ROMAN. ”I det stora hela är ”Kallet” en mycket välskriven, absorberande roman,” skriver Elisabeth Brännström, som läst Anneli Jordahls bok där vikten av att göra motstånd är ett centralt tema.

Kallet av Anneli Jordahl
Norstedts

Efter natten till den nionde april 1940, då tyskarna invaderade Norge genom ett överraskningsanfall i Oslofjorden blev ingenting sig likt, vare sig för med-borgarna i vårt ockuperade grannland eller för de svenskar som var bosatta nära den norska gränsen. Förföljelsen nazisterna riktade mot judar och motståndsmän var hård och hänsynslös och höll i sig under de fem långa krigsår som Hitlers armé höll kvar sin kontroll över landet och många svårt utsatta norrmän räddade livhanken genom att ta sig över gränsen till Sverige, ofta med hjälp av lokal-befolkningen på den andra sidan.

En av de platser som ligger mycket nära den norska gränsen, så nära att man före kriget aldrig hade funderat på exakt var den gick, är det lilla samhället Stora Blåsjön i Jämtland. Invånarna hade under århundraden strövat fram och tillbaka mellan Norge och Sverige utan att bekymra sig om vilken sida de befann sig på, innan gränslandet helt plötsligt förvandlades till hårdfört bevakad mark, där minsta felsteg kunde kosta dem livet.

Anneli Jordahls nya roman

Det är i den här miljön, på det lilla fjällpensionatet Mittilia, som Anneli Jordahls nya roman ”Kallet” utspelar sig. På pensionatet bor två bröder ur familjen Rustad; Ludvig och Alfred med sin mamma Martina, sina fruar Karolina och Betty och många barn.

Livet på pensionatet har inte alltid varit helt lätt, speciellt inte för den starka, dugliga Karolina som även arbetar som ödemarkssamarit, en något lägre utbildad sjuksköterska. Jobbet är lågavlönat, men Karolina, som ser det som ett kall, stretar på i alla väder utan någon större hjälp av Ludvig, som spenderar större delen av sin tid med att spela gitarr.

Det tunga lasset Karolina drar blir än tyngre och hennes arbete farligare när flyktingar från Norge och andra krigsdrabbade länder börjar ta sig över gränsen och den provinsialläkare hon arbetar tillsammans med, den humant sinnade doktor Hummel, bestämmer sig för att pensionatet måste gömma flyktingar och hjälpa dem med deras många skador och livshotande åkommor.

Situationen sliter på Karolina, som utöver sitt arbete har flera barn och en dödssjuk mamma att ta hand om, samtidigt som hon försöker handskas med de, ofta obehagliga, minnena från sin egen, både fysiskt och känslomässigt slitsamma barndom som dyker upp när hon konfronteras med flyktingarnas sårbarhet.

Hummel, den drivande kraften i allt detta, lever däremot i en annan värld. Han sitter bekvämt tillbakalutad i sin läkarvilla i Gäddede, en bit därifrån och även om han påverkas av flyktingarnas plågor och av det farliga i det han, Karolina och flera andra ortsbor håller på med när de gömmer flyktingar och hjälper motståndsmän över gränsen, så njuter han ändå lite grann av den nya spänningen i tillvaron och av komforten av ett väl etablerat medelklassliv.

Hummels två största bekymmer i livet är det alltmer komplicerade förhållandet till den gamle mentorn och vännen, upptäcktsresanden Sven Hedin, som inte kan släppa taget om sin gamla fascination och beundran för Tyskland, och en uppblossande sexuell attraktion till den unge, norske flyktingen Knut som han anställt som trädgårdsmästare.

Anneli Jordahl skildrar sin familjehistoria

Den här väl berättade historien grundar sig på händelser som utspelat sig inom Anneli Jordahls egen familj och de flesta i bokens inre kärntrupp har funnits i verkligheten.

Karolina var Anneli Jordahls farmor, Signe Karolina Jordahl, som arbetade tillsammans med doktor David Hummel, forskningsresande och god vän till Sven Hedin, provinsialläkare i Gäddede och motståndsman under andra världskriget.

En tredje huvudaktör som får representera den andra sidan är den lille samvetslöse norske kappvändaren Henry Rinnan, som i Norge fortfarande är lika känd, eller snarare lika ökänd, som Vidkun Quisling.

