MILJÖETIK. “Idag har faktiskt en tvärreligiös diskussion påbörjats med miljöetiken och ekologin i centrum”, skriver Carsten Palmer Schale som här uppmärksammar animism och buddhism utifrån ett eurocentriskt perspektiv.

Tre nigerianska analfabeter och tre Oxford-docenter fick i uppgift att välja bort ett av fyra föremål: en yxa, en hammare, en kniv och en trästock. Hur utföll valet? Experimentet refereras av Walter J. Ong (2002).

Olika livshållningar implicerar åtminstone olika handlingsstrategier visavi naturen och människorna, som i sin tur borde få principiellt olikartade konsekvenser för miljön både etiskt och konkret. Att förstå och tolka dessa olika hållningar utifrån andra hållningars begrepp – specifikt: att förstå icke-eurocentriska hållningar utifrån eurocentriska begrepp – är emellertid inte alltid lätt. Här gör jag ett försök att problematisera frågan.

Texten uppmärksammar särskilt animism och buddhism utifrån ett eurocentriskt perspektiv.
Idag har faktiskt en tvärreligiös diskussion påbörjats med miljöetiken och ekologin i centrum (en lång rad exempel meddelas av Tucker & Grim, 2009). Detta innebär att förhållandet mellan människa och natur håller på att omförhandlas (om än det hela går långsamt) på – i bred mening – andlig grund. Ekologisk teologi träder fram på scenen. Varusamhället kritiseras. Den sociala rättvisan – mellan människor – tenderar att expandera till en rentav plantetär kontext; en så kallad antropokosmisk etik (Tu Weiming) ligger i startgroparna. Hur detta kommer att sluta är emellertid svårt att sia om – även om hoppet numera i varje fall finns vad gäller en även religionsunderstödd miljöetik. Himmelen, inklusive Gud och jorden, inklusive naturen, samt människan vävs som fenomen in i varandra.

Vägen till, och synen på, frälsning dekonstrueras och rekonstrueras i en inte bara ekumenisk utan även religionstranscendent bemärkelse. Kort sagt utvecklas numera alltfler länkar mellan religioner med människan som centrum och det större, och mer obestämda, mysteriet vari alltet uppstår, förändras och blomstrar. Idéer från de abrahamitiska religionerna samsas sålunda alltmer, åtminstone på sina håll, med idéer från exempelvis animism och buddhism. Vad gäller animismen, i mycket bred mening, träder då sådant som helhet, ömsesidighet, beroende, helighet, kvalitet, tidslig konvergens och så vidare i förgrunden. Och vad gäller buddhismen  sådant som begär och lidande samt de hållningar som begränsar dem båda.

Alla var och en och tillsammans i riktning mot en fördjupad miljöetisk hållning och praktik.

Från en miljöetisk synvinkel kan detta åtminstone innebära en mer respektfull och ”inflätad” syn på förhållandet mellan människa och natur. Ett synsätt, och en hållning, som förhoppningsvis inte kategoriserar sönder alla meningsfulla holismer. Förvaltarskapstanken på abrahamitisk grund överskrids och befruktas alltså av animistiska tankar om vördnad och buddhistiska idéer om reduktion av begär (exempelvis konsumism, aggressiva angrepp på naturen, slöseri och utnyttjande) – alla var och en och tillsammans i riktning mot en fördjupad miljöetisk hållning och praktik.

Det hela desavouerar emellertid inte vår eurocentriska kultur. Tvärtom är det snarare fråga om ett både- och än ett antingen eller. Våra exempellösa teknologiska framsteg bör med andra ord vägas mot den ödmjukhet, holism och allmänna tendens till återhållsamhet på alla håll, som kan utläsas ur animistiska ritualer och buddhistiska skrifter och praktiker. Vår kultur kan, rätt ”hanterad”, bidra till en bättre miljöetisk utveckling!

Från animismen kan vi exempelvis låna synen på ” kvalitetstänkande” istället för kvantitetstänkande, livserfarenhet resulterande i respekt och måtta snarare än prestigeupptrappning, naturinlevelse och naturingående snarare än utnyttjande och distansering, betoningen av sensuellt närmande snarare än kalkylerat fjärmande, ”co-evolution” snarare än disparat ”utveckling”. Från buddhismen kan vi, åtminstone om vi är positiva, låna in och integrera synen på världens och människans föränderlighet och instabilitet, som bejakar en hållning präglad av såväl processtänkande som – och därmed – varsamhet och följsamhet.

Det uppstår dock vissa problem, som antyddes i början, när vi försöker tolka exempelvis animistiska och buddhistiska hållningar med hjälp av våra egna dualistiska och dikotoma begrepp. Omvänt leder sådana försök, om de är seriösa och djuplodande nog, till insikter om våra egna begränsningar och möjligheter, och värdet av att beakta andras attityder och världsbilder. Slutligen uppstår intressanta idéer, menar jag, när vi dessutom försöker jämföra animismer och buddhismer med varandra.

