografiska pussel. I den hittar hon tillbaka till sommaren 1958, och sin första sexuella upplevelse – en traumatisk händelse, lämnad outtalad i tidigare böcker, vilket ledde till att hon blev deprimerad och utvecklade en ätstörning.

Det tog också nästan sex decennier att reda ut händelsen, har Ernaux sagt,  “eftersom den var så komplex. Hade det varit en våldtäkt hade jag kanske kunnat prata om det i tid , men jag tänkte aldrig på det på det sättet” (fransk intervju i tv). I stället fördjupar sig hennes bok i gråzonerna av sexuellt samtycke, i en tid då den uppfattningen inte lärdes ut eller diskuterades.

“Mannen var äldre – det betydde något för mig – och jag gav efter, så att säga, av okunnighet”, sa Ernaux. “Jag minns inte ens att jag sa: ‘Nej.'”

Efter händelserna den sommaren tog det Ernaux ytterligare ett och ett halvt decennium att hitta sin röst. Hennes tidiga influenser – från Simone de Beauvoir till den sociala omvälvningen i maj 1968 – fångas i levande ögonblicksbilder i Les années, som väver samman nästan 70 års självbiografi och historia.

Hennes första romanförsök, skriven på college, avvisades av förlag som “för avancerad”, sa hon. När hon började skriva igen, i början av 1970-talet, var hon fransklärare och gift tvåbarnsmamma, nyligen förtrogen med sociologen Pierre Bourdieu och hans teori om social reproduktion. Bourdieus betoning på hur utbildningssystemet exkluderar arbetarklassbarn förde Ernaux till insikt: Plötsligt var skammen hon kände som stipendiestudent, med en bakgrund så olik sina borgerliga kamrater, vettig.

Hon skrev Les armoires vides (1974, hennes första utgivna bok, alltså), utan att berätta för någon.

”Min man hade gjort narr av mig efter mitt första manuskript. Jag låtsades arbeta med en doktorsavhandling för att ha tid ensam”, säger hon. När boken plockades upp av ett prestigefyllt förlag, Gallimard, blev hennes man Philippe upprörd.

Ernaux: “Han sa till mig: Om du kan skriva en bok i hemlighet, så kan du bedra mig.” Genom hennes tredje bok, La Femme gelée, som utforskade författarens ambivalenta känslor om att vara fru och mor, hotade skilsmässan.

Ernaux menade (i tidningen Le Figaro) att valet att inte gifta om sig hade gett henne frihet. “Jag bodde med män i perioder, men väldigt snabbt skulle jag bli trött på det. Jag föreställer mig att vara på lockdown med någon just nu – vilken mardröm”, säger hon och skrattar.

I början av 1990-talet skrämde hon många i Frankrike med Passion simple, en redogörelse för hennes affär med en gift utländsk diplomat, som utforskar lust i avväpnande, sensuella detaljer, utan att moralisera. Vid det laget hade Ernaux gjort sig av med alla anspråk på skönlitteratur, och boken, som sålde i 200 000 exemplar på två månader, väckte hätsk kritik från socialkonservativa.

Oavsett, många läsare såg sig själva i Passion simple, och Ernaux översvämmades av brev. “Män och kvinnor anförtrodde sig åt mig, sa till mig att de önskar att de hade skrivit den boken”, tillade hon.

Sociologen och författaren Christine Détrez, professor vid École normale supérieure de Lyon, sa i en telefonintervju att Ernaux arbete tjänar till att “av-särskilja” kvinnors erfarenheter.

“Du är rädd för att känna igen dig själv, för då måste du dra dina egna slutsatser, men det gör du”, sa hon och tillade att Ernauxs inverkan på kvinnors liv i Frankrike kan jämföras med de Beauvoirs på tidigare generationer. Det hjälper, för det betyder att det du upplever är resultatet av ett gemensamt tillstånd”, tillade professor Détrez.

