LYRIK. Tomas Johansson läser ”Odödligt” av Iman Mohammed och reflekterar över den nya diktsamlingen och författarskapet i stort. Poesi han finner gåtfull men också njutbar.

Iman Mohammeds dikter kan läsas på flera vis

Odödligt av Iman Mohammed
Norstedts Förlag

Iman Mohammed har tidigare gett ut dikter på flera kanaler, men de tre senaste och kanske viktigaste är böckerna från Norstedts; förutom den i år aktuella ”Odödligt” också ”Minnen av infraröd” och ”Bakom trädet ryggar”. Hon var nominerad till Augustpriset för ”Minnen av infraröd” och minst en av hennes böcker har blivit översatt till engelska.

Man kan läsa böckerna som en trilogi. Jag ska göra ett fåfängt försök att förstå vad särskilt ”Odödligt” handlar om. Fåfängt i den meningen att Mohammed säger sig vilja skriva “obegripligt”. Det ligger säkert en strategi bakom – men lyckas hon med den?

Infraröd är ju en färg som vi inte kan uppfatta och jag fick tanken att hon vill utforska i en omgivning som vi inte kan ta del av – och kanske söka en transcendens för att nå den världen.

Hon har i de tidigare samlingarna här och där nämnt ordet gud, med litet g. Jag har då tänkt att man kan leta efter något metafysiskt i dikterna. Några kritiker har också anat något av detta.

Men det finns många sätt att läsa dikterna på. Någon har påpekat det politiska; I ”Minnen av infraröd” finns också ett kort inslag som pekar på att Mohammed speglar demonstrationerna i Iran på gatorna efter att Mahsa Amini dött i fängelse – hon anklagades ju för att ha burit sin slöja på fel sätt…

”under promenaden klippte hon av sig den långa flätan”

Att klippa av sig flätan är en mycket gammal symbol för vrede och sorg i Iran, här var det också förstås protest mot att kvinnor måste dölja håret.

Men det finns fragment av mycket i böckerna; gud, politik, blommor med vackra namn med mera. Orden vacker och vackert finns på ett par ställen i ”Odödligt”. Antagligen medvetet, i ”Minnen av infraröd” finner man versraden

”får då höra att det jag säger om det vackra är vackert”

Lite lek med läsaren kanhända, eller en ambivalens kring själva det vackra.

I ”Odödligt” släpps ändå det sköna fram på fler ställen än tidigare:

”du är glittrande berg i grönskan

finns inget motstånd i ögonen, det är kolossalt”

Till en början har jag svårt att i denna bok se något politiskt och inte heller någon mystik eller metafysik, förutom då diktjaget leviterar ovanför sängen. Här befinner sig diktjaget mest på jorden och verkar ha det ganska bra där. De förmodade minnena från Kuwaitkriget, det som familjen flydde från när Mohammed var omkring sex år, anas i de tidigare böckerna, men inte här, i stället dyker annat mörker upp, men inte lika påtagligt som tidigare.

Nu hör det alltså till att dikterna kan läsas på många olika sätt. Man kan läsa ytligt och kanske musikaliskt, följa med i ordens klang och rytm utan att söka en slags mening i dem. Eller också gå djupare in i det man möter i dikterna och nå det våld och mörker som ofta ligger som en bordunton genom samlingarna.

Det är förstås förmätet av mig att föra in hennes livshistoria i historia i dikterna, men vid den första och hastiga genomläsningen gjorde mig ”Odödligt” glad. Faktiskt.

En ny lätthet och språkglädje tar plats. En familj tycks ha det bra. En glad ko dyker upp här där.

Jag kan naturligtvis ha fel, men om det nu inte finns några ”fel eller rätt” sätt att läsa dikterna på….

Det är lite som i ett rorschachtest, det man ser är en spegel av läsarens inre.

Det finns alltså, till synes, mindre av våld och mörker i ”Odödligt” än i de tidigare samlingarna. I ”Minnen av infraröd” kan man läsa:

”doft av aska under skallen och käkarna, det som var tänder nu vassa rötter, jag gör hål

i bilden öppnar upp världen som en fasansfull ros”

I ”Odödligt” finns också en ros benämnd, men nu mindre farlig:

”kulisser till dem

öppnande av armar

moder av mörker

ros”

Här kan man se Mohammeds användning av förtätning och den ”estetiska självständighet“ som Anna Hallberg nämnt (Dagens Nyheter 2018-09-11) och som fått henne – och andra – att gråta under läsningen. Möjligtvis för att det vardagliga eller det vackra, som ovan, möter mörkret och bildar ett spänningsfält.

I ”Odödligt” tar mörkret visserligen sin plats, det är snyggt, lite hemskt och kärleksfullt på en gång – och ofta. som ovan, på bara några små versrader per sida. Resten av det vita arket kan ses som kontemplationsyta för läsaren. Kanske för att öppna tätheten en del, eller om man vill, en vila i en slags buddistisk tomhet; ingen essens finns i dikten, den blir så att säga till i läsarens möte med den.

Dikten blir alltså svår att sammanfatta eller logiskt förklara, oftast bara att ta in och avnjuta.

Mohammeds lyrik har beskrivits som post-centrallyrik, post-romantisk och paradoxalt nog också som frånvänd och metallisk.

Stor frihet för läsaren

Dikterna ger frihet till läsaren, för att se, ta in, skärpa sinnena; kanske ana att det, som i dikten, finns många sätt att ta in omvärlden på.

Vi vill ju se någon mening i det mesta. Också i dikterna. Men är det verkligen ogiltigt? När jag högt läser några av stroferna för några vänner, ser de genast vad som menas; ”ja men det betyder ju bara att…”

Och för några ögonblick ser jag också det vännerna ser i texten. Men nästa gång som jag läser strofen tappar jag helt bort betydelsen och läser in annat eller försöker att inte läsa in något alls…

Men denna dikt från samlingen går väl ändå inte att tolka på mer än ett sätt:

”din blick när ljuset ändrar sig

ovetandets lycka

invirade i oss

höll varandra vägen hem

vingar utan ljud

fjärilar runt, runt”

Det är skönt skrivet och behöver förstås inte bygga på något som verkligen hänt

Men Obegripligt?

