VITTNESBÖRD. ”Bröllopspogromen” är ett vittnesbörd om själva livet som motståndshandling. Om hur man behåller sin (med)mänsklighet och värdighet under svåra tider i ett brutalt, cyniskt och förljuget samhälle,” skriver Gregor Flakierski, som läst Anna Grinzweig Jacobssons aktuella bok.

”Bröllopspogromen” av Anna Grinzweig Jacobsson
Korpen

Det börjar med en bröllopsfest i en ukrainsk shtetl i Tsarryssland. Det är författarens morföräldrar som gifter sig. Bröllopet slutar med en regelrätt pogrom. Den dagen är en början på en resa genom krig, revolutioner, politiska omvälvningar och förtryck, och tar slut hundra år senare i Sverige och Florida.

Bröllopet äger rum år 1920 och det pågår ett sällsynt blodigt inbördeskrig i det ryska tsardömet. Flera olika arméer, de röda, de vita, ukrainska nationalister, samt anarkister, slåss mot varandra i hänsynslösa strider som kommer att kräva sju miljoner offer.

Den judiska folkgruppen, som bor huvudsakligen i det som numera är Ukraina, hamnar hela tiden mellan de stridande, och utsätts för systematiska pogromer med grovt våld, plundringar, våldtäkter och brutala mord.

Så många som 200 000 får sätta livet till, och det anses berättigat att tala om folkmord.

Även om det är alla stridande parter som begår övergrepp, så är det de vita och nationalisterna som står för 90 procent av våldsamheterna. Det är därför föga förvånande att judarna söker sig till områden som kontrolleras av de röda, och de tilltalas dessutom av bolsjevikernas revolutionära budskap om internationalism och jämlikhet.

Och när kommunisterna väl befäster sin makt ser löftena ut att infrias. Det förekommer ingen officiell diskriminering, judar kan inneha statliga tjänster och söka till högre utbildningar utan restriktioner. Det satsas på olika folkgruppers kultur med egna skolor, tidskrifter och teatrar.

De som i likhet med författarens familj har besvarat den eviga judiska frågan ”att resa eller inte resa” med att stanna tycks ha dragit en vinstlott.

Åtminstone fram till slutet av 20-talet då NEP-politiken tar tvärt slut, femårsplanen lanseras, avkulakiseringskampanjen börjar, och Stalins terror mot bönder och affärsmän tar fart. För Grinzweig Jacobssons familj blir de goda råden dyra. De har haft en liten affär och en gård med några djur, och blir följaktligen föremål för kampen mot storbönderna, kulakerna.

De lyckas klara sig genom en panikartad flykt och förfalskning av identitetsdokument, något som tydligen var relativt enkelt i Sovjet på den tiden.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Det är besvärliga tider för alla, men det är frapperande hur många bortförklarar den blinda terrorn och den extrema varubristen som tillfälliga problem under en övergångsperiod, och man skyller på byråkratin som något som fört den store Stalin bakom ljuset.

Ibland kan förtrycket ta sig helt bisarra former. Det råder ständig brist på toalettpapper och därför använder man tidningar på toaletten. Men det gäller att se upp så man inte torkar sig med ett porträtt av Stalin eller någon annan ledare, det kan leda till många år i ett sibiriskt arbetsläger.

Angivare finns överallt och uppmuntras av propagandan. Barnen växte upp i en anda av kadaverdisciplin, hyckleri och förljugenhet och med bristande tillit till allt och alla.

Avtalet 1939 med den tidigare nazistiska huvudfienden, den så kallade Molotov-Ribbentrop-pakten, kommer som en chock. Och än större blir överraskningen när Tyskland angriper Sovjet sommaren 1941.

Då är det dags att fly igen. Efter en strapatsrik resa lyckas familjen ta sig till Tasjkent i Uzbekistan. Här lever de under knappa förhållanden men i säkerhet. De arbetar och studerar vidare, med en orubblig tro på segern. Och när den väl kommer hoppas många på en förändring till ett friare samhälle.