Kanske skulle vi sjunga och dansa och deklamera vår ståndpunkt, som många animistiskt orienterade folkgrupper gör. Man är i alltet, och en med alltet samspelande del. Världen framstår som en själslig helhet av röster och tider, som samtidigt är närvarande på en eller flera platser mättade med mening. Eller får vi anta en buddhistisk hållning, vari processer och instabila jag och omgivningar ingår i samsaracykler på väg från det ena tillståndet till det andra i en värld präglad av multicentrisk styrning i ett komplex av biotoper och varandet, snarare än i en värld – liksom vår – överbestämd av unicentrisk, hierarkisk och komplicerad komposition.

[nyhetsbrev]

För min del kan vi med fördel utgå från språket, i vidast tänkbara mening, för att åtminstone närma oss de tre här nämnda stråken av hållning. Det finns sålunda människor utan nämnvärda uppfattningar om tal och siffror. Det finns analfabetiska grupper som ännu inte fångats in av en styrande grammatik eller ett konstnärligt centralperspektiv. Vi eurocentriker har disciplinerat också allt detta – även om modernismen och postmodernismen inom åtminstone konsten och litteraturen öppnat nya dörrar som vetter åt tidigare uppfattningar även i våra samhällen. Buddhismen växte å sin sida fram ur en redan för Siddharta Gautama mycket gammal civilisation präglad av hierarkisk organisation, för-hinduism, patriarkalism, avancerad teknologi och så vidare (även inom den moderna buddhismen finns tyvärr stråk av patriarkaliskt och hierarkiskt tänkande kvar, men detta är inte mitt ärende här).

I ekosofiska termer kan vi måhända särskilt peka på vår kulturkrets tendens att förhålla sig allmänt abstrakt och taxonomiskt i det att vi delar upp, reglerar, mäter och väger på ett sätt som alltså lett till stora naturvetenskapliga och teknologiska framgångar på bekostnad av en hållbar utveckling på miljösidan och en sviktande identifikation med andra socialt. Buddhister är på många sätt, när det kommer till praktiken, tycks det mig, mer animister än eurocentriskt styrda, men samtidigt flexibla nog att – på gott och ont – anpassa sig till snart sagt vilken samhällsordning som helst. Dessutom: varken animister eller buddhister skall här exoticeras. Såväl historien som samtiden pekar tyvärr på ett utpräglat vi-dom-tänkande också här.

Om vi så ser till det historiska förloppet under säg 10 000 år ser vi också vad som hänt och händer från det att jägar- och samlarsamhällen blir bofasta och börjar odla sin jord. Vi kan beakta varje kulturellt språng, varvid social hierarkisering, distansering, abstraktion, invecklad religion och så vidare programmatiskt uppstår.

Hur kan vi tolka andra hållningar genom våra egna begrepp, och vad kan vi eventuellt lära av ”andra” – och vice versa? Vilka är problemen – och vilka är möjligheterna. I ett ord handlar detta för mig – återigen – om språk.

När vi använder oss av våra taxonomier, dualismer, dikotomier och så vidare så har vi en styrka i en positivistisk bemärkelse.

Jag vill här hänvisa till både Walter J. Ong och Trond Gansmo Jakobsen. Det är våra axiom och ontologiska (och fenomenologiska) grundantaganden vi måste ifrågasätta, och utveckla/fördjupa i ett både/och-perspektiv. Jag känner sålunda ibland, att när vi använder oss av våra taxonomier, dualismer, dikotomier och så vidare så har vi en styrka i en positivistisk bemärkelse. Detta är exempelvis skälet till att jag kan skriva det jag just nu skriver på denna dator.

Omvänt har vi en definitiv svaghet i och med det att vi inte lyckas balansera på bindestrecken mellan begreppspar, eftersom det kanske – och enligt min mening troligen – är där vi borde befinna oss. En typ av transformativ inlärning, i kontrast till en anpassande assimalitativ approach, så att vi synnerligen kritiskt – utan att utplåna oss själva – förmår transcendera de ord och begrepp som antingen förfelar och förvränger – eller skapa nya ord för det vi inte har några ord för. Vidare bör vi betänka den mjuka ändamålsenlighet som enligt Ong, präglar många ”naturfolk” – och den plikt- och dygdeetiska hållning som genomsyrar mycket av (den åtminstone traditionella) buddhismen.

Allt detta i bjärt kontrast till ”våra” principer om uppdelning och kalkyl, bemästring och manipulation, konsumism och bristande miljöetiska engagemang.