Så mycket var uppenbart av publikens reaktioner under en offentlig läsning av Mémoire de fille, på den ärevördiga Comédie-Française-teatern i Paris. När skådespelerskan Dominique Blanc talade hälsade mummel av erkännande och fniss detaljer som återskapade en förlorad era.

Ernaux satt i publiken den dagen, men hon brukar föredra att hålla sig borta från Paris litterära scen. Istället har hon blivit alltmer frispråkig, i intervjuer och essäer, om sociala och politiska frågor. Hon har kastat sin tyngd bakom MeToo, som har kämpat för att få fart i den franska konstvärlden, liksom de populära Gula västarnas protester som skakat landet. “Jag kommer från en rad människor som kunde ha varit gula västar”, sa Ernaux.

Hennes uppmärksamhet på strukturerna för social dominans banade väg i Frankrike för författare som Édouard Louis som blev framträdande med En finir avec Eddy Bellegueule, en roman inspirerad av hans arbetarklassuppväxt.

“För mig var det som en explosion”, sa Louis om sitt första möte med Ernauxs arbete, i en telefonintervju: “Jag kände mig representerad.” Han tillade att Ernaux hade fått honom att “inse hur subversiv självbiografi kan vara”.

Men när politik eller personligt trauma kommer upp i telefon (mais oui) med Ernaux fanns det inga spår av upprördhet i hennes röst. Hon är rättfram men ändå imponerande lugn; även i Mémoire de fille leder det till en känsla av fred att lösa upp skadorna på henne 1958.

Ernauxs enda rädsla verkar vara att förlora förmågan att se inåt och spola tillbaka åren, efter att ha sett sin egen mammas minnen blekna bort på 1980-talet. “Uppriktigt sagt skulle jag hellre dö nu än att förlora allt jag har sett och hört”, sa hon. “Minnet är för mig outtömligt.”

The post Nobelpristagare i litteratur med outtömligt minne first appeared on Opulens.

NOBELPRISKANDIDATER. Tidigare har Carsten Palmer Schale presenterat ett par starka kandidater till Nobelpriset i litteratur,  Colm Tóibin och Annie Ernaux. Här kommer ytterligare en – Nina Bouraoui, från Frankrike.

Åter en annan kandidat till 2022 års Nobelpris i litteratur, utöver de jag redan skrivit om, är naturligtvis fransyskan Nina Bouraoui (född 1967 i Rennes med fransk mor och algerisk far), som dessutom är relativt ung (hon fyller 55 i höst), och som romandebuterade 24 år gammal med ”La Voyeuse interdite” (1991) på prestigeförlaget Gallimard. Denna fick också Prix du Livre samma år, och översattes till svenska redan året därpå (1992) av Jonas Vicktor på Anamma, under titeln Förbjuden betraktelse).

Romanen handlar om en flicka i Algeriet som detaljrikt beskriver sin familj, sin situation, sin lägenhet och kanske särskilt gatan utanför, som hon studerar i all oändlighet. Romanen balanserar mellan realism och en surrealism och belyser i synnerhet begränsningarna i flickans liv. Boken slutar med en återförening av släktingar som förbereder henne äktenskapet.

Sedan har det rullat på. Både i Frankrike, i Sverige och i världen. Hon är med andra ord (ovanligt nog) ymnigt representerad på svenska (knappt ett tjog böcker hittills), även om det främst är några böcker – primärt från de senaste dryga 15 åren – som väckt särskild uppmärksamhet. Exempelvis: Pojkflickan (Garçon manqué, 2000; på svenska 2004), Mina onda tankar (Mes mauvaises pensées, 2005; 2006), Om lycka (La vie heureuse, 2002, 2016), Strändernas skönhet (Beaux rivages, 2016; 2017), Alla människor har av naturen ett begär att få veta (Tous les hommes désirent naturellement savoir, (2018; 2020) och Gisslan (Otages, 2020; 2020). Alla dessa böcker – och fler – är briljant översatta av Maria Björkman och utgivna på Elisabeth Grate Bokförlag. Bouraoui har belönats med en mängd priser.

