VISMUSIK. “Det är ett album som med sina ord och sin musik, vid upprepade lyssningar ger mod och tröst. Sofia Karlsson och hennes goda medmusiker skapar en storhet. Allt är stort och vackert, albumets design och formspråk är utsökt”, skriver Bo Bjelvehammar.

Sånger från broccolifälten
med Sofia Karlsson
Sally Wiola Music

Sofia Karlsson växte upp i stockholmsförorten Kärrtorp, som ligger intill Bagarmossen och Skarpnäcks gård. De första universiteten var Kommunala Musikskolan och Kyrkokören i Kärrtorp. Hennes släkt är av statarblod från Sörmland och Norrbotten.

Nu har hon funnit en ny plats i sitt liv och har flyttat från Stockholm till Hälsingland.

De allra flesta låtar, ofta i folkviseton, har Karlsson gjort själv, inte sällan med stöd av sina medmusiker.

Det märks att hon är erfaren och ordsäker, efter tjugo år som artist och efter att ha gett ut ett tiotal album.

Ofta är det i texterna reflektioner över våra liv och kommentarer till företeelser och fenomen. Sofia Karlsson ringar snabbt in ett tillstånd och en stämning, och låter den arbeta genom hela texten. Hon är öppen och generös i sina klangbilder och sina närmanden till svåra frågor.

Det som märks med tydlighet är rörelsen och förflyttningen, det är det som driver livet, livet kräver en uthållighet och Sofia Karlsson blottlägger en livsoptimism. Vägen går framåt. Hon visar på en kärlek till det långsiktiga och det hållbara och hyllar långsamheten – jag tänker genast på de långsamma vingslagen hos korpen och långsamheten i kråkans avvägningar vid patrulleringen.

Sånger från broccolifälten är ett album som med sina ord och sin musik, vid upprepade lyssningar ger mod och tröst. Sofia Karlsson och hennes goda medmusiker skapar en storhet. Allt är stort och vackert, albumets design och formspråk är utsökt!

Det finns ett credo, som jag ofta återvänder till – det är sällan bättre på en annan plats!

The post Ett album som ger mod och tröst first appeared on Opulens.

FAMILJEARV. En dag kommer allt det här bli ditt. Problemet är bara att ingen vill ha “allt det här”. 

Andreas Öhmans nya långfilm bygger på händelser i hans egen familj.

– Det är som en sorts omvänd arvstvist, säger han.

Det var när Andreas Öhman åkte hem till Ångermanland sommaren 2016 som idén till manuset kom.

Precis som i den kommande filmen “En dag kommer allt det här bli ditt” ville hans föräldrar att något av de tre syskonen skulle ta över gården och flytta hem så småningom.

– Situationen då var att inget av syskonen ville flytta hem och ta över, säger Andreas Öhman, som både har skrivit manuset och regisserar.

– Det började där. Alla familjer har ju någon form av arvstvist. För mig blev det en inspiration till att skriva filmen.

Att skriva om den egna familjen har dock varit en utmaning, medger han. För att kunna hålla lite distans har han därför bland annat valt att ersätta sig själv med serietecknaren Lisa (Karin Franz Körlof) i filmen.

Vilket i sin tur är en utmaning för huvudrollsinnehavaren.

– Man glömmer ibland nästan bort att Andreas varit med om det här, jag har kanske varit ganska hänsynslös i det här arbetet. Men han är ju väldigt välkomnande i det också, säger Karin Franz Körlof.

Och igenkänningsfaktorn är hög.

– Ja, jag tänker mycket på hur jag själv är mot mina föräldrar, så ibland drabbas jag av dåligt samvete efteråt.

– Lisa för mig är verkligen den klassiska, eviga lillasystern. Det tror jag att jag är också. Man tar saker lite för givet för att man är yngst.

“Bättre och bättre”

Efter inspelningar i bland annat Kramfors har teamet nu flyttat sig till en vitmålad gård i Östadkulle utanför Vårgårda i Västergötland.

Det är här som inomhusscenerna och vissa utomhusmiljöer på filmfamiljens gård ska spelas in.

Vid en fotbollsplan några hundra meter bort, utanför Östadkulle SK:s klubblokal, har föräldrarna, Suzanne Reuter och Peter Haber, en tillfällig paus i filmandet.

De båda veteranerna har en lång rad filmer på sina meritlistor – men det är första gången de gör en långfilm tillsammans.

– Man blir bättre och bättre. Man kan till och med säga till sig själv nuförtiden att ”jag är ju bra, jag kan ju det här”, säger Suzanne Reuter.

– Jag har fått så mycket uppmuntran att jag kan säga det nu. Man kan ju ändå misslyckas kapitalt, men för det mesta kan jag ju det här.

“Konstigt yrke”

Peter Haber håller inte riktigt med:

– Det kan inte jag säga. Jag kan mycket väl förstå det, samtidigt har allt två sidor. För mig har kraven på mig själv blivit mycket högre, säger han.

Men kanske är just det en fördel för samarbetet, fortsätter han.

– Vi är lite olika, Suzanne och jag, men det är kanske därför vi har så kul när vi jobbar ihop, att vi är så motsatta i vår uppfattning av det här konstiga yrket som vi valde för 40 år sedan.

Godkänt från mamma?

På eftermiddagen ska ytterligare en scen spelas in, den här gången vid ett dukat kaffebord utanför gården. Andreas Öhman ger ett par sista instruktioner till sin filmfamilj innan han ställer sig bakom kameran.

Hur den riktiga familjen kommer att reagera återstår att se.

– Det blir något annat, dels skriver man om en massa gånger, dels blir det något annat när skådespelarna kommer in, säger Andreas Öhman.

– Men min mamma har fått läsa manuset. Så det är väl något slags godkännande.

TT: Hur tror du att det blir när familjen och andra närstående ska se filmen?

– Ja … jag vet inte. De vet ju platsen som det är baserat på, så många som är hemifrån kanske kommer att ha svårt att fokusera på storyn, för de kommer att tänka på hur det ser ut, säger Andreas Öhman.

– Men jag är väldigt peppad på att de ska se den. Jag är lite orolig för min syster och min bror, de kanske är lite längre dragna på ett humoristiskt sätt. Men vi har inte blivit ovänner innan filmen har premiär i alla fall.

Jens Bornemann/TT

The post “Omvänd arvstvist” i Andreas Öhmans nya film first appeared on Opulens.