Orden ovetandets lycka tolkar jag som början på en förälskelse; ruset, förhoppningarna, att dansa fram med en älskad (oavsett om det hänt eller inte).

Oväntat många hade tagit sig till Vällingby den 29 april för att höra på Jenny Tunedals författarsamtal med Iman Mohammed om den nya diktsamlingen. I författarsamtalet medger Mohammed att kärleken tar större plats i ”Odödlighet” än i de tidigare böckerna. Men de existentiella villkoren för en del av oss syns också:

”ögonen är svarta hål

de följer i rymden genom solens död

det är mörka källare där de övergivna bor

källare som de övergivna gör till sitt hem”

Och så var det detta med den glada kon.

”vi såg den skrattande kon när morgonljuset träffade träffade osten

en hinna blir och välkomnande in i våra munnar, ömhet vi skulle äta, en dag

började det brinna högsta sken, brann och jag såg det brinna innan det hände”

(En skrattande ko finns ju för övrigt på ett välkänt ostemballage, och en glad ko dyker också upp i en annan dikt.).

Mohammed menar i författarsamtalet att hon vill skriva “obegripligt”. Flera läsare och kritiker verkar också gilla det, medan andra tycker att det blir solipsistiskt. Storheter som Celan skrev också “krångligt” men har väl aldrig, vad jag vet, anklagats för solipsism.

Mohammed menar att hon skriver obegriplig poesi därför att världen, kanske nu mer än tidigare, är obegriplig.

Men som jag velat visa, är kanske inte Muhammeds dikter ibland helt obegripliga ändå – de handlar nästan hela tiden om emotioner och att dela med sig av dessa med läsaren. Men en annan läsare kan alltså läsa in något helt annorlunda än det jag har gjort

En mikropoetik kan anas i början av en av dikterna i den förra samlingen ”Minnen av infraröd”;

”sovande slungas orden ur mig, oförståelsen gör någon intill mig stum/ klarvakna ögon i sömn med frågor på djupets språk”

Det verkar som om orden, i alla fall den här gången, kommit till henne i ett somnambult tillstånd mellan sömn och vakenhet. Sen bearbetar säkert poeten raderna noggrant, för att få fram denna “estetiska självständighet” som kan ses som central för diktaren. Ofta kan man ju dras in i ett konstverk eller i musik utan att man vet vad som skildras – varför skulle det inte kunna gälla också för poesi?

I de fyra ekfraserna (beskrivningar av konstverk) som ingår i boken försvinner något av denna nästan magiska skönhet och de blir därför inte lika intressanta för mig.

Ann Jäderlund fick i början också kritik för att skriva obegripligt – att Mohammed har läst Jäderlund är nog självklart, båda har blommor i blickfånget och leker med syntaxen

Jag satsar en ordkrans på att hon också stiftat bekantskap men Inger Christensen och den tillika danska och lättflygande poeten Signe Gjessing – och kanske Anja Utler. Utlers senaste diktbok. ”Det börjar – sorgerefräng” utkom 2024 på svenska, Utler sätter också själva språket i förarsätet. Utlers bok är skriven som i ett chocktillstånd efter Rysslands intåg i Ukraina. Både Gjessing och Utler skriver ofta svårbegripligt. Mohammed är alltså inte ensam i detta.

Mohammeds texter får mig också att tänka på en kompositör som Anna Thorvaldsdottir, som nog ibland också upplevs som smal och svårtolkad. Den senare blandar det drömska med att skildra vår våldsamhet, särskilt mot naturen. Född på Island men boende i London, utgör hon något av den klassiska musikens Björk.

Hon skriver också ner stycken som kan dyka upp i drömmar eller i somnambula tillstånd. Hon vill genom musiken visa att naturens krafter inte är att leka med, hon härmar inte naturen, men vill gestalta den, menar hon. Så här finns ett syfte, men det estetiska står också här ut och Thorvaldsdottir balanserar också det vackra med mörkare inslag, som kan gestaltas genom bastubor och baspukor.

Lite av obegriplighet och för den ovane kanske “oljud” finns här – men tillsammans med Iman Mohammed står hon i konstens framkant.

Thorvaldsdottir menar att lyssna till musik är en individuell syssla där det bör lämnas öppet för lyssnaren att tolka på sitt sätt. Detsamma gäller alltså för Mohammeds lyrik.

Här ett stycke av kompositören:;

Anna Thorvaldsdóttir »Catamorphosis« | Elbphilharmonie Visions

”Odödligt” är för övrigt paketerad på ett stilfullt sätt både vad gäller sidornas gräddvita nyans och omslagets mörkt barrgröna färg – som sig bör med ett ickeföreställande ljusare grönt i blickfånget. På baksidan kan man läsa:

”stolar fläckas natt

finns och det finns inte”

Till synes en paradox, som gärna får hänga kvar i poesins himmel som en olösbar gåta, tillsammans med den största gåtan; hur sjutton kan det komma sig att vi finns till. Att någon med namnet Iman Mohammed hör till de mest spännande poeterna i Norden just nu, att jag och du, som läser detta just nu, finns. Ja, dessa existentiella frågor blixtrar också ibland fram i Mohammeds texter – det är helt förunderligt att vandra fram på en planet som far omkring i den kolossala rymden (kaboom!).

Iman Mohammeds dikter ingår i en större väv

Jag ser alltså inte Mohammeds texter som inåtvända som somliga uppfattar det som. De är också del i en större litterär vävnad, ”dingla mitt hjärta”, skriver hon i – antagligen i relation till Strindbergs kommentar till en av sina böcker; ett urtaget hjärta/ Som dinglar där på sin krok. 