Identitet, begär, (homo)sexualitet, minne och barndom är centrala teman. Hon säger sig vara inspirerad av bland andra Marguerite Duras och Annie Ernaux. Men också av Knausgård. I hög grad skriver hon sålunda även autofiktivt.

I The Guardian september 2020, formulerade hon sin syn på skrivandet:

”En autofiktion är ett sanningsverk; författaren gömmer sig inte bakom en uppfunnen karaktär, hon är den karaktären. Karaktärens andliga och filosofiska strävan är författarens egen; berättelsens “jag” är författaren som återskapar världen enligt sin egen erfarenhet.

Hon levererar sanningen, utan att ändra eller förfalska fakta, som om hon satt ihop en polisanmälan. Autofiktionens kraft kommer från dess universalitet. När hon berättar sin egen historia beskriver författaren en utvidgad värld, en som förenar oss alla. Författarens egen berättelse är den mänskliga berättelsen, med samma struktur och komplexitet.

Jag kan göra anspråk på att ha en trippelstatus: Jag är kvinna, jag är av blandad ras och jag är gay

Autofiktion uppstår inte från lusten att uppfinna, att skapa en fiktiv annan och berätta en historia enligt reglerna för en viss form. Det är mer ett sätt att uppleva den Andre som en varelse som liknar en själv: “när jag talar om mig själv talar jag om dig.” Det kanske inte är den absoluta sanningen som författaren berättar, men det är hennes sanning som hon levde och upplevde den.

/…/

Jag kan göra anspråk på att ha en trippelstatus: Jag är kvinna, jag är av blandad ras och jag är gay. Med extremhögerns uppkomst kände jag att det var viktigt att berätta mina föräldrars historia: en fransk kvinna som gifte sig med en algerisk man, min mors ankomst till Alger efter 1962, en tid då fransmännen alla lämnade Algeriet; vårt liv där, fullt av skönhet, poesi och ibland fara; upptäckten av min sexualitet. Det krävs mod att gå utanför normen och bli den person du är. Jag ville en gång för alla bekräfta att ens sexualitet, ens identitet har en egen historia, att den inte uppstår från ingenstans, att det inte är något man väljer.” (Översättning: Carsten Palmer Schale)

Teman och ton – smakprov, ett urval, dels från franskan, dels från svenskan)

De här fragmenten är – i princip – skrivna av Nina Bouraoui själv. Men jag har dels valt dem från deras franska respektive svenska kontext –, dels något friserat dem (utan att göra våld på dem) för att göra dem rättvisa eller mer begripliga. Samtliga titlar finns utgivna i svensk översättning på Elisabeth Grate Bokförlag.

Pojkflickan

Jag är besatt av att alltid vara bäst (Brio, min anm. Brio = med bravur). Att vara först i allt. Att vara en pojke med en flickas nåd. I hela Algeriet. I hela Frankrike. I min kropp som gör ont i mig. När kvinnan säger:

-Vilken vacker liten flicka. Vad heter du? – Ahmed. Hennes förvåning. Min utmaning. Hennes förlägenhet. Min seger.

Jag skämmer ut hela världen. Jag har en smutsig barndom. Allt är ett perverst spel. Nej, jag vill inte gifta mig. Nej, jag lämnar inte håret långt. Nej, jag kommer inte att gå som en tjej. Nej, jag är inte fransman.

Mina onda tankar

Mina onda tankar är historien om en bekännelse. Jag ville berätta om jobbet att leva och jobbet att älska.

Det är inte historien om en terapi, det är inte en legend, det är en roman eftersom det är en rapporterad historia; det är historien om min familj, Amie, sångaren, Hervé Guibert, det är historien om mina två länder.

