DANSTEATER. ”Carl Knifs regi och koreografi är, kort sagt, kongenial med Harry Martinsons epos ’Aniara’.” Det skriver Ingela Brovik, som sett Skånes dansteaters tolkning av det berömda litterära verket.

Aniara på Skånes dansteater.
Malmö. Oktober-november 2024.

Harry Martinson satte ”En revy om tid och rum” som undertitel till sitt kanske mest berömda verk, ”Aniara”, ett epos som gavs ut 1956 och genast gjorde stor succé.

Det är ett dystopiskt diktverk med, trots detta, humoristiska inslag om människor som tvingas lämna sin planet Jorden, i boken kallad Doris, i rymdfarkosten Aniara, på väg mot planeterna Mars och Venus. Men på vägen blir det problem då Aniara måste väja för en asteroid, hamnar i en meteoritskur och förlorar manöverförmågan. De som färdas med Aniara letar efter lösningar på problemet, men det går inte och de inser att de måste stanna på farkosten på färd i rymden in i det okända.

I Skånes Dansteaters föreställning ”Aniara” med koreografi och regi av Carl Knif möts två dans-och teatergrupper, Moomsteatern och Skånes dansteater. Det är fråga om olika kroppsspråk och teatergrupper som matchar varandra väl.  

Dansare och skådespelare tar sig an en dystopisk tolkning av detta diktepos med koncentrerad dans och teater med frågan: Hur skall vi människor leva i en värld av oro och ångest? Detta är ett respektfullt möte mellan dans och teater, lek och allvar i en poetisk berättelse och den gestaltas av skådespelare och dansare med en rik, dynamisk, mångbottnad koreografi som inte liknar någonting annat jag sett på en dans- eller teaterscen.

På scenen finns två gigantiska kuber vars funktion och innehåll snuddar vid det mystiska, och fungerar utmärkt väl som scenografi.

Miman, ett slags tänkande maskin ombord på Aniara, är den som försöker hålla ihop alla de som färdats ombord, med närmast magiska medel. Magiskt är också att man som publik kan känna kraften i Harry Martinsons fantastiska diktkonst i eposet Aniara, dikter som måste vara något av det bästa som skrivits av en svensk 1900-talslyriker. Stämningen från dessa dikter finns med i den starka energi som förmedlas till publiken.

Denna intensiva, levande dans är interaktiv, lekfull och variationsrik. Detta är en förställning där skådespelare och dansare möts och ser ut att ta del av varandras rörelser och dans. Det är fråga om ett fysiskt utbyte som blir poetiskt, roligt, in i evighetens konstnärliga rymd och rytm. Alla agerar tillsammans som en enhet, som då och då skingras, förflyttar sig, tappar bort varandra, och så åter finner varandra, igen.

Carl Knifs regi och koreografi är, kort sagt, kongenial med Harry Martinsons epos ”Aniara”.

The post ”Aniara” i kongenial tolkning på Skånes dansteater first appeared on Opulens.

FILMFESTIVAL. Ingela Brovik rapporterar från Göteborgs filmfestval som i år har apokalyps som huvudtema. Vår filmkritiker berättar om en rik upplevelse som varade under drygt elva dagar. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det finns inga filminspelningar av den politiska rättegången mot Nelson Mandela och hans kamrater i Sydafrika 1963, men däremot cirka 256 timmar ljudinspelningar av denna historiska rättegång, där de nio anklagades för ha genomfört sabotage för att störta apartheidregimen.

Med detta material som grund har dokumentärfilmen The State against Mandela and the Others skapats av regissörerna Nicolas Champeau och Gilles Portes. Det är en av de allra bästa filmerna på den 42:a upplagan av Göteborgs filmfestival med 400 filmer från drygt åttio länder. Den består av filmade intervjuer med de som var med då, de anklagade och deras försvarsadvokater, bildmaterial från 1960-talet och fantastisk animerad film som gestaltar rättegångsförhören konstnärligt dramatiskt. Och där den politiska makten syns i perspektivet: pyttesmå afrikanska män, gigantiska vita förhörsledare med hotfull mimik — filmbilder som är geniala tillsammans med de frågor och svar som redovisas.