Är det något jag missat i min läsning? Säkert massor eftersom dikterna undandrar sig säkra tolkningar Men när jag läser den bok av Etel Adnan (1925–2021) som Mohammed varit med om att översätta, dyker en djupare förståelse fram. Adnan föddes i Libanon, men var senare i livet bosatt i USA och Frankrike. Adnan skriver i slutet av ”I hjärtat av hjärtat av ett annat land”,

”Att försöka distrahera sig med poesi. Med träd. Se träden växa, skyndsamt. Framträda och försvinna. Att söka skydd från bestialiskt erövrande i falska skyddsrum. Att jaga flyktingen, spola ut honom från hans nya tillflyktsort. Sätta en kula i huvudet och ryggen på en palestinier. Lägga irakier till slakten…”

Ednans prosadikt, först utgiven 2005, känns kusligt aktuell. Adnan distraherar sig med träd. Mohammed med blommor och det vackra? Detta med att “jaga och spola ut flyktingen”… är det inte just det som sker i vårt land nu? Utarmningen av Libanon och Gaza, kanske värre än någonsin och sen den sista meningen i Adnans text. Just obegripligt tragiskt (liksom sjunde oktoberhändelsen).

Man kan också se dikterna i ”Odödligt” som besvärjelser, ett sätt att bearbeta en hemsk omvärld. Att skriva skönt för att åtminstone i några rader glömma våldet – men helt försvinner det nästan aldrig i dikterna.

Och här sitter vi poesinördar och kanske naiva åskådare på bänkar vid författarsamtalets slut, vi applåderar intill det mörker som Mohammed och andra poeter från Mellanöstern kanske döljer, men som jag vill tro finns som en bordunton i Mohammeds lyrik. Att hon säger att det finns mer kärlek i denna nya bok blir på något sätt heroiskt, som om hon ville skydda sig själv och läsaren från krigens djävulskap.

Men jag tror inte att Mohammed vill att man ringar in hennes dikter i något slags invandrarkategori. Kanske inte heller in i en specifikt svensk poesitradition. Kanske i en europeisk, men också, om fler översättningar kommer – i en kontinental kontext. Somliga dikter har för övrigt något av haikudikt i sig.

När jag i dag öppnade en diktsamling med en mer konventionell och begriplig text, tyckte jag den framstod som naiv. Jag behöver inte tvivla på vad jag läser och det blir en smula tråkigt.

Se där, Muhammeds böcker har ändrat mitt sätt att läsa, kanske också att se på världen.

Så ställer jag in hennes bok bredvid Utler och Christensen i bokhyllan, sätter mig i gungstolen och lyssnar på Thorvaldsdottir.

Jag tänker att om man försöker gripa om det ogripbara och håller det för hårt, så försvinner det. Utler talar i ett slutord i sin bok om möjligheten att se världen som relationell – vi interagerar alltid – också med våra inre organ och med naturen. Hartmut Rosa kallade det för att söka resonans med omgivningen, inte försöka kontrollera den.

Man kan förstås också söka resonans med Mohammeds dikter, ta in paradoxerna; både smärtan och det vackra, både våldet och kärleken, det som Iman Mohammed menar alltid kommer att vara mänsklighetens följeslagare…

The post Iman Mohammed skriver gåtfull men njutbar poesi first appeared on Opulens.

LYRIK. Lis Lovén har läst Ann Jäderlunds nya diktsamling ”Solen syns och solen svävar” och förundras inför dikter där naturen framträder i sin egen rätt.

Solen syns och solen svävar av Ann Jäderlund
Albert Bonniers förlag

Det är svårt att ta in och härbärgera Ann Jäderlunds dikter. De känns djupt förfrämligade och det framstår på det stora hela som ett övergripande stilgrepp. Själva titeln på hennes senaste diktbok är, inte helt otippat, märklig: ”Solen syns och solen svävar”. Så, ja! Dikterna har släppt taget om gravitationen. Orden är lösa, de agerar nu på egen hand. Universum är oförklarligt. Inget är fast. Allt är förflyktigat. Det känns både obekant och lite lustigt.

Jag prövar att läsa dikterna högt för mig själv. De framstår då som högtidliga och en aning teatraliska, men med ett fokus på språket i sig.

Sten Selander kritiserade i en understreckare 1946 i SvD Erik Lindegrens poesi. Det blev början på den så kallade obegriplighetsdebatten. Den nya dikten stod mot den äldre. Med Ann Jäderlunds dikter återkom denna typ av debatt på 1980-talet och jag kan förstå varför. Jag ser det som att hon har tänjt ut det modernistiska konceptet i dess fulla längd. Språket i sig är den materia som skapar dialektik mellan verkligheten och konsten som konst i sig.

När det kommer till mötet med Jäderlunds dikter sker något märkligt. Man kan inte omedelbart gilla dem. Inte heller kan man tycka illa om dem. Det uppstår snarast ett tomrum mellan tycka om och icke-tycka-om. I detta tomrum lever dikten sin egen grammatik. Jag kommer inte åt dikterna. Jag kan inte invadera dikten med mina anspråk. Detta är Jäderlunds egen inmutade domän. Men det finns likväl något ofärdigt i diktningen. Detta ofärdiga bär på ett slags paradoxalt löfte. Ur tomrummet kan något komplett nytt uppstå.

Ann Jäderlund och naturen

Människan är förstås att betrakta som en kolonisatör inför jorden och naturen. Det framstår som att Jäderlund genom sina dikter försöker undkomma denna kolonisation. Hon söker sig bortom människans egna definitioner. Naturen framträder hos henne i sin egen rätt. Metoden blir då att underkasta sig ljuset, solen, växterna. Solen har sin egen grammatik och logik, alltså svävar den. Och den måste sväva inför barnets blick.