Jag lämnade aldrig Algeriet, jag togs från Algeriet, jag sa aldrig adjö, jag lärde mig att bli Frankrike och jag tror att jag föddes två gånger.

Mina dåliga tankar är också min återkomst till landet där jag lämnade något som aldrig slutade växa bakom min rygg, och som aldrig slutade skrämma mig.

Om lycka

Det finns inget val att älska en tjej. Det är våldsamt. Det är instinkt. Det är huden som talar. Det är blodet som uttrycks. Jag valde inte att gilla Diane. Det är en fysisk lag. Det är en attraktion. Det är som månen och solen. Det är som stenen i vattnet. Det är som sommar och snö. Detta är naturhistoria. det stannar länge i kroppen. Det är oförglömligt. Det här är det stora livet. Jag älskar Diane, jag är miljardär.

Strändernas skönhet

Detta är en enkel, men universell historia. Efter åtta års kärlek lämnar Adrian A. för en annan kvinna. Boken utgör en röntgenundersökning av denna separation.

Oavsett vår ålder, vårt kön, vår sociala bakgrund är vi alla lika inför stor hjärtesorg. Tårar samlas mer än kyssar.

Boken handlar om dem som har förlorat tron genom att förlora sin lycka. För dem som tror att de inte längre kommer att kunna leva utan den andra, och att de inte längre kommer att veta hur man älskar. Att förstå varför ett uppbrott lämnar oss så hjälplösa. Och för att påminna oss om att kärleken alltid kommer att segra.

Alla människor har av naturen ett begär att få veta

(Bouraoi om boken i Le Figaro): ”Jag skriver spännvidden och tystnaderna, vad vi inte ser, vad vi inte hör. Jag skriver de vägar som vi undviker och de som vi har glömt. Jag omfamnar de Andra, de vars historia sprider sig i min, som strömmen av sötvatten som rinner ut i havet. Jag får spökena att prata så att de slutar hemsöka mig. Jag skriver för att min mamma höll sina böcker mot bröstet som om de hade varit barn.”

Med detta verk formulerar Nina Bouraoui en delikat och stark text om begärets och våldets ursprung. På en gnagande, spöklik och lysande prosa. En magnifik roman på jakt efter sig själv, i det inre rummet som minnen öppnar.

Gisslan

Sylvie Meyer är femtiotre år gammal. Jag är tvåbarnsmamma. Jag har varit separerad från min man i ett år. Jag jobbar på Cagex, ett gummiföretag. Jag leder revisionen. Jag har inget brottsregister.

Sylvie är en banal, blygsam, punktlig kvinna; en bra kamrat, en enkel kvinna, som vi kan räkna med. När hennes man lämnade henne försökte hon låtsas att allt var bra. När hennes chef bad henne att arbeta övertid, för att övervaka andra anställda, protesterade hon inte.

Tills den där novembermorgonen då hon revolterar mot allt detta våld i världen, mot andra, mot sin ensamhet. Romanen skissar porträttet av en magnifik, rörlig kvinna: varje smärta och varje ord av Sylvie blir vårt och ekar i vårt liv, i vår del av förlåtelse, i våra förhoppningar om frihet och fred.

Det skulle alltså inte alls förvåna mig om Nina Bouraoui kommer att stå där och skaka hand med kungen i Stockholm den 10 december om ett halvår.

The post Nina Bouraoui – en författare med trippelstatus first appeared on Opulens.

ESSÄ. Carsten Palmer Schale föreslog tidigare i vår att Colm Tóibin borde få ett Nobelpris i litteratur. Men Palmer Schale har fler kandidater att föreslå. Här presenterar han Annie Ernaux och hennes författarskap. 

Jag har tidigare föreslagit irländaren Colm Tóibin som årets Nobelpristagare i litteratur. Men det finns ju naturligtvis många, många fler som kan komma ifråga. En av dem är självklart fransyskan Annie Ernaux. En kvinna som dock är knapphändigt utgiven på svenska, och ännu mindre på många andra språk (till exempel engelska). Hursomhelst! Detta är en litterär gigant! Som numera skriver i ett slags sociologiskt-biografisk stil. Hennes första bok kom ut 1974, men tycks vara bortglömd idag.