Anneli Jordahl nyanserar romangestalterna

Anneli Jordahl understryker själv att ”Kallet”, trots den verklighetsbaserade bakgrunden, inte är en dokumentärroman. De människor hon berättar om är okända för henne, även Signe Karolina som hon aldrig träffade, och boken har därför fått ett skönlitterärt format som ger Jordahl möjlighet att komma mycket nära sina huvudpersoner; både Karolina, Hummel och Henry Rinnan utvecklas till komplexa individer och den vedervärdige Henry får även han en liten dos av mänsklighet tilldelad sig. Liksom Karolina kommer han från arbetarklassen och som kortvuxen och fattig har han mobbats som barn. När en tysk kapten nu ser honom, uppmuntrar honom och förser honom med pengar och makt faller han därför för frestelsen och leds till handlingar som bara djävulen själv och hans allierade kan försvara.

Vikten av att göra motstånd

Den här romanen handlar mycket om att våga göra motstånd och att inte låta sig bländas av pengar eller ägodelar, utan försöka göra det rätta i en ond värld, trots alla svårigheter och frestelser som dyker upp. Här finns också ett tydligt klassperspektiv, liksom i de flesta av Jordahls böcker, och markörerna som skiljer fattigt folk från medelklass är många och fint applicerade.

Första gången vi möter Hummel till exempel kan vi direkt placera honom inom hans samhällsklass genom hans klädsel och senare dyker det även upp heminredning, samtal och även förflugna, lite snobbiga tankar som placerar honom i den ”finare” klass där han vuxit upp och hör hemma.

Allt runt den hatiske, grymt revanschlystne strebern Henry andas däremot misär. Hyllorna i skafferiet står tomma, hans fru, barn och schäferhund halvsvälter ända tills han gängar sig med tyskarna och får råd med att köra runt i en vräkig bil och sprätta omkring klädd i gula läderhandskar och knähöga militärstövlar med klack.

Anneli Jordahl låter perspektivet skifta

I det stora hela är ”Kallet” en mycket välskriven, absorberande roman där perspektivet får skifta så gott som sömlöst mellan de tre huvudkaraktärerna som alla står på varsin plats i samhällsordningen men som väljer sin ståndpunkt och sitt agerande utifrån sin egen karaktärsstyrka och känsla för rätt och fel.

Anneli Jordahl understryker vikten av att göra motstånd även när det föreligger fara för eget liv och det oviktiga i en belöning i pengar och status. Verklighetens Henry Rinnan arkebuserades 1947 och hans dåliga rykte som landsförrädare lever som sagt kvar. Det gällde ju, då som nu, att våga ställa sig på mänsklighetens sida och försöka hålla sig på rätt köl genom besvärliga, våldsamma tider.

För den som intresserar sig för att läsa vidare om situationen i det fattiga Norrland under 1940-talet, om Hummel och Henry Rinnan och om den norska motståndsrörelsen har Anneli Jordahl lagt till en liten intressant litteratur-och-källförteckning, där jag kan rekommendera Jokkmokks-Jokkes självbiografi ”Tjosan! Sagan om vildmarkspojken”. En berörande historia om en uppväxt högt uppe i Norrbotten, full av nöd men med vissa glädjeämnen och ljuspunkter.           

The post Anneli Jordahl skriver starkt om mod och motstånd first appeared on Opulens.

SKRIVANDET. Anneli Jordahl är väl medveten om skrivandets paradox: en bok med skrivkrampen som utgångspunkt får inte osa av skrivkramp, vare sig till form eller stil. Hon parerar fällan genom att skriva så flinkt, pregnant och chosefritt att boksidorna, vid läsningen, närmast vänder sig själva, skriver Erik Bovin.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Orm med två huvuden av Anneli Jordahl
Norstedts förlag

Anneli Jordahl har drabbats av skrivkramp. Åtminstone om man ska tro framställningen i Orm med två huvuden. Detta ska ha skett en tid efter utgivningen av den hyllade romanen Som hundarna i Lafayette Park (2016). Hon frågar följaktligen sin förläggare vad hon ska ta sig till, nu när hon inte längre tar sig förbi skrivandets bromsklossar? Motståndet – en omistlig del av all litterär verksamhet – framstår här som ett oöverstigligt hinder. Hon får svaret: skriv en essä om skrivande. Och så sker.

Om jag varit i förläggarens kläder hade jag svarat: låt bli att skriva tills ärendet och skrivandet infinner sig. Ger mig så i kast med de första sidorna och tänker – kanske var det inte en sådan dum idé, ändå? Jag fortsätter läsa. Angelägenhetsgraden är hög, visar det sig.