Poeten söker sig allt längre bortom det invanda språket. Lyssna:

det finns ej hjälp

   än hjälplöshet

   än allt av jord

   och djup och

           ljus

     försvinner

sin vilja och sin håg

   sin vilja och sin

          blonda håg

Jorden, djupet och ljuset vittnar om det blonda. Naturen har sin egen håg och den är blond. Förmänskligad trots allt.

The post Ann Jäderlund söker sig bortom det invanda first appeared on Opulens.

LYRIK. “Om Augustprisjuryn, för ovanlighetens skull,  väljer att prisa en poet återstår att se. Troligen inte. Iman Mohammed vore dock en värdig pristagare,” skriver Erik Bovin som läst hennes senaste diktsamling.

Minnen av infraröd
av Iman Mohammed
Norstedts förlag

Förlagens bokbeskrivningar är ofta intetsägande. Jag har därför full förståelse för valet att låta en diktsamlings baksidestext enbart bestå av en kortare dikt ur samlingen. I bästa fall kan dock en bokbeskrivning fungera som en ingång, en läsanvisning. Den kritikerhyllade diktsamlingen Bakom trädet ryggar (2018, Norstedts) beskrev förlaget så här: ”Iman Mohammeds debutdiktsamling går att läsa som en enda lång minnesdikt utifrån en logik eller ordning som är drömmens.” Spot on. Detsamma går att säga om Mohammeds nya diktsamling Minnen av infraröd. En syskonbok som nyligen nominerats till Augustpriset.

Jag påminns om August Strindbergs förord till Ett drömspel (1902). Även Minnen av infraröd tycks, för att citera nationalskalden: ”härma drömmens osammanhängande men skenbart logiska form. Allt kan ske, allt är möjligt och sannolikt. Tid och rum existera icke; på en obetydlig verklighetsgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster; en blandning av minnen, upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer”.

Som poet avviker Mohammed från sina generationskamrater. För att finna diktande anförvanter får man gå tillbaka till poesi från sent 80-tal och 90-tal med Katarina Frostenson och Ann Jäderlund i spetsen. Det rör sig om en form av associativ lyrik som i slutet av 80-talet avfärdades av somliga kritiker som ”kvinnlig, obegriplig poesi”.

En del har hänt sedan dess. De manliga smakdomarna har tystnat. Fler och fler kvinnliga poeter tar plats på den litterära scenen. Jäderlund är inte bara en förebild för ett flertal kvinnliga poeter, hon ses rentav som en av våra mest framstående lyriker.

De flesta av Jäderlunds alster kan betraktas som öppna verk. Om de i förstone ter sig slutna är det för att man genast blir varse poetens behov av att upprätta en egen logik; ett eget språk. Ett behov som bottnar i en integritet och kompromisslöshet som säkerligen skrämt i väg en och annan läsare. Trist, då jag menar att det jäderlundska språket har en sällsam förmåga att tala till läsarens intuition, fantasi och erfarenhet. Det är således verk som ställer krav på läsarens medskapande i läsakten. De som mäktar vistas i dikterna blir dock rikligt belönade. Detsamma kan sägas om Mohammeds lyrik. Det är poesi som främmandegör världen på ett sätt som tycks befogat först när man borrat sig ned i dikterna.

Mohammeds poesi påminner om en holländsk målning, vars titel och upphovsperson undsluppit mitt minne. Ett ödsligt hus har just börjat brinna och elden i målningens motiv gestaltas både som eld och spegel. På samma vis rymmer hennes poesi både eldslågans flyktiga beständighet och intensitet; en eld som ideligen omvandlas utan att förlora sin basala form eller riktning. Samtidigt som den alltså utgör en spegel som man, inte utan visst obehag, konfronteras med; som stirrar tillbaka på en med enträgen blick.

Minnen av infraröd glimrar till av ögonblicksbilder från barndomen. Som denna: ”dottern pussar mammans kläder när hon lämnar lägenheten pussar / hennes halsband hennes skor sätter på sig hennes läppstift, en ritual för att skydda.”

Jämte det vackra närvarar emellertid våldet, samt hotet om mer våld: ”springer efter ord som faller utanför moder / i vilken position ska du ligga för att våldet ska missa.”

Demokratiska värden är idag mer hotade än på länge. Och när Mohammed skriver om hur glömska planteras i munnen, som ett sätt att kontrollera individen, förs tankarna osökt till hur subjekt präglas av att leva i en totalitär stats järngrepp. Glömska och manipulation är som bekant bärande komponenter i en totalitär stats förtryckarapparat. Är det därför som Mohammeds minnesarbete framträder i en så otyglad form? (Jag föreställer mig hur hon i skrivprocessen låtit minnen välla upp, okontrollerat. Material som senare blivit föremål för sträng redigering.) ”styr minnet som en orgasm”, står det på s. 43. Utgör inte hennes litterära projekt en motståndshandling? Mot förtrycket. Mot kvävandet och förnekandet av såväl det individuella som det kollektiva minnet. Ja, kanske det.

Vissa dikter ger även uttryck för en mystik som varit närvarande i Mohammeds författarskap ända sedan debuten. Hennes poesi framstår ofta som ett slags försvar och ett bevarande av tillvarons svårgripbara och heliga dimension. Som läsare ställs man inför dikter som insisterar på att erkänna denna dimension och – än viktigare – vidmakthålla den. Trots våldet, kylan, avförtrollningen och blickfångets oavvisliga begränsning.

Om Augustprisjuryn, för ovanlighetens skull, väljer att prisa en poet återstår att se. Troligen inte. Iman Mohammed vore dock en värdig pristagare.

The post Drömspelsaktig prisvärd poesi first appeared on Opulens.

