LYRIK. Erik Bovin har läst Dröm, baby, dröm av Jenny Tunedal. Han konstaterar att diktsamlingen sjuder av frustration. “En frustration som inte bottnar i sorg och förlust allena utan likaledes i en misstro mot språket.”

Dröm, baby, dröm av Jenny Tunedal
Wahlström & Widstrand

Dröm, baby, dröm lyder titeln på Jenny Tunedals sjätte diktsamling. En översättning av titeln på Suicides klassiska synthpunkdänga. Jag associerar även till Edgar Wrights film Baby driver (2017). Filmens huvudperson, som agerar flyktbilsförare åt ett gangstergäng, bär kodnamnet Baby. En rastlös ung man vars musikintresse utvecklats till en besatthet. Han har ofta, för att inte säga, nästan alltid musik i öronen. Kanhända rymmer denna eskapism en gnutta narcissism. Han flyr in i musiken. Och samtidigt – som Debora, hans nyfunna kärlek påpekar: alla låtar handlar om dig. Baby.

Hos Tunedal utgör sorgen, saknaden, och inte musiken, livets soundtrack. I Dröm, baby, dröm är eskapismen portförbjuden. Diktjaget kan inte fly, utan hemsöks av röster och motröster som håller fast denne vid sin historia. Tunedal uppehåller sig vid barndomen, minnena av en mor och en far som inte längre är i livet, och ältandet av relationer som inte längre kan utvecklas eller repareras.

Tunedal zoomar emellanåt ut från jagets privata belägenhet och låter ett spöke skälla mellan lägenhetsbyggnader, som en påminnelse om att något gått förlorat. Något, jamen vad? Solidariteten bland annat. Spöket går omkring i Bredängs centrum, i spillrorna efter folkhemmet, i ett samhälle där somliga exkluderas:

Jag står i kö på arbetsförmedlingen  Jag är där med mina systrar för att söka arbete vid järnvägen eller i omsorgen  Men det är ett annat land så ingen vill se oss i ögonen när de säger att det inte går eftersom vi inte finns i systemet eftersom systemet finns

Var finns trösten, musiken… musiken som tröst? Undrar jag, med boktitelns vinkning i åtanke. Här finns ingen tröst, ingen musik, inte en enda kontrasterande melodi. Alla dikter går i samma ton. Tunedals poetik präglas likväl av en lekfullhet och spetsfundighet som inte är munter utan tvärtom: ifrågasättande, avslöjande; kritisk, i ordets rätta bemärkelse.

Dröm, baby, dröm sjuder av frustration. En frustration som inte bottnar i sorg och förlust allena utan likaledes i en misstro mot språket. Tunedal refererar till psykoanalysens fader Sigmund Freud. Och var det något den psykoanalys, som utvecklades kring sekelskiftet 1900, trodde på så var det språket. Språkets frigörande funktion, som det manifesterade sig i samtalet, i synnerhet i klientens fria associerande på divanen. En del av behandlingen bestod, som bekant, i klientens handledda sökande efter ett språk som kunde vidröra det omedvetna.

Tunedal är, som nämnt, mindre optimistisk. Några dikter gestaltar terapin med kritisk udd, och synliggör därmed hur språket ofta antingen förminskar eller förstärker, i värsta fall stänger in klienten i sin sjukdom.

Som vanligt lånar Tunedal friskt från andra författare. Såväl Anne Sexton som Sylvia Plath står med på tacklistan.

Man hade kunnat försvara verkets omständliga form genom att hävda att den kongenialt speglar drömlogiken. Men Tunedals poesi har alltid varit spretig och ostyrig. Alla hennes alster är vildvuxna formexperiment, i synnerhet Kapitel ett (2008) och den Augustprisnominerade Rosor skador (2017).

Jag kan förstå lockelsen i att blotta ambivalensen inför poesin i dikten. Vissa dikter tycks göra uppror mot bilden av poesi som en högstämd, ”fin” genre. Särskilt påtagligt blir det när Tunedal tar udden av allvarligt syftande rader genom att låta dem följas av nonsensartade motrader:

“Vi stod mycket nära i min familj  Som råkor, lämlar, valar  Vi hade en
ravin på tomten  Det var både praktiskt och opraktiskt  Alla kunde kasta
sig ner närsomhelst  Snubblande likt gnuer
Varför skulle vi inte

Jag vet inte”

Resultatet för tankarna till hur Katarina Frostensons dikter hade sett ut om de redigerats av Elis Monteverde Burrau.

Jag har dock svårt för stilbrotten liksom en del andra stilistiska, tunedalska piruetter. I mitt tycke skymmer de dikternas inre kärna. Koncentrationen tryter inte sällan vid läsningen av samlingens långa och ostyriga dikter. Kanhända är jag fel person att recensera Tunedals poesi som ändå är konsekvent i sin inkonsekvens?