De förhoppningarna kommer på skam, istället ökar den antisemitism som började redan under krigsåren. När familjen återvänder till Ukraina inser de hela vidden av Förintelsen. Och inte nog med det, på besök i den lilla hemstaden upptäcker mormodern att alla deras kvarlämnade ägodelar finns nu i främmande hem.

”Alla mina vänner blev mördade”, konstaterar hon, med den sorgliga insikten att ingen ens försökte hjälpa dem.

När morbror David, som stred i Röda armén och slutade sin krigsbana i Berlin med överstes grad, ska begravas på 80-talet, sätter hans fru ett kors på graven – med en Davidsstjärna riskerar den vandalisering.

Mamman träffar en polsk jude med polskt medborgarskap och följaktligen med rätt att lämna Sovjet. De gifter sig och flyttar till Polen, men även här tvingas de till exodus, när partiet av slutet av 60-talet sätter i gång en gammaldags antisemitisk kampanj för att avleda folkligt missnöje och den egna oförmågan att lösa samhällsproblemen.

Det var verkligen inte den reellt existerande socialismens finaste stund.

De hamnar i Sverige och på den vägen är det.

Boken bygger på författarens egna minnen och de samtal som hon förde med den 95-åriga mostern som emigrerade till Florida efter Sovjets kollaps. Historien är berättad med lika delar lågmäld anspråkslöshet som kärlek till generationer av familjemedlemmar.

Det är förstås en helt unik historia, och ändå delas den av så många. Jag blir gång på gång förvånad när författarfamiljens öden tangerar min egen familjs på många sätt så annorlunda levnadsbana.

”Bröllopspogromen” är ett vittnesbörd om själva livet som motståndshandling. Om hur man behåller sin (med)mänsklighet och värdighet under svåra tider i ett brutalt, cyniskt och förljuget samhälle.

Och även en stilla varning för oroande tendenser i vår samtid.

The post Livet som motståndshandling first appeared on Opulens.

TOLKNINGSFRÅGA. “Anna Grinzweig Jacobssons text är tyvärr ännu ett exempel på hur kritiklöst professor Jan Grabowskis yttranden accepteras och hur illvilligt polska initiativ tolkas.” Artur Szulc undrar om det ännu är möjligt att ändra Polenbilden i Sverige.

I en kulturkrönika i Göteborgs Posten (27/1) driver Anna Grinzweig Jacobsson tesen att Polens regering vidtar diverse ”subtila” metoder för att idealisera polackers ageranden gentemot judar under andra världskriget. Den här polska kampanjen, menar hon, är inget annat än förintelseförvanskning som Sverige bör markera mot.

Jacobssons argumentativa bas utgörs av samma slags exempel som florerat i svensk nyhetsrapportering tidigare men lägger till några nya som är hämtade från professor Jan Grabowski vars forskning och uttalanden tas emot helt okritiskt i Sverige. Givetvis nämner Jacobsson de så kallade Förintelselagarna och åtalet mot två polska historiker (professorerna Jan Grabowski och Barbara Engelking).

Förintelselagarna var i själva verket paragraftillägg i en befintlig lag från 1998 som bland annat gäller relativisering och förnekande av nazityska och kommunistiska brott mot den polska nationen. I lagens nya paragraftillägg brottsförklaras två saker: offentligt användande av uttrycket “polska dödsläger” när man avser nazityska och att lasta den polska nationen för nazityska illdåd. Det handlar inte om att straffbelägga alla slags påståenden om polska övergrepp mot judar utan sådana, vilket tydliggörs i paragraferna, som går mot kända fakta. Således är det inte alls möjligt, som Jacobsson påstår, att ställa vem som helst inför rätta.