Konklusion: När vi (här: eurocentriker) försöker tolka andra livshållningar finns naturligtvis alltid faran, att vi just med hjälp av våra tolkningsverktyg riskerar att upplösa den Andra hållningens egentliga innebörd. Detta är utgångspunkten. Men också: kan vi lära oss något om andra med hjälp av våra begrepp, eller genom att försöka tillgodogöra oss något av Den Andra hållningens uttrycksformer?

Inom texthermeneutiken utvecklade Hans-Georg Gadamer bland annat begreppet ”horisontsammansmältning”, det vill säga att texten och jaget konstruerar en gemensam horisont samtidigt som jaget erkänner texten som annorlunda. Häromdagen såg jag att man även inom skolan börjat tillämpa samma begrepp på tvärprofessionell kommunikation. Möjligen skulle en horsiontsammansmältning kunna göras också mellan kulturella och etiska hållningar.

Hur gick det då i experimentet? Oxford-docenterna valde bort stocken medan analfabeterna valde bort hammaren. Docenterna tänkte i termer av kategorier. I det här fallet kategorin verktyg och valde bort trästocken. Analfabeterna valde bort hammaren eftersom denna uppfattades som minst ändamålsenlig för att skapa en kanot.

The post Helgessän: Vi kan se varandra first appeared on Opulens.

HANTVERK. Det krävdes nära sjuhundra medarbetare och ett par år för att färdigställa Wes Andersons stop motion-animerade filmsaga Isle of dogs, som nu får premiär på svenska biografer. Karolina Bergström funderar över dockanimationens renässans i datorernas tidevarv.

Wes Andersons nya film består av 130 000 välorkestrerade stillbilder där minsta detalj är noggrant ditplitad, exempelvis de över trehundra handmålade fräknar som pryder rollkaraktären Tracy, plus en gigantisk armada av handgjorda dockor där var och en krävt olika former av underhåll. Detta är detaljer som får en att hisna över det tålamodskrävande hantverket.

Kanske är det inte så konstigt att vi inte ser fler dockanimationer på långfilmsrepertoaren med tanke på den enorma produktionsapparat som krävs. Wes Anderson har uppenbarligen blivit en mästare i genren sedan 2009 års Roald Dahl-filmatisering Den fantastiska räven. Inte minst fascinerande är hur de döda objekten får liv på filmduken och hur själva animationens väsen lyfter handlingen till helt andra dimensioner.

Genren, som tidigare främst förknippats med barnfilm, har på allvar tagit steget in i vuxenfilmen med animatören Niki Lindroth von Bahrs mångfaldigt prisbelönade kortfilmsmusikal Min börda som ett av de mest framträdande exemplen. Och vem minns inte den minst sagt bisarra långfilmssatiren Team America – World police (2004), där South Park-skaparna Matt Stone och Trey Parker med hjälp av plastiga marionetter och styltiga effekter drev hejdlöst med hemlandets självutnämnda status som globala rättskipare.

Det är förmodligen just den upplevda distansen mellan handlingen och de agerande som utgör dockanimationens lockelse. Teaterhistorikern John Bell beskriver i boken The Routledge companion to puppetry and material performance hur vår traditionella tro på besjälningen hor dockor, masker och liknande objekt kommit att krocka med modernitetens uppdelning mellan levande och döda ting, och hur detta i sin tur ger upphov till det som av Freud betecknas som das Unheimliche, “det kusliga”, det vill säga den obehagskänsla som kan uppstå då något bekant visar sig innehålla element av något obekant. När något som inte borde kunna röra sig ändå gör det uppstår ett visuellt pirr, och i just denna känsla ligger sannolikt dockanimationens dragningskraft. När till och med åtta rektangulära ramar kan utgöra basen för en dockteaterföreställning, som i förra årets teknologiska framtidsdröm Automata på Orionteatern, eller när sociologen Roland Paulsens bok Vi bara lyder blir till dockteaterföreställning med manuellt styrda meterhöga arbetsförmedlare, blir det tydligt att möjligheterna för vad vi kan läsa in i till synes livlösa objekt är oändliga.

Ett annat talande exempel på samtidens nyvunna dockvurm är nästa års Netflixproducerade serieadaption av Jim Hensons fantasysaga Den mörka kristallen (1982), även om det här inte rör sig om stop motion-animation utan så kallade animatronics, det vill säga live-animerade robotdockor. I en tid då medierna fylls av plastiga cgi-effekter blir dockanimationen för filmen och teatern vad vinylskivan blivit för för musiken – något beständigt där eventuella rispor och skönhetsfel bara påminner oss om det hantverksmässigt levande ursprunget. Så har Wes Anderson också valt att animera Isle of dogs med 12 istället för 24 bilder per sekund, som en hommage till forna tiders hackiga animation. I digitaliseringens mest intensiva tidevarv är det kanske just vad vi behöver – en dockbaserad påminnelse om att datorer är bra till mycket, men inte till allt.

Alla artiklar av Karolina Bergström

The post Dockornas lockelse first appeared on Opulens.