En extra minnesvärd scen är den där Mandela håller sitt oerhört kraftfulla välformulerade försvarstal och domaren inte har något att sätta emot. (Jag kommer att tänka på Strindbergs ord till sin tids makthavare: Ni har makten, jag har ordet, jag har ordet i min makt!) En av festivalens allra viktigaste filmer genom sitt innehåll och kongeniala filmiska uttryck.

En annan dokumentär om Afrika är Cold Case Hammarskjöld i regi av danske Mads Brugger, som försöker finna spår efter hur det gått till då FN:s svenske generalsekreterare Dag Hammarskjöld dog i en flygkrasch 1961 i Ndola i Nordrhodesia (dagens Zambia). Filmen blir till ett slags satir på kolonial europeisk attityd till Afrika, genom att regissören själv klär sig i vita koloniala kläder och tropikhjälm samt anställer två afrikanska kvinnliga sekreterare som på skrivmaskiner från 1960-talet skriver ner det han dikterar och diskuterar det. Mordet på Hammarskjöld som var emot kolonialt förtryck visas i brutala foton, men regissören går vidare och följer andra spår. Ett spår leder till en organisation som vill behålla det koloniala förtrycket.  Det är en egensinnig film, en pamflett gentemot den koloniala makt som fortfarande härskar i Afrika. Kort sagt: Det är en film som med danskt temperament tar ut svängarna med extra allt.

Danskt temperament finns även i Johannes Nyholms Koko-di, Koko-da, i den nordiska tävlingen, där danska skådespelare är nyckelpersoner i berättelsen. En familj har mist sin lilla dotter och skall för första gången på camping tillsammans för att försöka läka såren. Men mitt i natten dyker det upp ett danskt sällskap, en elegant man i hatt och vit kostym med sällskap,  hotfull men likväl på ett charmigt vis. Filmen börjar som ett drama, blir en skräckfilm med omtagningar som blir allt värre, för att sen fortsätta som en saga. Filmen har en dansk och en svensk fotograf, den svenske Johan Lundborg skapar maximalt intensiva foton, som scenen då frun i familjen går iväg, filmad i bilens backspegel, en suverän bild av att förflytta sig bort, från allt. Det här är en provocerande brutal, elegant surrealistisk familjehistoria utan traditionellt slut — en film i sin egen konstnärliga rätt.

Årets huvudtema på festivalen är Apokalyps, mänsklighetens största miljö- och klimatkatastrof där den svenska filmen Aniara i regi av Hugo Lilja och Pella Kåreman efter Harry Martinsons bok är en av de bästa filmerna i programmet. Första delen av filmen visar hur folk flyr från krig och klimatkris till rymdskeppet Aniara som lämnar planeten Jorden för Mars. Men någonting händer på väg till planeten Mars. Det skulle ta några veckor men de kommer aldrig dit som tänkt. Själva rymdskeppet liknar en gigantisk shoppinggalleria (tagningarna har gjorts ombord på verkliga Finlandsfärjor), vilket blir surrealistiskt. Detta är en av flera dystopier som präglat festivalen. Det har visats  åtskilliga bra filmer om apokalyps och klimatkris, konkreta  berättelser men också filmer som ger existentiella perspektiv. Därtill har det hållits intressanta seminarier om apokalyps och klimatkris.

Dansk film har visat sin mångfald och konstnärliga styrka i Göteborg. Den danska Queen of hearts i regi av May el-Toukhy med Trine Dyrholm i titelrollen vann Dragon Award som bästa nordiska film. Likaså kan nämnas danska Sons of Denmark i regi av Ulaa Salim. Det rör sig där om en politisk dystopi.

Frustrerade eller förtvivlade kvinnor tycks vara ett annat, indirekt, tema. Som Britt-Marie var här om en sur hemmafru, i regi av Tuva Novotny. Aurora, är en finsk film om en alkoholiserad vilsen tjej. Catherine Deneuve gör huvudrollen i Claire Darling i regi av Julie Bertuccelli. Det är en bisarr fransk film om en mor-dotterkonflikt (ett vanligt tema i Göteborg i år). Den är ett av flera exempel på  filmer som skapar nya perspektiv att ta med från den 42:a göteborgska filmfestivalen.