TRÄFFSÄKERT. Den musikaliskt träffsäkra och samtidigt säregna rytmen är ändå i Ensamtal det starkast bestående intrycket, skriver Tommy Gunnarsson om Ann Jäderlunds nya diktsamling. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Ensamtal av Ann Jäderlund
Albert Bonniers Förlag

I Wien våren 1947 möttes Paul Celan och Ingeborg Bachmann för första gången. Celan är då en statslös jude på flykt ifrån Bukarest och Bachmann på väg att disputera som doktor i filosofi. De inleder båda en kortvarig romans innan Celan beger sig till Paris. Efter ett halvår lång tystnad inleder de båda en brevväxling som ska vara i 14 år. Det är denna brevväxling som är utgångspunkten för Ann Jäderlunds nya diktsamling Ensamtal.

Det är svårt att exakt säga vad Jäderlund tagit fasta på i brevväxlingen, men klart är att dikterna, som är mycket korta och fåordiga, inte presenterar något biografiskt stoff.

De biografiska personerna Celan och Bachmann är närmast osynliga i dikterna, och det är omöjligt att veta vem det är som talar, och istället tycks Jäderlund med utgångspunkt i deras brevväxling velat frammana en existentiellt allmänt menad poesi om kärlek, isolering, passion, svartsjuka, frihet och längtan.

Ensamtal är en förhållandevis lättsmält diktsamling av Jäderlund, och de korta, minimalistiska dikterna påminner mer om hennes tidigaste diktsamlingar än något ur hennes senare poetiska produktion som präglats av större ordrikedom. Redan bekant med Jäderlunds kompromisslöst introverta poesi blir man nästan häpen när Jäderlund bjuder på blixtpoetiska ögonblick som: Det är/ hemma/ där floden/ blir glad.

Begriplighetsdebatten gällande samtidspoesin är sedan länge förbi, likväl är Ensamtal en diktsamling av Jäderlund som hela tiden lockar till tolkning. Bakom mystiken kan man nästan skönja en dold allmänt menad mening i liknande rader som dessa:

Det bränns
idag det är
viljan jag
glömmer
du kan
vända på roten
synas svälja
den brister
vara glad

Den musikaliskt träffsäkra och samtidigt säregna rytmen är ändå i Ensamtal det starkast bestående intrycket och det som gör detta till lyrik som man ständigt kommer vilja återkomma till.

The post Musikaliskt träffsäkra dikter first appeared on Opulens.

LYRIK. Två unika poeter presenteras av Cecilia Persson som känner sig inspirerad. Det rör sig om  svenska Ann Jäderlund som i år kommit ut med en diktsamling i nyutgåva och danska Signe Gjessing.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Som en gång varit äng
Ann Jäderlund
Nirstedt/litteratur förlag

Ut i det o-lösa
Signe Gjessing
Modernista

Nu ska jag göra nånting jag aldrig gjort förut som kritiker. Jag ska nämligen börja med en egen dikt som ville skrivas till följd av läsning av två unika poeter: svenska Ann Jäderlund och danska Signe Gjessing. Det är konklusionen av hur dessa diktsamlingar landade och grodde i mig. Vad de sade i mig — i underströmmarnas språkliga algblommande oceaner och grönskans trädgårdar och skorstenarnas sot och röksignaler.

Vi såg det komma innan det kom
– spegelsystrar hör när O, Omega –

väser och åter blir Oket!
Vi såg kniven glänsa, vi vet
när liemannen står runt hörnet med ett varggrin

/ Och ängen var blodbad
plommonen krossade
vallmon svart och Vi
såg det komma väderstreckens speglar, gungade runt
och vi såg det komma, O,
Omega, tunga ok.
Vi såg det komma.
Vi såg det komma.
Vi kände när det kom.

Recensionen är därmed mer en reflexiv respons på två av Nordens starkaste kvinnliga poeter. Och, egentligen är det givetvis det mest positiva som går att säga om två poeter att poesin väckte skrivlusten i mig i den ”andra rollen” som poet.

Jäderlund och Gjessing är förelöparna både till varandra och efterföljande poeters stafettpinne i ordens oändliga kretslopp. Jäderlund och Gjessing är båda: Unika. Karismatiska. Begåvade. Innovativa. Hos dem finns: Motståndet. Egensinnet. Djuplodandet. Det insiktsfulla. Och sorgsna själars intelligenta modiga och tärande penetrering, i det strukturella våldets språktyranni. Språket som frihet och fängelse. Dubbelheten. Motsägelsen. Och mellan dessa poler pågår livet. Och, så vokalen O, som är poesins egen filologiska, epistemologiska, hermeneutiska, metriska, semantiska, ontologiska skräckinjagande och kärleksfulla alfabetsmusa, som både är ”o–löslig” och ”måste lösas”, för poesins flödande libido och att O, rent av är ödets, Guds vokal? O, är poesins utmaning och möjlighet.

Gjessings titel summerar strängt taget O:s traditioner och förnyelse genom litteraturhistorien. Sen i sin tur fångar Jäderlund i en fullmatad sentens O:s tveeggade essens och att utropstecknet ingår som grammatisk markör för vokalens poetiska särställning. Det är otroligt att poesin kan åstadkomma dylikt: fånga upp det centrala för poesin, mystiken och brytningen/ utvecklingen av modernismen till ”post” – inkluderandet av teoretiska problematiseringar av modernismen och att tänka språket som helhet.

O källa! Utan dig finns ingen längtan

Jäderlunds Som en gång varit äng och Gjessings Ut i det o-lösa, är nästan att likna vid en språklig gemensam kropps siamesiska tvillingar men den ena brunhårig och den andra blond. Ljusa och mörka. Skuggorna. Samspelet dem emellan. Jäderlund har översatt en av Danmarks mest strålande och egenartade poeter och ytterligt märkligt, eller helt logiskt så känns det som Gjessing är det estetiska tilläggets poetik, till Anna Jäderlunds uppmärksammade debut Som en gång varit äng 1988, som nu ett av Sveriges mer intressanta poesiförlag: N/L:s förlag synnerligen lovvärt ger ut i nyutgåva. Det är i ett efterhandsperspektiv smått obegripligt att Jäderlunds debut skapade en debatt om hennes poesi som just ”obegriplig” poesi, när den tvärtom begripliggör de komplexa och mest laddade frågor om sexualitet, relationer, jaget, varat, detet, intimitet och språkets ihåligheter och tomrum som fylls med innehåll som hon redan när hon skriver dem, är en brist för vad hon anar, när det omedvetna slungar upp insikter som hon behöver säga, bearbeta och förmedla. Hon känner vad som vill sägas med den lyhördhet och självreflexion som krävs för en sådan poetisk ansats.