Annie Ernaux har publicerat ett tjugotal romaner på franska varav ett halvt dussin finns i svensk översättning. Flera romaner har dramatiserats i Frankrike och en roman har filmatiserats. Kritiken av hennes verk var blandad under de första årens författarskap men efter utgivningen av Les années (Åren) 2008 har den varit mera odelat positiv och renderat författaren ett flertal priser. Hon har med sitt författarskap utgjort förebild för yngre franska författare såsom Didier Eribon och (alltså) Édouard Louis med liknande klassbakgrund.

Och även om Ernaux länge har hyllats i Frankrike, var hon sålunda föga känd i den svenska och engelsktalande världen förrän för några få år sedan, då ett av hennes senaste självporträtt, Les années, nominerades till Booker International Prize. Så nu upptäcker plötsligt anglosaxiska läsare hennes tidigare verk, och hennes senaste bok, Mémoire de fille (En flickas memoarer) skrivs det om överallt.

Mémoire de fille var dock, kan man påstå, den bit som fattades i Ernauxs självbiografiska pussel. I den hittar hon tillbaka till sommaren 1958, och sin första sexuella upplevelse – en traumatisk händelse, lämnad outtalad i tidigare böcker, vilket ledde till att hon blev deprimerad och utvecklade en ätstörning.

Det tog också nästan sex decennier att reda ut händelsen, har Ernaux sagt,  “eftersom den var så komplex. Hade det varit en våldtäkt hade jag kanske kunnat prata om det i tid , men jag tänkte aldrig på det på det sättet” (fransk intervju i tv). I stället fördjupar sig hennes bok i gråzonerna av sexuellt samtycke, i en tid då den uppfattningen inte lärdes ut eller diskuterades.

“Mannen var äldre – det betydde något för mig – och jag gav efter, så att säga, av okunnighet”, sa Ernaux. “Jag minns inte ens att jag sa: ‘Nej.'”

Efter händelserna den sommaren tog det Ernaux ytterligare ett och ett halvt decennium att hitta sin röst. Hennes tidiga influenser – från Simone de Beauvoir till den sociala omvälvningen i maj 1968 – fångas i levande ögonblicksbilder i Les années, som väver samman nästan 70 års självbiografi och historia.

Hennes första romanförsök, skriven på college, avvisades av förlag som “för avancerad”, sa hon. När hon började skriva igen, i början av 1970-talet, var hon fransklärare och gift tvåbarnsmamma, nyligen förtrogen med sociologen Pierre Bourdieu och hans teori om social reproduktion. Bourdieus betoning på hur utbildningssystemet exkluderar arbetarklassbarn förde Ernaux till insikt: Plötsligt var skammen hon kände som stipendiestudent, med en bakgrund så olik sina borgerliga kamrater, vettig.

Hon skrev Les armoires vides (1974, hennes första utgivna bok, alltså), utan att berätta för någon.

”Min man hade gjort narr av mig efter mitt första manuskript. Jag låtsades arbeta med en doktorsavhandling för att ha tid ensam”, säger hon. När boken plockades upp av ett prestigefyllt förlag, Gallimard, blev hennes man Philippe upprörd.

Ernaux: “Han sa till mig: Om du kan skriva en bok i hemlighet, så kan du bedra mig.” Genom hennes tredje bok, La Femme gelée, som utforskade författarens ambivalenta känslor om att vara fru och mor, hotade skilsmässan.

Ernaux menade (Le Figaro) att valet att inte gifta om sig hade gett henne frihet. “Jag bodde med män i perioder, men väldigt snabbt skulle jag bli trött på det. Jag föreställer mig att vara på lockdown med någon just nu – vilken mardröm”, säger hon och skrattar.