Sammanfattningsvis var årets festival en rik upplevelse som varade under drygt elva dagar.

The post Göteborgs filmfestival: Apokalyps och frustrerade kvinnor first appeared on Opulens.

REKOMMENDATIONER.  Björn Gustavsson om filmerna du inte ska missa i vinter. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Björn Runge fick en Guldbagge för både bästa regi och bästa manus för den starka relationsfilmen Om jag vänder mig om (2003). Det var ett uppslitande verk, med djupa bottnar, och som fick mig att associera till såväl Norén som österrikaren Michael Haneke. Även Björn Runges följande filmer, Mun mot mun (2005) och Happy end (2011), vittnade om regissörens skarpa blick för familjekonflikter, ofta sedda ur ett närmast psykoanalytiskt perspektiv.

I höst har Björn Runge varit aktuell med The wife; en film som säkerligen kan öppna även många amerikaners ögon för denne svenske filmbegåvning. Glenn Close spelar ypperligt en maka som frivilligt ställt sig i skuggan av sin författande make (Jonathan Pryce, som är utmärkt i denna roll) vilken i början av 90-talet tilldelas Nobelpriset i litteratur. Tillsammans reser paret till Stockholm, där filmen till största delen utspelas.

The wife, baserad på Meg Wolitzers roman med samma namn, är ännu ett familjedrama signerat Björn Runge. Här finns också ett feministiskt perspektiv: det antyds att hustrun egentligen är huvudförfattare i det yrkesmässiga samarbete makarna haft genom åren. Hur det egentligen förhåller sig med denna sak får vi dock inte riktigt veta. Detta faktum innebär att filmen — hur välspelad och sevärd den faktiskt än är — känns aningen ofullständig. Stort plus dock för den kvickhet som livar makarnas prövningar i livet. Fantastiska oneliners lättar upp detta i grunden tragiska relationsdrama.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Av helt annat slag är Staffan Lindbergs varma, ömsinta och romantiska komedi Lyckligare kan ingen vara, som har premiär nu i slutet av december och som säkerligen kommer att dra fulla salonger. Det är en film med samma breda tilltal och lite skruvade humor som i Filip Hammars och Fredrik Wikingssons Tårtgeneralen, men här finns också en lite lätt sockrad satir à la Solsidan. Det finns dessutom klara paralleller till den brittiska filmen Love actually och till Woody Allens 90-talsfilm Fruar och äkta män. Men här finns också ett släktskap till En man som heter Ove — också den producerad av Annica Bellander-Rune, som här alltså samarbetat med Staffan Lindberg.

Lyckligare kan ingen vara präglas av ett smått ironiskt och lite distanserat förhållningssätt gentemot de människor vilkas liv här skildras i korsklippta, parallella handlingstrådar — men där flertalet mot slutet återförenas i en atmosfär påminnande om kalasstämningarna i Ikeas reklamfilmer.

Förvisso kommer här Staffan Lindberg med en feel good-film, men inget ont i det. Värmen, humorn och den milt överseende attityden gentemot vardagsmänniskors besvärligheter, strävanden och drömmar blir till ett kärleksfullt hopkok på ingredienser hämtade från svensk samtid. Och med skådespelare som David Hellenius, Helena af Sandberg och Kjell Bergqvist som extra bonus måste denna film starkt rekommenderas.

År 2019 kommer Hugo Liljas och Pella Kågermans ambitiösa Aniara ut på de svenska biograferna. Den baseras på Harry Martinsons dystopiska diktverk, med samma namn, från 1956 och starkt påverkat av kärnvapenhot och kalla kriget-stämningar.

Aniara är en lågbudgetfilm som på ett imponerande sätt omformat diktsviten om rymdskeppet som kommit ur kurs till en berättelse som känns ruggigt aktuell. Vi får se en hypermodern rymdfärja i reguljärtrafik till Mars, som mänskligheten börjat kolonisera i ett läge där jorden håller på att bli obeboelig, på grund av ett klimat som löpt amok.