Det är en stor bedrift att ha den fingertoppskänslan för det verkligt krävande arbetet i språket och själen. Sen att Jäderlund även är en lysande översättare gör ju knappast hennes ställning som poet mindre välförtjänt, tvärtom! Det som uppstår mellan Jäderlund och Gjessing är något så ovanligt som en didaktisk och dialektisk bild av vad översättning av översättning är. Allt språk är översättning. Framlänges och bakläges. Polyfont. Det dialogiska ordet. Jäderlund och Gjessing är som ett skolexempel på Bachtins, Bachelards och Barthes språkteorier, och väldigt mycket Freuds, Lacans och Kristevas antaganden om det gåtfulla inres vattenur. Röstspelet mellan två exceptionellt intuitiva poeter: det omedvetnas poesi, fruktköttets sexuella metaforer, själens arketyper som föder orden från urkällor och det skrivande subjektets uppror mot ödet som en fixerad formel för strukturellt könskodat våld mot begäret och självet.

Den sortens våld som sipprar in i alla delar av tillvaron. Och när poesi är som allra bäst avtäcks lögnerna och varats och intets grimaser. Den objektifierande transcendentala blickens metafysiska traditioner, står som en mur mellan självet och den andre. Dubbelheten. Motsägelserna.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Det går att drista sig till att säga att författarna gjorde Freud medveten och att han gav litteraturen en vidare tolkningsram. I synnerhet Jäderlund är den som skapar förståelse kring svårigheten för kvinnor att vara begäret i ett patriarkat. Och Gjessing bygger på detta med vetenskapens naiva tilltro till förnuftet som primat för sanningens sesam öppna dig. Hon skapar en skapelseberättelse och river ner den i samma rörelse. En form som är smått genialisk, i att fånga vårt behov av svar som alltför ofta spär det redan bortträngda, förnekelserna och förtrycket som bor i allt ”så är det bara”. Vetenskapen som ytterligt problematisk i sig som diskursen som påstår sig veta vad om både universums uppkomst, döden, sanningen och livet, vad människan tillåts vara.

Fulländning uppstår genom att läsa ihop Och som en gång varit äng och Ut i det o-lösa, något som självfallet inte hade låtit sig göras om det inte vore så lyckosamt att Signe Gjessing fick sin mest lämpade översättare i Ann Jäderlund. Översätta är också att skriva någons dikt, fast på annat vis. I mötet mellan dessa två diktsamlingar är det optimalt när två av nordens ledande poeters vägar korsas.

Samspelet dem emellan återigen: Översätta och översättas. Tolkas och omtolkas. Öppna fragment. Kaos och ordning. Det är pågående processer alltsammans och poesin kommer åt de dimensionerna. Dikternas mångfaldiga språk gör läsaren omskakad och också lite klokare (förhoppningsvis). Det är som en brokad, av utsökta polyfonier, ja, likt graciösa ballerinor med sträng disciplin så trippar de in och ut i varandras underbara dikter.

Signe Gjessing:
Direkt tillfrågad fosterskada
knuffar till
en plisserad stjärnkatalog proppfull med sekunder under kejsarsnitt
vi kör om.
dessa cornflakes
håller en hel dag.

De. Av alla.
Dunkandet, som världen är i,
Dånar.

Och Jäderlund svarar:
De små röstbladen
Rör sig i hans vätska

Vitt är inte min vätska
Pistillerna drar sig samman

Aldrig mer ska det blomma
Det har aldrig blommat
Perforera honom.

Det finns liksom bara en sak att göra och det är att säga stort tack för en inspirerande upplevelse som en kritiker och poet sällan får uppleva. Ni är så jädrans bra, Ann och Signe!

O, poesi!

The post Möte med unika poeter first appeared on Opulens.

MERSMAK. “Bilder som jag vid första och andra läsning inte lade någon större vikt vid framträder snart med ett sugande djup”, skriver Michael Larsson om Iman Mohammeds aktuella diktsamling.  Han ser fram emot fler dikter av samma poet.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Bakom trädet ryggar av Iman Mohammed
Norstedts förlag

Att Bakom trädet ryggar, som baksidestexten påstår, skulle vara Iman Mohammeds ”första diktsamling” är en sanning med modifikation. Inte bara är Mohammed utgiven på Chateux förlag med diktverket Fermata, hon har även publicerats i Brombergs Blå Blixt-antologi och har dessutom fått sina dikter tolkade till engelska av den amerikanske översättaren Johannes Göransson. Men det är inte endast i utgivningshistorik som Mohammed skiljer sig från den traditionella debutantfloran: på sätt och vis är den här boken redan utgiven. Från Fermata har hela sjok ryckts upp och omplanterats i Norstedts bördiga jord. Faktum är att jag inför den här recensionen grävde upp ett gammalt nummer av tidskriften Ordkonst från 2014 eftersom jag tyckte mig minnas att jag redan då, som dåvarande redaktör, drabbades av hennes laddade bildspråk. Mycket riktigt återkommer en rad formuleringar därifrån i Bakom trädet ryggar. Gordana Spasic menar i en kritisk läsning att det här pekar på hur svensk utgivning blivit försiktigare och mindre engagerad i lyrik. I det här fallet är ju manegen redan krattad, dikterna har passerat ett antal instanser och fått grönt ljus och det är först i efterhand som förlaget kliver in.