Bakgrunden till förtalsåtalet mot Grabowski och Engelking år 2021 är en passage i ett verk som de är redaktörer för. Verket heter Dalej jest noc (Det är fortfarande natt) och handlar om polska judars öden under den tyska ockupationen. I ett av avsnitten, skrivet av Engelking, omnämns en byäldste. Enligt en polsk-judisk kvinna hjälpte han henne att överleva men ska ha stulit saker från henne samt angivit gömda judar med följden att de dödades. I en formulering konstaterar Engelking att byäldsten var medansvarig för judarnas död trots att vittnesmålen skiljer sig åt. Vissa hävdar att han angav judar, medan andra påstår motsatsen. Dessutom frikändes han i en rättegång i början av 1950-talet från anklagelserna om medhjälp till mord.

Med andra ord är informationen om byäldsten och hans ageranden motsägelsefull. Ändå valde Engelking dels att utelämna vissa uppgifter och vittnesmål, dels fastslog hon att han var medansvarig till mord.

Men precis som Jacobsson anger, så friades historikerna av högre instans. Liknande förtalsåtal är betydligt vanligare i Polen än i Sverige eftersom landets lagstiftning ser annorlunda ut och har gjort så länge. Men faktum är att Grabowski och Engelking inte åtalades med någon ”förintelselag” som grund. Ingen har krävt att verket dras tillbaka eller att de ska upphöra med sin forskning vid det polska centret för Förintelsestudier, som för övrigt finansieras av den polska staten.

Vidare nämner Jacobsson ett fall, som hon hämtat från professor Grabowski, rörande ett monument över en polsk järnvägsarbetare som dödades av tyskarna eftersom han gett vatten till judar som satt i godsvagnar på väg till det nazityska förintelselägret Treblinka. Professor Grabowski anför detta som exempel på hur den polska regeringen vill måla upp en falsk bild av polsk barmhärtighet mot judar. Att Jacobsson, eller möjligen har hon hämtat det från Grabowski, använder ordet monument är ingen slump. Hon skriver att det ”ger lika mycket utrymme åt en namngiven polsk hjälte som åt det ofattbara antalet anonyma judiska offer”.

I själva verket har järnvägsarbetaren, som hette Jan Maletka, hedrats med en minnestavla på en mindre sten, som givetvis inte på något sätt kvalificerar sig som förintelseförvanskning. Minnesstenen förvanskar varken proportioner eller perspektiv. Maletka var för övrigt långt ifrån den enda som hjälpte judar i närheten av Treblinka.

Över 300 polska bybor från trakterna runtom lägret har belönats av israeliska Yad Vashem för att de, med fara för sina liv, hjälpte och räddade judar under Förintelsen. Studier har visat att ett hundratal polacker från byar runt Treblinka utsattes för tyska repressalier, inklusive dödades, för att de hjälpt judar. Varför är det fel att uppmärksamma dessa människor? Varför skulle det vara fel att sätta upp minnesstenar över dem på platser där hjälpen inträffade? Var skulle sådana minnestavlor annars sättas upp? Redan 1990 skrev Yisrael Gutman, av en de främsta Förintelseforskarna, att vad vi än gör för att uppmärksamma polska Rättfärdiga och hjälpare så skulle det aldrig vara tillräckligt.

Anna Grinzweig Jacobssons text är tyvärr ännu ett exempel på hur kritiklöst professor Jan Grabowskis yttranden accepteras och hur illvilligt polska initiativ tolkas. Fenomenet är heller inte nytt. Den polska forskaren Magdalena Żmuda-Trzebiatowska noterade redan år 2000, i sin studie av Polenbilden i svensk dagspress 1987–1997, att polsk skuld i utrotningen av judar gärna betonades i svenska tidningsartiklar. Försöken att nyansera denna, som Żmuda-Trzebiatowska skriver ”ganska mörka och ensidiga”, bild var få.

Det är med viss uppgivenhet och dysterhet som jag konstaterar att mycket lite har förändrats sedan Żmuda-Trzebiatowskis studie. Är en saklig, nyanserad och försonande diskussion om det här ämnet möjlig i Sverige?

The post Nyanserad diskussion om polska initiativ efterlyses first appeared on Opulens.