Via en shuttle-farkost flyr tusentals svenskar till en väntande, jättelik rymdfärja som mest av allt påminner om en högteknologiskt utrustad, jättelik Finlandsfärja. Miman har blivit en datasal där människor kan koppla upp sig mot minnen av jorden och en värld som snart inte längre finnas. Plötsligt råkar rymdfärjan ur kurs, och människorna reagerar på olika sätt. Hopp blandas med total uppgivenhet. Alltsammans är ruggigt och gestaltat på ett mycket trovärdigt sätt.

En annan ruggig film denna höst är Gaspar Noés Climax: en fransk produktion om ett annat slags undergång: ett gäng dansare samlas i ett stort hus på landet för att ha fest — men någon har blandat lsd i dryckerna och snart urartar festen till en skräckupplevelse där man som åskådare dras in i en malström av urspårad sex, självdestruktivitet och besinningslöst våld. Nästan som Lord of the flies i fransk nutidstappning.

En annan fransk — och mycket sevärd film — är Xavier Giannolis Uppenbarelsen, där en mycket erfaren journalist (ytterst väl spelad av Vincent Lindon) får ett mycket udda uppdrag: en kardinal i Vatikanstaten ber denne ärrade krigskorrespondent att ta reda på vad som egentligen hänt i södra Frankrike där en ung flicka säger sig ha fått en uppenbarelse där Jungfru Maria visat sig och där nu pilgrimer flockas i tusentals.

Den skeptiske journalisten försöker att gräva i historien och ställs efterhand inför en komplex historia av lögner och sanningar att han slutligen måste inse att allt faktiskt inte kan beläggas. Livet har många hemligheter: vi kan omöjligt nå full kunskap om allt. Här finns klara paralleller till exempelvis Tarkovskijs Offret; den film som kom att bli den ryske regissörens konstnärliga testamente.

Nu för tiden är det inte ofta man hör applåder i biosalongerna. Men det hände när jag såg Bryan Singers dokumentärt baserade Bohemian Rhapsody, som rekonstruerar berättelsen om den engelska 70-talsgruppen Queen. När musiken från den legendariska Live Aid-konserten på Wembley 1985 tonade ut, fylldes salongen av applåder från flertalet av de 500 besökarna i den stora salongen på Saga i Stockholm. Queen var ett av de rockband som i likhet med Emerson, Lake & Palmer och Genesis med flera experimenterade med olika stilar och även kom att ge upphov till den subgenre som kallades symfonirock. Rami Malek är utmärkt som Fred Mercury: här en lite vilse yngling som i musiken, och framför allt framför mikrofonen, finner sin verkliga plats i livet.

Bohemian Rhapsody är ingen storartad film — snarare en hyggligt återberättad historia om ett av 70-talets största rockband, men det som verkligen gör den sevärd är faktiskt den fantastiska musiken: den står sig förbluffande bra, även med vår tids mått.

Alla artiklar av Björn Gustavsson

The post Både ruggigt och feelgood first appeared on Opulens.

LJUDKONST. “Utan tvekan hålls utställningen samman på ett både enkelt och imponerande sätt där äldre verk förbinds med de nya”, skriver Andreas Engström om Susan Philipsz utställning Lost in Space på Bonniers konsthall.

Utställning: Susan Philipsz Lost in Space
Bonniers Konsthall, Stockholm

”Med sin egen röst eller med instrument skapar hon arkitektur av ljud i utställningsrummen” står det att läsa om Susan Philipsz i häftet till Bonniers konsthalls utställning. Jag har läst liknande om ett flertal ljudkonstnärer vid det här laget. Men samtidigt som det är en högst allmän formulering är den intresseväckande. Vad gör hon med just det här rummet, med den här platsen? Förmår hon rentav ”synliggöra en sångs, ett musikverks eller en kompositörs glömda historia, såväl som rummet eller platsen i sig”?

Susan Philipsz är vid det här laget en av de etablerade internationella ljudkonstnärerna. Inte minst sedan Turnerpriset 2010 finns hon representerad i de prestigefyllda konsthallarna. Också i Sverige har man tagit henne till sig. Hon engagerades för det stora radiokonstprojektet The Distant Sound vid Världsarvet Grimeton Radiostation utanför Varberg 2014. På Bonniers konsthall deltog hon i ljudkonstutställningen Mer än ljud 2011.