Jag säger som Eric Schüldt (i “Två män i en podd”): Jag är en enkel man! Precis som min namne gillar jag Pavarotti och pasta carbonara med extra parmesan. Tunedal är ju egentligen ingen svår poet. Åtminstone inte när hon är i sitt esse.

I Dröm, baby, dröm finns guldkorn. De hade gärna fått vara fler.

The post Med sorg och saknad som livets soundtrack first appeared on Opulens.

BEKÄNNELSEPOESI. “Samlingen är en pendel mellan glädje och sorg, ljus och mörker, försök att leva, längtan efter att dö, dagar på hispan, dagar i vardagen, kärleken till sina barn, tro och otro”, skriver Helena Lie om diktsamlingen Leva eller dö av Anne Sexton.

Leva eller dö av Anne Sexton
Ellerströms (2017)
Översättning: Niclas Nilsson

Svarta dam,
vad ska jag göra
utan dina två blommor?
Jag har levt i dig, nummer för nummer.
Jag har tryckt dig in och ut som en nål.
Lustiga siffror, jag har dansat på din stam
och jag har knäböjt på din torso.
Med mina ord har jag vittnat falskt mot min själ.
Glöm inte- det kommer en frånvaro.
Det kommer att vara en cancer som sprider sig likt en vit hund
som vänder om, utan att veta sitt namn.

(Ur dikten KE 6-8018).

I den amerikanska confessional poetry-strömning som uppstod under 1950-talet är Anne Sexton en av de mest framträdande. Tillsammans med poeter som Sylvia Plath, Allen Ginsberg, John Berryman med flera kom de att omstöpa den amerikanska poesin då de skrev om det mest privata. Familj, sexualitet, mentala angelägenheter, självmord med mera. Ellerströms gav för några år sedan ut Anne Sextons Sanningen de döda vet – dikter i urval (2014), men nu finns äntligen den Pulitzer-belönade Leva eller dö från 1966 på svenska, översatt av Niclas Nilsson; den bok som kom att bli Sextons genombrott som poet.

Samlingen är en pendel mellan glädje och sorg, ljus och mörker, försök att leva, längtan efter att dö, dagar på hispan, dagar i vardagen, kärleken till sina barn, tro och otro. Sexton led sedan många år av mental ohälsa med maniska skov; det som idag klassas som bipolär sjukdom, och hon fann ett slags livsuppehållande funktion i skrivandet. Fram till 1973 då hon efter ett möte inför sin kommande bok The awful rowing toward God, den som skulle komma att bli hennes sista, åkte hem, låste in sig i garaget och satte på bilmotorn. Sexton blev 45 år.

Leva eller dö visar just den ambivalens som titeln åsyftar. Dikterna bär en viss pratighet emellanåt, något jag inte är så begeistrad i, men det finns flera guldkorn. I flera av dem förekommer även bibliska element; jaget pratar till exempel med jungfru Maria och ber henne om nåd, trots att jaget säger sig vara otroende. Eller pratar om tro och mytiska bilder överhuvudtaget. Jag tänker att denna dualism inte är märklig alls, för vad gör man om man står vid randen till ett sammanbrott om inte greppar vad helst där finns. Tro är komplicerat. Så också tron på livet, den egna förmågan att genomleva det. I poeten Sylvia Plath hade Sexton en vän och jämlike, och sorgen efter Plaths död 1963 är fint gestaltad här:

(Sylvia, Sylvia,
vart gick du
sedan du skrivit till mig
från Devonshire
om att odla potatis
och bin?)

vad dröjde du vid,
exakt hur lade du dig där?
Tjuv!-
hur kröp du dit,
kröp ensam ner
i döden jag längtat så mycket och länge,
döden vi sa att vi båda växt ifrån,
som vi bar på våra magra bröst

(Ur dikten Sylvias död).

I svallvågorna efter bekännelsepoesin som kom att ändra det poetiska landskapet, utkom under 1970-talet flera kvinnliga författare med självbiografiska verk som gjorde det privata politiskt. Et viktigt led i kvinnorörelsen. Denna så kallade bekännelselitteratur bespottades dock av manliga författare, ansågs ful och låg. Men då ska vi komma ihåg att text innehållit självbiografiska, bekännande element allt sedan dess födelse, och är i vår samtid lika upphöjd som vilken höglitteratur som helst. Jag tackar innerligt Sexton och Plath för detta.

Kära vän,
jag måste tillsammans med hundratals andra
sjunka ner i helvetet i en mathiss.
Jag blir ett lätt ting.
Jag ska stiga in i döden
Som någons tappade kontaktlins.

(Ur dikten Självmordsbrev).

Alla artiklar av Helena Lie

The post Tvivlet som potentiellt livsvillkor first appeared on Opulens.