Uppenbart är i varje fall att det hänt något längs vägen; dikterna har fördjupats och utvidgats, stycken och formuleringar har funnit sig tillrätta i ett större sammanhang och kompletterats med nya bitar. Annat har fallit bort. Även om Bakom trädet ryggar långsamt graviterat mot en mer central nod i förlagsvärlden så är det i första hand ett konstverk, ett uppenbart föränderligt sådant. Mycket kan hända på kort tid, fokus kan skifta och tyngd omlokaliseras. Det som är intressant att skriva fram vid ett tillfälle kan ha förlorat sin laddning ett år senare. Det kan handla om att mogna som konstnär men det kan också vara uttryck för en organisk diktsyn, att tillblivelseprocessen tillåts vara öppen och i samklang med den tid och det liv som skrivandet tar i anspråk. Frågan är om man överhuvudtaget kan tala om samma verk?

Bakom trädet ryggar kretsar kring ett antal teman — barndom, kroppslighet, geografi, familj, flyktingskap — mellan vilka berättaren bygger en väv av minnen. Som ett oupphörligt bakgrundsbrus surrar den hypermoderna krigföringen med sin feghet och kyliga brutalitet. Ibland dyker den upp som ett akut här-och-nu men oftare som våldsam efterklang, som ”när man minns sin kropp i elden mitt under den lekfulla akten / Eld och gul himmel”. Ett berättarjag tycks ha tagit sig från krigshärden till säker hemvist men minnet är instabilt, jaget tvekar på om det har sitt fotfäste i denna eller den andra verkligheten. I vardagliga situationer, på cykeln, i busshållplatser och under sex slungas krigets ångestfyllda bilder åter in i blickfånget. Det är endast i insomnandet som en sorts balans tycks infinna sig. Det är i detta gränsöverskridande tillstånd som jaget tillåter sig att översköljas av de kaotiska intrycken och sortera dem enligt en logik som mer överensstämmer med känslorna de frammanar:

pupillerna under de tunna ögonlocken rör sig som besatta, mesopotamiska skulpturer flyter i vattnet, de reser sig plötsligt och börjar gå mot land, läpparna ler stundtals i den djupa sömnen, kroppen är slapp men ansiktet besitter tusentals nerver som vill tala till alltet

Samtidigt är det inte nödvändigtvis krig eller flykt allt handlar om, bilderna är öppna och låter sig inte inlemmas i någon på förhand given begreppsvärld. Vissa enskildheter är så specifika att de inte tillåter någon annan läsning — en stridsvagn av typ M1 Abrams, missiler, luftoffensiver, platsangivelser i Irak — men i det stora hela rymmer texten långt mer än summan av sina delar eftersom konflikten om ursprung, identitet och osäker navigering i minnets vindlande korridorer är allmänmänsklig.

En sak som slår mig när jag läser den här senaste konstellationen av Mohammeds dikter är att det tidigare, vagt jäderlundska tilltalet till viss del lagts åt sidan och ersatts av en mer formell berättarstruktur. Därtill har berättarpositionen avgränsats från att vara allomslutande och något konturlös till att utgå ifrån en mer stabil, kanske mer personlig punkt. Just i det här fallet föredrar jag det då det ger tyngd och emfas åt de närmast aforistiska bilderna som pendlar mellan skönhet och och djupt obehag, ett grepp som tydligt illustreras i bokens allra första rad: ”Hjärnsubstanserna som ofrivilligt besmyckade det gröna: / hortensian, ambraträdet, hibiskusen, dahlian”. Även titeln tycks bära på denna spänning. Är det att rygga undan, alltså gömma sig bakom träden, från diktens återkommande drönarattacker? Eller är det ryggar som i höghusen ”vars ryggrad stolt bär människorna inuti”, bärande balkar som skänker tillvaron stabilitet? Det är i den här pendlingen som Mohammed är som allra skickligast. Bilder som jag vid första och andra läsning inte lade någon större vikt vid framträder snart med ett sugande djup. Debutant eller ej ser jag fram emot att mer.

Alla artiklar av Michael Larsson

The post Lyrik med laddat bildspråk first appeared on Opulens.

BREVVÄXLING. Under ett års tid kommer våra medarbetare Crister Enander och Kristian Lundberg brevväxla här på Opulens. Ett tankeutbyte om hur det står till i vårt samhälle och dess institutioner och vart vi är på väg. 

26 juni 2017

Crister,                                                                                

Låt oss först som sist vara överens. Vi är äldre idag än igår. Men jag undrar om samtiden någon gång varit så här ängslig? Som pensionärer som inte vill förlora sina rabattkuponger utan konstant lever i rädsla för att missa det ena eller det andra? Så: Vad göra? Skapa motstånd. Så klart. Och inse. Jag tänker att också själva bokmarknaden är politisk. Att våra val som författare, bokläsare, kritiker i allra högsta grad är formade av marknad – och marknadens olika villkor.

Det sker hela tiden en selektion. Ett urval. Av vad vi skall läsa, recensera, ha en relation till. Och även när vi försöker bryta oss fria är det fortfarande – på ett sätt – efter villkor stipulerade av en marknad som inte är ett uttryck för annat än vad marknaden vill ge oss. Man kan inte vara del av det system man vill krossa. En boks utgivning, valet av förlag, kan tolkas och bör faktiskt tolkas, som ett politiskt beslut. Det är klart att det är en viktig skillnad mellan bokförlaget Lejd och Albert Bonniers förlag. Att medverka i en smal nättidskrift istället för en tidskrift med högre profil?

Finns det inte politik där?

Diktens produktionsvillkor är i högsta grad politiska, styrs av de beslut och icke beslut som omger det litterära fältet. Det enklaste jag kan säga är: All god dikt är av naturen politisk. Den uppfinner ständigt ett nytt språk, betänk dadaismen som lyckades konstruera en ny form för sitt innehåll, vem kan inte där känna det politiska djupet, artikulerat i djupaste vanmakt. Jag är inte bara arg. Jag har också gott minne. Och jag vill gå ut i krig. Förläggaren, poeten och en gång i tiden litteraturkritikern Pelle Andersson skrev vid ett tillfälle en efterlysning där han bland annat ansåg att ”fler borde gå i Bob Hanssons eller Lina Ekdahls fotspår.”