I en intervju som går att lyssna på i den för utställningen gjorda medieavdelningen talar Philipsz om ”the sculptural aspect of sound” och frågar retoriskt ”what happens with your body when you put sound in a room”. Philipsz bakgrund är bildkonsten och jag känner igen denna bildkonstens fascination för musiken; dess beståndsdelar, teori och teknologier och hur detta tar sig uttryck i det sociala eller idémässiga snarare än i det fysikaliska eller arkitekturmässiga. Mer relationellt och, säg, ”teoretiskt” än material.

Är detta något problem? Egentligen inte, men de konceptuella och trots allt teoretiskt-musikaliska anspråken leder till slut till ett resultatet. Och om det inte slår an ur ett så att säga musikaliskt perspektiv, hur intressant är det egentligen att separera tonerna ur ett stycke musik komponerat i tolvtonsteknik för att spela upp dem var för sig i varsin högtalare i ett rum?

Det för utställningen gjorda verket A Single Voice är konsthallens gravitationscentrum. Philipsz har låtit en violinist spela in ett parti för stråkar ur Karl-Birger Blomdahls berömda ”rymdopera” Aniara. Skalans olika toner i stycket har spelats in var för sig och dessa spelas upp i separata högtalare runtom i utställningshallen. Stycket får på så sätt en tolvkanalig återgivning där tonen C tilldelas en särskild plats då inspelningen av den visas på bildskärm i ett separat rum.

Förfarandet är liknande det i hennes uppmärksammade verk från Documenta 2012, där hon på Kassel Hauptbahnhof installerade en dekonstruktion av Studie för stråkar av tonsättaren Pavel Haas, som deporterades just från denna station till Theresienstadt för att senare avrättas i Auschwitz. Ett annat exempel är installationen i Hamburger Bahnhof i Berlin som bygger på Hanns Eislers musik där Philipsz också arbetade visuellt med stora bilder av dennes partitur. Ett av den kanadensiska ljudkonstnären Janet Cardiffs mest berömda verk,Forty Part Motet, där en körs individuella röster spelas upp i separata högtalare, bygger på liknande principer.

Men där installationen i Kassel ger en visserligen litet väl uppenbar men samtidigt förtätad känsla av historiens och ondskans närvaro, och utställningen i Berlin har en audiovisuell komplexitet, sträcker sig detta nya verk inte bortom det faktiska, konkreta: tolv toner, en för varje högtalare. That’s it.

Men namnet på utställningen är Lost in Space och rymden med associationer och tematiska sammankopplingar är trots allt ett starkt bärande element. I ett rum kan man höra Philipsz vokala inspelning från 2001 av David Bowies skiva Ziggy Stardust. Här finns också den lilla skulpturen Radio Star där radiovågor från roterande neutronstjärnor omvandlats till ljud och bild. Också detta verk har en Sverigekoppling då det skedde i samarbete med Onsala rymdobservatorium. Specialgjord till utställningen är den lilla väggmålning i form av en återskapning av en teckning Philipsz gjorde som barn, när hon fascinerad av en science fiction-serie i tv på väggen i sin barnkammare ritade ett ”tidshål” som hon skulle kunna krypa in i och göra egna tidsresor.

Barnets tankar kring rymd, tid och det oändliga, ungdomens identifikation med popidolen, stjärnan – så nära men samtidigt onåbar, overklig, konkret men samtidigt vag som vitt brus i etern. Och så rymdoperan, verktitlarna… Utan tvekan hålls utställningen samman på ett både enkelt och imponerande sätt där äldre verk förbinds med de nya vilka tillsammans relaterar till andra verk i Philipsz konstnärskap. Efter besöket på Bonniers konsthall slås jag av vad en bra curatering kan göra för en utställningen, för de enskilda verken och för att lyfta fram en linje i ett konstnärskap. Men betraktade var för sig känns inga av dem något vidare starka. Och på den där frågan vad som händer när vi placerar vår kropp i ett rum konstaterar jag: inte så värst mycket. Jag lämnar Lost in Space trots allt med en känsla av inre tomhet.

http://www.opulens.se/author/andreas-engstrom/

The post Med en känsla av inre tomhet first appeared on Opulens.