I början av 1990-talet skrämde hon många i Frankrike med Passion simple, en redogörelse för hennes affär med en gift utländsk diplomat, som utforskar lust i avväpnande, sensuella detaljer, utan att moralisera. Vid det laget hade Ernaux gjort sig av med alla anspråk på skönlitteratur, och boken, som sålde i 200 000 exemplar på två månader, väckte hätsk kritik från socialkonservativa.

Oavsett, många läsare såg sig själva i Passion simple, och Ernaux översvämmades av brev. “Män och kvinnor anförtrodde sig åt mig, sa till mig att de önskar att de hade skrivit den boken”, tillade hon.

Sociologen och författaren Christine Détrez, professor vid École normale supérieure de Lyon, sa i en telefonintervju att Ernaux arbete tjänar till att “av-särskilja” kvinnors erfarenheter.

“Du är rädd för att känna igen dig själv, för då måste du dra dina egna slutsatser, men det gör du”, sa hon och tillade att Ernauxs inverkan på kvinnors liv i Frankrike kan jämföras med de Beauvoirs på tidigare generationer. Det hjälper, för det betyder att det du upplever är resultatet av ett gemensamt tillstånd”, tillade professor Détrez.

Så mycket var uppenbart av publikens reaktioner under en offentlig läsning av Mémoire de fille, på den ärevördiga Comédie-Française-teatern i Paris. När skådespelerskan Dominique Blanc talade hälsade mummel av erkännande och fniss detaljer som återskapade en förlorad era.

Ernaux satt i publiken den dagen, men hon brukar föredra att hålla sig borta från Paris litterära scen. Istället har hon blivit alltmer frispråkig, i intervjuer och essäer, om sociala och politiska frågor. Hon har kastat sin tyngd bakom MeToo, som har kämpat för att få fart i den franska konstvärlden, liksom de populära Gula västarnas protester som skakat landet. “Jag kommer från en rad människor som kunde ha varit gula västar”, sa Ernaux.

Hennes uppmärksamhet på strukturerna för social dominans banade väg i Frankrike för författare som Édouard Louis som blev framträdande med En finir avec Eddy Bellegueule, en roman inspirerad av hans arbetarklassuppväxt.

“För mig var det som en explosion”, sa Louis om sitt första möte med Ernauxs arbete, i en telefonintervju: “Jag kände mig representerad.” Han tillade att Ernaux hade fått honom att “inse hur subversiv självbiografi kan vara”.

Men när politik eller personligt trauma kommer upp i telefon (mais oui) med Ernaux fanns det inga spår av upprördhet i hennes röst. Hon är rättfram men ändå imponerande lugn; även i Mémoire de fille leder det till en känsla av fred att lösa upp skadorna på henne 1958.

Ernauxs enda rädsla verkar vara att förlora förmågan att se inåt och spola tillbaka åren, efter att ha sett sin egen mammas minnen blekna bort på 1980-talet. “Uppriktigt sagt skulle jag hellre dö nu än att förlora allt jag har sett och hört”, sa hon. “Minnet är för mig outtömligt.”

The post Annie Ernaux – en författare med outtömligt minne first appeared on Opulens.

LÄSFEST. Det är omöjligt att fälla några hårda omdömen om en så välskriven läsfest som Hyllningar är, skriver Tommy Gunnarsson som läst Per Wästbergs nya bok med essäer och krönikor.

Hyllningar – essäer och krönikor av Per Wästberg
Wahlström & Widstrand

Albert Camus, Svetlana Aleksijevitj, Hjalmar Söderberg, Erland Josephson, Carl Fredrik Reuterswärd, Annie Ernaux, Paul Celan, Jean Cocteau, Lotta Lotass, Per Wästbergs egen morsa. Det imponerande persongalleriet i Per Wästberg Hyllningar består av hundratals kulturpersonligheter som privatpersoner. Svindlande många av de storheter som i boken figurerar har den i år 88-årige författaren och akademiledamoten Wästberg träffat personligen, och många av dem har han haft och har nära kontakt med.