Varför det? Lyrisk historielöshet lyckas inte skapa nya begåvningar. En av mina uppgifter är att bekämpa Bob Hansson, inte minst för att han har förvandlat det poetiska uppdraget till en borgerlig gyckelparad. Vad är det för spår att vandra i? En dikt som varken utmanar eller ställer krav utan istället stryker läsaren medhårs? Vad är det? Inte är det dikt i alla fall.

Min grundtes: all värdefull dikt ingår i sin tid och övervinner den.

Världen skall förändras, förädlas. Det sker genom att vi lever i språket, namnger den nya hemlösheten, den existentiella tomheten. Också döden är politisk. När författaren och kritikern Tommy Olofsson för ett par år sedan initierade den obegriplighetsdebatt som florerade på kultursidorna under ett par månader, delades lyriksverige i två hälfter. Var Ann Jäderlunds dikter obegripliga? Ja, hävdade Olofsson. Nej, hävdade det andra lägret.

Obegripligheten beror på att Olofsson är man  och därför inte kan läsa kvinnliga lyriker. Det var svaret. Nu är gränserna betydligt mer flytande ­men den avgörande frågan är fortfarande obesvarad: Kräver vi av dikten att den skall vara begriplig? Och i så fall för vem? Finns det en könsbunden läsning? Det är uppenbart att den radikala feminismen utfört ett viktigt arbete i den samtida litteraturforskningen, men kan man verkligen hävda att vissa dikter är oläsbara för män? Gäller då också det omvända? Det finns inga givna svar. Att ställa frågorna är däremot är av yttersta vikt. Det fanns en tid då Ekelöf var anstötlig, Norén oläsbar, Lundkvist anskrämlig –­ nu har de samtliga anpassats in i tiden. Bra lyrik inkarnerar alltid framtiden, rör sig utanför den samtid den existerar i.

Det är en av anledningarna till varför dikten till sin natur är radikal, ”obegriplig” om man så vill,­ den arbetar med ett material som ännu inte är tydliggjort i tiden. Förnyelse är inte ett självändamål.

Det är en konsekvens av traditionen. Allt är i rörelse, allt är verkligt, brännande nära. Det är att göra det väldigt enkelt för sig om man anklagar Fredrik Ekelund och Torbjörn Flygt för att vara borgerliga författare.

Det är en del av sanningen, en stor del,­ men inte hela. De är också meningslösa. Ja, vad vill de ens säga? Och för vem talar de? Det vi fattas i deras romanbyggen är dels radikaliteten, dels alternativet. Ivar Lo-Johanssons romaner visade på en väg, samtidigt som en annan samtid beskrevs. Alltså: både skildra och engagera, från insidan. Exemplen Flygt och Ekelund kommer aldrig ut ur sin egen sfär. ”Och du då?!” hör jag vän av ordning säga, ”Vad gör du för radikalt arbete med din dikt?!” Det kan inte jag svara på. Det får kritiken avgöra, precis som jag avgör, placerar Ekelund och Flygt i deras rätta fack. Det är mycket möjligt att jag misslyckats totalt, att hela det här angreppet bara är ett försök att skyla över mina egna tillkortakommanden.

Svag vind i Malmö. Lätt regn. Strax innan lunch. Det är en långsam dag. Ingenting bryter sig ut, ingenting bryter sig in. Tiden är en tunnel, grönskande mellan nätterna. Tid är befrielse. Allt vi har. Och det är mer än möjligt att tänka sig att den nya och radikala dikten inte blir synlig för mig eftersom jag inte vet var jag skall leta. Den kanske kommer som sång, som ljud, som stencilerade blad, som nätinlägg? Jag har inte en aning. Jag har bara den bestämda känslan av att det vi ser inte är hela sanningen om samtidslitteraturen. Det måste vara så. Och jag längtar efter den roman eller dikt som med fulla pretentioner bara låter sig gå bärsärkagång med allt. Som den unge Moodysson. Ja, jag är en bitter äldre man i en stad ingen bryr sig om. Och jag vet att det är strid. Det är på allvar. Det finns inga alternativ. Och nu skall jag gå ut med hunden. Just som vi äldre män gör.

PS.

Och nu är både farten och ilskan tillbaka. Så jag bifogar detta. Det är alltid någonting som fattas. Om nätterna hör jag grannarna springa, fram och tillbaka, ljud i trappan, det är någon som sover i sophuset. ”Det får man ta om man vill bo i city”, sa mäklaren till mig när jag köpte lägenheten. Det var inte det som var min fråga. Det är en allt mer rådande inställning.

Det får man ta.

Nej, inte jag. Jag vägrar. I skolan där jag gick under min uppväxttid hade jag en nära vän, vi sågs dagligen. Vännens storebror var en ökänd narkoman och kriminell, naturligtvis följde lillbrorsan efter ­och nu kan jag se honom, tidigt på morgnarna när han cyklar genom staden, allt mer likt en utsvulten fågel. Under min ungdom fanns det inte bostadslöshet på det sätt som det gör nu: bostadslösa barn! Hur kan det ens finnas ett begrepp som bostadslösa barn? Trasproletariatet har åter igen kommit att bli kittet i samhället. Ge dem en husvagn att ställa upp nere i hamnen! Men jag säger igen: det är inte frågan! Frågan är: hur kan vi plötsligt börja se en människa som en börda, ett objekt, ett föremål?

Alienationen är total. Inte en Marx skulle kunna sia om en värld, sådan
den vi skapat.

Alla artiklar av Kristian Lundberg

Alla hittills publicerade brev i serien

The post Brev om samtiden: Förnyelse är inte ett självändamål first appeared on Opulens.