Jordahl är som kritiker och författare – både bödeln och offret – som hon själv beskriver det. Men även om författaren emellanåt är offer för kritik, kan hen också utöva makt. Så är det eftersom författaren likt kritikern – bär ordet som vapen. Detta innebär att hen bestämmer vad som ska avhandlas och hur. Ungefär så resonerar Jordahl, för att sedan undra om det överhuvudtaget går formulera en sanning utan att förtrycka? Kanske inte. Hennes två yrkesroller kan bitas, i värsta fall förgifta omvärlden med sina bett – hon är därmed en orm med två huvuden.

Jordahl ställer många frågor utan att besvara dem. Det är gott nog för en essä. Hon reflekterar kring tesen att det krävs en stor portion skoningslöshet för att skriva sant. Dessa skoningslösa enstöringar (inte sällan män), blir de ”antingen konstnärer eller våldsverkare?”, undrar hon.

Suck… ännu en bok om skrivande – kan någon tänka. Denna bok skildrar dock lika mycket Jordahls uppväxt och klassresa. Från att som ung våndas över att bära hemmagjorda kläder med dålig passform, till att som tonåring arbeta som städerska på det lokala biblioteket, för att sen i tjugoårsåldern ta mod till sig och skriva sin första recension.

Det är sålunda en skildring av hur Jordahl blir till som skrivande subjekt och människa. Bokens gemensamma nämnare är tvivlet: det egna liksom omgivningens. Vem tror hon egentligen att hon är? – frågar sig somliga. Hon befinner sig trots allt i jantelagens land.

Jordahl är väl medveten om skrivandets paradox: en bok med skrivkrampen som utgångspunkt får inte osa av skrivkramp, vare sig till form eller stil. Hon parerar fällan genom att skriva så flinkt, pregnant och chosefritt att boksidorna, vid läsningen, närmast vänder sig själva. Rannsakan, tvivlet, frustrationen närvarar och driver texten framåt.

Hon beskriver sig själv som en närsynt författare med ett öga för detaljer, om än på dramaturgins bekostnad. Essäformatet passar henne då den tillåts ikläda sig en ledig form. Ändå kan jag inte låta bli att anmärka på dispositionen, då jag anser att det bästa krutet bränns i början. Sista delen består mestadels av upprepningar, samt de floskler om skrivande jag tror att hon egentligen har velat undvika.

Trots invändningarna är det en mycket läsvärd bok. Detta beror på att Jordahl förutom skrivandets vedermödor lyckas belysa klass utifrån klassresenärens perspektiv, hur det är att komma från en samhällsklass, skriva om den, för att sedan främst läsas av dem som utgör en annan. Klasstemat löper, för övrigt, som en röd tråd genom hela hennes författarskap. Hon skildrar även ett samhälle och en tid infekterad av jantelag samt ett kvinnligt skrivande subjekts kamp. (Både hårdare och intressantare än herr Knausgårds kamp.)

Essän lyckas, på ett litet omfång, avhandla sådant det skrivs för lite om. Jordahl vittnar själv om hur hon tröttnat på alla de berättelser – om och av samhällets översta skikt – som väller över henne som kritiker.

I essän återges en händelse när en (för läsaren) okänd man, på en Augustprisutdelning, häver ur sig:  ”Och hur kommer det sig att du sitter i skönlitterära juryn? Är det för dina vackra bruna ögons skull?” Jag undrar om en manlig författare överhuvudtaget skulle råka ut för en sådan oförskämdhet? Tveksamt. Och detta är, sorgligt nog, bara ett exempel ur bokens otaliga – på den förtret bara anblicken av en kvinnlig författare med arbetarklassrötter – tycks väcka.

Essän lyckas, på ett litet omfång, avhandla sådant det skrivs för lite om. Jordahl vittnar själv om hur hon tröttnat på alla de berättelser – om och av samhällets översta skikt – som väller över henne som kritiker.

Samtidigt kan jag tröttna på att hon ensidigt naglar sig fast vid bilden av skrivandet som en plåga. I boken skildras hennes långsamma, trevande skrivprocess. Hon har en ”dämon” vid sin sida; majorskan som ” klädd i skinnrock trampar runt i arbetsrummet med sina knähöga läderstövlar.” En dömande röst inte sen att utbrista: ”Det där duger inte. Det begriper du väl själv.”

Men (skulle jag vilja fråga Jordahl) vill du verkligen bli av med henne? Skulle du vilja att det gick lättare, egentligen? Svaret på frågorna finner man visserligen redan i första kapitlets titel: ”Fruktbart underläge”. Ett underläge som gett upphov till en, trots sitt knappa omfång – ytterst innehållsrik bok.

The post Angelägen essä om skrivandets vedermödor first appeared on Opulens.