Givetvis torde Wästbergs sociala arv som son till en stor tidningsman gjort sitt, men återkommande vid läsning av Hyllningar tänker jag att Wästbergs måste ha en medfödd social genialitet med sig. Livet igenom tycks han med lika mycket självförtroende, innerlighet, nyfikenhet som intellektualism liksom minglat sig genom kulturlivet i Sverige och annorstädes.

I inledningen av Hyllningar skildrar Wästberg hur det gick till när han redan som tonårigt litterärt underbarn tog mod till sig och stiftade bekantskap med den då över 60 år äldre diktarförebilden och poeten Bo Bergman. På den här självsäkra vägen verkar det sedan ha rullat på för Wästberg. Hans sociala snille lyser också igenom för mig genom att jag som läsare trivs förbannat bra i hans varmt välkomnande text.

Hyllningar är vi inte precis bortskämda med inom det svenska kulturlivet. Vanligare, vilket Wästberg inledningsvis nämner i sin bok, är hyllningar inom det franska kulturlivet med sina många så kallade hommages. Detta franska förhållningssätt tycks ha stått som förebild för tillkomsten av Hyllningar.

Bara ordet hyllningar framstår nog som tråkigt eller rent av naivt i mångas öron. Men det är knappast hyllningar av det blint naiva slaget vi här har att göra med. Inte heller är de tråkiga, allt annat än det. Wästbergs hyllningar framstår som både intellektuellt träffsäkrare, skarpare och mer levande än det mesta. Hyllningar skulle passa bra som skolning att läsa för de kritiker eller dylika som tror intellektuell träffsäkerhet och skarphet är förbundet med att vara elak eller cynisk.

Givetvis är Hyllningar lika mycket Wästbergs egen hyllning till sig själv. Han solar sig så att säga i glansen av de personer och händelser han tar upp. Men detta solande i andras glans är alltid av en uppriktig, lärd och väl underrättad karaktär. Det sker aldrig genom att ta ljuset från någon annan. Boken andas på detta viss jämlikhet snarare än självupptagenhet.

Att hitta fina representativa exempel ur Hyllningar är som att välja från ett enormt litterärt buffébord bestående av en myriad av lika goda läckerheter. Som sagt, ett enormt litterärt buffébord, där man på måfå skulle kunna kan ta vad som helst och ändå göra hela boken den rättvisa den förtjänar.

Men låt oss då slå upp en sida på måfå … Får upp avsnittet om Stig Dagerman. Inte mycket nytt biografiskt kring Dagerman kommer här en Dagerman-kännare till del. Wästbergs blick på Dagermans gärning och liv och hans minnesbilder av sina få och korta men intensiva möten med den store svenske existentialisten är dock fascinerande läsning.

Smaka bara på dessa mycket intensiva rader, där Dagermans ande får träda fram genom Wästbergs omsorgsfullt valda ord: ”All stor litteratur sägs handla om kärleken och döden. I Dagermans fall: mycket död, lite kärlek, talrika svek och trolöshet. Han bar en drunknads namn. Född utom äktenskapen lämnade hans mamma honom efter sex veckor för att inte bli uppsagd som växeltelefonist.”

Det är omöjligt att fälla några hårda omdömen om en så välskriven läsfest som Hyllningar är. Ofrånkomligt inspirerad och smittad av Wästbergs egna hyllningar fick den här recensionen själv därför bli något av en hommage.

The post Ett enormt litterärt buffébord first appeared on Opulens.

BEFRIELSE. Det var för att skildra traumat efter det första sexuella mötet som Annie Ernaux blev författare. Men det tog henne över 40 år att lyckas skriva sig förbi skammen. – Jag betalade ett högt pris för den tystnaden.

The post Ernaux: Skrivandet befriade mig från skammen first appeared on Opulens.